Södermalm 23.30

Det kan vara pressande att bo i Stockholms innerstad. Missförstå mig rätt nu, jag klagar verkligen inte. Jag är extremt tacksam över att bo här, det kostar skjortan och ja, jag är privilegierad. Men det finns så mycket att göra att det kan vara svårt att välja. Hur ska en kunna veta vad som är roligast när alternativen är överväldigande?

Hamnade i förlamning med två kompisar en lördagskväll häromsistens. Festselfies rasade genom våra Instagramflöden och olika events vi anmält oss till plingade från Facebookapparna. Men vi kunde inte bestämma oss och i stället fastnade vi missnöjda vid köksbordet med flimrande mobiler, som i en seriestrip över den förtappade nutidsmänniskan.

Som kontrast åkte jag till skogs helgen efter tillsammans med fyra vänner. Det var bara naturen och vi och meningen med livet. Och vi bestämde oss för att fördjupa oss i just den, meningen alltså. Så vi gjorde en affirmationsövning i grupp. (Dont try this at home folks …)

Vi tände levande ljus, öppnade en flaska rött och tog fram var sitt papper. Under en tyst halvtimme fullföljde vi var och en meningen Om ett år har jag/är jag …
… lugn, fri och trygg.
… ett inspirerande och roligt jobb där jag känner mig säker, sedd och uppskattad.
… ett lättstädat hus med fruktträdgård, friska barn, ett bra sexliv, en rik fritid och så vill jag delta i något ideellt projekt.
… strukturerad, fokuserad och låter saker få ta tid.
… i ett fast förhållande som är stabilt, roligt och givande med en partner som är snäll, respektfull och bekräftande.

Ungefär så ville vi förändra våra olika liv. Tills vi skulle spegla varandra och synpunkterna och ifrågasättandena började hagla. Vi blev provocerade. Vad är det för saga om ett kärnfamiljsliv du bygger upp? Vad menar du egentligen med snäll – och tror du förresten att en partner alltid skulle vara snäll mot dig? Du som är så fenomenal, hur kommer det sig att du inte känner dig upp­skattad på ditt nuvarande jobb? Och är det förresten ens intressant att spegla – ni utgår ju bara ifrån er själva?

Så vi tröttnade på varandra, sminkade oss till vampyrer, lade upp några snygga gruppbilder på Instagram och konstaterade att vår fest såg roligast ut i flödet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Grand Hôtel 18.17

Staden är överväldigande. New York låter hela tiden, det är människor överallt och – de talar till dig. Efter en vecka av fyra är jag helt matt. Och samtidigt väldigt upprymd.

Här får jag oftare frågan hur jag mår under en dag, än på en månad hemma i Stockholm. Kvinnor kallar mig älskling och män på gatan stannar till bilen för att säga att kappan tar fram min ögonfärg. ”Det där betyder ingenting, det är ytligt”, sjunger vännerna från den svenska myllan. Men jag bryr mig inte. Jag flyger fram på en känsla av att allt kan hända, och att det är här det händer.

Min vistelse är perfekt. Jag pluggar avancerad engelska med andra yrkesverksamma och vi kommer från hela världen. Kazakstan, Azerbajdzjan, Japan, Turkiet, Algeriet, Israel, Frankrike, Tyskland, Paraguay, Colombia.

Vi lär känna varandra snabbt och tar oss an staden systematiskt. Vi tar färjan till Frihetsgudinnan, vi går över Manhattans broar, vi besöker Broadwaymusikaler, vi dricker drinkar på taken till skyskrapor. Vi samlar på oss initierade tips. Vi går på en svinhet klubb i Bushwick. Vi hittar stans bästa vintagebutik och fyndar en Diane von Furstenberg-klänning, nästan oanvänd, för 25 dollar. Vi diskuterar världspolitik. Vi kommer inte överens, det bränner till, men ingen tar sig rätten att bli kränkt. Vi går på dejt. Vi trängs i hissar och på tunnelbanan. Vi fyller på varandras energi. Vi pratar inte om hur svårt allt är för ingen har kraft att lyssna. Vi möter någon på vägen hem som blir vår bäste vän. Vi blir skrikna åt av en galning på gatan.

Vi åker hem till Stockholm, eller hrm, jag menar jag. Och skillnaden är slående. Var är alla? Det är så tomt, så tyst och alla lämnar mig i fred. Hallå!?
Så jag inleder ett projekt. Jag letar efter New York i Stockholm.

