Huddinge 19.46

Långsamt sjunker det in att någon ­försökt bryta sig in i huset

Det är lördag kväll. Vi håller på att placera ut adventsljusstakarna när vi upptäcker att något inte stämmer. Det drar från sovrummet och hjälp, fönsterrutan är sönderslagen.

Nyss var allt som vanligt. Och så nu detta. Långsamt sjunker det in att någon försökt bryta sig in i huset. Medan vi var borta ett par timmar bara, en kort promenad bort för att äta pizza. På baksidan av vårt hus på skogstomten kan man jobba ostört i skydd av mörkret. Det känns ruggigt. Vi tittar på förödelsen. Ringer polisen som är mycket förstående. Kvinnan i växeln talar långsamt som om hon vill försäkra sig om att vi mår bra. Men tyvärr finns det ingen bil att skicka. Jag är så lugn i stormens öga och tänker efteråt att om jag gråtit lite hade hon nog skakat fram en patrull.

Vi ägnar tid åt att tala med alla nära grannar. Det känns skönt efteråt. Inbrott är ju en skräck. Grannen närmast har full insyn till oss och hade i princip kunnat se tjuvarna in action, men nu var han inte hemma. Han låter lite omskakad i telefon. ”Du får ladda hagelbössan”, sa han. Jag skrattar. En annan granne hade ”tagit sig lite”, säger M efter att ha varit där. Det är ju lördag. Sade ”tack för att du ringde”, trots att de stod öga mot öga.

Sedan låser vi sovrumsdörren från utsidan och bäddar i gästrummet. Ligger i mörkret och tänker att det kunde vara värre. Om de hade lyckats ta sig in. Om vi kommit hem när de var kvar. Och om hagelbössan stått laddad i hallen.

Anna Gustafsson

Anna Gustafsson är reporter på DN Stockholm och uppskattar kontakten med goda grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Lidingö 14.40

Nu springer jag för pappa som inte längre kan

”Det är klart att du klarar det. Du är den envisaste som finns.”

Jag stämmer av med personer i min närhet inför mitt andra Lidingölopp. Ingen klassiker står på spel, och jag är mindre fokuserad. Men solen skiner och i startfållan är jag glad.

Sedan sänker sig mörkret. Inne i huvudet hör jag demonerna. Efter fem kilometer försvinner maken – min trogna parhäst – och snart springer jag där – ensam! – bland tusentals löpare. Vätskekontrollen ger inget. Två mil kvar!

”Vad är meningen”, tjatar demonerna när vi når en busshållplats. Här kan jag bryta! I stället ringer jag väninnan A. ”Skulle du inte ångra dig om du bryter”, frågar hon. Jag undrar varför alla andra tuffar på utan att tvivla.

”Det gör de säkert, det är alltid någon som tänker samma sak.” Jag springer lite, trycker ner de svarta tankarna. Tillfälligt stärkt.

Så tänker jag på min pappa. Han som drog mig Vättern runt genom att åka tio mil för att tårögd möta vid målet i Motala. När meningslösheten kom i kapp i Hjo på Vätterns tunga sida började han ringa. ”Var är ni någonstans?”. Då gick det inte att bryta.

Nu springer jag för pappa som inte längre kan. Knäna är slut efter att han som snickare varje dag i 50 år gått ner på knä. Hans kompis plåtslagaren har rått honom att skaffa en pall till jobbet. 70 år fyllda är det inte tal om att ge upp.

Jag tar mig samman, och lyfts av funktionärerna som hyllar hjälteinsatserna i spåret.

När jag passerar mållinjen snyftar jag till av rörelse. Bäst att springa medan man kan.

Anna Gustafsson

Anna Gustafsson är reporter på DN Stockholm och kan inte låta bli att anmäla sig till långlopp.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0