Hornstulls vårdcentral 15.30

En påminnelse om hur skört livet kan vara

Du kan gå in direkt, säger kvinnan i receptionen och skriver in mitt personnummer i datorn. Hon kan det utantill. En arbetsrelaterad skada har gjort mig till ­ofrivillig stamkund på vårdcentralen i Hornstull. Varje besök är en nyttig påminnelse om hur skört livet kan vara. När jag kliver över tröskeln slår mig tanken: hur man kan leva ett halvt liv i en bubbla där döden alltid känns lika avlägsen. Det är en ödmjuk ynnest att få leva i ett land som förskonats från krig och elände. Just elände och krig som annars är en del av mitt arbete, såsom i skrivande stund här i Belgrad.

EU:s stängda dörr för människor som flyr våld och lidande har skapat en situation som osar bränd plast, kokt te och desperation. Omkring tusen människor har fastnat i ett humanitärt ingenmansland och sover i övergivna baracker. Platsen liknar mest en gigantisk avskrädeshög där otaliga råttor äter sig feta. Det är svinkallt. Skabb och löss sprider sig i brist på vettig hygien.

Jag har inte varit i Belgrad sedan 2001 – då Milosevic störtades och kollegan i rummet bredvid trodde att toalettdörren gått i baklås varpå han resolut sparkade sönder den. Han hade glömt att det var en skjutdörr. Jag berättar historien för Ahmad, en flykting som tillfälligt tolkar för mig, och vi skrattar gott tillsammans. Det är 30 år och en kontinent emellan oss – men på samma gång är det inget avstånd alls. Nästa vecka ska jag tillbaka till vårdcentralen men Ahmad kommer att vara kvar här i den sotsvarta misären. När jag åter kliver över tröskeln kommer jag att skänka en tanke till Ahmad och hur orättvist livet ibland kan vara. Må det gå honom väl.

Paul Hansen

Paul Hansen är fotograf på DN och längtar efter kloka politiska ledare som ser längre än till nästa opinionsundersökning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Söderort 14.30

Varje ny dag är faktiskt en gåva – var du än bor i världen

Att arbeta som journalist på en tidning som Dagens Nyheter är lite som att vara på en ständig resa. Kameran och pennan blir biljetter, resan tar en till fysiska men även psykiska dimensioner av livet som annars skulle vara svåråtkomliga. Resornas insikter blir gåvor och ger en ett ansvar att varsamt förvalta. I den bästa av världar kanske man lyckas dela med sig en berättelse eller ett fruset visuellt ögonblick som berör någon annan.

Den sista tiden har gett mig insikter som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Den här spaltens anslag – ”Stockholm i mitt hjärta” – har alltid varit en utmaning som i viss mån känts exkluderande. För vad är en geografisk definierad plats som Stockholm, förutom att bara vara just det?

Vad är det för skillnad på sjuksköterskorna Mariette och Josefine på Karolinska mot deras kollegor på sjukhuset i Irak? Vad är det för skillnad på min hustru Christina, sonen Ludvig, dottern Emma och familjen i flyktinglägret Debaga utanför Erbil?

I Söderort har jag just lärt känna en familj som kämpar för att inga andra barn ska drabbas av samma dödliga sjukdom som deras son. De upplever varje ny dag med sin son som en gåva. Livet har fått en annan mening.

För en vecka sedan såg jag en grav grävas för en pojke i Irak. Han hade dött av en sjukdom i det eländiga flyktingläger som kriget sedan länge gjort till hans hem. Vid dödens närhet blir livet så mycket tydligare. Det är ingen skillnad i sorgen hos sörjande föräldrar. Varje ny dag är faktiskt en gåva – var du än bor i världen.

