Folkungagatan 17.44

Så försvann Sveriges sista nothandel

Ska köpa en present och beger mig till Aulos Musik i det trevliga myllret av småbutiker på Folkungagatan. I denna nothandel kan man alltid hitta något passande till musikintresserade vänner. Oftast kommer man hem med något oplanerat till sig själv också.

Det var ett par år sedan sist och jag hittar inte butiken. Vet ungefär var den ska ligga ett par kvarter från Medborgarplatsen, men det är något som inte stämmer. Får tag i adressen på mobilen och inser att jag befinner mig alldeles intill. Men skyltfönstren är täckta av brun papp. Av nothandeln syns inte ett spår.

Hit har jag tagit mig då och då ända sedan jag kom till Stockholm på 80-talet för att botanisera bland noter och notböcker. Här kunde man bläddra bland notböckerna på samma sätt som i skivbackarna med vinyl. Alltid hittade man något som man inte visste att man behövde.

Sökte man efter något specifikt så fanns den mycket kunniga personalen snabbt till hands.

I kommentarer på Aulos Musiks inofficiella Facebooksida läser jag att butiken slog igen redan i höstas på grund av sjukdom och ekonomiska svårigheter. Det som återstod av nothandeln mot slutet kördes på tippen.

Detta ska vara både Stockholms och hela Sveriges sista nothandel. Och det är klart, om en nothandel inte kan överleva ens i Sveriges huvudstad, var skulle den då kunna klara sig någonstans?

Ibland känns det bara väldigt svårt att acceptera tidens gång.

Hans Arbman

Hans Arbman är reporter på DN och erkänner motvilligt att han själv ibland kollar på saker i stadens butiker – för att sedan beställa dem billigare på internet. Det ska han sluta med nu.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sundbyberg 20.44

Efter över 40 år har John Holm kommit hem igen

John Holm växte upp på Lilla Essingen, flyttade till Söder, gav ut tre klassiska album i mitten av 70-talet – alla gjorda på olika platser i Stockholm. Efter andra plattan ”Lagt kort ligger” gav han sig ut på en turné hösten 1974. Sista spelningen var på Malmen vid Medborgarplatsen den 7 april 1975.

Det skulle dröja över 40 år innan stockholmarna åter får chansen att höra John Holms speciella stämma live. Första spelningen sedan 70-talet gjorde han förra sommaren på den lilla småländska Säljerydsfestivalen. Den har följts av några till ute i landet.

Nu ger han för första gången två konserter i huvudstadens närhet – Sundbyberg. Den lilla lokalen i Allaktivitetshusets källare rymmer precis hundra personer. Biljetterna är slutsålda sedan länge. Den arrangerande kulturföreningen Cloudevent säljer bratwurst på papperstallrik, öl, vin och popcorn.

Publiken är inte här av en tillfällighet. De har följt sin hjälte sedan de där plattorna på 70-talet. Någon kanske var på konserterna på musikpuben Bullerbyn på Kungsgatan eller Malmen vid Medborgarplatsen – två av Stockholms populära musikscener på 70-talet.

Så sätter han sig på en stol på scenen i jeans, röd jacka och mössa och en kropp lika tunn som hans röst. Det är andäktigt tyst.

John Holm gjorde sig känd som en besvärlig perfektionist i skivstudion och var först i Sverige med ett närmast perfekt scenljud.

Därför är det lite av ett ödets ironi att ljudanläggningen denna gång inte ger rättvisa åt hans säregna röst.

Men det är det nog ingen som bryr sig om.

John Holm är äntligen tillbaka i sin hemstad.

Hans Arbman

Hans Arbman är reporter på Insidan och sörjer alla musikscener som försvinner i stan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Verkstadsgatan 14.23

Folkvagnarna har tappat sitt hem

Först ser jag en gammal folkvagn parkerad på gatan. Sedan upptäcker jag en till, och så ytterligare en folka. Därefter en folkabuss i gott skick, en folkabuss till. Och bredvid den en röd Mini Cooper, eller Hundkoja som vi kallade dem när jag var barn.

