Marieberg kl 07.30

En av de saker jag har svårast att vänja mig av med när jag återvänder till Stockholm efter en sommar i stugan är att heja på människor.

I fiskeläget i Hälsingland, där stugan ligger, hälsar man vänligt på alla, utan urskiljning. När man möts på vägen/stranden/i blåbärsskogen så tittar man varandra rakt i ögonen och uttalar ett tydligt ”Hej!”. Och man ler. Alltid.

Det spelar ingen roll om det handlar om fullständiga främlingar, man hälsar likväl. (I en liten by kan ju en fullständig främling visa sig vara grannens moster.)

För mig som har sorgligt dåligt minne för människor, både ansikten och namn, är det befriande. (Ja, det är en dålig egenskap för en journalist, jag vet.) Jag kan dra alla över en vänlig kam.

Stockholmare däremot hälsar sällan på främlingar (om det inte är en kassörska), somliga hälsar inte ens på dem de känner.

Jag inser att det vore osmidigt att kryssa fram på Drottninggatan för att hinna vara trevlig mot alla, men det finns andra situationer: som när man plötsligt inser att man bara är två personer i hissen/tunnelbanevagnen/toakön. Då skulle det sannolikt vara bättre för stämningen att le och säga hej/godmorgon/tjenamors, än att stirra upp i taket och låtsas som ingenting.

Jag lovar att börja.

karin.forsberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Åh vilken tröttsam krönika. Nej, det är inte alls sant att Stockholmare inte hälsar på varandra. Jag nickar mot folk varje dag - om jag har en hund så pratar jag med andra hundägare, om jag sitter på Urban Deli så småpratar jag med bordsgrannen, om jag står i kö till sushin på jobbet så byter vi ord om vad vi har beställt. Jag önskar verkligen att folk som inte kommer från Stockholm slutar skriva om hur Stockholm är. Ni har fel.

Anonym, 22:03, 22 augusti 2012. Anmäl

Ju mindre ort, desto mer hälsar man. Det är som att man måste ta vara på den lilla mänskliga kontakt som erbjuds, eller nåt. Eller ett större behov/möjlighet att upprätthålla den sociala kontrollen i en mindre ort. När jag jobbade i hemtjänsten i en mindre mellansvensk ort så var det till och med där stor skillnad på centralorten (ca 8 000 invånare) och småbyarna runtomkring.

NAnders, 08:52, 17 augusti 2012. Anmäl

Hälsningsfrekvensen är betydligt större på landsbygden än i Stockholm, det är min erfarenhet också. Inte heller ser man andra i ögonen i Stockholm. Kunde för ett tag sen, under en promenad från Östermalmstorg till nånstans mitt på Kungsholmen, konstatera att inte en enda person mötte min blick på hela vägen, vare sig det var fullt med folk eller bara enstaka man mötte. I övrigt är det ingen större skillnad i graden av artighet tycker jag.

A A N, 14:58, 16 augusti 2012. Anmäl

Frågan är om dina fiskekompisar hälsar för att du skriker HEJ på tio meters avstånd! Vem är det som inte hälsar, om du möter en stockholmare som inte hälsar på dig? Är det du eller den andre? Jag har sagt hej till en hel del stockholmare den senaste tiden. Kategorin "unge i barnvagn" står högt på listan (de inleder nästan alltid hälsandet) den andra kategorin är alkis och på 3e plats kommer mentalt funktionsnedsatta. Har dock hälsat på en del välutrustade vackra damer i hissen här i finanskvarteren, enbart på deras utseende givetvis.

Kollo, 16:12, 15 augusti 2012. Anmäl

Möter du någon i skogen eller i naturen i Stockholmstrakten hälsar man också på dem man inte känner, men varför göra det i stan? Du kanske ser sur i hissen så folk känner sig rädda. Om du hälsar på någon du står ensam med i hissen så morsar de tillbaka, stenhårt. Fjantig artikel!

Mikael T, 15:06, 15 augusti 2012. Anmäl

Jag håller med dig Karin! Men kanske är det för att jag är en HSP som bor i Stockholm. Har bestämt mig för att byta arbetsort just på grund av att människorna här är för självfixerade. (Och för att det är ett helvete att arbeta inom Vårdval Stockholm om man bryr sig om sina medmänniskor). I en dystopi kommer alla känslomänniskor försvinna från stan och lämna plats åt karriärhungriga vargar. Eller vänta, det kanske redan har hänt.

LN, 14:57, 15 augusti 2012. Anmäl

Jag är jättetrött på att folk säger hur jag är. Speciellt folk som inte är från Stockholm, utan inflyttadeeller inte äns bor i denna stad. Vi Stockholmare är jättetrevliga och vi talar med de vi vill tala med eller så är vi helt asociala. Men vi är som folk är mest.