Paul Hansen

Paul Hansen är från Partille, the home of Sävehof, handbollsklubben. Han spelar nu i Sannadal, vars träning gav honom snabba fötter i Irak, vilket gjorde det möjligt för honom att skriva dessa rader.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Arlanda 14.20

Kåken är en ful fyrkant. Punkt

Även om substantivet generalisering skuggar följande mening vill jag ändå påstå att taxichaufförer ofta levererar skarpt utmejslade åsikter ibland, ackompanjerade av enkla lösningar på komplexa problem. I alla fall de jag åkt med. Som chaffisen Michael Winiarski och jag nyligen åkte med i Kiev. Han var minst sagt förbannad och menade att Ukrainas problem inte bara bestod av det ryska hybridkriget och ockupationen av Krim utan att politisk korruption var ett minst lika stort elände. Lösningen han föreslog var minst sagt drastisk.

Man borde skjuta alla i ledningen och sedan skjuta alla som kom till begravningarna.

Förbannad var även den taxichaufför som körde mig till Arlanda nyligen.

Hans ilska tog inte avstamp från en lika eländig verklighet som hans ukrainska motsvarighet, men han var minst lika vresig. Ursprunget för animositeten stavades Nobel center och jag har inte upplevt sådan ilska sedan jag aningslöst råkade nämna för brorsan att ”Det är väl ändå bra att IFK Göteborg är i fotbollsfinal.”

Brorsan är Gaisare.

Enligt den jury som valde det vinnande förslaget så var Nobel center elegant, tidlöst, vackert och kunde med tilltalande lätthet, slank form och med måttfullt fotavtryck på ett övertygande sätt symbolisera Nobelverksamheten.
Taxichauffören skrädde inte med orden och när han 520 kronor senare tryckte ut kvittot avslutades den 46 kilometer långa tiraden med en sammanfattande slutkläm:

”Vilket ordbajseri. Kåken är en ful fyrkant. Punkt.”

Paul Hansen

Paul Hansen är fotograf på DN, född i Göteborg och gift med en tjej från Frölunda.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Heleneborgsgatan 17.27

Utanför står två män som ser officiella ut. Vad är det nu för lapp jag har missat att läsa?

Det ringer på dörren men man är ju inte född i farstun så jag kollar noga i titthålet innan jag beslutar mig för om jag ska öppna. Utanför står två män som ser ­officiella ut. Vad är det nu för lapp jag har missat att läsa? Är det nu de ska kolla ventilationen? Eller var det fönstren? Hursomhelst, jag öppnar och några minuter senare är jag suppleant i bostadsrättsföreningens styrelse. Sneaky bastards, ringa på utan förvarning. Den enda insikt jag har av styrelse­arbete är vad David Batra förmedlat i sin före­ställning ”Det här var ju tråkigt” där han samlat på sig magsura på-förekommen-anledning lappar av typen:

Du som fiser i hissen om ­morgnarna, sluta med det. Styrelsen.

Som nybliven styrelsemedlem tar jag ut Sixten på en rastningsrunda innan vi ska ta ett tåg söderut. På toppen av backen vid Lundagatan möter vi en sjungande flicka på cykel. Det är först när hon vinglar förbi i hög fart som jag uppfattar orden.

”…jag är ingen bäääbis men jag är en lillasyyyster….” En man, som jag antar är hennes pappa, kommer lunkande efter med ett leende på läpparna. Sixten och jag stressar hemåt, det är på håret att vi ska hinna till vårt tåg. Tidsoptimism är magsårets moder.

Säga vad man vill om Stockholms stads tunnelbanesystem; det luktar illa och är allmänt sunkigt, men fort går det. Vi anländer till Centralstationen i god tid och hinner till och med köpa lite matsäck innan vi ställer oss bland de andra resenärerna på perrongen. Det första Sixten gör är att pissa på en resväska.

Ägaren till väskan blir arg och uttrycker sig på ett sätt som inte lämpar sig för tryck, i alla fall inte på svenska. Den danska dialekt som han med emfas förmedlar sin ilska med påminner mig om familjens forna resor till släktfesterna i Jylland. En väldig massa cigaretter, pilsner och mustiga släktintriger framåt småtimmarna. Legendarisk är festen då pappas aspackade bror kräktes upp sina löständer i en toalett. När hans fru till slut lyckades fiska upp tandprotesen satte han in dem upp och ned och utbrast: Disse er ikke mine! Sen kastade tillbaka dem igen.

