Slottsbacken 00.10

Himlen lös upp och där stod jag med min vr-app

Ja, kom hit med det då. Men ring innan du kommer.

Poliskvinnan lät lite full i skratt i telefonen. Kanske var mitt ärende ovanligt.

I ett av lägenhetens mest bortglömda hörn hade jag hittat en ytterst dammig papplåda med små smällare och raketer. När jag googlade stod det att man skulle vända sig till polisen.

Lådan är ett minne från de nyårsaftnar när familjen vid tolvslaget brukade gå ner till Riddarholmskajen för att ha en egen liten pyroteknisk uppvisning. Fast jag brukade inte följa med. Jag har aldrig gillat när det smäller. Till sist var det bara fadern i familjen som tyckte att det var kul, och lådan blev stående.

Att man ogillar när det smäller på gatorna omkring en är ju inte så konstigt, men jag har också haft svårt att förstå varför så många andra älskar att se på fyrverkerier. Det är lätt att fatta hur spännande det måste ha varit på 1700-talet och tidigare, men i dag? Det finns ju liksom så mycket att titta på, överallt.

Fast i helgen ändrade jag mig lite. Det var faktiskt mysigt att stå där vid Slottet och se himlen över Strömmen lysas upp i olika färger, och att höra publikens unisona ”åh”.

Kanske var det för att vädret gjorde att man slapp frysa, som jag minns att man gjorde. Eller för att det var alldeles lagom med folk, inte trångt som jag också minns det som.

Eller också var det för att jag just hade laddat ner en vr-kamera-app med vilken jag kunde avbilda hela Slottsbacken i 360 grader.

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och såg millennieskiftets fyrverkeri på tv med stängda fönster.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vasaparken 12.40

Hur länge klarar sig en ensam katt på Stockholms gator?

Häromveckan var Sigge försvunnen i Vasastan. På en inplastad lapp, upptejpad på en stolpe i Vasa­parken, beskrevs han av sin husse som ”slank och ganska ung”.

Minnena från vår Sammys rymningar fick mig att rysa av medkänsla. Hur länge klarar sig en ensam katt på Stockholms gator?

Första gången Sammy lyckades sticka var han också ung och slank – han kunde i alla fall pressa sig ut genom springan i det barnsäkrade fönstret.

Upptäckten gjordes på morgonen, barnen grät och jag ringde polisen. De rapporterade att en röd katt hittats av en man på Bastugatan, kanske en kilometer från oss. Jippie, det måste ju vara han!

Upphittaren lät lite sträng i telefonen, hur kunde vi vara så slarviga? När jag bad honom beskriva rymlingen sa han att den liknade katten Gustaf. Hm, Gustaf är ju rätt fet och Sammy var som sagt slank. Men röd, i alla fall. Det bara måste väl vara han?

Med blommor och bubbel som tack gick barnen och jag till Bastugatan. Det tog nog någon minut innan jag kunde ta till mig att det faktiskt inte alls var vår smala katt de hittat. Jag försökte till och med tänka att ”ja, men han kanske ser ut så där”. Hur barnen reagerade vill jag inte komma ihåg.

Sent samma kväll återfanns Sammy, på en list någon meter under fönstret. Hans färg smälte liksom ihop med fasadens. Han var oskadd men stum i flera dagar.

Lyckligtvis kom även Sigge i Vasastan till rätta. Det kunde man läsa på Twitter där mängder av medkännande människor retweetat ­husses efterlysning.

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och Sammy befinner sig numera i katthimlen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rosenlund 17.40

Två män utvecklade teorier om att Säpo låg bakom

Visst är det mysigt när folk börjar prata med varandra i kollektiv­trafiken?

Fast i verkligheten är det där gulliga småpratet rätt sällsynt. Det som sätter fart på samtalen är, som så ofta i olika sammanhang, den upplevda närvaron av en gemensam fiende. Fyran har blivit en riktig pestbuss, i alla fall när man ska ta sig över Västerbron söderut sent på eftermiddagen. Den är proppfull, ibland kommer man inte ens med. Och när man gör det väntar en färd i snigelfart över bron, medan man står svettig och inklämd och funderar över hur pinsamt det skulle vara om man svimmade.

En sådan eftermiddag hade vi äntligen kommit fram till Rosenlund och andades lite friare när föraren sa i högtalaren: ”Avstigning för alla, bussen vänder”. Ingen förklaring. Okej då. En del muttrande hördes. Fast det skulle väl snart komma en ny? När nästa fyra kom upprepades samma sak. Avstigning för alla. Nu var vi dubbelt så många på hållplatsen och surret började komma igång på allvar. Vad håller de på med?