En samlare av gamla bilar? Ett bilmuseum på en bakgata på Södermalm?

Så får jag syn på den blå folkapickupen med texten Klark Classic Cars – specialist på luftkylda VW:s.

En bilverkstad specialiserad på enbart två biltyper: gamla folkvagnar – och Mini Cooper.

Jag har nyligen blivit med en mycket gammal folkvagn och tror inte mina ögon. En folkaspecialist på gångavstånd hemifrån!

Rainer de Klark öppnade verkstaden 2010 och innan dess var han forskare på Karolins­ka. Men intresset för folkvagnar har han haft ända sedan barndomen i Holland. Det är lite opraktiskt att hålla till med verksamheten mitt i stan. Han hyr åtta parkeringsplatser, som inte räcker till.

Ännu en av dessa entusiastiska specialister som ger staden sin charm.

Nu har det gått ett par år sedan jag hamnade på Verkstadsgatan. Min folka blev underkänd i besiktningen och jag kommer att tänka på Klark. Tar en lov förbi Verkstadsgatan efter jobbet. Det är något som inte stämmer. Inga folkvagnar på gatan, lokalen är nedsläckt, men skylten sitter kvar. Semesterstängt?

Jag skickar ett mejl och får ett kort svar:

”Pga ändrade framtids­planer har KCC lagt ner i slutet av januari.”

Så blev staden ännu en smula fattigare.

Hans Arbman är reporter på DN, gillar inte bilar, men har ändå dragit på sig tre stycken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Västerbron 17.47

När trafikljusen slår om blir det åter tyst några sekunder

Jag har precis hört rubrikerna läsas upp på kvart i sex-ekot. Sen kommer fyrans buss, följd av en liten bilkaravan. Nyheterna i mina lurar dränks omedelbart av trafikens ljudmatta.

När trafikljusen slår om till rött vid Västerbroplan blir det åter tyst några sekunder och jag hinner uppfatta några spridda fraser om kommande skattehöjningar – innan trafiken tar över igen.

Jag blänger irriterat på bilarna som brusar förbi. Vilken rätt har dessa bilister att störa mitt radiolyssnande? Har de större rätt till gaturummet än vad jag har? Kan man inte bara stänga av biltrafiken? Och än värre blir det när motorcyklarna plockas fram ur sin vintervila. Då är det ingen idé att sätta på sig hörlurarna alls.

Inte förrän promenaden har lett mig in på Högalidsgatans lugn kan jag åter uppfatta ljudet i hörlurarna – Ekots slutsignatur.

Andra dagar när jag cyklar över Västerbron får saktmodiga morgonflanörer som går i bredd och pratar ett ilsket pling när jag försöker ta mig förbi. I backen ner mot Kungsholmen känner jag skadeglädjen när biltrafiken står stilla i båda körfälten.

Så tar jag bilen över bron en dag. Med radion på susar jag glatt förbi både gående och cyklister. Plötsligt tvingas jag tvärnita för en cyklist som korsar vägbanan vid Västerbroplan. Kan han inte se sig för!

Det måste vara hopplöst för trafikplanerarna att tillfredsställa oss alla. I synnerhet när en och samma person skiftar perspektiv från ena dagen till den andra.

Hans Arbman

Hans Arbman är reporter på DN Stockholm och sitter helst på cykeln när han rör sig genom stan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Väddö kl 11.07

Det är husvisning på Björkö. En vacker huvudbyggnad från 1911 med tillhörande ladugård, jordkällare och småstugor. Barnfamiljer med stora husdrömmar trängs med män i snickarbyxor med kli i hantverkarfingrarna – och en och annan nyfiken ortsbo.

I köket tronar en vedspis och en ho med kallvatten. På väggarna välhållna tapeter som skulle platsa på museum, på golven linoleum­mattor från tiden när de uppfanns.

Här tycks tiden ha stått stilla. Någon berättar att en gammal dam bott i huset i hela sitt liv tills hon dog förra året.

Nu är huset tömt på allt liv, men på ett skåp ligger några gamla fotografier. På en bild står en ung kvinna framför husets trappa.

