En bassäng i stan, 12.23

Det finns en flinande, gul gubbe en och en halv meter under ytan och han är min, min dotters och många andras hemlighet. Han bor bakom ett undervattensfönster på ett bad vi går till ibland och varje gång simmar vi ned för att utföra den uppsluppna, rituella hälsningen. Staden är full av sådana små, delade hemligheter och tillsammans bildar de inre nät av ljuspunkter som är olika för alla oss som bor här, men som överlappar varandra.

Det är en stor stad och jag är förmodligen inte den enda som haft ett livsförbättrande möte på Liljevalchs (ett starkt ljus på min inre karta) och helt säkert inte den enda som ”vet” vilken häst som är bäst i hästkapplöpningsståndet på Gröna Lund. Kanske är jag inte ens den enda som går på samma K-brunn varje vardag (och tyst, tyst viskar två namn).

Våra ljuskartor är delvis desamma och det är en av stadens vackrare egenheter: att många kan dela samma hemligheter utan att de slutar att vara hemligheter. Så försök se den där kartan framför er, tänk er ljusen: alla kärleksmöten, alla gula undervattensgubbar, alla oväntade leenden.

Eller gå ut på stan och tänd en ny lampa. Det är sommar, och allt kan hända.

Harald Bergius,

Editionschef, DN Kultur

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kungs­holmen, kl 14.10

På en gata jag sällan besöker kliver jag in i ett kafé jag aldrig tidigare sett. Det känns genast hemtrevligt och jag känner till och med igen den unga kvinnan bakom disken. Men eftersom jag inte kan placera henne stirrar jag bara, ler brett och väntar på att hon ska säga: ”Nämenhej, Harald …”

Det brukar fungera. Men hur menande jag än tittar fortsätter hon att låtsas som om vi aldrig träffats, så jag panikbeställer, fortfarande fånigt leende, en kopp te och… eh… tre syltkakor.

Först när jag slagit mig ned och börjat läsa min bok – Henrik Arnstads ”Älskade fascism” – inser jag vem hon är, eller snarare vem hon är otroligt lik, nämligen en kompis från studietiden.

Jag skäms och inbillar mig att hon står i rummet bakom disken och ringer en kompis: ”Du anar inte vilken skum snubbe som sitter i hörnsoffan: värsta nazisten och med ett jävla sötsug. Du skulle se, han bara stirrar och har en bok som heter ”Älskade fascism” och svart skjorta och vad tror du om frisyren? Eller hur, typ tre millimeter över hela svålen.”

Ungefär hundra procent troligare är att hon brer smörgåsar och inte ägnar mig någon mer tanke än de andra gästerna. Men jag hetsdricker mitt te, vinkar överdrivet avslappnat när jag går och önskar att jag, och vi, kunde vara lite mindre upptagna av hur andra uppfattar oss och lite mer av att, till exempel, äta syltkakor och bete oss som dem vi skulle vilja vara.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] hela kåseriet på dn.se. Rate this:Share this:FacebookTwitterTumblrGoogle +1GillaGilla Laddar... Kategorier: Nyhet [...]

DN Kulturs Harald Bergius kåserar | Älskade fascism (Webbsida), 08:28, 26 april 2013. Anmäl

Kungsgatan kl 18.35

Vi räknar bussar, dottern samlar på röda och jag på blå. Men vi ser så få att leken blir trist. I stället byter vi till människor med mössa kontra människor med hörlurar. Det visar sig vara en utmärkt lek på ettans buss en senvinterkväll på Kungsgatan: 11, 12, 13… det är jämnt och spännande. Nästan för jämnt.

Plötsligt inser vi att båda räknar mössmänniskor, vi skrattar och mitt i skrattet, mitt i ett sådant där lyckligt ögonblick man kan ha med sina barn och som man kan samla på och minnas och tänka: livet är värt att levas, ja, i just det ögonblicket kör det fram en reklamsprejad van bredvid oss, och på mindre än två decimeters håll från dotterns ögon: en naken kvinna med enorma bröst (men bortblekta bröstvårtor). Jag ser inte riktigt, men tror att det är en stripteaseklubb som marknadsförs.

– Vad är det där reklam för, pappa?

