Alvik 17.39

Om jag inte jobbade i stan skulle jag inte åka dit särskilt ofta

Jag sitter i avgasmolnet på väg mot förorten. Vänder lättad hem trots att motorn går på tomgång mer än framåt. Tänker att ordet förort i sig signalerar att här bor folket som går före, snarare än de som sackar efter.

I höstas anklagades jag för att vara förortsrasist. Jag använde ordet förort i en artikel och nedvärderade enligt läsaren de boende i området. Då försvarade jag mig med att förort är ett neutralt begrepp – även om det ofta ses i sammansatt form med problematik. Sanningen är att jag är en förortsromantiker som nu sjunger förortens lov även i en rusningsbil.

Lyckligtvis har jag historien på min sida. Förorten är lika gammal som staden visar fynd från Persien. En tusen år gammal stenrelief skildrar ett rikt folkliv utanför murarna till staden Madaktu.

Vi är dessutom i majoritet. Sex av tio stockholmare är förortsbor och andelen ökar. När vi blir en miljon år 2024 bor bara 35 procent innanför tullarna. Vid det ­laget borde väl övriga 685.000 invånare få vara med och definiera vad centrum är. Om jag inte jobbade i stan skulle jag inte åka dit särskilt ofta. Ledig tid vänder jag sulorna åt helt andra håll. Stockholm city är bara ett av stadens alla centrum.

Stadsbyggnadsborgar­rådet säger nu att han vill bygga mer stad och däcka över spår för fler bostäder i tunnelbanekartans zenit. Men redan nästa år får Centralen konkurrens av City­banans nya station Odenplan. Om tio år aspirerar fler knutpunkter på centrumstatus. Nya stadsdelar blir förorter, gamla förorter blir mindre perifera. Jag välkomnar alla, särskilt minoriteten som ännu inte förstått det, att styra mot orten som går före.

Jessica Ritzén

Jessica Ritzén är urban klimatreporter och obotlig förorts­romantiker som överlevt tre år utanför tullarna i Nockebyhov.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bromma 08.03

Det handlar om att hänga rätt snögubbe

En kall och vresig bil räddade mig från snökaoset i onsdags morse. När jag väl identifierat vilken snöbarbapapa på gatan som var min, svarade surkarten med ett ingenting. Nyckeln lät sig inte ens vridas om. Upprättade en akut köksbordsredaktion och förstod först senare att rishögen sannolikt befriat mig från att hamna i en snödriva.

Jag är en av alla laglydiga stockholmare som dumpat dubb. Klimatkompenserar mitt syndiga bilinnehav med partikelkamratliga friktionsdäck, mån om att höja både mitt eget och Stockholms miljöanseende, kanske även någon gång klara miljökvalitetsmålet.

Jag är miljöförvaltningens näst bästa vän. Men inte självklart trafikkontorets.

Ett gott luftklimat tillika trafikantklimat är ett delikat miljödilemma. Fyra av tio bilister sliter fortfarande relativt ogenerat dubb på Hornsgatan. Men för tio år sedan körde 70 procent av stockholmarna med dubb, i dag bara hälften. Taxi, ambulans, buss liksom stadens service­bilar är alla dubbfria. Många slirade vilt i dikesrenen i onsdags och ställde sig på tvären för allt på hjul.

Jag är inte ute efter att bilda Motorkvinnornas riksförbund, tvärtom ska skorven snart skrotas. Men när snötäcket når cockerspanielhöjd på ett dygn kanske inte enbart ett yrvaket trafikborgarråd på Japantripp ska hängas – även om han är miljöpartist. Det gäller att hänga rätt snögubbe. Miljösamvetet är tufft att följa på oplogade vägar. Det är bara att dubba i sig.