Inget av det här förstår förstås medresenären med den fuktiga väskan. Han undrade nog varför hundägaren som han stod och råskällde på hade ett brett leende på läpparna.

Paul Hansen

Paul Hansen är från Göteborg, hejar på Gais och är stamkund hos Oves korvkiosk i Partille. Utöver det har han bland annat utnämnts till Årets fotograf åtta gånger.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Riddarholmskajen 17.45

Dags att återinföra regler för velocipedåkning?

Jag tar ett steg ut från Vasabron på det lilla övergångsstället.

Svisch. Pang, ungefär. Vad hände? Kroppen reagerar innan tanken är med. Det sticker i armhålorna, hjärtat dunkar. Fara.

Cyklisten som snabbt svängde höger var bara några millimeter från att köra på mig.

”Idiot” hinner jag tänka innan jag ser att hon bromsat in några meter bort. ”Hur gick det? Förlåt. Jag såg dig inte!” ropar hon.

Okej, jag vet hur det kan vara. En halv sekunds ouppmärksamhet kan räcka i Stockholmstrafiken. Själv körde jag på en annan cyklist för några år sedan efter att ha blivit distraherad av att någon ropade mitt namn. Sedan dess har jag inte vågat cykla i stan.

När DN:s Insidan nyligen hade en artikelserie om konflikter i trafiken fick vi massor av upprörda mejl om och från cyklister. Men också vittnesmål från förr.

När Peter Waldenströms pappa fick sin första cykel år 1915 fick han registrera den på Östermalms polisvaktkontor. Där fick han också en lång rad ordningsföreskrifter för ”velocipedåkning”.

Bland annat måste man ”åka med långsam fart dels i gatuhörn och invid gångbana, dels även där trängsel råder eller fara för sammanstötning eljest kan uppstå; och förstås härmed med långsam fart en hastighet, som ej är större, än att en fullväxt man med rask gång kan följa med velocipeden”.

Cyklisterna skulle också ”färdas varligt förbi hästar och stiga av velocipeden vid möte med häst, som visar sig orolig.”

Något att återinföra med tanke på dagens cykeldiskussioner? undrar Peter Waldenström.

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och har en röd cykel som står oanvänd.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

E4:an norrut, kl 12.30

Samtalet som fyller bilen skulle, för den eventuellt tjuvlyssningsbenägna, vara minst sagt frustrerande

Vi har just avslutat ett reportage några mil utanför Stockholm. Reporterns telefon ringer och hon svarar. Samtalet som fyller bilen skulle, för den eventuellt tjuvlyssningsbenägna, vara minst sagt frustrerande. Den uppringande parten verkar ha en hel del på hjärtat och samtalet går mestadels i en riktning. Reporterns ensidiga ”Mmm”, ”Jaha” och ”Säger du det?” fortsätter i en dryg halvtimme; hela vägen till DN:s garage, uppför trapporna, genom säkerhetsdörrarna och avslutas först när reportern stannar till inne på redaktionen och får ur sig sin dittills längsta mening: ”Så, du vill alltså inte uttala dig?”

Att vara skrivande journalist är, bokstavligt talat, inte alltid en dans på rosor. Jag slår mig småskrattande ner vid mitt skrivbord, börjar ta fram bildmaterialet och lyssnar på radions P1-morgon via nätet. Hamnar mitt i en intervju med Ian Wachtmeister. Han tillfrågas om vad han anser om Donald Trump, den potentiella presidentkandidaten som, bland annat påstått att mexikaner är ”tjuvar och våldtäktsmän”, viftat bort kritiska frågor från kvinnliga reportrar med att de ”antagligen har mens” och påstått att USA:s president Barack Obama inte är amerikan.

Den före detta nydemokratens politiska färg verkar inte ha blekts det minsta med åren. Wachtmeister svar vore nästan lustiga om det hela inte vore så allvarligt. ”Trump är tydlig. Han står för saker och är äkta vara rakt igenom.” Man får ju säga att även den gamle greven står för tydlighet, den typ av tydlighet som mördaren John ”Lasermannen” Ausonius fann ”stärkande för självförtroendet”.