Jag glider undan, börjar prata om någonting annat, men tänker: Hur är detta möjligt? Hur ska vi kunna bekämpa den bristande jämställdheten – alla döttrars sämre möjligheter – utan att ifrågasätta dess skränigaste budbärare? Jag menar: Hur ska vi kunna lära våra barn, och oss själva, likabehandlingens svåra kamp mot kulturella mönster och vanor när vi på huvudstadens paradgata accepterar sexismens allra naknaste uttryck?

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Med en bra uppfostran. Det är mer konstruktivt att ge våra barn de verktyg dem behöver för att hantera den värld vi lever i än att försöka fila ner allting vi inte tycker är lämpligt, förr eller senare kommer dem utsättas för åsikter och uttryck som vi kan tycka är olämpligt och då är det bra om dem är förberedda. Vi behöver inte acceptera budskapen men vi har yttrande- och åsiktsfrihet i Sverige och det betyder att den frihet vi försväntar oss ha själva måste vi också ge till andra. På en sidan har vi dem som ser det som ett förtryck av kvinnor, på dem som ser det som ett uttryck för frihet och kontroll. Det finns inget i reklamen som syftar på att kvinnan på bilden eller kvinnorna på etablissemanget det gör reklam för inte ställt upp på och valt frivilligt, kanske till och med att dem föredrar en livsstil som sådan. En naken kvinna har våra barn nog sett i en eller annan form så helt främmande är det nog inte. Stöter vi på något olämpligt och våra barn är med och får syn på det ger det också ett utmärkt tillfälle till att utbilda och förklara vad det är, vår syn på det och svara på de frågor dem kan ha. Alternativet är att dem upptäcker det själva senare vilket dem utan tvivel kommer göra. hur som helst gör du dig gott i att förbereda dig för fler besvikelser, det är inte sista gången ett gott skratt tystas eller en solig dag skyms av mörka moln.

ossi, 13:07, 13 mars 2013. Anmäl

Fridhemsplan kl 18.20

Tänk att man kan vara så här medelålders och längta så intensivt efter en blå plastbit som det står Access på och som man inte hittar trots att bussen kommit och regnet öser ned.

Det var en stor dag när jag fick mitt första SL-kort. Det kostade 25 kronor för en månad och verkade betyda att jag närsomhelst kunde åka till stan (vilket förstås inte var sant, det bestämde mamma). Men ahh… den inbillade friheten! Och aah… känslan av att höra i hop med stan. Kortet var som en plötslig navelsträng till själva moderkakan, till Stockholm, som var ljuset och näringen och aldrig har de 14,9 kilometrarna in till Slussen varit så korta som när jag fick det där kortet.

När jag många år senare flyttade till stan kom jag att bo så nära min arbetsplats att det inte var ekonomiskt försvarbart att ha månadskort. Jag blev en remsman – först med plastkortssystemet är jag tillbaka som fullvärdig kortbärare.

Så lyckan när jag till slut hittar kortet i vänster bröstficka, ja, hela min överdrivna uppskattning av det lilla blå med det engelska ordet som betyder ”tillträde” handlar om att det kommit att representera känslan av att höra till, av att få-vara-med. Och insikten om hur mycket det betyder kan, tror jag, vara lika viktig som att veta snabbaste vägen in till stan.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Wennerbergsgatan kl 08.10

Det är vardagsmorgon och jag halkar vägen fram till återvinningscontainrarna med två veckors pappersskräp (och mycket hala skor). Väl framme möts jag av ett mysterium.

Det finns nämligen två containrar för pappersskräp och den ena är så full att det vore en bedrift värd en sång att få ned en väl hopvikt tändsticksask i den. Den andra, precis bredvid, är nästan tom.

Jag blir stående en stund, glad över att ha någonting lagom komplicerat att fundera över. Hmmm… Men så får jag syn på orsaken: så mycket snö och is har fastnat på den ena skylten att det inte går att läsa ”Pappersåtervinning”. Den andra har klarat sig.

Lysande! Mina grannar har alltså, hellre än att chansa, pulat och pillat och verkligen slitit med att pressa ned sina pappersrester. Det bådar gott inför en framtid där miljöengagemang är en förutsättning för en fortsättning och det är dessutom en fin illustration av vad tydlig och riktig information betyder. Utan sådan blir det alltid jobbigt, och ofta fel, även för den som vill väl.

