Stadsbiblioteket 19.57

Det var en gång på Stadsbiblioteket som taket rasade in över mig.
Under studieåren levde jag i läsesalen till höger uppför trappan. Egentligen inte för att jag pluggade särskilt ihärdigt, utan för att där kändes det som om jag gjorde det.

I stället plöjde jag först filosofihyllan och gick vidare med psykologi. På ett sätt var det här jag blev jag. I alla fall delvis. Jag hittade min inre kompass. Eller så hade den alltid funnits där, men min nål fastnade i en tydlig riktning. Jag lärde mig om livet och människorna, jag fick fler ord till mitt ständiga vardagsfilosoferande. Teori blev min bas för att fatta beslut i praktiken. Ibland blir det fel. Och jag försöker förlåta mig själv, give the girl a brejk.

Annons:

Det var på f jag fick en smäll rakt i ansiktet så hela huvudet svällde upp till en fyrkantig låda. F som i Erich Fromm och ”Flykten från friheten”. Om hur skrämmande det är att ta ansvar för sitt eget liv – och våga välja att göra det. Smällen var insikten om att det viktigaste jag har, det är min frihet. Men också det svåraste.

maria.ringborg@dn.se

Djursholm 13.37

Det skulle ha blivit ett hejdundrande kalas. I stället möts vi i Djursholms kapell och sörjer. Du blev ikappsprungen, Olav. Partytälten inhyrda och uppställda i trädgården, cateringmenyn fick ändras. Begravningssupé och 60-årsbaluns kräver sina olika rätter.

Kanske en otippad vänskap. Olav är en av de där vuxna som inte diskvalificerades av att vara min förälder, och som inte ryggade för min truliga tonårstaggighet. Han sket i min tidiga världssorg och svartsyn. Han sa Would you care for a dance Maderia och svängde runt mig ett varv i luften. Han är en av dem som betytt mest.

Hela Olav var en fest. Han gjorde inte skillnad på folk, bara man kunde skratta och tänka fritt. Olav snubblade och reste sig, både som företagare och som person.

Mellan psalmerna tänker jag på Olav och gäddan. Fångsten skulle förevigas men innan kameran kommit fram hann den stela fångsten släppa. Kroken borrade sig med kraft från kastspöt djupt in i nacken. Jag försöker kväva mitt fniss men märker att Olav är där med mig och vi småskrattar tillsammans mellan kyrkbänkarna.

maria.ringborg@dn.se

Hemliga udden 13.32

Jag har en hemlig udde där snön ligger kvar. Snöskorpan är hård vid den bästa platsen som har mjukt formade klippor gjorda för en filt.

Sommardagar med tur är filtplatsen min. Oftast har jag tur. Udden ligger i ett finare villaområde och den som bor här har säkert båt att åka ut i skärgården med. Bor man inte här är det svårt att hitta hit.

En aprildag sken solen. Jag och mina vänner packade badkläder och en liten grill. Det var egentligen lite för kallt, men vi hade längtat en hel vinter. Så fram med bikinier och blekblå ben! Snart fick vi sällskap, en tjugo personer dukade fram Mat några meter bort. De tittade på oss och vi tittade på dem. Vi insåg att lika mycket tyg som skyler våra kroppar, lika mycket hud visar de slöjbeklädda kvinnorna intill.

Vi hoppade i det iskalla vattnet. Strax kom kvinnorna efter. Med stora rosa badringar runt midjan och de tunga svarta tygsjoken smetade mot kroppen kiknade de av skratt. När vi traskade hemåt någon timme senare satt de och åt i sina blöta kläder. Akta er för blåskatarr, tänkte jag men vågade inte säga till.

maria.ringborg@dn.se

Fridhemsplan 07.15

Jag var på väg till jobbet tidigt en lördagsmorgon. Du var på väg hem.
Har alltid uppfattat mig som den som säger ifrån. Minns jag läste för länge sen om en ensam tjej som avbröt en misshandel. Säkert trettio skinnskallar sparkade en kille som låg ner. Hon fick dem att sluta, förmodligen räddade hon hans liv. Sån vill jag vara.