Jag knäpper av radion med en suck, gör klart bilderna, stänger ned datorn och åker till Ritorno vid Vasaparken för att fika med hustrun. Det är trångt men vi finner till sist en plats bredvid en mor och hennes fyraåriga dotter. Mittemellan dem står en tallrik och flickan sitter redo med en sked i högsta hugg. Hon tittar glatt upp på mig och proklamerar med hög röst: ”Jag tycker mycket om Prinsesstårta!” När jag frågar vad hon gillar bäst, marsipanen eller grädden, suckar hon högt och klargör med en helt annan typ av tydlighet – en som värmer hjärtat: ”Marsipanen förstås!”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sturegallerian 17.30

 Några kast med litet järnrör härifrån står Karl XII.

Stolarna är slut när vi anländer. Duraid Al-Khamisi och Alexander Mahmoud, författarna till ”Regnet luktar inte här” och ”Mellan rummen”, ska prata om sina böcker. Det är varmt och luktar torrt papper, något som kanske inte är så konstigt, vi är omgivna av 60.000 böcker här i Hedengrens bokhandel – eller som Robert Redfords rollfigur Bryson i filmen ”A walk in the woods” kallade dem: ”tv för smarta människor”.

Författarna läser ett stycke ur sina böcker och samtalet tar sin början. Duraid berättar om sin irakiska familjs flykt till Sverige, utanförskapet, ensamheten, hemlängtan. Hur det är att starta om sina liv som totala främlingar i ett land där det inte finns några dofter. Alexander tar oss bakåt i tiden, till sin barndoms Grimslöv och möter främlingsfientligheten då som nu. Hur det är att hela tiden tvingas förhålla sig till rasismens uttryck i alla dess former, även från sin egen familj. Ingen av de båda författarna vill göra anspråk på att vara någon slags talesmän för gruppen ”invandrare”. Deras personliga erfarenheter är just det. Personliga. Efter en stund bjuds publiken in och Alexander Mahmoud får en fråga om sin bok:

”Jag är en blatte i Knausgård. Det jag har skrivit är en dagbok, det är inte min uppgift att berätta varför det är skit i Sverige. Folk som läser boken kan få uppfattningen att jag hatar min mamma. När jag läste upp texten för henne, hur hon bemötte min papperslösa flickvän Shirin, kändes det tungt. Folk kunde ju få intrycket att hon är rasist, vilket hon är. Men mamma svarade; Det är sanningen, skriv. Jag blir nog bättre av det här.”

Några få kast med litet järnrör härifrån står Karl XII sedan 1868 och pekar finger. Det högerextrema och rasistiska ”Bevara Sverige svenskt” (BSS) samlades länge årligen vid kungens sockel den 30 november för att ”hedra minnet av en mördad patriot”. 120 år senare bildade medlemmar från BSS det vi i dag kallar Sverigedemokraterna. Om man kan anklaga Jimmie Åkesson och hans partikamrater för något är det inte färgblindhet.

Av de 60.000 böckerna i bokhandeln är det en som jag varmt kan rekommendera, ”Lille Prinsen” där Antoine de Saint-Exupéry bland annat skriver:

”Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ­ögonen.”

Paul Hansen

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Riksgatan 1, kl 09.03

Det är dags för årets första partiledardebatt. Lätt försenad letar jag parkering så nära Riksdagen det går. Det är som vanligt en prövning. En av gatorna där det vanligtvis brukar gå att ställa bilen är avstängd. På bommen som ligger tvärsöver gatan har någon satt upp en lapp: ”Jesus sade: Jag är vägen sanningen och livet.” Ironi. Av den Högre Skolan.

Försenad och genomfrusen hastar jag mig till Riksdagens säkerhetskontroll. Inne i plenisalen har de retoriska duellerna precis börjat. För visuella journalister är politikens slipstunga dramaturgi en övning i tålamod och letargisk stresstålighet. Ett förfluget ord, en visad irritation eller kanske en utsträckt hand som inte tas – vad som helst kan bli nästa dags grej – bokstavligt talat. Att fånga det i bild är något helt annat.

