Södermalm kl 06.47

rodbil

”I en jävla sjö?” Jag var knappt vaken när rösten på andra sidan telefonluren meddelade att vår bil hittats. Platsen var dock Järla sjö, ett bostadsområde i Nacka. Den röda faran från 1997 – som kostade 15 papp att köpa och nästan omgående ytterligare tusenlappar att laga – hade försvunnit under semestern och var mirakulöst tillbaka drygt två veckor senare.

Som kriminalreporter har jag stött på tillräckligt många exempel på dåligt polisarbete för att vara sunt skeptisk till att jag någonsin skulle sitta bakom ratten på Subarun igen. Men nu hade jag blivit motbevisad. Tidigt en morgon hade polisen knackat på i Subarun, där en hemlös multikriminell narkoman i 50-årsåldern satt och sov. En snabb slagning visade att bilen var lyst och Leffe, som vi kan kalla honom, fick snällt följa med till polisstationen.

Men någonstans där tog polisens engagemang i ärendet slut. Trots att bilen var till brädden fylld med saker som Leffe troligen lånat med sig längs sin 300 kilometer långa turné – som ett båtkapell, fiskerulle och kofot (okej, just kofoten var kanske Leffes egen) – nöjde man sig med en så kallad ”okulär besiktning” (titta in genom rutan). Därefter konstaterade polisen att det var fritt fram för ägarna att hämta bilen – och allt som fanns inuti den.

Efter en grovstädning, och efter att ha kört det mesta till återvinningen, ringde jag polisen och krävde att de skulle hämta några saker som vi inte hade hjärta att slänga. Bland annat en videokamera och en portfölj där hela Leffes liv fanns samlat i form av papper från socialen, kriminalvården, privata brev med mera.

Vad hände med Leffe då? Jo, efter ett kort besök på polisstationen släpptes han. Leffe berättade nämligen att han ju inte alls stulit bilen, utan bara fått skjuts av en polare som nu försvunnit spårlöst. Dennes identitet kunde han förstås inte röja. Utredningen lades ned.
Och vad vet jag? Kanske har tystnadskoden omertà spridit sig till svenska småtjuvar. Och kanske inser polisen att ännu en prick i Leffes brottsregister varken kommer göra skillnad för honom eller för samhället. Kanske håller jag med.

Men det är bra att veta att nästa gång man behöver ett transportmedel är det fritt fram att välja bland utbudet på gatan. Om bilen har några år på nacken kan man alltid piffa upp den med en jordgubbsluktande Wunderbaum. Det gjorde i alla fall Leffe.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Södermalm klockan 22.22

Mejl som formulerats sena fredagskvällar bör av självbevarelsedrift läsas först på måndagsmorgnar.Men efter plinget som väcker mig i soffan kollar jag instinktivt telefonen och möts av ”Hahahaha så jävla rätt, gasa ihjäl dom med tiggarsvinen”, en reaktion på min artikel om tiggare som attackerats med glasflaskor. Han har fattat sig så kort och koncist att budskapet ryms i förhandsvisningen.

Det är långt ifrån den första och knappast den sista hälsningen jag fått av den karaktären. Diskussioner leder sällan någonstans, även om de ibland kan vara lite underhållande – som när jag skriver om bovar och avsändaren undrar huruvida det är någon av alla mina kusiner som åkt fast. Men i kväll har jag trots min svarta humor svårt att se det roliga.

Så när jag vaknar igen strax efter fem på morgonen, och trots ihärdiga försök misslyckas att somna om, mejlar jag ”Peter Karlsson”: Hej, vem är du och varför tycker du så? Några timmar senare får jag svar, dock inte på frågan. ”Det tycker du också innerst inne om du tänker efter”, skriver han. ”Nej”, svarar jag och ställer frågan igen. Men det är tyst i telefonen resten av helgen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gröna linjen 08.23