Jag får med mig vänner och vi tar vara på staden. Vi tar ett alldeles för dyrt glas vin på Grand Hôtel, vi minglar med okända på en vernissage, vi går till Mariaberget och tittar på solnedgången. Och jag ler när jag tränger mig in i en smockfull tunnelbanevagn i rusningstrafik. Här är ni ju, alla människor, hur mår ni i dag?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Leta "efter New York i Stockholm". Patetiskt. Stockholm blir aldrig, aldrig New York. London eller Paris blir det aldrig heller. Den burdusa, öppna ohövligheten i Berlin låter den staden i Europa komma New York närmast. Men då måste man ju kunna tyska. Eller måste man verkligen det i Tyskland (vanlig fråga från svenskar)? Bättre då att skapa ett virtuellt New York med ändlösa timmar av såpa-serier i TV. Tag det lugnt, det går snart över, svenneland är helt OK. "New York i Stockholm" - rörande!

Erik Strandberg, 10:28, 10 oktober 2015. Anmäl

Som svensk (icke-stockholmare) boende i Nordamerika sen över 40 år tillbaka slutar jag aldrig att förvånas över den här typen av läsning. New York för mig är precis som för sribenten en otroligt positiv och avundsvärd stad. En pärla i USA. Som i sig självt är otroligt vänligt och kul och framåt som land. Leta på annan ort. Stockholm är stelt, ovänligt, trist, föråldrat, upp haussat, förlegat, ospännande, ospontant. Leta någonannanstans är mitt råd. Eller acceptera olikhet.

rosa bok, 11:25, 9 oktober 2015. Anmäl

Frihamnen kl 16.45

Framför mig står en stressad ung man och ber att få hämta ut bytet från en vunnen nätauktion. Själv står jag vid smyckemontern och dreglar över odlade söt- och saltvattenspärlor i långa rader, gnistrande diamantringar, rubiner och granater i guldinfattningar. Innan har jag trampat runt på persiska mattor, beundrat kinesiskt porslin i glasmontrarna och kisat mot nyputsade silverljusstakar. Jag älskar att drömma mig bort på auktionsvisningar.

Mannen framför mig tar fram ett prydligt kvitto på bankinbetalningen som gjorts. Nu smyger sig vår huvudperson fram.

Kvinnan bakom disken tar fram auktionsfångsten och mannen säger att hans mamma nog borde prova den. Det är en fet klackring. Och mamman provar först på vänsterhandens fingrar. Sedan på höger. Den går inte på.

Hon har inte sett den i verkligheten innan, förklarar hon stressat, utan satt och budade på nätet hemma efter något glas vin häromkvällen. Till slut får hon på den på lillfingret, men det är knappt. Jo, lite dyrt blev det, tillstår hon med rökig röst, 20.000 kronor.

Ibland är det bättre att bara drömma.

maria.ringborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Hon kan ju ge bort ringen till ett barn eller barnbarm och göra en släktklenod av den...

Anonym (Webbsida), 16:26, 11 maj 2012. Anmäl

Hon kan spara den och ge bort till ett barn eller barnbarn. Det går ju att ha den i en kedja om halsen också...

Anonym (Webbsida), 16:25, 11 maj 2012. Anmäl

Den stackars kvinnan blir väl tvungen att gå till en guldsmed och låta slå ut ringen så den passar henne.

Birgitta Jonsson, 14:34, 11 maj 2012. Anmäl

Södermalm kl 13.25

Marsångest i år igen.

Det torra ljuset plockar fram gråskalorna. Fönstren borde putsas, de grå hårstråna piggas upp och är inte till och med huden i ansiktet grå? Nu är kylans och mörkrets tid förbi, när ursäkten att stanna hemma på soffan med en god bok och en påse lakrits höll. Nej nu ska vi sitta och frysa på uteserveringar i alldeles för tunna vårjackor och få koffeinchock av alldeles för mycket kaffe. Om nu någon ringer till stackars lilla mig.

Våren är nämligen tiden när hela tillvaron ska ut i ljuset. Är det bara jag som dragit mig tillbaka de senaste månaderna? Alla andra blir visst medbjudna på picnic, de har hur många vänner som helst, snygga är de också, och om inte nyförälskade så har de åtminstone dundersöta ungar som flashas på fejsbook dagarna i ända.

Jag frossar i självömkan, men sen tar jag mig i kragen. Slingar håret, klipper av det, låter mig peelas i ansiktet, mjuka händer pillar mig i håret, masserar mina spända käkar och till slut känns det nästan okej. Jag hör av mig till vänner, bokar in middagar och börjar umgås med folk igen.

