Ekängen 15.42

Kanterna – en viktig del av den sällsynta finskottningen

I min uppväxt i Västerbottens läns inland hände det att första snön kom i slutet av september. Snötäcket lade sig ofta i mitten av oktober och stannade till strax innan valborgsbrasan skulle tändas.

Dagarna med snösmältning var under ­detta dryga halvår sällsynta på 70- och 80-talen. Därför var ”Lapp-Stockholm”, som Lycksele kallas ibland, en parad av välskottade gårdar på Södermalm, Norrmalm och inte minst de villaområden som på 70-talet växte utanför den lilla stadskärnan.

Att skotta snyggt var – och är – i dessa trakter lika viktigt som att hålla gräsmattan i trim under sommarhalvåret. Garageuppfarten och gångstigarna ska vara jämna och inte släppa igenom grus eller asfalt. Fina kanter – denna viktiga del av den utanför Norrland så sällsynta finskottningen – ska inte hastas fram, utan ta sin tid att skapa.

När jag 1988 flyttade till huvudstaden möttes jag av en, om jag ska uttrycka det artigt, något annorlunda skottningskultur. Snö skyfflas här undan lite på måfå, med en statistiskt väl grundad förhoppning om att den snart ska tina bort.

Denna neurotiska Stockholmsvinter med drygt 50 centimeter snö den 9 november, tolv grader varmt på nyårsafton och 25 centimeter snö igen den 9 januari har det funnits tillfällen när även jag tappat sugen i mina försök att föra in finskottningskultur i 08-land.

Men så kommer två bilder i mobilen från min barndomsvän som bor i Gustavsberg: en före och en efter skottningen.

”Kanterna ser bra ut”, messar jag tillbaka.

Inget svar. Det är ju självklarhet, oss finskottare emellan.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är politikreporter på DN och gav nyligen en snöskyffel till äldste brorsonen i inflyttningspresent.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Stadsgården 08.15

En månad efter snöstormen hoppas jag på en vit jul

I morgon har det gått en månad sedan 9/11, dagen när det stod klart att Trump blivit president i USA och en snöstorm samtidigt lamslog Stockholm. I synnerhet drog snökanonen in över kustnära platser som min trädgård i Nacka där jag med tumstocken uppmätte 58 centimeter innan snötäcket sjönk ihop och efter tio dagar helt hade försvunnit.

Den 9 november var dagen när busstrafiken till hela Nacka–Värmdö-området ställdes in. Precis innan bilköer helt korkade igen vägarna mötte jag och DN-tv:s fotograf Daniel Costantini, på väg hem från en direktsändning om presidentvalet, vid Järla Sjö en man som tagit fram turskidorna.

Då insåg jag att skidor skulle vara enda sättet för mig att i tid transportera min sons innebandy­utrustning till en match i Eriksdalshallen. Mina gamla Tegnässkidor kom väl till pass. En mils åkning tog en och en halv timme.

Sonen kunde spela, medan övriga Nackaspelare som spelar i Djurgårdens juniorlag fastnade i bilköerna. Efter tre och en halv timme tvingades de ge upp och vända hem.

Efter matchen skidade jag hem igen, men jagades av sandbilar och lyckades i sista stund staka i mål.

Kommer sådant skidföre tillbaka igen? Varje gång vintern visar sig i Stockholm dyker tankarna upp. Bakom mig på redaktionen sitter Jannike Kihlberg och skriver om hur polar­isarna smälter. Googla på en annan kollega, Hans Arbman, och ”snö Stockholm” så hittar du rubriken ”Vita vintrar inget att räkna med”.

I veckan har jag tagit cykeln med sommardäck till jobbet. Men när jag trampar på välsopad asfalt längs Stadsgårdsleden hoppas jag ändå på en vit jul.

Mats J Larsson

Den juniorallsvenska matchen mot AIK vann Djurgården med 3–1. Föret var bäst på vägen hem när jag uppmätte 18 kilometer i timmen på en hastighetsskylt i en nedförsbacke i Storängen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hammarby sjöstad 08.27

Om den fina cyklingens svåra konst

Bilen ska på service. Som vanligt har jag hakat cykeln bakpå för att kunna ta mig till jobbet från verkstaden. Men denna gång ska jag bara trampa tre kilometer till riksdagen. Iförd kontorsklädsel ska jag testa fincyklingens svåra konst.

Vanliga dagar cyklar jag mig svettig 13 kilometer mellan hemmet i Nacka och DN:s redaktion i Marieberg. Då, får jag medge, är det roligt att cykla om en och annan.

Men i fincyklingens värld handlar det om att cykla för att inte bli svettig och glatt acceptera att bli omcyklad.

Första testet blir en kille i spetsig tempohjälm (!) på lättviktsracer som ångar på från Nackahållet när våra cykelbanor möts i Hammarby sjöstad. ”Ingen konst att släppa en sådan kille förbi sig utan att försöka hänga på”, tänker jag och ler inombords.