Debatten visar sig i huvudsak kretsa kring flyktingar, det vill säga större delen av livsutrymmet för det parti som en gång skapades ur det nazistiska Bevara Sverige svenskt-rörelsen. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson blir således en självklar huvudfigur att bevaka, men efter bara ett par minuter av Åkessons retorik börjar mina tankar vandra annorstädes.

När kriget bröt ut i Guinea var Beau-Fils 17 år. Det tog honom två år att ta sig till Europa. Att bli en av dem som Åkesson inte vill ge skydd. En av dem som ska hjälpas på plats. På den plats där kriget rasar för fullt. Nu sitter han på ett tillfälligt boende på Sicilien tillsammans med hundratals andra överlevare.

Beau-Fils sista etapp över Medelhavet var livsfarlig. När han försökte beskriva känslan att kliva ombord på en överlastad och bräcklig gummiflotte, gjorde han först några mångordiga försök. Han berättade om vinden, vågorna, skriken, spyorna, ångesten och om sin förtvivlade skräck innan han till sist gav upp försöken att klä det i ord, tystnade en lång stund, och sa:

”Jag kan inte simma.”

I ett tillfälligt boende i en stor lokal i Sickla ligger madrasserna utlagda i långa rader. En av madrasserna är det som Wahab Hassan för tillfället kallar hem. Han fick tre dagar på sig att fly Irak eller dödas av militanta muslimer. Han tvingades lämna sin pappa, mamma och fästmö bakom sig. Resan till Sickla har tagit 27 dagar. Han är trött. Men känner sig för första gången på mycket länge trygg och är djupt tacksam: ”Jag vill tacka Sverige och de frivilliga som hjälper oss här från djupet av mitt hjärta. Här har jag fått min värdighet och min integritet tillbaka. Det känns som ni är mina gäster här, även om jag bara har en madrass.”

Nere i plenisalen har Åkesson återigen ordet. Tanken slår mig att det borde bara obligatoriskt för vissa politiker att kliva ned från talarstolen och ut i verkligheten. Att få möta en svenskhet som verkligen är värd att bevara.

Paul Hansen är fotograf på Dagens Nyheter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pålsundsgatan 17.30

Martin är en stockholmare vars humor man egentligen borde lagstifta mot.

När man från en skytte­gravs tillfälliga säkerhet bevittnar hur en beväpnad helikopter skjuter sönder en ukrainsk flygplats­terminal, ser liket av en människa dumpas på en libysk väg eller en pappa i Gaza varsamt lägga ner sin dödade son på bårhusets stålbrits får man en smula perspektiv på livet. Vid sådana tillfällen tänker jag ofta på August Strindberg. Jag tror inte att det var någon slump att han författade ”Hemsöborna” från en utländsk horisont. Hur borta­varons hemlängtan till familjelivet i Stockholms skärgård skärpte minnets blick och skingrade avståndets dimmor. Somrarnas Kymmendö formade en mäktig kuliss till litteratur av världsklass.

Mycket av det som skänker platsen där man bor det trivsamma prefixet ”hem” är de små vardagliga scenerierna. Om livet hemmavid hade varit en pjäs skulle det mesta av dramaturgin kretsa kring de fyrahundra stegen runt kvarteret. Hunden i snöret och en bajspåse i fickan. Stojet från Högalidsparkens lekplats ekar likt de skrattande barnastämmorna i Vreeswijks ”Turistens klagan” mellan husen. Något enstaka flygplan dånar förbi högt över taken med nosen mot Bromma flygplats och i kvarterets tassemarker susar bilarna på Långholmsgatan. Emellanåt tjuter en ambulanssiren förbi bortåt Hornsgatan till.