Du tittar ner på dina fötter medan han sitter provocerande­ nära med sitt ansikte. Först uppfattar jag inte vad han säger, men ­sedan halvskriker han så hela vagnen hör vilka hemska saker han ska göra med dig, din äckliga hora. Jag tittar på byggarna på sätet bredvid, tre stora rediga karlar. De blänger på killen men ingen säger något. Du flyttar dig. Han följer efter.

Jag skulle tagit dig under ­armen och gått av med dig. Eller ringt polisen. Jag inser det när jag hör tunnelbane­dörrarna gå igen bakom mig. Ljudet från dörrarna dränks av Astrid Lindgrens Jonatan ­Lejonhjärta. Han säger att den som inte vågar, Skorpan, den är ingen människa, utan bara en liten lort.

maria.ringborg@dn.se

Jordbro 17.35

– Deras tid är nu, men din tid kommer sen.  Du måste bara orka och vänta.

Pappa försökte trösta, salta tårar rann. Matteläraren hade stolt läst upp mitt provresultat: En enda elev hade fixat alla ekvationer. Jag hoppades innerligt att det inte var jag. Det var det. I korridoren utanför började det igen. Nästan dagligen fick jag veta hur fula mina kläder var, hur ful jag var, att jag var en töntig plugghäst. Då var jag långt ifrån värst utsatt. Längre ned på stegen var den som hjälpte till hemma i ladugården, kom från en annan kultur eller råkade stamma. Ibland räckte det att ha fel märke på jeansen. Jag växte upp på landet, landskapet var idylliskt. De allra flesta bodde i villa och den sociala kontrollen var hård.

När en vän berättar om flytten från Norrland till Jordbro, kan jag bara föreställa mig hans högstadiehelvete.
– Om jag blev mobbad? säger han oförstående när vi kör förbi Coca-Colafabriken i Jordbros industriområde. Nej, i min skola gick barn från säkert 17 nationaliteter, det fanns inte ens någon mall.
Pappas ord hjälpte inte just då. Men om jag i dag hamnade i hans situation skulle jag säga samma sak. Jag vet att det är sant.

maria.ringborg@dn.se

Västerbron 20.57

Jag hade inte packat en pinal när det ringde på dörren. En tapper skara av de närmaste skulle hjälpa mig att flytta, och där stod jag alldeles vilsen med en påse udda strumpor i handen.

Snart skulle jag fylla 29 och hade aldrig haft ett eget hem. I tio år hade jag flyttat runt mina grejer.

I minnet flyter mina och andras tillfälliga boplatser ihop. Vi var tre vänner som delade en etta i Blackeberg. Jag minns hur jag vaknade bakom en soffa i ett kollektiv i Alvik, somnade i ett garage i Djursholm, hur jag upptäckte att jag som inneboende hos ett par betalade hela hyran och mer därtill. Var det jag eller någon annan som en period kom över ett rivningskontrakt snett under Essingeleden? Man kunde titta rakt in genom köksfönstret i en loftgång i Vårby gård, Fisksätra tornade upp sig som en satellit ute i skogen.

På bussen efter jobbet är det till mitt bo jag längtar. Mitt hem är mitt lugn, min hydda och det bästa är att det är mitt alldeles eget.

maria.ringborg@dn.se

Odenplan 19.42

Doften från en viss möbelfernissa knockar mig alltid. I gathuset på Upplandsgatan 79 låg en liten firma som restaurerade möbler. När man gick genom gången till gårdshuset slog lukten emot en. Det var 70-tal och mina föräldrar hade rivningskontrakt i väntan på skövlingen av Norrmalm. Huset var byggt vid sekelskiftet och standarden låg. I vår lägenhet fanns ett hål i golvet, hej Kalleihålet sa jag till grannen under oss. Hejhej, sa Kalleihålet.

Det var alltid fest på gården. Vi ungar sprang omkring utan någon som helst uppfostran, det var ute med auktoriteter. Maten smakar bajs, skrek vi och skrattade. De vuxna drack Vino Tinto, rökte i bilen när barnen satt i – utan bälte givetvis – och de som mot förmodan gifte sig gjorde det barfota. Min älskade moster kom förbi och luktade läder och cigarettrök. Jag sökte igenom hennes handväska efter Toy. De hade runnit ur asken och låg på botten bland skräp och tobaksflarn. Tuggummi var min grej, så fort jag såg ett pillade jag upp det från gatan och stoppade blixtsnabbt in det i munnen. Ju ljusare nyans, desto lättare att få loss.