Sedan blir det allt svårare. Först kommer svartklädda Tour de Nacka-gänget i en klunga och därefter några elcyklar på Danvikstullsbron som jag i och för sig har svårt att hänga med även till vardags. Men på den sista cyklar en dam som samtidigt messar med höger tumme. Jag biter ihop.

Tredje vågen är vanliga pendlingscyklister som forsar förbi mig på Stadsgårdsleden. ”Vad skönt att slippa hänga på!” tänker jag för mig själv.

Mitt självbedrägeri blir tydligt när jag kommit fram till riksdagen. När jag tar av mig cykeljackan börjar eftersvettningen. Jag har fortfarande en hel del att lära mig om fincyklingens svåra konst.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är politikreporter på DN som började cykla under uppväxten i ”Lappstockholm” Lycksele och har fortsatt efter flytten till huvudstaden 1988.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadsgården 08.12

Elcyklist var ­centimeter från att ramma en resenär

Någon mer som lagt märke till det allt vanligare fenomenet semestertrafiken? De breda bilarna – ofta Audi, BMW och andra motorstarka märken – med förare som upptäckt att risken att åka fast på landets motorvägar är så liten att de ligger i runt 160 kilometer i timmen som marschfart. Det är nästan som på autobahn, med den skillnaden att svenska motorvägar har två filer som standard, mot oftast minst tre i Tyskland.

Nu när trafiken i Stockholm inlett hösten med nästan dagliga infarkter ser man samma fenomen – fast på cykelbanorna. Utbyggnaden och breddningen av vissa cykelbanor, som den på Norr Mälarstrand, är omoderna redan innan de färdigställts.

Orsaken är de allt vanligare elcyklarna som är cykelbanornas motsvarighet till motorvägarnas Audi och BMW. Grovt indelat finns nu tre hastighetskategorier av cyklister i Stockholmsområdet: fincyklisterna som inte vill bli svettiga, pendlarna med träningskläder på vanliga cyklar – och så elcyklisterna.

Kruxet är att cykelbanorna bara är byggda för en omkörning i taget. Några trefiliga cykelbanor har jag ännu inte sett. I stället blandas cyklister och gångtrafikanter bland annat runt ombyggnaden av Slussen utan andra avgränsningar än en vitmålad linje, vilket är rent ut sagt livsfarligt.

Häromdagen på Stadsgården var en elcyklist centimeter från att ramma en resenär från Vikingterminalen som mitt i morgonrusningen gav sig ut i cykelbanan med sin rullande resväska.
Elcyklarna är här för att stanna. Det är dags att även trafikplanerarna inser det.

Mats J Larsson är reporter på DN och året runt-cyklist.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jo, men problemet är att cykelbanorna inte har särskilt hög prioritering (trots alla fagra ord). Just cykelbanan på Stadsgårdskajen har ju en kraftig skada i ett räcke sedan några veckor tillbaka. Lastbil som kraschat och tryckt in räcket en meter i cykelbanan? Det innebär ännu smalare passage . Det verkar dock inte vara särskilt viktigt att fixa till. Inte heller belysningen i Slussen-tunneln som du nämner. Asfalteringen av cykelbanorna verkar vara gjorda av en PRAO-elev. Nä, man bryr sig inte.

Enra Nosslin, 08:06, 30 augusti 2016. Anmäl

Trevligt med inlägg om cykling, bra slutsats att infrastrukturen behöver förbättras. Men: 1. Elcyklars motorer slår av vid ca 25km/h. Pendlingscyklister på medelsnabb hoj har inga problem att ligga över detta på flacken och på racer betydligt snabbare, så detta är inget nytt med elcykel. 2. Jämförelsen haltar: från bilens 110km/h till olagliga 160 är +50%. Flanörcyklist på 15km/h till snabb pendlare med 30km/h är +100%. För cykel behöver man alltså ta hänsyn till mycket större fartskillnader.

Anders Berg, 16:32, 29 augusti 2016. Anmäl

Nybroviken 18.13

Det borde finnas en skatt för sådant pendlande.

Ett litet anslag på den malplacerade SL-kuren på Nacka Strands ångbåtsbrygga varnar:
”Linje 80 är ofta fullbelagd.”
Det tog många år innan båtturerna mellan Lidingö, Nacka Strand och Nybrokajen med stopp vid bland annat Kvarnholmen blev en del av det kollektiva åkandet.
Vi som bodde i Nacka Strand på 90-talet fick uppleva diverse uppgörelser mellan fastighetsägarna och båtrederier. Mest minnesvärd var en entreprenör som i is och snö körde oss, inklusive cyklar, i en båt som mest såg ut att vara avsedd för snabba besök på närliggande Restaurang J.
Nu är det andra bullar. Stadiga skärgårdsbåtar trafikerar linjen som blivit alltmer populär.
Nackdelen är att bara några enstaka cyklister får plats. Allt fler vill hoppa av på Blockhusudden och nu höjs röster för en särskild cykelfärja att köra de tre minuter som överfarten tar.