Våren ger en hård spark där bak – men med nyvaket fall framåt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Kära Maria, jag rekommenderar dig följande föreläsning. http://youtu.be/syRaJVIBNnw.

-p-, 09:28, 17 mars 2012. Anmäl

Odenplan, kl 19.45

Förutsättningarna är de bästa. Vi är fyra brudar som möts på ett mysigt franskt ställe i Vasastan. Det är löningsvecka och baren myllrar. Scenen skulle kunna påminna om en ur hyfsat glamorösa vänskapsserien ”Sex and the city”.

Uppställning: Kvällens svar på seriens Samantha är närmare 50. Hon är den ständiga singeln med en lång rad omöjliga affärer bakom sig som gärna går ut på krogen ensam och lär känna nya människor.

Miranda är framgångsrik i yrket, har stor integritet, vuxen dotter och en ny spännande kärlek.

Charlotte har nyss fått barn, flyttat till större lägenhet och är redan gravid igen. Och så Carrie, det får bli jag eftersom det är jag som är krönikör haha. Jag är inte bara populär och framgångsrik – jo jag har även ett brinnande intresse för höga klackar.

Men var hamnar vi om inte i förlossningsträsket. Den och den höll på si och så länge, sen sprack hon på bredden och tvären från den ena kroppsöppningen till den andra hela vägen runt, och även om vi befinner oss mitt i ”the city” så något sex kommer det för den och den förmodligen aldrig mer att bli tal om.

maria.ringborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jo tack. Det var hyfsat lätt att hålla sig för skratt när barnmorskan vid efterkontrollen frågade vilket preventivmedel som skulle bli aktuellt.

Anonym, 21:53, 31 januari 2012. Anmäl

3:ans buss kl 07.30

Utan paraply småspringer jag i morgonregnet. En lång rad fuktiga, svarta kappor och rockar ska på bussen. Ombord trängs vi i gången, damer sitter tätt i hoptryckta med väskorna i knät. Jag letar sittplats och blicken fastnar ofrivilligt rakt i ett skrev.

Här sitter killen som äger stan och ett och ett halvt säte.

Men jag SKA sitta. Jag pressar mitt knä mot hans – ingen reaktion. Han breder ut sig och dribblar med sin Iphone.

Han tillhör hannarna som talar för högt, som svarar tvärsäkert på frågor utan att veta svaret, som gillar ”fopoll”, bira, som höhöar åt kvinnoförnedrande skämt, som begär alldeles för hög lön, som aldrig tipsar om grymma brudar till lediga jobb, som trackade tjejer i grundskolan och skrek bög till killar han inte gillade, som aldrig läst en kvinnlig författare. Han vet var skåpet ska stå, men lämnar ansvaret åt flickvännen. Han kan inte prata om känslor, han orkar inte med konflikter, men han är nöjd.

Eller också är han bara en helt vanlig människa med öm pung, tänker jag och hoppar av bussen.

maria.ringborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

klassförakt maskerat till könskamp

Mats Essemyr, 22:37, 11 januari 2012. Anmäl

ett tips bara: http://machoikollektivtrafiken.se/

emma, 20:25, 11 januari 2012. Anmäl

Oj, snacka om att dra fördomsprofilen in i absurdum. Kanske hade ett "ursäkta mig, jag vill sitta på det lediga sätet" räckt. Stackars människa, hon kan inte ha det lätt..

Daniel, 19:08, 11 januari 2012. Anmäl

Manne Mann: Snyggt. Skrivet kl 1337 också =)

Nilla, 19:06, 11 januari 2012. Anmäl

Det är ett faktum att folk har problem att bete sig korrekt i allmänna utrymmen i Sverige. Men samtidigt tycker jag att du kunde ha sagt till hannen att du ville sitta ner och vid eventuell utebliven reaktion därefter pressat ditt knä mot hans. Mera kommunikation så blir allt bättre i ett iskallt IKEA-land.

