Solna 20.37

Ovänskapen sträckte sig sällan längre än till måndag

En gång i tiden gick det på fredags­kvällarna som ett lämmeltåg av ungdomar mellan centrumgårdarna i Kista, Husby och Akalla. Massor av unga människor i rörelse, varav några inte alltid betedde sig exemplariskt, men som snarare var att jämställa med busungar än kriminella.

Ibland uppstod det bråk och någon fick en käftsmäll, men ovänskapen sträckte sig sällan längre än till måndagen då nästa skolvecka började.

Jag har också tillbringat mycket tid i stan, där jag har sett människor bli sparkade i huvudet eller knivskurna, mött ungdomar och äldre som har gått ned sig helt i droger. Människan är ofta inte en rimlig varelse, vissa av oss ­kommer alltid falla för frestelser eller ge efter för jakten på en snabb inkomst.

Svärta och sorg är delar av alla människors liv, men det som pågår i våra socioekonomiskt utsatta områden i dag – där relativt lindriga snedsteg eller upplevda kränkningar kan leda till mord – är en nationell kris.

Det är en pågående särskild händelse som kräver en blocköverskrivande överenskommelse kring hur situationen för barn och ungdomar som bor i dessa trakter ska förändras. Ett sakläge som behöver hanteras över ett antal mandatperioder utan att påverkas vid maktskiften.

Efter ännu ett mord på en ung man, knappast årets sista, är det vad jag mest av allt ­önskar av 2017 – den politiska viljan att bygga om tillsammans.

Behrang Behdjou

Behrang Behdjou är reporter på DN och sörjer med ännu en familj som har förlorat ett barn. Vila i frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hantverkargatan 23.42

Nej, Stockholm. I dag är du inte i mitt hjärta

Så, det här är 40? Jag är nyligen fyllda, halvvägs genom livet eller så, funderar över vad jag gjort av min tid, om jag har åstadkommit något, och snö har rasat i en ilsken kanonad och motorn frustar och de dubbfria däcken vill gärna släppa taget, liksom jag.

Jag kör ned för Hantverkargatan, passerar lilla, mysiga John Ericssonsgatan och når fram till Kungsholms torg innan jag styr mitt fordon mot Norr Mälarstrand och förbi Stadshuset.

Svärtan, jag kände den komma för några dagar sedan. Den liksom smyger upp på en mitt i natten och väcker en med minnen som inte behöver finnas där, hågkomster som smärtar i sin värme, sticker hål på bubblan som man försöker behålla förståndet i.

Jag tänker köra tills morgonen kommer, tills natten lösgör sitt grepp om staden, tills gatorna öppnar upp sig, tills några timmar av ljus kommer oss åter och människorna väller ut från sina kodlåsta portar för att kämpa sig igenom ännu en dag.

På vägen åker jag förbi Hagsätra och Birger Jarlsgatan, Solna och Kista, och plogbilarna kämpar med blinkande lampor och vi nickar osynligt till varandra, vi som är ute.

Nej, Stockholm. I dag är du inte i mitt hjärta. Du är en ryggsäck som tynger mig och ett liv som jag ska vara tacksam för utan att kunna känna det. Du är ett fält av sorg, där klandren vajar som oklippta grässtrån i mörkret.

I morgon är en ny dag. Vi börjar om då.

Behrang Behdjou

Behrang Behdjou är reporter på DN Lördag och håller med programledaren John Oliver: Fuck 2016.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Karlberg 22.56

Det går över, förklarar människor man pratar med. Så varför går det inte över?

Promenera med mig, säger hon och vi börjar gå – från Solna centrum till Huvudstafältet, ned till Pampas marina och Karlberg och över till Hornsbergs strand och tillbaka.

Jag har shorts och skor med tunn sula, byggda framför allt för att vara snygga, och med kvällningen kommer det svala till oss och huden knottrar sig med förbipasserade vindpustar och vi fortsätter – bara fortsätter.

Hon har känslosvall inuti som inte går att kontrollera och håller sig hela tiden nära, vill känna trygghet som inte går att nå ens med fysisk kontakt – men det finns inget annat sätt. Det är en cirkel som inte går att kliva ur.