Först den femte fyran släppte på oss, och nu var gemenskapen ett faktum. Alla pratade med alla. Intill mig stod två män som, påhejade av hela bussen, utvecklade teorier om att Säpo låg bakom, kanske handlade det om en match på Globen. Men jäkla SL som bara låtsas som ingenting!

Det sista jag hörde när jag steg av vid Skanstull var den ene mannens upprörda röst: ”Det här är en skymf mot all infrastruktur som finns. Att betala för något man inte får.”

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och har 61:an som ny favoritbuss.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Söder­hallarna 14.20

Jag fattar att jag har blivit anklagad för något fult

Jag står på Medborgarplatsen med min lilla papplåda, så som fröken har sagt att vi ska.

”Du får väl en slant nu, du också?”, säger snälla farbrorn som köper en majblomma av mig.”Nej”, svarar jag. Då nyper han mig i kinden. ”Joho du, försök inte lura mig, det där vet jag, förstår du.”

Jag hade inte fattat att vi barn skulle få betalt, men jag fattar att jag blivit anklagad för något fult och skamkänslorna sköljer genom kroppen.

Många år senare, ett stenkast från platsen där jag stod den gången, äter dottern och jag en sen helglunch. När det äldre paret vid bordet intill köper majblommor av en liten kille, börjar min dotter och jag diskutera tidiga minnen.

Varför handlar de så ofta om negativa känslor, som rädsla och skam?

Vi enas om att vi ju ­behöver komma ihåg sådant som är farligt och dåligt för oss, för att kunna undvika det.

”Behåll växeln”, säger det vänliga paret till den lille försäljaren som försöker räkna ut vad han ska ge tillbaka. Dottern, jag och kyparen handlar också. Killen pilar vidare med sin plastväska på magen.

Några minuter senare är han tillbaka. Rådvill och orolig. Hundra kronor fattas i kassan. Paret, dottern, jag, kyparen, alla har vi förslag. Det letas förgäves i alla tänkbara fickor och fack. Killen ser desperat ut. Vad ska han göra?

Den äldre damen reser sig. ”Vänta här”, säger hon och försvinner i riktning mot bankomaten. ”Jag vet precis hur det känns”, tröstar hon när hon är tillbaka med hundralappen i näven.

Vad av detta kommer han att minnas, den lille killen, när han är vuxen?

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hammarby sjöstad kl 14.15

Om man har ögonen med sig, och är riktigt koncentrerad, kan man eventuellt få se en liten skymt av ett kvinnobröst om man befinner sig på samma plats som en ammande mamma och hennes bebis.
Spännande, va?

Men det gäller att vara snabb. Det kan handla om sekunder innan den sugna bebisen får tag om bröstvårtan. Sen syns mest barnets huvud och kanske lite mammahud.

Att vissa personer tar anstöt av att ”behöva” se ammande kvinnor känns egentligen tröttsamt att ens nämna. Titta bort, då! Men nu är det ju så att det gång på gång händer att ammande mammor får negativa kommentarer, blir ombedda att skyla sig eller attavlägsna sig. En mamma blev exempelvis uppmanad att lämna en restaurang vid Medborgarplatsen. Och på Grand Hotel lade en kypare en tygservett över bebisens huvud.

Handlar det här om någon form av nypuritanism? Det verkar inte så troligt i en tid där kvinnobröst ständigt exponeras i exempelvis dokusåpor och i lättillgänglig porr på nätet.

Alldeles vanliga kvinnobröst, fotograferade i lite oväntade miljöer, och ammande mor-barnpar visades på en fotoutställning i Hammarby sjöstad i helgen som gick. ”De osynliga brösten” är titeln både på utställningen och på den nya bok som fotografen Elisabeth Ubbe gjort.

Hon tycker att synen på amning hänger ihop med synen på kvinnor och deras kroppar. Bilder av kvinnokroppen i reklam och medier blir mer och mer retuscherade i takt med teknikutvecklingen. Unga kvinnor skäms för sina icke-plastik­opererade bröst och vill inte visa dem. Näthatet växer mot kvinnor och mot amning på offentlig plats.

Jag fikar med några trevliga killkompisar och vi kommer in på ämnet. Självklart tycker de att kvinnor ska få amma där de och deras barn vill. Men, kanske, ändå… Plötsligt fylls samtalet av ord som ”diskret”, ”sjal” och ”hänsyn”, och övergår i prat om folk som smaskar och snyter sig vid matbordet, petar tänderna eller näsan öppet.