Gun Gustafsson, 14:32, 15 augusti 2012. Anmäl

Jag tycker också att detta är en ganska trött generalisering. Jag har tidigare bott i en liten stad i Norrland och där hälsade ingen på någon. Om någon halkade på en isfläck så visste man att ingen skulle hjälpa den upp eller fråga hur det gick. I Stockholm kan man inte undgå människor och därför har man en grundartighet, som till exempel i tunnelbanan, om någon äldre behöver hjälp med rollatorn, någon småbarnsförälder med vagnen osv.

Johan, 14:10, 15 augusti 2012. Anmäl

Jag har efter att ha flyttat från stockholmsområdet till Småland för tiotalet år sedan precis motsatt upplevelse. Här tränger sig människor till och med före i kassakön. "Hemma" i Stockholm vänder man sig om och hälsar på den bakom med ett leende och släpper den före sig om hen kommer med två varor och man själv står där med ett kundvagnsberg. Det har hänt mig _en_ gång här att någon annan har haft den omtanken och vänligheten. Och just det du beskriver att man möts med blicken och nickar och hälsar, när det är glest med folk ute - inte på Drottninggatan såklart, händer mycket oftare i storstan än här i småstan. Det är i alla fall min subjektiva uppfattning.

Xavante, 13:59, 15 augusti 2012. Anmäl

Telefonplan kl 7.42

Måndag morgon. Det regnar – alldeles normalt regn som omväxling till det snöblandade otäcka man nästan vant sig vid. Tunnelbanevagnen in mot stan är fullpackad av glåmiga, trötta människor som utstrålar att det här inte är veckans favoritstund.

Undantaget är ett ungt par som står tätt omslingrade vid mittstången. De är i 18–20-årsåldern och ser ut som alla andra i sina svarta jackor och blåjeans. Men de lyser, inneslutna i en egen liten bubbla. Vi andra finns inte.

Konversationen är inte av Nobelpriskaraktär:

”Va sa du?” Fnitter. ”Din näsa…” Puss. ”Min näsa, vadå?” Fnitter, puss. ”Din näsa är kall.” Skratt, puss. Killen trycker sin näsa mot tjejens kind. Stort skratt, kyss. ”Din då?” Fnitter. Tjejen håller killens hand över sin näsa. ”Kall?” Puss, fnitter, puss.

Och så håller det på.

Vi runt omkring – några av oss står inte många centimeter från bubblan – kan inte låta bli att skratta med. Inte så mycket över konversationen som för att deras bubblande, varma skratt kommer så djupt inifrån och är så extremt smittande.

Vid Hornstull går de av och försvinner bort i folkmängden, hand i hand. Och vi andra kan återgå till vår vanliga måndagmorgonkänsla.

karin.forsberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Eeh, jaha.

Daniel, 18:06, 25 april 2012. Anmäl

Gamla Brogatan 1982

För mig var Stockholm en gång i tiden synonymt med Gamla Brogatan.
Jag växte upp i Katrineholm och under några år i tonåren var ”att åka till Stockholm” detsamma som att shoppa – helst på den coolaste gatan av dem alla, Gamla Brogatan. Tåget till Stockholm tog en timme dit, en timme hem och vi åkte så ofta vi hade råd, vilket inte var ofta alls.

Efter lyckad shopping belönade vi oss med att dricka Fanta och äta fascinerande små hamburgare på Clock vid Hötorget.

Favoritaffärerna var Randiga rutan och Sko Uno. Vi köpte t-tröjor, halsband och någon enstaka gång ett par jeans. Bootsen i skylten på Sko Uno kunde vi bara drömma om; så mycket pengar hade vi aldrig. Men det gjorde ingenting. Det viktiga var att det man handlade syntes. En gång kom jag hem med nitarmband och ett rejält nitbälte (som skulle hänga på höften över den noggrant sönderrivna collegetröjan), en annan gång fyndade vi neonfärgade strumpor. Kompisen köpte rosa, jag gröna. Sedan bytte vi vänstersockor med varandra.

Det gav maximal effekt när vi gick genom korridorerna i Nyhemsskolan hemma i Katrineholm på måndagen: en neonrosa strumpa på ena foten och en neongrön på den andra.

Och när någon frågade ”Var har ni köpt dom där?” var saken fullbordad. Då kunde vi ju svara ”I Stockholm.”

karin.forsberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Gamla Brogatan 1982 [...]