Vad det gäller rollbesättningen så är den given. Det trevliga unga paret som driver den ekologiska mataffären med alla de märkvärdigt goda och nyttiga varorna. Den sympatiske bagaren på Lorenas pizzeria med sin afghanske kollega. Personalen i den lilla välskötta livsmedelsbutiken som har det mesta av livets nödtorft. Till och med en hylla med spaghettiringar, barndomens hela kostcirkel.

Det är dock ingen tvekan om att huvudrollen tillfaller hårdingarna på det italienska fiket Dello Sport. Första tecknet på att man uppgraderats till en hangaround, för att någon gång kanske kunna definieras som stamkund, kom helt plötsligt en sommardag när kön ringlade sig lång och barristan Martin gav mig en utskällning. ”Du kan ju inte stå längst bak! Kliv fram nu och beställ, Hansen. Pronto!”

Dello är numera en trivsamt förlängd del av vårt vardagsrum. Martin (det här kommer han ha åsikter om) är en ständigt skojande stockholmare vars burdust kärleksfulla humor man egentligen borde lagstifta emot – men man får leva med det. Alternativet, att bo i Stockholm utan att ha ett genuint stamfik, är liksom ingen vits.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Dramaten 19.00

När vi kliver in på teatern var det skam sägandes ett tag sedan sist. En vänlig dam i kassan pekar ut dörren vi ska ta för att finna våra platser till uppsättningen av ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Den leder mot en trappa som tar oss ett stort antal steg upp i det hundrasjuåriga gamla huset. Upp? Ligger inte scenen i mitten av kåken? Hursomhelst, vi har i alla fall kommit ihåg att ta med kikaren den här gången. Under vårt förra besök på Dramaten skymtade vi bara skådespelarna på långt håll.

Framför en dörr med skylten ”Repsal 1” står ett trettiotal människor samlade. Trettio? Det verkar inte gå så bra för Dramaten. Repsal? Kanske är det mingel och tilltugg innan vi kliver in i stora salongen? Eller är det inte i dag föreställningen är? Har vi tagit fel dörr?

Det visar sig att vi i vår teatrala missuppfattning inte kunde hamnat mer rätt. I stället för att se en, som vi trodde, traditionell pjäs baserad på boken av Svetlana Aleksijevitj visade det sig vara fyra skådespelare som samlats för att läsa ett dramatiserat manus inför publik.

De skickliga skådespelarna i all ära, kvällens höjdpunkt blev samtalet med den kurdiskfödda socionomen Bayan Nasih efteråt. Hennes blodiga berättelse tog oss bland annat genom Iran-Irak-krigets landskap med minor, döda, skadade och amputerade. De irakiska kvinnorna under Sadam Husseins krig hade mycket gemensamt med Svetlana Aleksijevitjs kvinnoöden, men våldet slutade inte när freden kom. I alla fall inte mot kvinnor. De så kallade hedersmorden blev i stället vanligare.

Det första hedersmord Bayan Nasih själv upplevde var när några män kom med liket av en mördad kvinna och krävde att en läkare skulle undersöka om kvinnan haft sex och därigenom bekräfta otrohet.

Han vägrade.
När en nära vän och hennes lillasysters engelskalärare mördades bestämde sig Bayan Nasih till sist för att fly. ”De dödade ibland kvinnor utifrån hur de var klädda. Det kunde vara farligt att bära byxor. Jag orkade inte mer. Själen blev gammal.”

Hon tog sig till Turkiet och kom därifrån till Sverige som kvotflykting för drygt tjugo år sedan. Bayan Nasihs lågmält dramatiska skildring aktualiserade Svetlana Aleksijevitjs verk på ett närmast smärtsamt sätt. Ett förut osynligt lidande blev synligt. Mitt ibland oss. När hon hade berättat färdigt var det knäpptyst inne på Repsal 1.

Efter en lång stund bryter skådespelaren Ellen Jelinek tystnaden och pratar om medmänsklighet. Om det gemensamt mänskliga, hur viktigt det är att det osynliga lidandet får ett ansikte och att inga vuxna berättat vad hennes barndoms flyktingar varit med om. Något som hon numera själv försöker ändra på.
”Vi ska ju inte skydda våra barn från att känna soli­daritet.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0