Jessica Ritzén

Jessica Ritzén är reporter på Stockholmsredaktionen och mest snöliberal i fjälltrakter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jessica jag vill bara skriva några korta rader. Jag tycker att det är jätte bra att du fick hjälp och att du är en laglydig stockholmare. Själv är jag också laglydig och prenumererar bland annat på DN :) MEN jag kör med dubbdäck då det bevisligen är säkrare. Visst de förstör miljön men hur mycket köer bildas det inte i onödan pga dåliga däck? hade alla kört med dubbdäck så hade köerna varit betydligt färre. SL exempelvis kör med allround-däck vilket i sig inte är klokt för fem öre. Ha de gott!

Andie Lahdo (Webbsida), 14:42, 14 november 2016. Anmäl

Järna 08.24

Kattdjurens Not in my backyard-rörelse är avsevärt råare än den mänskliga

Kör E4:an söderut i filmiskt morgondis. I en beteshage i Järnatrakten står tre hästar i en skyddande ring och vakar över vad som ser ut att vara ett dött grått ull. Kanske har det livlösa fåret rivits av vargen. Den är tillbaka i Sjundareviret och skyddsjakt är utlyst till november. Vargvalpen som föddes i reviret förra året har rivit flera lamm i sommar.

Hästarna står blickstilla som om de vaktar kroppen. Jag undrar om hästar är lika rädda för varg som fåren och många av de boende i Järnatrakten.

Jag blir ofta plågsamt påmind om rovdjurens natur. Min katt Harry dumpar ständigt blåmes och möss som jakttroféer på trasmattan i köket och förväntar sig uppskattning som han aldrig får. Han borde nöja sig med delikatesspåsarna med ekologiskt lamm i glutenfri sås och tonfiskburkarna från hållbart fiske.

Skyddsjakt på katt är ingen het potatis. Än. Men stadens förtätning gäller även kattreviren. I Nockebyhov är det rejält trångt på kattberget och kattdjurens Not in my backyard-rörelse är avsevärt råare än den mänskliga. Harry har ständigt nya rivsår på kroppen som tvättas med sprit under högljudda protester.

Kanhända krävs mer än ett parkeringstal i framtida detaljplaner. Ett kattal precis som ett rovdjurstal. Jag ropar måhända efter vargen, men hur många katter, hundar och människor tål ett bostadsområde?

För att inte tala om varg. Vilket jag ogärna gör. Som ni märker.

Jessica Ritzén

Jessica Ritzén är reporter på Stockholmsredaktionen och gillar katter, hundar, varg, får och människor. Bland annat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Radiumhemmet 10.20

När jag kom sex år för sent

”Nu gör jag något som man absolut inte får göra”, säger sköterskan.

(Jag älskar den meningen. Civilkuragets signum.)

Jag står vid disken på det stora sjukhuset. Svettig och andfådd. Hann. Precis. Inte.

– Du ska inte vara här, du ska vara på S:t Göran. Det är tyvärr varken tillåtet eller möjligt att byta tid så sent, systemet slår ifrån, säger sköterskan.

Jag hämtar andan. Har hoppat över mammografin jag erbjudits i flera år. ”Måste ju jobba.” Lovade mig själv i vintras att aldrig mer ställa in en läkartid. Hade även noterat mammografin med minneslarm och allt. Men inte adressen.

– Jag ska försöka ordna detta, säger sköterskan.

Hon jobbar hårt och länge för att lura datasystemet som inte tar höjd för slarviga människor. En av alla vardagsvolleys som förhindrar systemkollaps. Inom en kvart har jag fått en ”svart” mammografitid. Jag lämnar KS öm efter omild cancerscreening och glad över att den äntligen blev av.

Efter ett par veckor sprättar jag kuvertet från Radiumhemmet. Hänger upp beskedet ”visade inga tecken på bröstcancer” på kylskåpet.

Jag är glad över sköterskan som förstod vikten av ett test, särskilt som jag kom sex år för sent. Enda problemet med vardagshjältinnor av hennes slag är personer som jag.

Nästa gång finns risk att jag hamnar direkt på KS och då förväntar jag mig en sköterska med stort hjärta som ordnar allt betydligt bättre än både jag och system förmår.