Gamla Brogatan 1982 | Shopping Program (Webbsida), 15:21, 28 mars 2012. Anmäl

Kransen kl 16.15

Jag blir sällan arg, men vid sällsynta tillfällen kan jag å andra sidan bli riktigt arg. Det kommer alltid oväntat, som om något okänt plötsligt tar över ens kropp. Senast det hände var för ett knappt år sedan, på tunnelbanan.

Det är eftermiddag, halvfullt i vagnen. En bit bort sitter fyra tonårstjejer och diskuterar högljutt. De pratar om en klasskamrat. Jag försöker tänka på annat, men varannan mening når mig.

”När hon sätter sig bredvid mig, då går jag. Gud, vad hon är äcklig.”

Jag är i efterhand inte helt säker på att det är vad de säger, men det är vad jag hör.

Kanske är det minnet av hur det kan vara att vara barn som kommer över mig. Plötsligt står jag i gången, bredvid tjejerna. Jag hör mig ryta att det är de som är äckliga och att om jag vore dem så skulle jag sluta prata. Fast jag använder lite grövre ord, tyvärr.

Halva jag står där och gormar och den andra halvan står bredvid och betraktar häpet den inte särskilt vackra scenen.

”Jag har inte gjort något”, piper två av tjejerna. De andra ser kaxiga ut. Plötsligt rinner ilskan ur mig. Jag går till min plats. ”Vi får väl prata om vad vi vill”, muttrar de efter mig.

Annars är det knäpptyst i vagnen. Folk stirrar ut genom fönstren, ned på sin telefon.

Jag funderar över händelsen ibland. Det har tagit tid att inse att det kanske är jag som är skurken i den här historien.

karin.forsberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Liljeholmsbron kl 19.56

Jag är på väg hem efter en sen kväll på jobbet. Hoppas hinna innan barnen har lagt sig. Nina Simone i lurarna.

Tankarna fladdrar.

När Nina slutar sjunga blir det tyst. För tyst. Någonting är fel.

Tåget står stilla, lutar konstigt och det är kolmörkt utanför. Jag är alldeles ensam i vagnen.

Jag fingrar på mobilen. Vem ringer man? SL? Brandkåren? Eller sambon och säger att jag nog inte hinner till nattningen?

Efter några minuter knackar det på rutan. Det är t-baneföraren, en smal kvinna med rakt, blont hår. Hon går fram till dörren och trycker in handen mellan gummilisterna så att vi ska kunna höra varandra.

”Jaså, här sitter du.”

Ja, det kan jag ju inte förneka.

”Jag ropade ut att det var avstigning flera gånger. FLERA gånger. Och jag släckte lamporna”, säger hon förebrående. ”ALLA ANDRA steg av.”

Jag hummar skamset. Jag vet att jag kan vara lite disträ.

”Ja, här kan du inte gå av”, fortsätter hon, nu lite vänligare.

”Var är vi?” frågar jag.

”På bron. Nu får du sitta här ett tag och vänta tills jag vänder tåget. Men du kommer på fel plattform vid Liljeholmen. Så du får gå en bit.”

”Ja”, säger jag. ”Självklart. Det gör inget.”

Hon går och jag sitter kvar. Efter fem minuter startar tåget.

Jag kliver av vid Liljeholmen och sedan är allt som vanligt igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

I Paris, det är lângt över midnatt. Jag sitter ensam kvar i T-banevagnen pâ Saint-Lazare stationen i väntan pâ att kliva av och byta till pendeltâget mot Saint-Germain-en-Laye. Varför sitter jag kvar? Jo, jag är en ensam, ung svenska, inte riktigt bekväm med att vänta en halvtimme pâ perrongen. Plötsligt âker T-banevagnen jag sitter i in i tunneln. Det blir kvar där i mörkret och jag kânner mig nu bâde dum och ängslig. Dâ kommer chafföen gâende; "Vad gör ni här?!" Jag svarar sanningsenligt. Efter en stund kör han ut oss i ljuset igen. Jag stiger av och gâr i gângarna mot pendeltâgsstationen. Stunden i tunneln besparade mig kanske ett ofredande.

La suédoise tête à l'air, 17:31, 30 november 2011. Anmäl

Jupp, jag har också varit där. Inte med Nina Simone. Men jag har varit där. Undrar hur många vi egentligen är?

Facebookanvändare (Webbsida), 09:34, 30 november 2011. Anmäl

Men "bron" kan ju knappast ha varit Liljeholmsbron (som i rubriken), va? Det måste ha varit bron över Hägerstensvägen mot depån i Kilaberg det handlade om.