Så nästa gång jag läser – och det lär inte låta vänta på sig – att ett krisande medieföretag gjort sig av med ännu en bunt journalister kommer jag att tänka på två gröna containrar och hur viktigt det är att få riktig information.

Annars kan skräpet hamna varsomhelst, i riksdagen till exempel.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] om gränsen, där man slipper både reavinstskatt på aktier och den rikemanss more… Wennerbergsgatan kl 08.10 – Dagens Nyheter – dn.se 12/18/2012 Wennerbergsgatan kl 08.10Dagens NyheterAlla har inte den möjligheten. [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder frankrike #1 (Webbsida), 08:46, 25 december 2012. Anmäl

Råsunda, 1937–2012

Nu rivs snart Råsunda och jag tänker på när strumporna blev randiga, på Kalle Kulas 3–2-volley mot Helsingborg, på Dick och Kim och Alm och Dala, på GG och DG och på alla kalla koppar surt, surt kaffe och på stanken på muggen. Nu rivs snart Råsunda och jag minns bengalgrabben i rånarhuva som klappade mig på axeln och sa: ”Ursäkta herrn, det kommer snart att brinna lite här …” och jag minns när vi ledde mot Barcelona och sjöng ”Ni är sämre än Bajen” och när Mutumba debuterade och Ishi och Boateng och Bangura (och Bangura) och när Mjällby kom tillbaka och Tobbe Gustafssons bakomfoten-fint och ”Skjut, Tolle, skjut!” och när Tjerna faktiskt fick chansen i landslaget.

Nu rivs snart Råsunda och jag tänker på första gången min dotter var med, och på senaste gången min dotter var med, när vi vann mot PSV och sjöng ”Ni har sämre klack än Bajen”. Men mest av allt tänker jag på de gånger jag var på Råsunda med min pappa. På förvirringen när han ropade ”straff!” när det verkligen inte var straff och på stoltheten när han fick skratten med sig från gubbarna runtomkring.

Nu rivs snart Råsunda och det spelar ingen roll. Vi bygger nya minnen, och vi fortsätter att vårda de gamla.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

DoahDOah Ja, det är vi som har lillebrorskomplex som kommenterar ett inlägg som handlar om ett annat lag. Eller vänta nu? Det är ju tvärtom. Varför intalar ni er att vi vill vara som er? Tror du verkligen att vi hellre möter Värnamo istället för Napoli? Tror du verkligen att vi hellre slåss för vår överlevnad mot lag som Falkenberg och Sirius istället för att spela om guldet med lag som mff och ellos? Vi vet alla vilka som har lillebrorskomplex och vilka som egentligen vi vill vara som några andra. Lillebror betyder dessutom att man är yngre. Och vi är äldst.

Spenat, 18:08, 20 november 2012. Anmäl

Roligt att ni ständigt är så fixerade vid Bajen även när ni själva vinner. Lillebrorskomplex?

DoahDOah, 17:52, 20 november 2012. Anmäl

Värtahamnen kl 11.32

Jag är Svarsmannen. Om jag har en super-kraft i stadsmiljön så är det förmågan att attrahera förvirrade. Så fort jag passerar ett torg närmar de sig: ”Excuse me, could you tell me where…”

Det måste ha något med min uppsyn att göra, förmodligen samma sak som gav en del blåmärken i lågstadiet: jag ser helt enkelt inte ut att ha en elak kniv i bakfickan och vara beredd att använda den. (Vilket dessutom är sant: i bakfickan har jag i allmänhet hopknycklade lappar med listor på sådant jag inte hunnit med.)

Svarsmannenkraften är så stark att den skär rakt genom nationella stereotyper. Även på utlandsresor, på gator fyllda av uppenbart bofasta, blir jag utsorterad och tillfrågad. Och kanske väljer de rätt: jag försöker alltid svara på det bästa sätt jag kan.

Men häromdagen slog det snett, en man ville veta vägen till en stor kulturinstitution och jag tänkte ”vilken tur du har som stöter på just mig som är Editionschef på DN Kultur”, och pekade honom – rakt åt helvete.

Så här, tror jag: Tvärsäkerhet är ofta brist på eftertanke förklädd till självförtroende. Och inte bara när man visar vägen till Magasin 3.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Sådana superkrafter får man även när man är pappaledig och går med barnvagn på stan. Har aldrig fått så många frågor om vägen.