Anonym, 18:31, 11 januari 2012. Anmäl

Väldigt vanligt problem tyvärr, folk vet inte hur man beter sig i det allmänna rummet. Det gäller förresten kvinnor också (minus skrevanded kanske)

Paul Nilsson, 15:32, 11 januari 2012. Anmäl

Sitter på bussen i morgonregnet. En lång rad fuktiga, svarta kappor och rockar ska på bussen. Ombord trängs de i gången, farbröder sitter tätt i hoptryckta med väskorna i knät. Jag märker plöstligt hur någon stirrar rakt i mitt skrev. Där står tjejen som äger stan och inte fattar att inte alla tycker hon är dödsläcker. Men hon SKA sitta bredvid. Hon pressar sitt knä mot mitt – så pinsamt. Jag försöker ignorera henne och kollar min Iphone. Hon tillhör våpen som talar för högt, som svarar tvärsäkert på frågor utan att veta svaret, som gillar ”mode”, dokusåpor, som fnissar förtjust åt dagisfeministiska krönikor, som begär alldeles för hög lön, som alltid lobbar för sina "grymma tjejkompisar" till lediga jobb, som trackade killar i grundskolan och skrek bög till killar hon inte gillade, som aldrig läst annat är chiclit. Hon vet vad hon vill ha, men lämnar ansvaret åt pojkvännen. Hon kan inte tänka logiskt, hon orkar älta konflikter i det evinnerliga, och hon är missnöjd. Eller också är hon bara en helt vanlig människa som impas av en stor pung, tänker jag och hoppar av bussen.

Manne Mann, 13:37, 11 januari 2012. Anmäl

Om Maria Ringborg var en bättre och mer civiliserad människa, som inte sjönk till en buffelnivå, och sade något i stil med "ursäkta mig, jag vill ha mer plats" så kanske iPhonepatriarken hade flyttat på sig. Knuffar nån mig i kollektivtrafiken så blir jag bara förbannad. Man kan inte skylla ALLT på patriarkatet, väx upp småtjejer.

Aleks, 12:50, 11 januari 2012. Anmäl

Underbart! Undrar också varför det finns så många män med mycket ömma pungar..

Anonym, 11:39, 11 januari 2012. Anmäl

Stadsgårds­kajen kl. 12.00

Ett blygsamt höstregn lägger sig som en fuktmask i ansiktet. Jag tar stentrappan ner från Katarinavägen mot Fotografiska. Ett genialiskt läge, bara man sluppit korsa Stadsgårdsleden. Tunga däck dånar mot regnvåt asfalt.

Allt är i harmoni med universum. På mitt nattduksbord ligger Patti Smiths självbiografiska ”Just kids”, det är sent 60-tal och hon har nyss träffat Robert Mapple­thorpe. Båda driver runt, hemlösa i New York. Vi som läser vet att mötet är avgörande.

Jag och min vän Karin är lediga samtidigt en måndag och av en slump är det sista dagen för just Mapplethorpeutställningen. Jag är nöjd med sammanträffandet. Mina svar på varför saker händer har inte med någon patriarkal gud att göra, inte heller med ödet. Men ibland hittar jag ett flyt, då slump och vilja samverkar.

I mörkret studerar vi noggrant ljussatta stilleben med manliga könsorgan. Från filmvisningssalen hör vi en av Roberts alla modeller berätta om sitt förhållande till fotografen: Var vi vänner, kolleger eller älskare? Jag vet inte, men när vi sågs var vi fullständigt i varand­ras fokus och jag saknar det varje ögonblick.

maria.ringborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vitabergsparken 12.15

Det här är historien om hur den enes fåfänga blir den andres förnedring. Den fåfänga (jag) lät mig smickras, uppraggad som hårmodell i Sturegallerian. Frisören, från Paris, förförde med elegant fransk page.

Så kom det sig att uppdraget som valpvakt kom på skam. Åh underbara valpen, från den öde östgötska slätten, centrum i världen och ”sämst på valpkursen”. Den andre (Ida) kallas in och får börja med eldprovet att rasta den söta labradoren. Ah, perfekt, hundtricket, tänker intet ont anandes Ida. På vägen till Seveneleven går allt bra. Men med skvimpande kaffe­latte i ena handen och med valp som ska hoppa upp på alla mötande börjar bitarna falla på plats. Den skojigaste scenen – för en utomstående – måste ha varit när dagisutflykten i Vita­bergsparken trasslade in Ida i kopplet samtidigt som kaffet hälldes ut. Efter en halvtimme utan bajsning ger hon upp, varpå det första som händer inne på gården är att valpen bajsar i rabatten och föreningens trädgårdsansvarige givetvis kommer fram.

”Alltså, jag tycker inte det är så fräscht att du rastar hunden i vår rabatt.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sankt Eriksplan 18.55

Portkoden sitter i fingrarna och doften från trapphuset omfamnar mig som bomull. Jag släpar mig upp till Alisas dörr och ber henne andfått att ge mig ett glas vin.

