Vasaparken 23.55

Mina knän är redo för att slå i ytterligare några plintar

Nyår. Tiden att vara i nuet och i det förgångna.

Förra året stod jag vid tolvslaget i Vasa­parken, jag hade mina nära vänner runt mig, bubbel i glaset och runt mig smällde fyrverkerierna. För några ögonblick fick vi glömma våra liv, våra bekymmer och vandra med blicken upp emot en glittrig färgstark himmel.

För tjugo år sedan tog studier mig till Stockholm. Jag ville inte hit, jag hörde inte hemma i en stad där alla var lyckade och framgångsrika och vackra.

Jag var klumpig och haltade med ett svagare högerben, som än i dag inte alltid lyder och gör det jag vill, det där benet som fick mig som barn att fastna på plintarna i gymnastiken – det var ju inte meningen att sätta sig på den, det var ju hoppa över vi skulle göra.

Men även om jag inte lyckades hoppa då har jag vågat hoppa därefter, ibland har jag fallit ner på vägar som har varit snåriga och fula, jag har förlorat mig själv, jag har fått sår som fått mig att gråta och jag har rest mig igen. För det är vad vi människor gör. Vi reser oss upp.

Nytt år, nya möjligheter. Ett blankt blad väntar runt hörnet, ett år fullt av nya hinder att våga ta sats och hoppa över. Jag kommer även i år att stå i Vasaparken vid tolvslaget, jag ska le mot alla de par som lutar sig mot varandra. Håller hand. Viskar att jag älskar dig.

Jag ska fyllas av den färgstarka himlen och med bubbel i sinnet se fram emot nästa år. Jag är stark i benen och mina knän är redo för att slå i ytterligare några plintar.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist önskar alla ett fantastiskt gott nytt år!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm 11.50

Hans betoning på vatten visade tydligt vad han tyckte 

– Vad ska du ha? Vin eller öl?

Vi hade bara skrivit några få meddelanden till varandra på dejtingsajten när jag och mannen framför mig hade bestämt oss för att ta en lunch. Utanför restaurangen möttes vi i en kram fylld av distans.

– Jag tar vatten, säger jag. Ska du dricka alkohol? Ska du inte jobba sedan?

–Eh, jo, klart jag ska jobba, jag ska ha en öl. Ska du verkligen ha vatten?

Hans betoning på vatten visade tydligt vad han tyckte. Min på alkohol visade tydligt vad jag tyckte.

Det var några månader sedan, och jo, jag har druckit alkohol sedan dess, jag har ingenting emot varken öl eller vin, folk får dricka vad de vill – bara de gör det i måttliga mängder. Det var ju bara det att tidpunkten för alkoholintaget var över en lunch.

En öl eller ett glas vin är kanske inget att höja på ögonbrynet åt, men jag höjer båda mina ögonbryn åt att den svenska helgfyllan börjar spreta ut på veckans alla dagar och tidpunkter.

Vi är påverkade av Medelhavskulturen och det känns som om vi dricker allt mer och allt oftare. Samtidigt är julen snart här och med den åker glögg, julöl och snaps fram på bordet – vi behåller det svenska och lägger till lite fransk/spansk/italiensk hetta. Jag har sett vänner som inte kan hantera det, ett glas blir för många och plötsligt kan gränserna suddas ut för när det bara är ett glas och när ett beroende har tagit över.

Jag och dejten åt lunchen under besvärande tystnad. Dejten svepte sin öl. Jag drack mitt vatten. Vi skiljdes åt med en nick. Det blev inte ens en kram till avsked.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och dansar bäst nykter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Blackeberg 22.10

Jag har valt att leva ett liv där jag mår bra

Mandeln i gröten. Lycklig den som får mandeln, har jag tänkt på de där jularna innan jag själv fick barn, jularna när alla andra har dragit till sina familjer och sina stora, tjocka släkter och där jag har valt att åka utomlands eller gräva ner mig i jobb, för att gömma och dölja julen som inte finns i min värld.

Så fick jag man och barn, jultradition uppstod även i mitt hem, plötsligt hade jag en familj och granen lyste grann i stugan och gröten, ja gröten med mandeln åkte fram. Men mandeln gick inte att finna.

Jag har kvar min familj, även om den krympt och består av min dotter. Och jo, vi är en familj, hon och jag, även om vi i mångas ögon inte är en riktig familj.

Vartannat år drar vi till fjällen. Vi åker utför, vi busar i snön, fikar framför Kalle och en inhyrd tomte av varierande kvalitet besöker oss i stugan där vi efter julklappsöppnandet leker tills vi slocknar.