Väl på båten, på väg i sakta mak mot centrala stan, är kontrasten mot ett fullt pendeltåg eller svettig buss slående. På övre däck solar kostymklädda herrar på väg till jobbet i innerstan. En hund flämtar bredvid sin matte. Det är gratis trådlöst nätverk.
Kaffet är klart – och gratis!
Jag är på väg till en reporterdag i riksdagen. På väg hem tar jag en bild från övre däck där SL-flaggan smattrat i försommarvinden och skickar den till en vän som brukar åka pendeltåg till jobbet.
”Kolla så man kan pendla till Nacka!”, messar jag glatt.
Svaret kommer blixtsnabbt:
”Alldeles för behaglig pendling (tycker vi som åker tåg) – borde finnas någon skatt för det …”

Mats J Larsson
är reporter på och året runt-cyklist

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tantolunden 17.57

Väljer en helgrön men långsam väg hem från jobbet

Min mamma förfärades av min beskrivning nyligen av de tillfälliga cykelvägarna kring Slussen.

– Finns det ingen annanstans väg du kan ta?

I mitt huvud växer bilden fram av mitt pendlarliv när jag bodde i Nacka Strand – halva året förmodligen Sveriges vackraste väg till jobbet, halva året förmodligen den fulaste.

På sommarhalvåret: tre minuters båtresa till Blockhusudden och därefter, i eget majestät, cykelfärd genom kungliga Djurgårdens prunkande grönska till SVT-huset där jag arbetade då. Kring Isbladskärret tog jag – mot reglerna – försiktigt gångbanan ibland för att plocka hallon och njuta av fågelsången.

På den tiden fanns ingen båttrafik året runt med SL, så varje höst innebar ett brutalt kast till en asfaltbeklädd cykelfärd eller – när vädret var dåligt – en passage genom trängseln i Slussens bussterminal som var och fort­farande är en av landets fulaste miljöer.

Jag bestämmer mig för att försöka hitta den gröna vägen till jobbet och tar en försommarmorgon på väg till stan vänster vid Sickla och tar mig genom Hammarby sjöstad. Vid Eriksdalsbadet börjar den grusvägen längs vattnet.

Efter jobbet tar jag den helgröna vägen hem. Den börjar med att Ted Gärdestad hörs sjunga ur en högtalare vid bangolfen i Tantolunden. Ett veteranbilsmöte är nästa överraskning innan jag, fånigt försommarleende, saxat mig fram bland Söderjoggare.

Efter Hammarby sjöstad väljer jag vägen via Hammarbybacken och susar fram i villaträdgårdar med blommande syrén och kastanjer.

Hemma tittar jag på klockan: mer än tio minuter extra.

Nästa dag tar jag vägen förbi Slussen igen.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är reporter på DN och året runt-cyklist.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Slussen 08.10

Efter midsommar drar de RIKTIGT stora projekten i gång!

För en västerbottning bosatt i Nacka med jobbet i Stockholm är cykelfärden förbi byggarbetsplats Slussen varje dag ett äventyr.

Dramatiken tilltar på Stadsgården efter Fotografiska där nya dragningar av cykelbanan kan ske när man minst anar det.

En morgon förra veckan hamnade jag, trots snart 30-årig erfarenhet som cykelpendlare, ändå av misstag mot färdriktningen sedan en gulvästad arbetare några meter framför mig flyttat på en brandgul kon och gjort färdriktningen oklar.

– Det där är livsfarligt! skrek en annan cykelpendlare som hamnat rätt.

Jag svarade kort att jag insett detta. Som tur var kom ingen mötande cyklist.

Dagen innan hade jag frivilligt valt att cykla samma väg sedan jag i ögonvrån sett hur en man med barnvagn hamnat fel och med bestämda steg rakt mot min egen ordinarie färdriktning. Jag hörde ingen smäll på den tillfälliga cykelbanan och hoppas att det hela trots allt avlöpte väl.

När jag på väg hem snirklat mig genom den alltmer slitna betongen ligger ett informationsblad om kommande avstängningar kring Slussen i brevlådan.

Budskapet är tydligt: Vänta bara, gott folk, efter midsommar drar de RIKTIGT stora byggprojekten i gång!

Nacka- och Värmdöbor som funderar på att ta bilen till stan lär tveka ännu mer. Men samtidigt utlovas att det alltid ska vara möjligt att ta sig förbi Slussen till fots eller med cykel.

Exakt hur är oklart.

Nya cykeläventyr väntar.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är reporter på DN och är året runt-cyklist.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0