Vi är inte på väg någonstans, men måste befinna oss i ständig rörelse. Bort från något? Jag vet inte, men om vi stannar är det något obehagligt som hinner ikapp oss.

Jag är trött men kan inte lämna henne dinglande – jag vet exakt vad hon går igenom, jag vet precis hur det känns när relationer faller samman och kärleken hänger kvar som ett tungt skynke man varje dag måste skjuta undan för att ens kunna börja hantera dagen.

På andra sidan detta dok är benen matta och armarna domnar och hjärtat slår alldeles för många slag i minuten och bröstet är uppsvällt av sorg och rädslan får en att rycka till inför minsta ljud.

Det går över, förklarar människor man pratar med. Så varför går det inte över?

Håll ut, brukar jag själv säga, men hur gör man egentligen det när det enda man tycker sig mäkta med är att lägga sig ned och skrika och gråta och somna och försöka tvinga sig själv att hoppas på att vakna till en bättre morgondag?

Solnedgången över kanalen är poetisk men känns som en anomali i detta kaos och till höger finns marinan med sina båtar, sin restaurang och butiken, till vänster en nästan helt ny stadsdel och Stockholm fortsätter att växa på bredden, på tvären och på höjden.

Kanske är det den enda tröst som finns, att ingenting stannar, allting snurrar vidare – som om ingenting speciellt har hänt, och dessa sår som öppnar sig på insidan av huden, de läker väl också förr eller senare.

Jag är glad att jag kan finnas här för henne just nu, även om jag inte kan göra någonting alls. Hon ­kommer snart att få ge tillbaka.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Järvafältet 16.27

Rinkeby är, enligt en av Norges största tidningar, ”Sveriges Mogadishu”

Det kommer ett mejl från en svensk man på besök i Norge och han har bifogat två foton, båda från norska dagstidningen Dagbladet (9 maj). På omslaget, där Sverige kallas ”Nordisk SKREKKEKSEMPEL”, samt ett uppslag i tidningen med rubriken ”DETTE ER ’SVERIGES MOGADISHU’”.

Rinkeby, alltså. Rinkeby är, enligt uppgift i en av vårt grannlands största tidningar, ”Sveriges Mogadishu”.

Jag sitter i solen på läktaren vid Ärvinge bollplan och det torde vara årets hittills varmaste dag och det är massor av svartskalleungar här. En hel del av dessa barn är visserligen brunhåriga, som rimligtvis många fler kommer att vara i framtiden, men ändå.

Med deras förhistoria följer berättelser som förföljer dem genom livet: ”Är de inte väldigt högljudda? Varför vet de inte hur man beter sig? Så ouppfostrade de är.”

Just här är det rätt lugnt. Om man räknar bort tonåringarna som hormonstint söker kontakt med varandra.

Alldeles intill fotbollsplanen rinner Järvafältet genom landskapet i en av Stockholms gröna kilar och på andra sidan denna oas med sina små kolonilotter, den porlande Igelbäcken och cykelvägarna finns Rinkeby. Sveriges Mogadishu.

Ser inte molnen lite mörka ut där borta? Jag kisar. Nej, det verkar vara samma väder på andra sidan Europaväg 18. Jag försöker rikta hörseln men hör bara susandet av bilväg. Inga bomber som exploderar. Någon säger att det handlas med frukt på torget och att trötta mammor och pappor försöker få hem sina barn till middagen. VA?

Nej, jag tänker inte låtsas som att det inte finns problem i områden som Rinkeby. Det är svårigheter som inte kan hanteras exakt som på andra ställen, men så är det i vilket socioekonomiskt svagt område som helst. Vad sägs om att rikta udden mot fattigdoms­utrotning i stället?

Det här är inte en diskussion om huruvida Sverige tar emot för många, för få eller alldeles lagom med invandrare. Sluta trycka ned människor bara. Det leder inte till något gott.
Vänligen jämför inte en svensk förort med ett land som har varit i inbördeskrig sedan början av 1990-talet.