Jessica Ritzén

Jessica Ritzén är reporter på Stockholmsredaktionen och har lovat sig själv att sluta lova sig själv saker.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sveavägen kl 22.38

Sätt din mamma på bussen till Berlin. Utan pengar, utan att kunna språket, och låt henne överleva där. Pengarna får hon tigga sig till, hon kan sova på gatorna, bara hon får ihop nog att försörja oss andra här hemma: barn, föräldrar och alla som inte är starka nog att klara resan.

Bussen kostar bara 1 250 kronor. Det ska nog gå bra, mamma. De är snälla, tyskarna, varken fördömande eller intoleranta. De bryr sig. De förstår att du är här för att överleva och försörja dig. De respekterar dig och kommer att se till att du inte svälter eller fryser ihjäl.

De flesta rumäner jag träffar på Stockholms gator är i fyrtioårsåldern. Några har sina äldsta barn med sig. Det är bara de starkaste individerna som tar sig hit. Som klarar det hårda utelivet på gatan. De bygger kojor som rivs ned bara för att bygga upp dem igen. Märkligt nog ser vi ner på dessa människor, tänker att vi måste hjälpa dem. Vi är oerhört stolta när vi stjälper det lilla som blev kvar i portmonnän när Thailandsresan var betald, i deras pappmuggar.

Vi tänker att de har det ändå så dåligt där hemma, det här i alla fall bättre än ingenting. Som om vi någonsin skulle klara att sova på fuktiga kartonger och lastpallar bland råttor och hundbajs. Bland människor som är fulla och ibland hotfulla, som spottar och helst vill bränna våra kojor. Som om vi skulle klara att inte duscha eller veta när vi kan gå på toaletten. Att inte äta annat än brödbitar som svenskar ibland skänker oss, förutom i januari när alla har det lite knapert.

Hur kan vi ens tänka att det är naturligt och eller värdigt för någon att sova på gatan? Det är ju lika omänskligt för alla. Ändå möter jag märkligt nog få rumäner som direkt beklagar sig. De har köpt situationen. Vissa tycker snarare att det är synd om svenskarna som tvingas stå ut med dem på sina gator.

De har valt att åka fram och tillbaka till Sverige för att inte svälta. Viljan att leva är större än rädslan för att dö. För det är alternativet. Att inte fortsätta leva. Där kanske vi kan mötas ändå.

Jessica Ritzén

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Äntligen en medmänniska med humanism som ledstjärna . Tack,edda

Anonym, 11:07, 27 februari 2015. Anmäl

Gärdet 19.34

Jag känner mig vidrig, säger en vän.

Hon berättar om sin återvinningsstation på Gärdet där en man med rumänskt ursprung erbjuder sopsortering för en mindre peng. Hon vill inte att någon annan ska ta hand om hennes skit. Det får henne att må dåligt. Vare sig hon låter mannen sortera soporna eller inte. Allt slutar i en förnedrande dragkamp om soppåsen.

Jag känner likadant när jag erbjuds vindruteputs vid rödljus. Kanske ger det mig en alltför klar och tydlig samhällssikt. En skuldfransad röd matta rullas ut och placerar mig i ett privilegierat fack som jag inte vill kännas vid. Den överflödiga tjänsten får mig att skämmas.

Lars Calmfors vill opportunt lösa problemet genom att erbjuda tiggare arbete. Han varnar dock för tjänster likt dessa som visar på en oönskad över- och underordning i samhället. Han och vi andra orkar inte se att vårt samhälle är både orättvist och ojämlikt. Om vi skulle erkänna alla människors lika värde skulle vi också tvingas erkänna allas rättigheter.

Är det några som verkligen inte ligger samhället till last så är det tiggarna. Men de lastar vårt samvete.

Jag skäms över att jag stör mig på kvinnan som säger ”tjena” alldeles för högt när jag passerar apoteket på Brommaplan. Jag ger hellre pengar till den timide mannen som vissa dagar inte ens orkar möta min blick utanför mataffären. Min eventuella gåvovilja avgör vem som tvingas sova på frostklädda gator.