Och så kommer år som i år, då min dotter firar med sin pappa. Folk har kommit fram och tittat med medömkande ögon på mig och lagt huvudet på sned. Men det är inte ett dugg synd om mig. Jag har valt att leva ett liv där jag mår bra. Precis som med resten av mitt liv firar jag julen så som jag vill.

Den här julen kanske jag tar mig ut på vägarna, hälsar på gamla vänner och låter mig uppfyllas av värme och samtal.

Och mandeln i gröten. Den finns. Bara vi väljer att se den, så finns den överallt. Jag har ju faktiskt en stor familj. Mina vänner. Jag är otroligt lyckligt lottad.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist slutar på DN Sthlm vid årsskiftet och vandrar vidare mot nya utmaningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vällingby 17.45

Det är de som går sin egen väg som är de modiga

”En halv miljon kommer få ligga i kväll bara för att de svajpa höger.”

Jag sätter popcornen i halsen. Inte för att jag är särskilt pryd, jag har hört ordet ligga tidigare, jag har också använt appar och svajpat till både höger och vänster även om apparna nu är borttagna från min telefon. Men jag har inte tidigare suttit i en biosalong för att titta på en barnfilm och fått höra ord som att ligga i en reklamsnutt.

Nästa reklam. Ett gäng sitter i en cirkel, någon ställer sig upp och rappar, får applåder. Men så ställer sig nästa person upp, han är visst tönten som inte lyckas. Ingen applåderar.

Popcornen smakar surt, jag vill ställa mig upp och hålla försvarstal om att alla får vara precis som de är, jag vill skrika att det är ju tönten som borde få stående ovationer – han vågar, han gör det! Men jag sitter stilla, precis som resten av publiken. Vi tiger, medan budskap om hur människor bör vara för att passa in når våra barns ögon och öron, precis som det på stan finns stora bilder på lättklädda kvinnor med putande munnar.

Efteråt när vi går ut från ett mörker till ett annat kan jag inte låta bli att prata med min 7-åring om att det som är viktigt är hur man mår, att man är sig själv och tycker om sig själv. Självklara saker. Men som verkligen kan förvirra i ett samhälle som plumpt skojar om roller, när det är de som går sin egen väg som är de modiga.

Min dotter nickar, hon vill hoppa över de vita linjerna på torget. Vi leker och springer och hoppar. Vi är precis som vi vill vara.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm fram till nyår och vill hela tiden utmana sig själv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stureplan 23.30

Det tillfälliga andningshålet har blivit livslång ­kärlek

Hemligheterna i staden. De finns överallt. Lager på lager läggs de på hög tills allt smälter samman och ingenting längre är verkligt.

Fnittriga tjejer passerar mig. Jag hör att de inte pratar stockholmska, men det är här de vill vara, i centrum, nära Stureplan, en fredagskväll.

Under många år ansträngde jag mig hårt för att tvätta bort mitt förflutna, jag ville bort från fasaderna i Hammarkullen, bort från lägenheten i Ystad där matrester frystes in i mjölkpaket (om det så var två potatisar), bort från åren i Söderköping – även om det var där jag gav mig tusan på att skaffa mig kunskap för att komma framåt i livet.

Jag pluggade. Fick jobb. Jag bodde i villan jag drömt om. Men livet tog sina vändningar, jag lämnade drömkåken och med en stark känsla av att ha förlorat mot ödet flyttade jag till en lägenhet i Blackeberg.

– Bor du och din dotter i hela huset? Frågade en 11-årig dotter till en vän när de stod och tittade upp på mitt hus i Blackan.

– Nej, vi bor i en lägenhet i huset, sa jag och visade mitt lilla hem.

Östermalmsgästerna hade illa dolda rynkor i pannan.

När de gått öppnade jag fönstret mot Mälaren. Lugnet sköljde över mig, och övertygelsen: Det här är mitt hem. Det är här jag hör hemma.

Jag ler mot de unga kvinnorna vid Stureplan, de ställer sig i en kö, jag går mot tunnelbanan. Mot hemmet, lugnet, det tillfälliga andningshålet i förorten som har blivit en livslång kärlek.

Jag hoppas tjejerna kommer ut hit en dag. Det finns så mycket kvar av Stockholm för dem att upptäcka. Så även för mig.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm några veckor till och njuter av att bo så nära naturen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Puh, gud så trist !!!