Barn, oavsett bakgrund, behöver vårt stöd – inte vårt förakt.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Tack för din krönika! Jag har arbetat både i Rinkeby, Tensta och Husby och känner inte igen mig i alla dessa svarta krigsrubriker eller allt tal om "no-go-zoner".

Ann Ei, 08:29, 14 maj 2016. Anmäl

Kista 15.34

Stockholms politiker vill förstöra de 20 år som bröderna Löf har lagt ned på sitt kärleksprojekt

Med Eniros nya karttjänst, med flygfoton från Lantmäteriet, kan man på svartvita bilder se hur stora delar av landet såg ut en gång i tiden – före högertrafiken och många av förorterna.

1950-talets Kista var bara skog och slätmark. Här övade militären från tidigt 1900-tal mellan de få gårdarna på Järvafältet.

På 1970-talet kom människorna – barnen med spring i benen, männen som fortfarande hade till uppdrag att försörja familjen och hemmafruarna som var mitt i frigörelseprocessen från hus­hållets bojor. Det byggdes gator och anlades gräsmattor, projekterades för fotbollsplaner, idrottsplatser och drogs löparspår.

Kvartersgårdarna – bara i Kista fanns tre stycken för barn och yngre ungdomar – fylldes med liv. Det fanns saker att göra utan att behöva betala dyrt för det. När förorterna byggdes i nordvästra Stockholm och tunnelbanan sprängdes fram placerade man schaktmassorna i en sophög som kallades Granholmstippen.

Den kullen heter i dag Granholmstoppen och häromkring har Mats Löf och hans bror lagt ansenlig tid och möda på att bygga en världskänd park för discgolf, även kallad frisbeegolf. Det är en vacker bana av högsta klass med promenadstråk som är öppna för allmänheten. Discgolfklubben lägger också kraft på områdets unga, exempelvis samarbetar man med några av skolorna kring Järva och bjuder minst två dagar i veckan in 7- till 17-åringar att delta, inspireras och få stöd.

Just här vill Stockholms politiker bygga en begravningsplats och därmed förstöra de mer än 20 år som bröderna Löf har lagt ned på sitt kärleksprojekt. Banan ska bort. Diskussionen har pågått länge men har börjat närma sig något slags slut. I DN den 29 mars sa stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S): ”Nu ska vi helt enkelt genomföra det.”

Varför då?

I Igelbäckens kulturreservat strövar eller cyklar folk. Familjer leker med sina barn och – än så länge – har vi tillgång till detta otroliga medborgarinitiativ. Hur någon ens kan komma på tanken att inrätta ett rum för den sista vilan i en sådan miljö är minst sagt svårförståeligt. Alldeles för många barn och ungdomar är utlämnade till sin omogna kapacitets nyckfullhet och varje företagsamhet i sådan riktning bör belönas.

Låt Järva discgolfpark vara.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Solna 22.40

Jag har lagt mig för att sova på en madrass på golvet i min mammas uthyrningsrum

Det har varit kallt i flera månader. Jag har frusit på jobbet och hemma, gått runt i pyjamas och fleecetröja och tryckt ihop mig i tajt fosterställning när jag har lagt mig för att sova på en madrass på golvet i min mammas uthyrningsrum.

I lägenheten i Solna har stambytet fördröjts och påbörjats långt efter planen, men nu verkar projektet ha kommit upp i tempo. Skönt.

Snart kommer jag hem till nytt badrum och ett nytt kök, som har flyttats ut i den överdimensionerade hallen för att ge plats åt ytterligare ett sovrum.

Jag tänker ändå på allt finför­delat damm jag kommer att tvingas leva med i jag vet inte hur många år innan allt är rent igen. Det är förstås plastat mot mitt sovrum och i andra änden mot vardagsrummet och ett av barnens sovrum, men det kommer inte att räcka. Byggsmuts – likt kackerlackor – är vansinnigt svårt att stänga ute och i  princip omöjligt att bli av med.

Jag kan inte sluta längta efter värme. Vid det här laget har det blivit en besatthet. Samma dag som DN skickar ut en nyhetsflash om att SMHI meddelar att våren har kommit till Stockholm sitter jag på en buss från Philadelphia.