Stockholms stad har nu bestämt att det är omänskligt att sova ute först vid sju minusgrader. Som om det finns en gradskillnad i uteliggarhelvetet. Rätten till tak över huvudet kan inte handla om minusgrader eller nationalitet.

Min vän har tagit saken i egna händer och sätter in pengar till välgörenhet varje månad. Om inte samhället löser problemet får hon hjälpa till med den sociala sidoverksamheten främst utförd av kyrkan.

Kanske klarar hon sin inre kamp om soporna bättre då. Kanske inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"rumänskt ursprung" ytterligare en omskrivning för vi vet vad? inte för att det är något fel men varför inte skriva som det är

kenny, 12:55, 23 januari 2015. Anmäl

Essingeleden kl 15.53

Hennes sista färd var på Essingen. Jag har det i färskt minne när jag puttrar jag fram i rusningen på Sveriges förnämsta motorvägssträcka väl värd ett egennamn. Få vägar har samma status som den fyrfiliga motorvägssnutten som snart fyller femtio.

Jag har alltid känt mig trygg på Essingen eftersom alla vägar bär dit. Från början för att jag var ny både bakom ratten och i staden. Varje gång jag inte vågade byta fil vid ett rödljus inne i staden hamnade jag på Essingen. Till slut kunde jag inte köra någonstans utan att ta omvägen över leden eftersom jag bara hittade därifrån.

Nu vet jag trots allt att många människor skyr Essingen som vore den Ebola. Som liten tvingades jag och min syster vara lika knäpptysta som den avstängda bilradion för att pappa behövde koncentrera sig på Essingen. Vi skulle alltid till Norrland och behövde bara köra rakt fram för att komma rätt. Ändå var detta ständigt semesterns första skarpa tillfälle till konflikt.
Jag var därför väl förberedd när en bekant nyligen avslöjade sin Essingeskräck.

Med nytaget körkort och hyrbil lyckades hon hamna på leden och sedermera runt halva innerstaden trots att hon skulle till Lidingö från Västerås. Hon försökte förtvivlat nå Lidingö på alla upptänkliga sätt vilket tog sexdubbelt längre tid än den timme som vägvisaren uppskattat. Först sent på kvällen med en väldigt ledsen dotter i baksätet kom hon fram, och dagen efter krockade hon med en stolpe på hyrfirmans parkering.

–  Jag har aldrig kört bil sedan dess, det var min första och sista bilfärd, avslöjade hon ärligt.

Skrönorna om Essingen är många. Redan i dess begynnelse påstods att om man inte valde rätt fil på E4:an så hamnade man i Portugal innan man kunde vända. Men det har jag ju motbevisat rätt många gånger.
Jag undrar ändå vad som händer om Förbifarten byggs. Hoppas att Essingen inte förblir något som gör att man aldrig mer sätter sig bakom ratten.

Jag njuter faktiskt som mest av Stockholm från broarna på E4:an. Gärna i småputtrigt vresig rusningsfart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Epsteins bild 28/8 - Konstverk Vad är detta? Först trodde jag att det handlade om en polkagris och sen Gränna. Nästa tanke var är det en ny variant av rosa bandet. Hur som helst så är det dåligt! Tycker Anna-Stina Eriksson

Anonym, 11:59, 2 september 2014. Anmäl

Nockebyhov kl 08.32

Stockholm är Sveriges bästa stad att bo. Det visste jag redan för 20 år sedan när jag packade resväskan och tog tåget hit. Det nya i Fokus kommunranking är att orten jag övergav tar jumboplatsen bland storstadskommuner i landet.

Fokusredaktionen kan aldrig ha tagit tåget till Oxelösund. Ursäktade möjligtvis av att det var decennier sedan det gick tåg dit.