”Vi är inte rasister på något sätt, men varför ska de placeras just här?” ”Varför ska vi straffas?” Jag läser om medborgarmötet på Karlbergsskolan där det nya boendet för ensamkommande flyktingbarn har avhandlats och magen knyter sig. Vallentunaborna är oroliga för att fastighetsvärdet kommer att på­verkas, för kriminalitet och smittor.
Jag undrar om dessa människor någonsin kommer att tänka: Det kunde ha varit jag. De barnen kunde ha varit mina.
Jag funderar på hur livet vore om vi hade stannat eller tvingats att återvända. Om jag, liksom mina små kusiner, hade vaknat av flyglarmet som meddelade att det var dags att söka skydd i källaren i stället för väckarklockan som ringde in skoldagen. Jag klarade mig. Det enda som jag måste leva med är att alla andra inte hade samma tur.
Nu kommer snart nya barn till Sverige i hopp om ett bättre liv. En framtid. Till Vallentunaborna och övriga har jag ett råd i all sin enkelhet: Köp några bullar, knacka på dörren, träffa dem. Ett samhälle som man känner sig välkomnad av – och delaktig i – vill ingen förstöra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Slösurfar lite och läser artiklar om de stackars småpojkarna, som ni sitter häktade för något handgemäng där även en 61-åring varit inblandad. 61-åringen, ligger och vilar upp sig på något spa-liknande sjukhus, medan barnen, som anklagas, sitter häktade. Detta är ett solklart fall av rasism. Naturligtvis är det så att det svenska rättsväsendet särbehandlar de olika bråkstakarna. Varför ska den svenska mannen, 61-åringen, ligga på spa medan invandrarpojkarna sitter i häkte? USCH! Värst av allt är det nog att Expressen skriver en lång radda artiklar där det insinueras att pojkarna ej är av svensk härkomst. Tycker Expressen borde skriva om viktigare saker. Varför inte lyfta upp t.ex. Imelde Aldebe som jobbar som slöj-modedesigner?

Anonym, 21:01, 16 april 2012. Anmäl

Eller varför inte komma över till förläggningen på lite skön förfest med grabbarna...

Marianne Lund, 00:03, 13 april 2012. Anmäl

Som kommentar lägger jag in en länk till AFV där frågan också kommenteras. Inte för att artikelförfattaren kommer att läsa den men hon borde. Den tänker nämligen lite längre än att peka finger åt de andra som inskränkta. http://www.affarsvarlden.se/hem/hausse_baisse/johan_hakelius/article3450210.ece

Anonym, 16:23, 11 april 2012. Anmäl

Sänder kommentaren som Johan Hakelius skrev på AFV i nämnda fråga. Tycker att han står för den vettigaste linjen. Kanske inte något som artikelförfattaren kommer att läsa men väl något hon borde: http://www.affarsvarlden.se/hem/hausse_baisse/johan_hakelius/article3450210.ece Läs och njut.

Anonym, 16:21, 11 april 2012. Anmäl

Jag blev glad när jag läste dina ord. Mycket fint skrivet!

Anette Andersson, 11:58, 11 april 2012. Anmäl

@Anders N, 11:40, 10 april 2012. Intressant. Jag hoppas så at det stämmer, man tappar nästan hoppet när man hör så inskränkta, själviska människor som de som ställde frågor på mötet i Vallentuna (i alla fall de kommentarer som spelats upp på radion). @Marijana Dragic: bra skrivet! Så sant. Vi är i alla fall många som är glada över att Sverige berikats med människor från andra ställen, och stolta över att vi vi alla fall ger några skydd. Man skäms över det som händer i Vallentuna.

KA, 10:23, 11 april 2012. Anmäl

Gillade de inte bullarna i Mariannelund?

Zafir, 09:00, 11 april 2012. Anmäl

Man kan tillhöra olika kollektiv. Har man bosatt sig bland medelklass och journalister på Söder och i Hammarby Sjöstad stänger man effektivt ute alla andra. Det är också att bidra till segregationen. Sen kvittar det vilket efternamn man har. Klass är också en skiljelinje.

Stig, 22:58, 10 april 2012. Anmäl

Marijana, jag är otroligt glad att vi kan bo i det här landet tillsammans, och jag hoppas hoppas hoppas att även Vallentuna vill vara med i gemenskapen istället för att stänga in sig på sitt rum samt att framtida inflyttade svenskar inte ska behöva sakna någon som inte går att träffa igen!

Joakim, 20:35, 10 april 2012. Anmäl

Bra skrivet! Gillade de dina bullar?

Anonym, 20:17, 10 april 2012. Anmäl

Medborgarplatsen 21.40

Vi har nu fått upp bokhyllan. De guldiga bokstäverna höjer försiktigt mina fingertoppar då handen stryker över det vita omslaget i flyttkartongen från Korphoppsgatan. Det är Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”.

Senast jag läste den var för ett och ett halvt år sedan när du låg i koma efter smitolyckan. Didion vägrade ge bort sin döde makes skor, John skulle ju behöva dem när han kom tillbaka. Lika ihärdigt vägrade jag acceptera att du aldrig skulle vakna, där på sjukhuset i Belgrad, som i det närmaste kunde liknas vid ett stall.