Tjugo minuter in i färden händer något med bussen och föraren kör in till vägrenen. Stänger av motorn. Och, därmed, även klimatanläggningen. På motorvägen far bilar förbi i enorma ansamlingar. Det är för varmt här. Jag orkar inte. Efter en stund får vi byta buss.

Vi anländer ett par timmar senare till ett somrigt New York. Det är mars fortfarande och tunnel­banan är trång, perrongerna för små, i vagnarna närmast står folk på varandra för att få plats och varenda rörelse fortplantas genom människohavet. Vad mycket det finns att klaga på om man bara anstränger sig lite. Men hotellet är fint och promenaden runt reservo­aren i Central Park är sagolik och joggare efter joggare passerar med mer eller mindre tung andhämtning.

SMHI:s definition av vår? Svaret finns på hemsidan: dygnsmedeltemperaturen är stigande och ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Det låter så futtigt, ungefär som att vår är synonymt med ”inte minusgrader på några dagar”. Speciellt med tanke på att alla svenskar vet att bakslag kan komma ända in i maj. I år kom SMHI-våren dock tidigare än vanligt till huvudstaden – den 9 mars i stället för omkring 16 mars. Förhoppningsvis är det ett gott tecken. Bara det inte blir för varmt.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kungsträdgården 01.04

De vrålade rasistiskt skräp och mannen, hög som ett hus, skrek tillbaka

Kan det ha varit 1994? Det var vattenfestival och jag följde en tjej till Slussen för att hon inte skulle behöva gå ensam, trots att jag på den tiden kände starkt obehag kring att inte ha mina vänner omkring mig i framför allt City.

Vi promenerade från T-centralen och nedför Hamngatan, svängde genom Kungsträdgården och fortsatte över Strömbron. Därefter vidare utmed Skeppsbron och hela vägen upp till Ryssgården där vi pratade en liten stund i väntan på hennes tåg, innan vi tog farväl.

Dagarna hade varit solstinna och natten var ljuv; där rörde sig glada människor under en metalliskt blå himmel och inga ljud nådde fram. Luften var så där somrigt frisk, ni vet, när det verkar som att varje enskilt andetag är medicin mot alla möjliga sorters krämpor.

På avstånd åmade sig Gröna Lund i mångfärgad skrud och tjusiga båtar låg förtöjda nedanför Saltsjörampen och längs med Stadsgården.
Stockholm blir inte stiligare än så och jag var glad. Trygg. För en liten stund hade jag glömt bort mig.

Strax efter Strömbron, på väg tillbaka, sprang jag på en av de missbrukare som på den tiden levde sitt liv i Stockholms centrala delar.
Han ingick inte i min krets men alla som tillbringade för mycket tid i City då hade koll på varandra. Man nickade en hälsning på håll men samtalade aldrig.
Det kan inte ha tagit mer än 30 sekunder innan vi stod i en hög med nynazister.

Har du gjort det någon gång? Det är fruktansvärt. De vrålade rasistiskt skräp och mannen, hög som ett hus, skrek tillbaka. Som tur var stannade det där.
Jag har skrivit om mina oangenäma känslor kring 1990-talet förut och så länge det förföljer mig lär jag göra det igen.

När våldsbenägna människor rusar genom huvudstaden för att utkräva straff utanför lagens råmärken kommer allt tillbaka. Det spelar ingen roll vilka som påstås vara målet: Vi blir alla rädda, för vår egen och för våra barns skull.
Problemet med individer, oavsett härkomst, som begår många brott och knappt går att lagföra behöver lösas, nu. Men rättskipning utan en stabil demokrati i grunden är ett fängelse i sig. Alla drabbas, inga problem blir lösta. Alla blir olyckliga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Älvsjö 21.32

Fjärde raden i Victoria­hallen på Stockholmsmässan. Runt oss, ett hav av framför allt exil-iranier. I scenens fond: en projektorduk på vilken fotografier av en ung man, uppenbarligen tagna i en annan tid, bläddrar förbi.