”Du har tappat din mobil” säger hon. Jag fattar inte. ”En kille ringde just upp från din mobil, du måste ringa tillbaka.” Men, jag hade den nyss, svarar jag och rotar resultatlöst runt i väskan.

Han väntar med mobilen på en krog i närheten med tre kompisar. Under tiden svarar han trevligt på mina inkommande samtal och ser till att fler kompisar möts upp hos Alisa.

När jag närmar mig ser jag min räddande ängel och jag försöker truga på honom en hittelön.

”Nej tack, men var lite mer försiktig nästa gång” säger han strängt. Det ska jag lovar jag och så kändes livet genast lättare.

Redaktörens anmärkning: En olycklig förändring av ursprungstexten gjorde att innebörden i den förändrades. Därför har artikeln korrigerats efter publicering. Vi ber om ursäkt för detta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Jag kan inte annat än instämma i det mesta av nedanstående kritik. Texten jag lämnade ifrån mig såg dock annorlunda ut, se reds. anm. Tråkigt eftersom mitt syfte var att driva med fördomar - inte bekräfta dem. /Artikelförf.

Maria Ringborg, 16:36, 4 september 2011. Anmäl

Svenskarna beskrivs som "välgödda svennar" medan de andra som "väldressade grabbar" - så sorgligt svenskt journalistiskt korrekt... Att du är ovan vid invandrare säger dessutom att du inte bor i de paradisområden som hyllas av politiker och dina journalistkolleger - Södertälje, Rosengård, Husby, Malmvägen etc. Allt är så genomfalskt.

NN, 11:36, 2 september 2011. Anmäl

yeah. if svennar found the phone they'd probably use it to call around and talk about sofas they really like, or their bostadssituation, or what was cool in Brooklyn four years ago. glad to contribute.

Anonym, 07:10, 2 september 2011. Anmäl

Det låter inte som en reptilhjärna, eftersom en reptilhjärna inte har något emot välklädda, mörkhåriga personer. Låter mer som en "småstadshjärna", där alla som är "annorlunda" är läskiga och farliga. Är du månne från vischan? Uppväxta i storstan brukar sällan reagera som du gjorde. Men det är modigt av dig att erkänna din fördomsfullhet, du kan säkert jobba med den. Ä

08, 19:32, 1 september 2011. Anmäl

Varför säger du "Svennar"? Är det den sämre/förnedrande versionen av Svensk? Du sprider fördomar i många riktningar på en och samma gång. Du verkar lite dum.

R, 15:39, 1 september 2011. Anmäl

Södermalm kl 16.23

”Du måste luta dig lite längre ut.” Vi står intill utkiksplatsen vid Katarinavägens slut och min bror vill visa mig något. Staden breder ut sig framför oss och vi ser hur långt som helst. Hör man illtjuten från Gröna Lunds kittlade magar eller är det bara inbillning?

Jag ställer mig på tårna och lutar mig över den tjocka stenmuren. Fallet mot marken skulle vara brutalt. Nedanför är det rusning, alla bilarna ska tillbaka mot Nacka. Hurtiga Finlandsresenärer släpar rullväskorna längs med Stadsgårdskajen bort mot båten.
”Ser du?” frågar han. Jag ser. Stora bokstäver monterade på taket till ett skjul rakt nedanför oss formar orden: BORN TO BE ALIVE. Några bokstäver har fallit bort.

Det känns som att vi nuddar vid en parallellvärld. Till en av Stockholms vackraste vyer finns de som söker sig av andra anledningar. De som vill bort.

Tänk, det finns så mycket man skulle kunna säga till den som står och väger vid stupet.
”Men kanske kan det ibland räcka så, för att bryta en tankebana”, säger lillebror.
Vi står tysta en stund, andäktiga inför den anonyma människokärleken några meter under oss.

maria.ringborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Ja, en del har större bekymmer att brottas med än att det snart är dags för jultidningar.

Elisabeth, 07:55, 21 augusti 2011. Anmäl

Håller med föregående. Det behövs mer sånt. Mer sånt!

Johan, 14:29, 19 augusti 2011. Anmäl

Fint. Tack.

Anonym, 20:12, 18 augusti 2011. Anmäl

Men visst blir man lite deppig över anglifieringen av samhället? :-)

Ola, 11:42, 18 augusti 2011. Anmäl