Ditt ännu korpsvarta hår med spår av silver var rufsigt och inlindat i blodigt bandage. Din späda kropp täcktes av ett vitt lakan som blottade dina tunna axlar. ”Detta hade inte du tyckt om”, tänkte jag. ”Du som alltid ville vara välkammad och prydlig när du satte foten utanför huset.”

En vecka senare dog farfar. Han som föddes fattig men levde som en gentleman. Vars högsta önskan för mig var utbildning och fast jobb.

Innan vi tog farväl fick farfar på sig sin kavaj och välstrukna skjorta. Livet förändras snabbt, livet förändras på ett ögonblick.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Globen kl 19.30

Som om någon sparkade upp dörren till ens medvetande. Så beskrev Bruce Springsteen första gången han hörde Bob Dylan sjunga. Någonting närliggande upplevde jag också när pappa spelade hans låtar på högsta volym under barndomens bilresor i den röda Opeln. Min bror var mer likgiltig. Mamma fick huvudvärk av munspelet.

Nu skulle jag för första gången se Dylan live.

Trots otaliga avrådanden bubblade jag nästan av förväntan (jag bubblar sällan). Dessvärre hade jag glömt mina glasögon varför våra platser på flanken, à 740 kronor styck, endast tillät mig att gissa vilken av skuggfigurerna som var huvudpersonen. Stolsgrannen tröstade mig med chips och några historier om hur han gått på varenda konsert de senaste 20 åren. Någon gång i mitten av 90-talet upplevde han visst stordåd. Det var då.

Lika oigenkännlig som Dylans suddiga gestalt var kvällens versioner av låtar jag älskat. Rösten är borta och jag satt för långt bort för att recensera lusten. När massakern tog slut var jag för paralyserad av ilska för att applådera. Det var jag relativt ensam om, såväl stolsgrannen som delar av det fina folket på parketten gav stående ovationer. Kanske är det vi som lurar honom.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Skönt att läsa någon som reagerar på vad hon upplever, inte vad man "ska" uppleva. Det viktiga är ju inte vad Dylan har gjort för 30 år sedan, eller vilken personlighet han har. Den viktiga frågan tycker jag är om konserten var bra eller dålig, om det var en konstnärlig upplevelse. Det vet man när man går därifrån.

Jonas Erkman, 13:28, 13 december 2011. Anmäl

Folk kommer tvingas ägna resten av sina liv till att komma ikapp Dylan.

Jokerman, 08:10, 13 december 2011. Anmäl

Det var länge sedan Dylan var bra, jag har också sett honom efter åttiotalet och alltid blivit lika besviken varje gång. Dylan som låtskrivare och liveartist är död och begraven sedan många herrans år

Karste Kar, 07:10, 13 december 2011. Anmäl

"Som om någon sparkade upp dörren till ens medvetande" är en underbart formulering, men Springsteen sa ju det om virveltrumman i början av "Like a Rolling Stone". Inte om Dylans sång.

Anonym, 21:45, 12 december 2011. Anmäl

Ytterligare en modern självupptagen flicka som inte klarar av utmaningen att en mästare inte skriker JAG JAG JAG hela tiden utan låter sångerna,poesin vara målet för kvällen. Mästaren Dylan är bara medlet.han har aldrig påstått något annat.Budbäraren som för något gudalikt vidare.En diskret person är så utmamande för dagens självupptagna människor. Var en lärorik kväll för damen som skrivit raderna här.Förhoppningsvis början på en resa bort mot all narcisstisk smörja vi omger oss av idag. Dylan utmanar oss hela tiden.Ständigt har de rädda o självupptagna skrikit att de vill ha något annat av Dylan än det de får.är bekräftelse det enda möjliga i vår tid av självupptagenhet o navelskåderi?

Per, 20:40, 12 december 2011. Anmäl

varför skriver du om bob dylan i globen just nu? Det var ju över en månad sen han spelade där?

Ludvig, 17:46, 12 december 2011. Anmäl

Beklagar att du inte fick en minnesvärd upplevelse. Själv såg jag Dylan -84 i Göteborg då Mick Taylor spelade med honom och med Santana som förband. Enastående konsert och ett riktigt höjdarminne.

Camán, 16:59, 12 december 2011. Anmäl

Jag upplevde Bob Dylan i Skandinavium i Göteborg 1978, den mest fantastiska konsert jag någonsin varit på. Sedan har jag varit på ytterligare några under åren. I somras var det med viss tvekan som jag bevistade konserten på Peace & Love. Tyvärr orkade jag bara i 15 minuter, sedan skyndade jag mig därifrån, det var inte den här bilden av Dylan som jag vill minnas. Jag upplevde också att folk var alldeles till sig. Över vad??? Kan ingen säga till gubben att det är dags att sluta?! Hans skivor lever i alla fall.