Det är sångaren Ebi och när han nu, 66 år gammal, dansar in till tonerna av kvällens första låt reser sig den vansinnigt uppklädda åskådarskaran med en enda röst och skriker. Det kan i den här sekunden inte finnas en plats i hela världen med fler filmande mobiltelefoner.

Ebi är en lysande underhållare och jag hade ingen aning. Mitt iranska arv är konturlöst och gräver sig inte särskilt djupt ned i kultursfären – och då har han ändå varit aktiv i snart 50 år.
Med nästa publikvrål börjar jag gråta och det är inte så ovanligt att jag fäller tårar, men jag kan inte greppa känslorna i det här rummet.

Några dagar senare missar jag ett, får jag höra, fantastiskt författar­samtal med Duraid Al-Khamisi i Husby. Det är en fin människa, intelligent och rolig, som i sin nyutkomna bok ”Regnet luktar inte här” tecknar ett kärleksfullt och sorgset familjeporträtt. Genom sin berättelse, från flykten från Irak till ungdomsåren i Husby, mejslar han fram en svensk historieskrivning som inte lärs ut i skolan. Duraids utanförskap – trots att han i dag har släppts in i ett av etablissemangets absolut finaste rum – blänker i hans hud.

Varje gång jag ser honom finns sorgen i hans ögon, som svarta fläckar på solen. Han är glad och tom, han är här men någon annanstans. Med sina ord förklarar Duraid sinnesrörelsen. Han skriver:
”Generation efter generation växer vi upp här. Vi lär oss att leva i diasporan. Men med en evig saknad efter något onåbart. Hur kommer vi dit? Hur kan vi sikta mot månen med en slangbella?”

Duraid får mig att inse vad som händer på Stockholmsmässan. Det är saknad som fyller bänkraderna, som färdas genom luften i ett oavbrutet brus. Saknad efter ett hemland och ett sammanhang, en rak linje från födelse till den person man är i dag. Utan påtvingade uppbrott, protester, hot och död.

Sverige är min moderjord, men sorgen bringar oordning även i mig. Vad skulle jag egentligen göra av mig själv om jag inte kunde återvända hit? Det är otänkbart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Älvsjö 21.32

Fjärde raden i Victoria­hallen på Älvsjömässan i Stockholm. Runt oss, ett hav av framför allt exil-iranier. I scenens fond: en projektorduk på vilken fotografier av en ung man, uppenbarligen tagna i en annan tid, bläddrar förbi.

Det är sångaren Ebi och när han nu, 66 år gammal, dansar in till tonerna av kvällens första låt reser sig den vansinnigt uppklädda åskådarskaran med en enda röst och skriker. Det kan i den här sekunden inte finnas en plats i hela världen med fler filmande mobiltelefoner.
Ebi är en lysande underhållare och jag hade ingen aning. Mitt iranska arv är konturlöst och gräver sig inte särskilt djupt ned i kultursfären – och då har han ändå varit aktiv i snart 50 år.

Med nästa publikvrål börjar jag gråta och det är inte så ovanligt att jag fäller tårar, men jag kan inte greppa känslorna i det här rummet.
Några dagar senare missar jag ett, får jag höra, fantastiskt författar­samtal med Duraid Al-Khamisi i Husby. Det är en fin människa, intelligent och rolig, som i sin nyutkomna bok ”Regnet luktar inte här” tecknar ett kärleksfullt och sorgset familjeporträtt. Genom sin berättelse, från flykten från Irak till ungdomsåren i Husby, mejslar han fram en svensk historieskrivning som inte lärs ut i skolan.

Duraids utanförskap – trots att han i dag har släppts in i ett av etablissemangets absolut finaste rum – blänker i hans hud.

Varje gång jag ser honom finns sorgen i hans ögon, som svarta fläckar på solen. Han är glad och tom, han är här men någon annanstans. Med sina ord förklarar Duraid sinnesrörelsen. Han skriver:

”Generation efter generation växer vi upp här. Vi lär oss att leva i diasporan. Men med en evig saknad efter något onåbart. Hur kommer vi dit? Hur kan vi sikta mot månen med en slangbella?”