Marie-Louise Göransson, 12:44, 3 december 2016. Anmäl

Blackeberg 22.30

”Du rubbar hela min existens. Välkommen”

Vi sågs, vi pratade, vi kysstes. Jag går hem med lätta steg, sjunger för mig själv där jag går den mörka sträckan mellan Södra Ängby och Blackeberg, där det är grönt och fint på sommaren och där skuggorna nu på vintern ofta får mig att sjunga så att jag skrämmer bort de där männen som högst icke troligt ligger och lurar bakom stenarna.

Jag har haft relationer sedan skilsmässan för fem år sedan. Men nu var det länge sedan, jag har känt mig kall och tom, min mur omkring mig har bara blivit högre och högre. Jag har blivit Johnny (Patrick Swayze) i ”Dirty dancing” som konstaterar att: ”This is your space, this is mine” – fast med betydelsen att jag släpper ingen nära.

Men den här kvällen sjunger jag av värme. Kanske är det till kvällens dejt jag ska få säga orden i min favoritdikt av Eeva Kilpi.

Jag somnar glad och vaknar varm. Tittar på mobilen. Inte ett meddelande. Inte ett enda på hela dagen. Fram på kvällen kommer förklaringen. Han backar. Behöver tid.

Tonåringen i mig svär och vill göra uppror och femåringen i mig vill kasta sand och ropa ”dumma dig”. Jag gör ingetdera.

Jag stänger glipan på min nyss halvöppna mur, sjunger sorgsna visor på vägen hem kvällen efter. Men någonstans i mörkret så väcks ändå lyckan. Över att få ha blivit berörd. Jag kan bli det. Och jag kan bli det igen.

En dag ska jag få viska de där orden i Eeva Kilpis dikt:

”Stör jag? frågade han när han steg in genom dörren. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.”

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och sjunger gärna ut sina känslor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Blackeberg 07.50

Klumpen i min hals är min väckarklocka

– Kom nu, vi måste skynda oss så vi hinner till tåget, det går om två minuter.

Säger en mamma till sina två små barn, pojke och flicka, och ställer sig upp på bussen. Jag med dem, vi ska av vid samma hållplats.

Flickan på kanske 7-8 år står vid dörrarna, leker med sin balans, trots mammans uppmaning att hålla i en stång.

– Sluta vara kaxig nu. Håll i stången!

Bussen stannar. Jag är först av, barnfamiljen är bakom mig. Mamman uppmanar barnen att springa och ett av barnen gnäller till.

– Inget jäkla gnäll nu. Så. Genom spärrarna.

Precis som jag hinner de med tåget. När jag står inklämd i en vagn bland andra resenärer får jag plötsligt en klump i halsen av igenkänning och vill inget hellre än att gråta.

Klockan är ofta barnfamiljers fiender på morgonen, jobbet och viktiga möten kallar – alltså måste barnen till skolan först. Jag har varit där, stressat på mitt barn, skynda nu, kom igen nu, cykla snabbare.

Livets tempo är högt, det är som om vi är inne i ett maskineri. Och samtidigt, vad är det vi stressar mot?

Vi kommer ju faktiskt alla att dö och är det då inte bättre att vi har lärt våra barn att vara goda, fina människor så att vi lämnar efter oss en värld som kan bli en bättre plats för varje generation?

Jag är snart 40 år, om detta är den berömda krisen med dess tankar omfamnar jag den. Klumpen i min hals är min väckarklocka – för vad gör det om jag kommer för sent någon enstaka gång till mitt jobb?

Världen fortsätter snurra. Men mitt barn. Hon har bara en mamma. Och det är jag.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och försöker så här nära 40 hitta meningen med livet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bromma 07.30

Just denna morgon finns det inget vi eller de

Sedan jag flyttade ut ur staden tar jag mig sällan in. Jag trivs ute i förorten, vid Mälaren, där lugnet breder ut sig. Men även i Blackeberg finns det dagar där lugnet är som bortblåst, som nu i onsdags när snön virvlade in och fick folk att frysa till stela pinnar medan de pulsade fram.

Dottern och jag ställer oss tålmodigt vid busshållplatsen, men när inga bussar kommer vänder jag hem för att hämta snowracer, det är för långt för dottern att gå hela vägen hemifrån till skolan.

Jag tänker på bilen i garaget som står där somrig och fin – med sommardäck på och en färgglad regnbågsdrake synlig i baksätet – medan jag drar snow­racern, från den ena sidan av Bromma till den andra. Snön ligger tjock överallt, oavsett om det är Blacke­berg eller Södra eller Norra Ängby som vi passerar. Just denna morgon finns det inget vi eller dem, de olika stadsdelarna är förenade i kampen mot snön, äldre och unga, vi skrattar mot varandra där vi försöker ta oss fram, för vad annat kan vi göra när allt runt omkring oss är kaos?