Va? Hur kan ett ätande litet spädbarn jämföras med snorkråkor?

Sen fattar jag. Det är förstås inte barnet som är oaptitligt eller provocerande för dem som retar upp sig, det är bröstet. På ”fel” plats, vid ”fel” tillfälle – fast från barnets synpunkt helt rätt.

Eller som 15-åriga Smilla, en av dem som fotograferats av Elisabeth Ubbe, säger i boken: ”Jag tycker att bröst är alldeles för sexualiserade i dagens samhälle. Det känns som att bröst har blivit det nya könet och det tycker jag är fel. Bröst är bra och bröst ska få synas.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Götgatan 18.40

”Ja, hej. Jag är vid Fridhemsplan strax, jag tog en promenad från jobbet. Måste bara på apoteket och sådär, men jag kommer snart. Puss, puss.”

Hon stoppar ner telefonen och ler mot sin kompis. De två har just kommit ut från krogen på Götgatan.

När mobiltelefonerna började bli vanliga brukade jag fantisera om att göra en dokumentärfilm med korta klipp med folk som lurades i luren.

Även om mobilerna kunde innebära större kontroll och minskad frihet fanns där också en annan sida: De når mig, men de ser mig ju inte. Jag kan säga att jag är var som helst.

I dag är det annorlunda. Vi syns mer än vi tror. I förra veckan spreds en film på sociala medier, utlagd av en kille som blivit bestulen på sin mobiltelefon. Tjuvarna hade filmat sig själva med mobilen efter stölden, klippet där de spexade och dansade runt hamnade i killens så kallade dropbox på webben och sågs sedan av väldigt många.

En mig närstående tjej blev av med sin mobil en kväll på ett uteställe. Den hade lämnat landet, kunde hon se på nätet efter några dagar. På den detaljerade kartan kunde man till och med se huset där den fanns. Synlig, men knappast nåbar för det.

Malin Nordgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kulturhuset 19.30

Jag älskar min stad för att man kan glida in någonstans en kväll, bara så där, och plötsligt sitta och lyssna till sin favoritförfattare. Medan folk skyndar förbi utanför de stora glasfönstren utan att verka lägga märke till att något pågår där innanför.

Hans första bok läste jag i tidiga tonåren. Jag förstod kanske inte precis vad han menade med den, om det nu var något specifikt, men jag sögs in. Och suget har fortsatt.

Samtalet på scenen handlar om skrivandet (”författeriet”), bokkaraktärerna, skönlitterärt skrivande från 1970-talet och framåt. Om åldrandet, dödshjälp och om själva döden – och om den ofrånkomliga insikten om att det faktiskt är just man själv som kommer att dö en dag.

Med ens är jag långt tillbaka i tiden. På Tegelbacken en juninatt, efter gymnasieavslutningen. Där stod jag och förstod att det inte var någon gammal okänd gumma som skulle dö en gång, som jag nog hade ­hoppats, utan jag själv. ­Varför just där, just då? Minns inte.

Men jag kommer ihåg att själen skälvde.

Jag sneglar på de andra åhörarna, med en viss övervikt för kvinnor 50+. Har de också varit någon annanstans en stund?

Tack, P C Jersild, för tidsresan.

Malin Nordgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tyska brinken, kl 17.30

Redan dagen efter julafton kan man se dem ligga på gatorna. Och sedan blir de fler och fler. Vissa ser friska och fina ut, man skulle kunna ta hem dem. Andra är medtagna, bruna och avbarrade. Jag har alltid tyckt att ensamma, övergivna julgranar på gatan ser sorgliga ut. Särskilt när de har lite trassligt glitter eller annat pynt kvar på de vissnande grenarna.

Min kompis från Linköping säger att hon aldrig hade sett ”döda granar”, som hon uttrycker det, på gatorna innan hon flyttade till Stockholm. Kan det verkligen vara ett Stockholmsfenomen? Själv styckar hon sin gran och lägger den i svarta plastsäckar. Fast hon tycker att det känns lite makabert. Och fast det finns uppsamlingsplatser.

Min egen tall (granallergi) har jag svårt att skiljas ifrån. Den får stå kvar lite till. Trots att det är just i dag, på tjugondag Knut, som julen i Sverige är slut enligt traditionen från 1600-talet – en vecka senare än i övriga Europa. Enligt statistik från Svensk fastighetsförmedling är vi bara sju procent som har kvar trädet efter Knutdagen.