Facebookanvändare, 08:29, 29 november 2011. Anmäl

Hötorget kl 11.02

Jag är hungrig. Det får bli en tidig lunch. Jag köper en stockholmare med räksallad av den gråhåriga mannen i grillen vid Konserthuset. Halv portion räksallad, ingen senap och inget knussel. 30 kronor jämnt.

Det är höst, men varmt i solen. Handeln på Hötorget går trögt. Kunderna är inte många och de få som ändå handlar nöjer sig med ett äpple eller ett par bananer. Det är för tidigt på dagen. Men försäljarna är på plats vid sina fruktstånd och ropar ”Hej damen” och ”Hallå” till alla som går förbi. Däremellan arrangerar de i fruktlådorna, lägger de finaste äpplena högst upp, plockar bland körsbären, vattnar kantarellerna.

Tre fnittriga tjejer i övre tonåren passerar på sin väg mellan Indiska och Hennes.

”Hallå tjejer, mycket goda körsbär, fina körsbär” ropar mannen i ståndet närmast. Han vinkar för att få deras uppmärksamhet. ”Ni behöver inte köpa, jag bjuder. Kom! Kom, jag bjuder på mycket goda körsbär.” Tjejerna stannar upp, tittar på varandra, skrattar och går vidare.

I hörnet vid Filmpalatset står en man på knä i en onaturlig position. Han har en låda framför sig och håller en handskriven pappskylt i händerna: ”Jag är hungrig”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Ubbe och Jens, har ni helt missat de tidningsartiklar om människohandel? Det förekommer nästan i alla svenska städer idag. Flera domar har fallit. Det är kriminella organisationer, som fraktar runt människor i olika städer och tvingar dem att tigga. Det är en affärsverksamhet för dem. Tror ni att tiggaren får särskilt stor del av kakan eller tror ni att hans eller hennes "arbetsgivare" tar största delen? Vill ni hjälpa nån som ni tror är hungrig, ge personen mat, inte pengar som han tvingas lämna till människohandlaren. Kastar personen bort maten så är de troligtvis inte så hungriga. Jag förnekar inte att det finns människor som är ekonomiskt utsatta, det jag vänder mig mot är de människor som utnyttjar dessa människor. Att ge pengar till tiggare är inte ett sätt att minska ekonomisk utsatthet, det är att belöna de som utnyttjar människor. Det är cynism i mina ögon.

Amanda, 12:36, 22 oktober 2011. Anmäl

Till Trött: Hur har du försäkrat dig om att det är skådespeleri och svindel, och inte genuin fattigdom? Att det finns människor som är ekonomiskt utsatta mitt ibland oss är en verklighet, att man inte fattar det... Amandas parallell är bara banal...

Jens, 02:11, 22 oktober 2011. Anmäl

Jag håller med Amanda. De där är riktigt obehagliga, de förvrider sig på sätt som bara friska kan göra och vädjar till våra mest basala känslor av medlidande. Det är otroligt lågt och djupt kränkande mot de som verkligen har de problem de spelar. Man skall ALDRIG belöna sådant beteende.

Trött, 16:26, 21 oktober 2011. Anmäl

Naturligtvis står det "Jag är hungrig" på skylten. Hade det stått "Skänk ett bidrag och stöd människohandel och organiserad brottslighet" så ger det mycket mindre pengar. Önskar att folk inte vore så naiva. Så länge folk fortsätter att ge pengar till dem så kommer de fortsätta.

Amanda, 15:53, 21 oktober 2011. Anmäl

Telefonplan kl 08.35

På sätet snett mittemot mig i tunnelbanan sitter en ung kvinna. Hon har en stor svart väska i knät, en spegel i ena handen, penna i den andra.

Hon är söt, har bruna ögon och långt, tjockt hår uppsatt i hästsvans, lite ojämn hy.

Kanske har hon försovit sig. Nu försöker hon komma ikapp.

Hon ritar med kajalpennan runt ett öga i taget, suddar lite med fingertopparna, ritar lite mer. Lägger undan kajalen, tar fram mascara. Hon skruvar av locket, spärrar upp ögonen och drar borsten längs ögonfransarna.
Med jämna mellanrum håller hon ut spegeln en bit för att begrunda resultatet. Då får hon en helt annan min, försöker se avslappnad ut, le lite.

Hon borstar ögonbrynen, stryker efteråt med fingrarna över dem. Sedan puder. Mycket puder. Och rouge. Hon har en tjock borste som hon sveper över kinderna med stressade tag.

Strax före Liljeholmen är hon klar. En sista blick i spegeln innan den åker ner i väskan igen. Sedan sjunker hon liksom ihop i sätet, med den svarta väskan i knät. Blicken fastnar oseende på någonting i fjärran.

Hon är fortfarande söt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0