Dottern blir lämnad i skolan, jag är sen, mycket sen. Jag går med raska steg mot tunnelbanan, men stannar för att knuffa på en bil. Vi är fyra kvinnor som tillsammans får loss bilen från snödrivorna, mannen bakom ratten följer våra instruktioner. Vi går vidare mot våra liv.

Alla dessa leenden, skratt och hjälpsamhet från främlingar värmer mig hela dagen. Det är först när vi slutar stanna upp och se varandra som mänskligheten är utom räddning. Än finns tid kvar.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef för DN Sthlm och har alltid skidbyxorna nerpackade, redo för mer snö.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hornstull 23.45

Häng med! sa Jose på en fest för några veckor sedan

De är nya vänner i min gamla stad.

– Vi ska ses ett gäng på lördag. Häng med! sa Jose på en fest för några veckor sedan.

Och så klart ville jag följa med ut: det är ju aldrig för sent att lära känna nya människor.

Här står jag och min väninna på en bar på Söder, med en samling personer där de flesta är spanjorer. Gemensamt för oss alla är att vi är hitflyttade på grund av jobb eller studier, kärlek eller bara av lust på Stockholm.

Vi dricker, skrattar, diskuterar och ju mer vi pratar desto mer kommer allvaret fram. Om hur personerna runt mig egentligen trivs i staden som från början inte var deras.

– Jag funderar på att flytta hem igen, säger en tysk kvinna.

Hennes spanska vän nickar.

För, berättar de, det är svårt att lära känna folk. De har internationella vänner, men infödda Stockholmskompisar har de svårare att skaffa. Och det blir tråkigt, att alltid vara lite utanför, säger de.

Jag förstår dem. Bara på tunnelbanan hit till Söder satt folk upptagna med sina telefoner i stället för att se varandra, människor knuffas utan att säga ursäkta, vi går med skygglappar på och med bestämda steg – inte undra på att de nya stockholmarna inte får kontakt.

Vi dansar loss på baren som saknar dansgolv, det går att dansa ändå. Innan jag går hem blir jag tillagd i deras sms-grupp.

– Vi ser på film, tar promenader, vi hittar på allt möjligt. Lägg till vänner du med, säger Jose.

Det går att göra saker på nya sätt. Det går att få Stockholm att öppna sig. Min gamla stad har blivit varm.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och tror att hon är med i en cool New York-serie när hon vandrar runt Stockholm med en latte i näven.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bromma 16.30

Nu är inte då, hon är inte jag och tiden har förändrats

Jag var en hora när jag var nio år.

I alla fall var det vad killarna i den nya klassen i det nya lilla samhället skrek efter mig.

När jag tog upp det med den kvinnliga läraren sa hon att det var inget märkligt, killarna menade ju egentligen inget illa.

Och det var ju så det var på åttiotalet; tjejer fick nyp i rumpan och vi fick skylla oss själva om vi blev tafsade på – det berodde ju på hur vi klädde oss.

Jag fick kraft av de fula orden, fick skinn på näsan och rapp käft – även om oron kan komma krypande när jag hämtar min dotter på skolan mitt i villaidyllen, eftersom jag inte tillhör den världen. Jag är frånskild, bor i lägenhet, och min dotter är nog en av få med separerade föräldrar på skolan. Kanske är det oron som får mig att uppmuntra min dotter att vara tuff snarare än söt.

Vi har hängt en dag i stan, dottern och jag, en dag som vi avslutade i Vasaparken. På tunnelbanan hem berättar hon hur hon stött på pojkar i parken som sagt att flickor ska bete sig på ett visst sätt, de ska leka tjejiga lekar och de kan inte spela Pokémon go.

– Vad sa du då, frågade jag och tänkte på den långa promenaden vi just tagit, en Pokémon walk från Gamla stan till Odenplan.

– Jag sa att det finns inget som är tjejigt och killigt. För det gör det ju inte, säger hon självklart.

Jag sträcker på mig, trampar lätt fram. Nu är inte då, hon är inte jag och tiden har förändrats. Hon köper inte de givna rollerna så lätt, hon har skinn på näsan och ganska rapp käft. Och i mitt hjärta ler jag stort.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och gillar skarpt att bli överraskad och få nya perspektiv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0