Oxelösund är lika lite storstad som banan är en grönsak. Där bor 11 000. Inte ens när jag bodde där var Oxelösund en stad. När vi åkte in till stan åkte vi till Nyköping en mil bort. Centrum påminner om Vällingbys schackrutetorg fast saknar charm. När pappa första gången tog bussen till Oxelösund missade han att hoppa av i centrum vilket han upptäckte först tillbaka på busscentralen i Nyköping. Så liten kan en storstad vara.

Definitionen enligt Fokus är att 100 procent av invånarna bor i tätortsnära. Oxelösund är bara centrum och järnverk så alla bor ju där.

Jessica Ritzén

Kommunlistor ska tas med en container salt. Svenskt Näringsliv utsåg i år jumbometropolen Oxelösund till årets raket på sin lista.

Oxelösunds cykelvägar däremot slår Stockholm med hjullängder. De är i världstopp.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ulvsundavägen kl 15.34

Termometern vårtvekar kring noll och det är glest med både kunder och växter hos blomkedjan. Jag är på jakt efter vad som helst som gör fingrarna jordiga och erbjuds penséer, påskliljor och pelargon.

Då jag odlar helt utan förnuft men med ofantlig känsla har jag skapat en egen zonkarta där vackrast vinner. Stolt och pirrig kör jag därför hem en varmröd Kamelia med blanka gröna blad.

Den föräras finkruka och altarplats på altanen. Först därefter googlar jag Kamelian. Hon visar sig vara en av världens mest svårodlade och kräsna blomma. Tål varken varm lägenhet eller kall altan. Trivs vare sig i sol eller blåst. Får inte vridas eller röras.

Efter några få altantimmar har blomman ändrat färg, blivit vitspräcklig, och får motvilligt komma in. Jag gör mig till och kokar vattnet eftersom Kameliafröknar sägs vara kalkallergiker. Jag bläddrar också i Dumas juniors roman Kameliadamen för att om möjligt lära mig hur man tämjer en ostyrig dam. Det gör man nu inte. Hon levde ett lustfyllt flärdliv ända till sin alldeles för unga död i tbc i mitten av 1700-talet.

Bestämmer att min blomma, om hon nu ändå ska dö ung, ska få göra det med stil. Så hon står på altanen igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det är nog mer än blomvård du fått om bakfoten. Kameliadamen tex var vad man i dag skulle ha kallat prostituerad. Bara torskar kallar det "ett lustfyllt liv".

Lawe, 08:54, 4 april 2014. Anmäl

Det borde vara varningstriangel på Kamelior. Min levde en vecka. För den slanten hade jag haft större glädje av snittblommor.

Emily, 15:41, 1 april 2014. Anmäl

Kungsgatan 06.43

Cirklar runt i ett söndagsgäspande city. Skiftarbetande kvinnor skyndar förbi omkringdrivande män som inte har någonstans att bo. Snabbmatspersonal sopar bort lördagsskräpet kring mannen som sover i sin sovsäck på Kungsgatan.

Stockholm city har inte orkat säga god morgon än. Kör mot söder på grusiga gator och får slalomsvänga förbi tjälhålen genom Södertunneln för att hamna på ett nästan lika sömnigt Södermalm. Morgonpigga weekendturister vandrar vilset utmed Hornsgatan på sightseeing utan några sights i sikte.

Jag köar tålmodigt för en croissant direkt från plåten i en av få matbutiker som öppnar klockan sju och får nöja mig med pappkaffe på Seven Eleven. Vid åtta får jag äntligen kaffe i porslin på Kaffebaren på Hornsgatan. Bänkar mig vid uteborden bland andra påbyltade södermalmsbor som vill vakna till cortado och surdegssandwich. Blir barnsligt glad av ett ristat hjärta i creman och lite värmd av omtanken att caféet håller med uteservering året om.

Bysistorget är en suddig skiss av vad en dygnetruntmetropol skulle kunna vara en söndagsmorgon. Men då måste Stockholm ställa klockan på servicetid i stället för sommartid. Där är vi inte än.

Jessica Ritzén

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0