Malin Nordgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Odenplan 14.30

”Ursäkta, men jag skulle vilja sitta här!”

Trots ursäkten är rösten allt annat än vänlig. Den unge killen på tunnelbanan tittar lite förvirrat på den medelålders kvinnan som just tilltalat honom. Sen börjar han rodnande plocka ner väskor och kassar från sätet intill.

Det spelar ingen roll att det finns minst sex lediga platser i samma del av vagnen. Hon vill sitta just där, bredvid honom. Det är hennes rättighet. Ingen ska ockupera två säten bara för att de medför en massa pinaler.

Så sitter de där, sida vid sida. Hon tittar nöjt rakt fram. Han sneglar på henne där han sitter och kramar sina otympliga tillhörigheter. En vinnare och en förlorare.

Människor tycks kunna reta upp sig på andra för nästan vad som helst. Inte minst i kollektivtrafiken. Det verkar handla mer om att folk känner sig personligt förolämpade än om att de verkligen blir störda. ”Jag vill inte behöva höra om andras privatliv när jag åker buss.” Okej, men prova med öronproppar då och låt oss nyfikna få lyssna i fred. Man får veta mycket helt gratis, som min styvpappa säger.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Hade väl bara varit att säga åt henne att sätta sig på annan ledig plats. Tror inte att hon om hon framhärdat fått medhåll av vare sig medpassagerare eller SL-personal. (Om det inte funnits andra lediga platser vore det givetvis en annan sak.)

Marre, 12:02, 19 december 2013. Anmäl

Vad fint skrivet av Malin Nordgren. Håller särskilt med om det sista stycket. Det är klart man ska få ta upp ett extra säte om det ändå finns flertalet lediga platser. Stackars otrevliga tant som inte har bättre saker för sig än att finna nöje i att skriva andra på näsan.

Sigrid, 08:23, 19 december 2013. Anmäl

Camilla, 18:31; jag äger inte heller något körkort. Det innebär inte att jag anser mig ha rätt att använda mycket mer plats än alla andra, eller anse att andra människor ska skjutsa mig. Jag skaffar ett extrajobb och sparar ihop till mitt körkort eller betalar de få gånger som jag får möjlighet att få skjuts av andra, eller tar taxi när jag storhandlar. Att vara student innebär inte att man får vara en parasit på andra.

Helen, 16:46, 18 december 2013. Anmäl

Finns det gott om plats så tycker jag faktiskt inte man gör det minsta fel som tar upp ett säte extra om man har mycket grejer med sig. Och i det fallet är det knappast något lantisbeteende heller, som någon skrev. Att "hålla på sin rätt" och kräva att få sitta på just den platsen när det finns gott om andra lediga platser, det är endast löjligt.

Norberg, 16:52, 17 december 2013. Anmäl

Om jag kliver på en buss som börjar bli full sätter jag mig inte alls. Någon kommer att behöva de lediga platserna bättre än jag. Alltid lika härligt när någon i tjugoårsåldern då slår sig ner och brer ut sig över de två sista platserna medan tanten som kom bakom får stå och vingla. Hur funkar den här sortens människor? Och framför allt, varför har de valt att bo i en storstad när de uppenbarligen inte klarar av det?

Rasputin, 13:15, 17 december 2013. Anmäl

Karin, 22:56. Brukar inte handikapplatserna vara 1 stol eller finns det flera i bredd?

En som undrar, 10:50, 17 december 2013. Anmäl

Vilken regel är det som säger att man endast får ta upp en plats? Jag köper att om det är brist på plats att alla som köpt biljett har rätt att tillgodogöra sig transportmedlet. Men om så inte är fallet, plats finns i övrigt ser jag inga problem med att folk gör det bekvämt för sig. Jag hade antagligen blivit upprörd själv om någon kom fram till mig i en tom buss och läxat upp mig för mitt användande av två säten.

Max, 23:33, 16 december 2013. Anmäl

Det var möjligen inte så att den unge mannen satt på en plats för äldre och handikappade?

Karin, 22:56, 16 december 2013. Anmäl

Intressant historia, och ovanlig. Vanligare är att åtminstone 10 personer per vagn ockuperar ett extra säte, samt att alla stirrar på sin mobiler medan äldre personer, gravida och handikappade tvingas att stå. Sen är det också fascinerande hur alla har råd med snordyra telefoner men åtminstone hälften av dessa endast har råd med de billigaste skithörlurarna så att man tvingas lyssna på 5 olika musikstilar samtidigt. Ja visst kan det verka gnälligt. Visst kan jag ha öronproppar. Jag kan ju också ta med min egen fällstol om jag har ett absolut behov av att sitta. Det är givetvis min skyldighet att se till att jag är redo för att andra människor ska slippa ta hänsyn.