Tankarna far iväg. Kanske är det hon? Hur var livet på gården? De små bostäderna på gården – vilka bodde där? Drängar eller pigor? Sommargäster?

Gården med den gamla damen har fått mig i sitt grepp. Den enda träff jag får på nätet är en sajt med inflyttningar till Björkö-Arholma i början av 1900-talet. Damen på gården hittar jag inte, men väl en lista på alla som flyttade till området från 1914 och framåt. Omkring 40 hushåll per år: drängar, pigor, sjömän, stenhuggare från Lidingö, Södertälje och Kungsholmen.

Ännu en historia man vill veta mer om.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Grovstanäs kl 10.11

Huddingevägen avstängd mot Stockholm.

Tranebergsbron avstängd mot Alvik på grund av bärgning.

Pendeltågen kan inte trafikera Flemingsberg och Tumba på grund av en nedriven kontaktledning.

Köer och förseningar.

Det är något märkligt att lyssna på Radio Stockholm under semesterfrukosten.

I bästa fall befinner man sig långt borta från trafikkaoset i huvudstan.

Då kan radions trafikrapporter bli en skön bekräftelse på att man verkligen är ledig och inte behöver bekymra sig om framkomligheten på vägarna runt Stockholm.

Eller så blir rapporteringen med sin distinkta signatur som överröstar fågelsång och vindbrus en brutal väckarklocka om vad det egentligen är för tillvaro som tusentals stockholmare befinner sig i dag efter dag. För den som sitter guppande i en båt på en blänkande skärgårdsfjärd när man nås av det braskande trafikmeddelandet kan storstadslivets avigsidor kännas närmast absurda.

Men man kan naturligtvis inte bara prata om segelvindar och badvattentemperaturer i radion bara för att det är sommar.

Och det är väl det som är Stockholms charm – att man under lokalradions frekvens både kan befinna sig mitt i trafikkaoset och i en stilla havsvik.

Och kanske få lite av varje.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Karlbergssjön kl 9.05

Många har hört av sig och undrat hur det gick med sothönsen som jag skrev om sist.

De hade byggt bo på båtens badbrygga mitt i stan.

Bosättningen har ställt till det en del eftersom båten är ny för oss och vi ska ut på en långtur. Det hade känts bra att kunna provköra och lära känna båten lite först. Men si det gick inte. Fripassagerarna var alltför ilskna.

På självaste nationaldagen gjorde jag ett besök för att byta olja i motorn. Det borde de väl åtminstone låta mig göra, sothönorna. När jag försiktigt böjde mig över aktern såg jag en liten vit näbb sticka fram under fjäderskruden.

Första ungen var född!

Snabbt räknade jag ut att om de följande fem kläcktes utan alltför lång fördröjning så borde vi ha en möjlighet att ge oss i väg på den planerade båtfärden.

Häromdagen var jag nere vid bryggan igen för att fortsätta med motorbestyren. Då var boet tomt. Övergivet.

Kände mig lite sviken. Här har hela familjen tålmodigt väntat in nedkomsten, och så drar de bara utan att ens visa upp nykomlingarna.

Men vi har i alla fall gett Stockholm sex nya sothönor.

Hans Arbman,

Reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hornsgatan kl. 17.48

Vi skulle uppgradera oss till platt-tv. Det fanns dock tre frågor som hejdade vår iver:
1. Vad ska man köpa?
2. Köpa billigt utanför stan utan service eller dyrare i stan med service?
3. Hur får vi ut den blytunga tjock-tv:n till stugan?
Vi valde radiohandlaren på hörnan. Först var jag där tre kvart och frågade om hdmi-kontakter, bildkvalitet och SVT Play. Inte för en sekund kände jag att jag tog upp säljarens tid.
Och inte någon annans tid heller. För så fort en ny kund gjorde entré så dök en säljare till upp från ingenstans.
Dan därpå slog vi till. Fri hemleverans och installation. Jag gick förbi järnaffären för att köpa skruvar till väggfästet. När jag kom hem var tv:n redan uppackad.
Uppstod det något problem var det bara att ringa eller kila förbi.
Veckan efter blev det utförsäljning. Affären upphör!
I onsdags slog Widegrens igen, en av Södermalms sista radioaffärer.
Så gick det med den livstidsservicen.
Men nu kan jag i alla fall allt om platt-tv.
Och tjock-tv:n? Den for i gatan med en smäll sedan hustrun tappat kontrollen över rullbänken på väg till bilen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Väg 276 kl 16.12

Äntligen ute i stugan igen!