Numera kan jag köpa hur många tuggummin jag vill tänker jag och går förbi mitt barndomshus som fick stå kvar.

maria.ringborg@dn.se

Tessinparken 14.35

En äldre dam med minkpäls i kön framför mig frågar efter gårdagens bröd. Här vid Tessinparken brukade min gammelmoster handla källarfranska och tunna rökta kalkonskivor. Hon var en tjusig kvinna med vackra guldsmycken, nylagt hår och knälånga sidenklänningar. Hon hade rest överallt. Gammelmoster skrattade ständigt och tog tag i ens arm med ett krampaktigt grepp.

Vid släktfester dök hon upp i dyra pälsar, undantagslöst utan karl, insvept i en doft av skarp tvål. Att det var Chanel no 5 lärde jag mig senare.

När gammelmoster blev sjuk flyttade jag in i hennes lägenhet. Golvet i köket var svart. Efter timmar av skrapande och skurande blev det ljusblått. På 34 kvadratmeter med kokvrå fanns ett helt liv. Fläckar efter två händer över toaletten där någon tagit stöd för att stående pricka rätt, hon hade visst haft karl. I bokhyllan fanns fotoalbum fulla med bilder av gammelmoster ständigt leende i varierande grupper av okända människor. Hon hade verkligen rest överallt. Där fanns också drivor av tidningar om fartyg. Karln hade nog varit sjöman. På måfå bläddrade jag, först två sidor ubåtar, sen porr. Porr, fartyg, porr, fartyg, porr. Allt prydligt inklistrat med stor noggrannhet. Vi tror ibland att vi vet allt om våra nära. Men ibland vet vi nästan ingenting.


maria.ringborg@dn.se

Tyska kyrkan 13.45

En lördagseftermiddag på Västerlånggatan i Gamla stan leker jag att jag är någon annanstans. Det är inte så svårt. Souvenirshopparna är ungefär samma här som där, jag fastnar i en grupp av italienska turister och kollar på konstiga kepsar i ett skyltfönster. Jag tänker europeisk storstad, kanske är jag i Amsterdam, Barcelona eller Prag.

Jag fönstershoppar gigantiska bh:ar, lädersandaler i hantverksstil och funderar på att köpa porslinsburkar som ser ut som bakelser. Inte för att jag behöver, utan som minne.

Jag viker av in på Tyska Brinken och ser lappar om basar vid Tyska kyrkan.

Nu är jag i mitt saknade München. Jag går längs med Leopoldstrasse, förbi U-bahnstation Münchener Freiheit och stannar till för en obligatorisk glühwein på Schwabinger Kristkindlmarkt. Här talar alla tyska, här finns tyska ekologiska matvaror, begagnade tyska kläder, en tysk loppis. I Tyska kyrkan sätter jag mig ner på en bänk och lyssnar till barnen som vill julpyssla: ”Mutti, ich will auch basteln.” Jag funderar på att tända ett ljus, prutar ner två tavlor på loppisen till fem spänn, für beide ja, och känner hungern suga mig vidare.

maria.ringborg@dn.se

Beckholmen 16.15

Apa, apa, ropar min kompis Bettans tvååring Olga.Vi har under färjeturen från Slussen hållit henne på gott humör genom att prata om allt kul vi ska göra.

På vägen stannar vi för en varmkorv och trycker i oss med frusna fingrar. Vid ingången säger damen i luckan att Skansen stänger om en kvart.

Apa, apa, apa, ropar Olga med glansiga ögon och jag hör min egen stämma överrösta hennes: Giraff, giraff.
Så kom det sig att vi hamnade på Beckholmen i stället. Här, ett stenkast från nöjesfält, lyxrestauranger och konsthallar, förs en tämligen tillbakadragen tillvaro. Djurgårdens baksida blickar mot oss med fallfärdiga baracker. Giraffmålade kranar kan fritt njuta rymd och en av stadens otvetydigt vackraste vyer. Rostiga fartyg väntar på uppfräschning i vattentömda dockor.

Hej Stockholm, du välvårdade turistmagnet, vadan detta? En tjurskallighet, en spricka i fasaden? Samtidigt är det ofta just där i sprickorna, i det som inte är perfekt, som kärleken fördjupas.

Maria.ringborg@dn.se