LM, 21:10, 16 december 2013. Anmäl

Varför inte bara ignorera kvinnan, alternativt säga att det finns andra platser? Det brukar jag göra, fungerar utmärkt.

Johan, 20:37, 16 december 2013. Anmäl

Odengatan 17.30

Min käre gamle kompis har flyttat till Stockholm igen, från Skåne. För mer än trettio år sedan bodde han här under några år. Men han längtade tillbaka till Skåne, kände sig inte hemma.

Bland annat irriterade han sig på att många liksom automatiskt upprepade det han sagt, härmade hans dialekt. Bad han att få smöret så sa de ”smauret” när de gav honom det. De menade inget illa, men han tyckte det var jobbigt i längden. Och så tyckte han att alla var så stressade.

”Jag tycker att stämningen i Stockholm är en annan nu, mycket vänligare, inte så stressig”, säger han i telefon. Jag föreslår att det kanske är han som är en annan i dag, men han är säker.

Så ska vi ses. Jag tar 77:an mot Karolinska, för att stiga av på Torsgatan. Men vid S:t Eriksplan svänger bussen in på Odengatan, längs Vasaparken. Häpen förvirring, vi passagerare tittar på varandra. Tar han en annan väg, eller har han kört fel? Eller är vi på fel buss? Jag går fram och frågar. Chauffören storskrattar, han hade bara glömt. När han vänder fordonet på en tvärgata och kör tillbaka skrattar hela bussen. Ingen är det minsta sur. Kan min kompis ha rätt?

Malin Nordgren
malin.nordgren@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Stockholm är kanske inte längre så kall. Folk har varit till NY och lärt sig. Och alla härmar ju alla i Sverige. Smålänningar härmar norrlänningar, göteborgare stockholmare osv.

Anders, 11:09, 23 augusti 2013. Anmäl

Axel Welton, 13:22. Du har naturligtvis rätt men det brukar vara så att de som härmar skånska gör det pinsamt dåligt. Skånska är mycket svårt att härma. Inte ens den fenomenale Robert Gustavsson klarar det riktigt. -På 90-talet var jag med om att en stadsbuss (i Malmö) plötsligt svängde in på fel gata och chauffören, rysligt generad bad om ursäkt på bruten svenska. -Det är min första dag på jobbet, sa han. Till min glädje reagerade folk bara vänligt och ropade tillbaka -bland dem en äldre dam - "det gör ingenting, det gör ingenting!" Allas reaktioner var lite rörande, tycker jag.

Victor A, 13:45, 22 augusti 2013. Anmäl

LL du har inte varit i London märker jag. Där hade det blivit ett mindre slagsmål om det här hade hänt. Jag bodde där en period (i väst om det är av intresse) och varannan dag var det någon på bussen som skrek på en annan, antingen medpassagerare eller chauffören. Jag tror att vi har det relativt lugnt här.

Kalle, 13:35, 22 augusti 2013. Anmäl

Sorgligt att någon ens tänker tanken på att någon kan bli sur för ett tanklöst misstag som inte stör någon. Har det verkligen varit så i Stockholm? Kan det vara så än? Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli sur i någon annan stad, någonstans på denna jord. (idiotiska myndighetsregler utan hänsyn till människors vardag är en annan sak, där har jag flera gånger hört stackars servicepersonal bli utsatta för ilska och förtvivlan)

LL, 13:25, 22 augusti 2013. Anmäl

"Smauret" låter som ett färöiskt uttal. Samma sak med "Skaune" och alla andra stavningar med A. "Smöuret" och "Skeune" säger man i Skåne.

Axel Welton, 13:22, 22 augusti 2013. Anmäl

Stockholmare - liksom övriga svenskar - har ofta skojat omedvetet dumt om skånska dialekter och gör det antagligen fortfarande. Men också omvänt - skåningar har retat sig på stockholmares dialekt, så fördomarna är nog ganska jämnt fördelade. -Stockholmarna idag är mindre stressade än förr, tycker jag som bott i Skåne kommer på besök till Stockholm ibland. Idag är det absolut mer avspänt och humoristiskt! Även i Malmö!

Victor A, 13:15, 22 augusti 2013. Anmäl