I sovrummet sitter en mus på sängkanten. Nu kan vi få lite nytta av katten, tänker jag och stänger in henne med musen.

Det är alldeles tyst. Kikar in. Katten tittar frågande på mig.

Ett krafsande ljud hörs vid garderoben. Nu fattar katten.

I flera timmar väntar hon tålmodigt. Plötsligt hörs ett omisskännligt pip. Musen kommer farande ut i vardagsrummet med katten efter. Musen gömmer sig, fångas och släpps om vartannat. Till slut lyckas den fly in under köksskåpen.

Nästa morgon sitter katten fortfarande på vakt.

Det ger utdelning. Någon timme senare ligger musen död på vardagsrumsgolvet.

Dottern säger att ”den var ju så söt” och gråter en skvätt.

När det visar sig att musen gnagt av skosnörena på hennes julklappspjäxor och dessutom byggt bo däri är den inte lika söt längre.

På eftermiddagen jamar katten vid byrån i sovrummet. Jag öppnar lådan försiktigt och ut kommer mus nummer två flygande.

Så börjar leken igen. Vi stänger in katten i ett försök att själva fånga musen. Men den försvinner i hallen. Vi skakar skor, tömmer garderober, drar fram kylskåpet, river bort socklar under köksskåpen.

Ingen mus. Vi ger upp.

Det är skönt att komma in till stan igen.

hans.arbman@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Suckarnas gång 20.52

Vi stiger ombord på tåget i ett gnistrande vitt Östersund.

Ännu ett sportlov är över.

Först går det riktigt bra. Vi spelar Svarte Petter och Löjliga familjen. Går till restaurangvagnen och fikar. Läser DN. Somnar. Vaknar. Spelar bluffstopp.

Men för varje mil vi närmar oss Stockholm tilltar missmodet.

När tåget passerar Arlanda har det övergått i ren olust.

Så här är det varje gång. Otaliga tågresor har jag genom åren gjort mellan Östersund och Stockholm.

När tåget stannar på Stockholms central vill jag helst vända tillbaka igen.

All denna olust att närma mig huvudstaden har en enda orsak: Suckarnas gång.

Att denna sunkiga passage under jord mellan Centralstationen och T-centralen är det första som möter Stockholmsbesökare som kommer med tåg borde få stadens turistambassadörer att gå i strejk.

Nu renoveras visserligen gångtunnelns golv. Men vad hjälper det när taket är så lågt att en basketspelare måste huka.

Det är som att passera en ranglig hängbro. Bara man tar sig över till andra sidan väntar något gott.

Skönt att vara hemma på Söder igen.

Hans Arbman

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Inte 08, men älskar den passagen! Den är, jämte Gröna Lund, vad jag kommer ihåg från mitt första besök. Sen alla passeringar, där man får lära sig dess speciella regler, studera folk i rörelse, och kännsa sig hemma i. Den måste försvinna någon gång, men då mister Stockholm en stor del av sin svenska småstaden-i-storstaden charm.

Torbjörn Larsson, OM, 20:56, 5 mars 2013. Anmäl

Kan inte annat än hålla med, trots att jag älskar Stockholm. Men det finns platser - och platser. Att komma tillbaka efter en vecka av härliga skidturer och bedövande tystnad, kliva av i larmet på Centralen och pressa sig igenom Suckarnas gång gör mig alltid lika betryckt. T-banan gör inte det hela lättare precis. En långsam färd med den nerkissade hissen fullbordar insikten: jo, man är verkligen hemma igen.

Mare, 19:37, 5 mars 2013. Anmäl