Duraid får mig att inse vad som händer på Älvsjömässan. Det är saknad som fyller bänkraderna, som färdas genom luften i ett oavbrutet brus. Saknad efter ett hemland och ett sammanhang, en rak linje från födelse till den person man är i dag. Utan påtvingade uppbrott, protester, hot och död.
Sverige är min moderjord, men sorgen bringar oordning även i mig. Vad skulle jag egentligen göra av mig själv om jag inte kunde återvända hit? Det är otänkbart.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sollentunamässan 23.15

Hon står i en klunga av poliser utanför mässan. Jag vet inte vad som får mig att fastna, men det jagade ansiktet avslöjar att hon är utomstående. Poliserna har ryggen mot henne och hon flackar med blicken och försöker hålla sig nära. Min vän drar i mig, men hennes sorgsna uppsyn lämnar mig ingen ro.

”Varför står du här?”

Omedelbart – som om hon har väntat på att någon ska lyssna – berättar hon att hennes man har slagit henne.

”Det finns inga lediga jourplatser”, säger en polisman och slår ut med armarna.

Jag nämner att hon kan sova hos mig och hon lyser upp, som om jag har hittat på något roligt att göra.

Så kommer det sig att hon sitter i en taxi till Kista med en ung man hon aldrig har träffat förut. Hon är långt ifrån sitt hemland och ser inga alternativ. Ett par dagar senare meddelar hon att hon ska gå tillbaka till sin man.

I 17 år har jag undrat vad som hände med henne, hon får gärna höra av sig om hon läser det här.

Under tiden oroar jag mig med att läsa delar av Nationella trygghetsundersökningen som visar att över 27 000 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år anmäldes 2013. Mörker­talet är förstås vidrigt mycket större än så, antalet tillfällen per kvinna kan jag inte ens tänka på.

Mer än var tredje gång är det en närstående som utför våldet och det minsta ett samhälle kan göra då är att tillhandahålla ett jourboende.

Jag mejlar Emma Söderström, pressekreterare vid kvinnojourernas riksförbund Unizon (tidigare SKR), och frågar hur det ser ut i dag. Svaret är nedslående:

”Våra kvinnojourer tvingas tyvärr säga nej till 6 av 10 förfrågningar om plats på skyddade boenden”, skriver hon. Ytterligare några erbjuds plats på hotell eller vandrarhem genom socialtjänsten, men det finner hon olämpligt – i synnerhet när barn är inblandade: ”Vissa tvingas även vara kvar med sin förövare.”

Lösningen är intimt sammankopplad med bostadspolitiken, då många jourplatser upptas av kvinnor som inte kan flytta därifrån:

”Kommunerna måste ta sitt ansvar för att underlätta för kvinnorna att få ett permanent hem. Många socialsekreterare står handfallna då förturssystem inte längre finns och allmännyttan har krympt.”

Bygg fler hyresrätter. Ge socialtjänsten företrädesrätt och samarbeta över hela landet. Inte en enda våldsutsatt kvinna ska behöva förlita sig på att en förbipasserande erbjuder sovplats för natten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag håller med på varenda punkt i artikeln, förutom en - varför skiljer du ut kvinnor och rensar bort männen? Hur svårt är det att skriva en artikel där man yrkar på hjälp åt alla människor, oavsett kön? Om en liten pojke blir misshandlad, bör inte han få hjälp? Om en vuxen man blir våldtagen, bör inte han få plats på skyddat boende? Han skäms och känner sig hotad så fort han lämnar sin lägenhet - men han får ingen hjälp. det sista beskriver min egen situation. Förstår du vilket hån det innebär för utsatta män, när de utesluts som offer varje gång det skrivs en sån här artikel?

Robert, 00:42, 14 december 2014. Anmäl

Fantastiskt bra skrivet. Jag kan inget annat än hålla med dig i det du skriver på sista raderna och hoppas på att det ska bli bättre men dessvärre är känslan den att man hjälper färre människor med åren. Tragiskt faktiskt, kändes annorlunda på 70- och 80-talet.

Kerstin Petterson, 20:00, 12 december 2014. Anmäl