Kattis, 14:17, 12 december 2011. Anmäl

Medborgarplatsen 22.34

”Stoooppaaaa hooonooom!!!”, skriker min vän Annie och jag hinner tänka att hon ser ut som en galen flygekorre när hon kastar sig om mobiltjuvens nacke och tacklar ner oss alla tre i golvet.

Det är fredag och fullsatt. Tio minuter tidigare har en oinbjuden yngling satt sig vid vårt bord längst in på restaurang Babylon. Irriterad försöker jag fånga hans uppmärksamhet. ”Du kan åtminstone fråga”, vill jag säga med blicken, som han vägrar möta. ”Släpp det” signalerar min vän, väl bekant med mitt hetsiga balkantemperament.

Vårt samtal fortsätter tills han plötsligt rycker åt sig våra mobiltelefoner från bordet och sätter av som en 60-meterssprinter. På ren instinkt griper jag tag i honom. När han lösgör sig kommer förstärkningen – Annie – och tacklar ner oss alla tre. Ena telefonen tappar han i fallet, den andra rycker jag ur hans hand. Till slut sliter han sig från oss. I stället för att ingripa gör folkhopen vid utgången väg för tjuven, som försvinner ut.

”Du skulle ha sett dem, det var rätt mäktigt faktiskt”, säger en restauranggäst med skägg till kompisen som missade vår offensiv.

”Måste man göra allting själv?” frågar vi oss efteråt. När notan till slut kommer, och inte en endaste droppe vin är avskriven som plåster på såren, undrar vi igen: Måste man göra allt själv?

marijana.dragic@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Marijana :PPPppPPpp

Patrik, 07:18, 30 oktober 2011. Anmäl

Japp. Du måste göra allt själv. Välfärdsstaten dödsrycker.

Anonym (Webbsida), 14:54, 28 oktober 2011. Anmäl

[...] I DN idag finns en krönika om hur Marijana och kompis sitter på en restaurang. En kille sätter sig riktigt nära dem och hon blir lite irriterad men säger inget. Rätt vad det är stjäl killen kompisens mobil från bordet och försöker sticka iväg! De flyger efter snubben, hoppar på honom och tar tillbaks mobilen – och han går sen bara rakt ut ur lokalen. Trots att alla andra gäster sett händelsen, gör ingen något. Och Marijana frågar: Ska man behöva göra allt själv? [...]

Allt själv | Emma flyttar hemifrån (Webbsida), 14:49, 28 oktober 2011. Anmäl

Mariatorget 07.44

En tidig morgon i Stockholms underjord slås alla mina inövade skyddsmekanismer ur spel. När jag delar en kvadratmeter med fyra andra personer i en tunnelbanevagn brukar jag anstränga mig för att stå blickstilla. Helst mot en vägg. Är väggen inte ledig brukar jag blunda.

Jag är samhällsfarlig, inte avsiktligt, men icke desto mindre farlig för min omgivning. Mina vänner brukar säga att jag fortfarande inte vuxit i min kropp, att det är därför jag felbedömer avstånd och märker att jag gestikulerar alltför yvigt först när min hand träffar någons ansikte. De har lärt sig leva med det, vara på sin vakt och ställa ömtåliga föremål på ansenligt avstånd från mig.

Ett visst mått av självinsikt, som för övrigt inte heller är en av mina mest framstående egenskaper, har gjort att jag rutinmässigt håller mig på ett säkert avstånd från mina medmänniskor, jag har blivit bra på det och det funkar. Personligt utrymme är en gåva som jag tycker att vi ska ge varandra, om inte för min skull så för er egen.
Men ibland finns tyvärr inte den möjligheten. Som på tunnelbanan.

När jag väl får gå av är jag mig själv igen. Då är jag som farligast. Det kan tjejen – som i förrgår fick min halvknutna näve rakt på näsan när jag skulle ta av mig jackan – intyga. Förlåt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

En kvinna med ett gnutta självinsikt! Det är inte ofta...

ahaha, 15:09, 28 september 2011. Anmäl

Kristdemokraterna har i alla fall två marijuana blad på framsidan,alltid något....

medel-klas, 12:09, 28 september 2011. Anmäl

Marijana, jag tror du behöver marijuana :)

Sammy, 11:08, 28 september 2011. Anmäl

STHLM i mitt hjärta = uttråkade DN-skribenter som skriver om när de åker tunnelbana i rusningstid. Visst är det livskvalitet att vara medelsvensson?

Johan, 10:01, 28 september 2011. Anmäl