Q, 09:37, 26 september 2012. Anmäl

Sydpoolen kl 11.23

Det finns en stor gul post it-lapp i mitt huvud. Det står ”stanna i stan” och när det blir dags att planera nästa semester ska jag ta fram den.

Jag satte dit lappen när jag med 28 kilometer per sekund var på väg ned i den stora vattenrutschbanan i Sydpoolen och inte kunde sluta fånle: det här är livet, tänkte jag, att vara i stan en semestervecka med dottern och bara åka och gå och leka och rutscha och upptäcka och jag ville bara fortsätta. Jag gillar ju Stockholm mer än någon annan stad och så fort jag är ledig åker jag härifrån. Och därför finns det så mycket, så nära som jag aldrig njuter av. Jag kan, till exempel, inte minnas när jag senast var på Gustav III:s antikmuseum.

Så nästa år tar jag fram en karta och markerar alla gator och torg och museer som jag inte kan komma ihåg och går dit och någonstans kommer jag att hitta det där kaféet som blir mitt nya favoritkafé och som gör Stockholm ännu mer till min (och dotterns) stad och semestern ännu mer till vår semester (och rätt mycket billigare). Dessutom ska jag tillbaka till Sydpoolen och titta på en annan fusklapp i huvudet där det står ”Stora rutschkanan: 8 sekunder och 34 hundradelar” och så ska jag fantamej under åtta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Stockholm, är Stockholm! Förr låg Leksaksmuseet vid Mariatorget, vart finns det nu?

Marianne fd Södermalm, 22:30, 28 augusti 2012. Anmäl

Thorildsplan–Slussen kl 17.45

Vissa dagar, när semestersolen äntligen skiner och parkerna fylls av människor med tid och filt och mat, kan det vara svårt att tro, men det går att ha tråkigt i den här stan.
Och då gäller det att hitta små trick att pigga upp sig med. På tunnelbanan till exempel, efter en lång dag, brukar jag undra hur den buttra, kostymklädda herrn mittemot skulle reagera om jag tryckte ett försiktigt finger i magtrakten på honom och frågade: ”Tjillevippen?”
Jag har också för vana att, vid varje station, hörsamma uppmaningen att tänka på avståndet mellan vagn och plattform: jag fokuserar, verkligen manifesterar centimetrarna mellan de båda enheterna för min inre blick, tränger ut allt annat, och jag gör det – som en protest! – vare sig jag ska gå av eller inte.
En annan sak som kan vara småtrist, men nödvändig, är att använda stadens offentliga urinoarer. Rader med gulnande hoar, män som stirrar rätt fram (varje millimeters svajning med blicken är en faux pas)… Man kan ha roligare, till exempel om man tänker sig att en av männen, i stället för att följa den stenhårda uppförandelagen, stegar fram till sin porslinsho, drar ned byxorna, vänder sig om och hoppar upp. Kan ni se raden framför er: sex krampaktiga ryggar och en glad skit som dinglar med benen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hötorget kl 08.55

Jag har varit hos tandläkaren och glömt att ta av mig de praktiska, men inte särskilt diskreta blå skoskydden. En välklädd herre påpekar mitt misstag: ”Hrm… du är ute och tofflar ser jag.”

Tack, säger jag, kränger av mig de stora blå och tänker på andra gånger då jag varit en offentlig åsna: som när jag en morgon klev på bussen med tandborsten kvar i mun, eller när jag vände mig om efter en extra snygg människa på Riksbron och slog vänster tinning i en lyktstolpe så det svartnade eller den där gången när jag, lite avslappnat och coolt, skulle jogga uppför en trappa med en kaffekopp i handen, fastnade med skospetsen och slängde precis allt kaffe i mitt redan sommarröda ansikte. Jag vill i detta sammanhang också nämna hela min utstyrsel kring 1986: tungt metallsmycke kring halsen, rödfärgad långlugg och randiga, superpösiga syntbyxor som mamma envisades med att kalla ”de där clownbrallorna”.

Men till skillnad från tidigare bortgöringar märker jag att jag inte mulnar den här gången. Humöret är nämligen gott (inga hål, snart semester) och gott humör är som solsken på stadens fasader: allt ser så mycket vackrare ut.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0