Hökmossen 13.15

Stockholms bostadsmarknad är sjuk

I det pyttelilla egnahemsköket där tiden har stått still sedan 1943 trängs en för stor grupp människor. De petar på originalluckorna, diskuterar hur köket kan flyttas till vardagsrummet, granskar kritiskt den blommiga tapeten.

Stockholms bostadsmarknad är sjuk. Det är en öppen dörr att slå in, men här kommer jag.

Man lusläser Hemnet, drunknar i formuleringar som ”vind – med golvyta!” och ”möjligheternas gillestuga!”, man läser besiktningsprotokoll och funderar över hur allvarligt det är att entrétrappan ”hotar husets grundstomme på sikt” och man vallfärdar, tillsammans med hundratals andra som ser exakt ut som en själv, iväg på visning.

I mikrohuset, uppfört i lummiga Hökmossen under Andra världskriget, ramlar jag återigen rakt igenom den där öppna dörren av galenskap. Samtidigt som jag försöker hindra min treåring från att trilla ner i ”fungerande antik tvättmaskin!” i den fuktskadade källaren, försöker jag beräkna motståndet och därmed slutpriset.

”Det är ju en fantastisk grund så att säga, inga anmärkningar alls, förutom det där med taket då”, säger mäklaren upprymt.

Han syftar på att taket läcker i vardagsrummet. Petitess i ett hus så pass nära tunnelbanan.

En snabb överslagsräkning ger vid handen att husets egentliga kostnad, om man löser ut tomträtten, kommer landa på runt nio miljoner. För 54 kvadrat! Ett ruckel! Som har ett kök vi inte ens får plats i alla fyra samtidigt! Det är ju vanvett!

Man kanske skulle lägga ett bud?

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och den som pratar högt om vad tomträtt egentligen innebär på visningar i närförort.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Underbar liten betraktelse av Stockholms bostadsmarknad! Törs jag rekommendera en flytt till Vansbro?

J.O. Berger, 22:10, 22 november 2016. Anmäl

Huddinge 14.20

Hur tackar man den som räddade ens dotter?

Den stora betongkolossen som är Huddinge sjukhus tornar under en grafitgrå sensommarhimmel. Det är en ful byggnad; de små fönstren, fasadfärgen som nästan flyter in i himlen, de smutsiga blåa glasdetaljerna.

Här fick mina barn liv, tre gånger om. Trots att jag bara har två barn.

Hur tackar man den som räddade ens dotter? Min make vet inte heller, men chansar: han ger henne två chokladaskar, med texten ”Tack!” respektive ”Merci” på.

Jag är inte bra på att uttrycka glädje. Jag är, för att uttrycka det milt, inte en översvallande person.

I ett typiskt landstingsrum någonstans mitt i betongkolossen är det ännu svårare. Barn­läkaren, som när jag senast såg henne uttryckte oro i sina trygga ögon, sitter på andra sidan av ett slitet bord. Jag slår gång på gång bakhuvudet i en lågt placerad bokhylla med otaliga pärmar i hörnet där jag hamnat.

I mitt knä ligger huvudpersonen. Hon som var så efterlängtad. Hon vars pyttelilla hjärta fått massage av barnläkarens fingrar. Hon, som jag under nio vedervärdiga minuter trodde skulle tas ifrån mig, bara fem veckor efter att jag fick henne.

Men hon finns kvar. Hon ligger i mitt knä, frisk och glad. Vi är på plats för att prata om det akuta händelseförloppet – och för att säga tack.

Jag kan aldrig i tal förmedla min nyvunna kärlek till barnläkare, landstingsrockar och det enorma sjukhuset. Men jag kan sitta bredvid min man när han glatt överlämnar chokladaskarna och är översvallande nog för oss båda.

Och så kan jag skriva den här texten efteråt.

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och är nästan alltid gladare än hon ser ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Götgatan kl 00:45

Jag haffar det sista lediga båset inne på den halvsunkiga Söderpuben, samtidigt som tre ungdomar i gymnasieåldern kastar sig in på soffan mittemot. ”Oj, här satt visst vi”, ler en av dem retsamt.

Jag suckar trött och ger min pojkvän en menande blick. Men i stället för att instämma lyser han upp.

”Jag vill tala med ungdomen!” viskar han till mig och sitter sedan som ett ljus i väntan på en öppning. Som aldrig kommer. Till slut får han helt sonika ta till orda: ”Jaha, vad bjuder kvällen på då, ungdomar?”

Jag är 29 år, men känner mig med ens som en pensionär. Ute på stan och tar pulsen på ungdomen. Vilken i sin tur är oerhört uttråkad.

”Jag har tröttnat på att gå ut och klubba, Stureplan ger mig ingenting längre”, säger en av killarna. Han är 19.

Får veta att Stockholms nattliv blev tråkigt för längesen. Däremot, tipsar han, är Avenyn i Göteborg något helt annat.

”Har ni förresten hört ’Division of Laura Lee’?”, frågar plötsligt ynglingen och väcker mig från dvalan där jag begrundat när jag egentligen blev så vansinnigt icke-ung. Jag lystrar till. Känner samhörighet. Kanske är vi inte så långt ifrån varandra ändå?

”Min farbror spelar i det bandet! De brukade vara rätt stora förr.”

Ridå.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Den 19-åriga killen kanske har låg social kompetens och får därmed ingen uppmärksamhet, inga ragg och hamnar utanför i konversationer. Inte konstigt att inte han tycker det är tråkigt att gå ut i sådana fall.

Gus, 00:19, 3 december 2011. Anmäl