Röda linjen kl 19.27

Den här gången tråcklar jag fram plånboken ur fickan och öppnar myntfacket. Det är tomt. Jag tar en tjugolapp i stället och ger till mannen. Han ler svagt och lunkar sedan vidare i vagnen.

Att bo i Stockholm innebär att på ett eller annat sätt förhålla sig till tiggare. Jag ser sällan någon som ger dem något. De flesta kör konsekvent den avvisande stilen genom att titta åt andra hållet eller helt enkelt rakt igenom dem som ber om några kronor.

Annons:

Jag gör det också, men jag är inte särskilt konsekvent. Då och då ger jag bort en slant. Allt är en fråga om tajming – och då menar jag inte att jag är mer givmild den 25:e.

I stället handlar det om min ovilja att inför omgivningen sticka ut som att jag anser mig heligare än någon annan. Tiggaren i tunnelbanan fick mina pengar eftersom röda linjen var nästan tom den här kvällen.

I rusningstrafik skulle det aldrig hända. Inte för att jag är mer stressad eller för att det är jobbigare att ta fram plånboken i trängsel – utan för att så många tittar på.

Känslan av att mina medpassagerare tänker att jag koketterar med min givmildhet är tiggarnas värsta fiende. Får jag den känslan tittar jag åt andra hållet, eller helt enkelt rakt igenom dem som ber om några kronor. Ingen ser mig någonsin ge dem något.

erik.olsson@dn.se

Slussen 15:37

91 centimeter!

Mannen visar stolt fram fisken. Det är en ståtlig gädda. Färgtäckningen är tydlig och ger ett friskt intryck. Den liknar inte alls den sumpfisk jag föreställt mig att man skulle få upp häromkring.

Uppvuxen på landet har jag betraktat en flytt till stan som ett val där man lämnar allt vad natur heter bakom sig. Det skulle med andra ord aldrig falla mig in att fiska 25 meter från centralbron, än mindre äta något som plockats upp där.

Det är tydligen en snobbig attityd. På länsstyrelsen har de i alla fall inga större invändningar mot att sätta tänderna i en innerstadsgädda.

– Om jag var en gravid kvinna skulle jag undvika insjöfiskar som gädda, abborre och gös som fiskats i centrum. Men jag har själv ätit öring som plockats upp i stan, säger fiskeribiologen Niklas Sjöberg.

Öringen vandrar in från havet och är således inte värre att äta än fisk som fångats i kustbandet. Insjöfisk kan dock ha levt längre i hamnområden med dubiös vattenkvalitet resonerar Niklas Sjöberg, men poängterar att han inte har några belägg för att döma den som oätlig.

Mannen vid Slussen hade uppenbarligen inte heller några problem med fisk av urbant ursprung. 91 centimeter gädda bars hem i en plastkasse.

erik.olsson@dn.se

Södermalm kl 22.42

Jag ska precis masa mig ur soffan och i sängen när telefonen ringer. Okänt nummer. Jag låter det ringa, men fantasin börjar sakta trampa igång. Vem kan det vara? Min trötta hjärna tar villovägar och lyckas inte landa i nåt som känns sannolikt. Jag viker upp min laptop för att söka på numret och finner ett mansnamn som inte säger mig någonting. Verkar vara en vanlig felringning.

Jag borstar tänderna när mobilen surrar till igen. Samma okända nummer men ett sms nu – och en oväntad fråga.

”Äger du en silverfärgad Audi?”, skriver en Martin S. Han förklarar:

”Kupélampan lyser nämligen i taket. Försökte ringa dig så att batteriet inte laddar ur”.

Förbluffande. Han har alltså gått förbi min upplysta bil, via registreringsnumret kollat vem som är ägare, letat fram mitt telefonnummer och ringt upp. När jag inte svarade gav han sig inte, han skickade ett sms.
Handen på Stockholms-hjärtat, jag är tveksam om jag skulle gjort detsamma. Det borde jag inte vara. Martin S tillför den här stan medmänsklighet. Det kan vi alla göra om vi anstränger oss lite. För visst blir man glad när man upplever den? Det blev i alla fall jag.

erik.olsson@dn.se