Bloggen har flyttat

Hej alla läsare.

Sthlm i mitt hjärta har flyttat.

Nu hittar du krönikorna på: http://www.dn.se/om/sthlm-i-mitt-hjarta/

Varmt välkommen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Götgatan 16.15

Kan nya syskon födas utanför tullarna?

På ett Söderkafé häromsistens hejdade sig en tidigare kollega vid mitt bord, och vi hamnade i det outtömliga ämnet innerstaden kontra förorten. Var det inte möjligen så att den tidigare skarpa innerstadsgränsen börjar luckras upp?

Tendenser och goda försök till citykaraktär kan ses i till exempel Hammarby sjöstad och i sydväst, inklusive de redan från början stadsliknande klassiska förorterna Aspudden och Gröndal. Ett oundvikligt problem är geografin. Vattnet runt öarna. Sjöstaden är ingen plats dit Söderfolk släntrar för att kolla läget, även om båtfärder alltid är trevliga.

Det borde vara lättare i nordänden. Haga­staden är ett gott försök till uppluckring, men det är trots allt en bra bit från en överdäckad bangård vid Karolinska upp till Solna centrum eller Sumpan.

En storstad blir inte riktigt stor förrän det finns mer än ett centrum med verklig city­karaktär, som folk på ett naturligt sätt kan välja mellan, menade kollegan. Jag funderade och insåg att så där är det nog i Berlin, London och Paris. Kanske måste man nå tre fyra miljoner för att det ska bli så, tänkte jag.

Men sedan tänkte jag om. Öarna och vattnet, för tusan. Innerstaden har väl alltid varit fyra olika centrum. Pyttiga med internationella mått, förvisso, men Södermalm, Norrmalm, Gamla stan och Kungsholmen har ju faktiskt distinkt olika karaktär. Det nya är snarare att dessa fyra olika långa, olika klädda och olika pratsamma Stockholmssyskon börjar genmodifiera om sig till en och samma kis. Kan nya syskon till kisen födas utanför tullarna?

Anders Bolling 

Anders Bolling är reporter på DN. Med nio år i söderort och arton år i Nacka på nacken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

S:t Eriksplan 23.30

Ett gott skratt före läggdags fungerar utmärkt

Vi skulle gå ut på stan en helg, den vita månaden till trots. Man kan ju för all del beställa en kaffe en halvtimme innan midnatt på en bar och vänta i en kvart för att personalen måste sätta i gång kaffemaskinen som står i något hörn.

I väntan fastnade vi i stället framför Youtube. Främst med ett klipp på en man som ramlar i nio sekunder när han skottar snö. Han lyckas till slut styra upp balansen. Efter nio sekunder, alltså. Nio sekunder är en lång tid att snubbla.

Att någon lyckats fånga sekvensen på film och sedan laddat upp det på internet ser jag som en gåva. Vi spelade klippet igen ett par gånger. Kanske sju.

Snubbelhumor. Jag har förstått att detta är en något missaktad typ av humor? Det grundar jag till viss del på reaktionerna när jag ohejdat skrattar högre åt den fumlige Kramer än den neurotiske George under Seinfeld-tittning i grupp.

Men jag tittade på snubbelklippet igen innan jag skulle somna. Okej, det var fem gånger.

Tydligen ska man dock undvika att titta på digitala skärmar en stund innan man ska sova. I grunden rimligt. Men att fnissa en stund innan sömnen fungerade faktiskt alldeles utmärkt. Har inte sovit så gott sedan jag kom hem från Arvikafestivalen 2007.

Så tittar jag på klippet på tunnelbanan en morgon. Tyvärr går det inte att titta på det utan att skratta, vilket jag tydligen också gör. Ljudligt, av blickarna från mina för mig okända medresenärer att döma.

Men in till redaktionen kom jag, glad. Så blev det en bra dag också.

Sofie Österström

Sofie Öster­ström är reporterpraktikant på Dagens Nyheter och skrattar åt snubblande män och mörk, brittisk humor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Arninge golfklubb 16.15

Skidor med pannlampa – där har min gräns gått

Lätt stressad sladdar jag in på parkeringen och minns min lunchkonversation med säljaren i affären:

– Det är ljusflödet som är grejen, kolla lumenvärdet om du vill ha en bra pannlampa.

– Okej. Är 500 lumen bra?

– För 199 spänn? Skämtar du. Sjukt bra. Kolla den här, kostar 600, 180 lumen.

– Dessutom får du fem olika nivåer på ljusstyrkan och så har den boostläge om du inte känner att du vill dra på ännu mer.

Jag ska alltså åka skidor med pannlampa, teknikträning inför Stafettvasan i Täby konstsnöspår på Arninge golfklubb.

Det finns inget som får mig så lugn och harmonisk som att åka längdskidor. Kanske är det så andra upplever meditation, en sorts renande av själen. Det krävs inte mycket snö för att jag ska ge mig ut. Och visst, jag har också dragit i väg med bilen ett par timmar för att hitta ett bra konstsnöspår. Men åka skidor med pannlampa – där har min gräns gått. När jag sett skidåkare vara på väg mot spåret hemma på Värmdö sent på kvällarna har jag tänkt:

1. Ser det inte väldigt töntigt ut?

2. Är det inte farligt? Ser man verkligen någonting?

3. Hur besatt kan man egentligen vara av att åka skidor?

Efter två timmar i konstsnöspåret på Arninge golfklubb har jag svaren:

1. Jo. Men lite coolt också, eller?

2. Allt handlar om lumen.

3. Vet inte. Jag vill bara åka. Mer. Längre. Nu.

Ibland är det väldigt skönt att omvärdera sina principer. Vilken idiot jag varit som missat den här möjligheten – klart man ska åka skidor med pannlampa.

Kanske dags att testa boostläget redan i kväll?

Martin Fransson

Martin Fransson är sportchef på Dagens Nyheter och längtar alltid efter snö.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Röda linjen, T-centralen 16.22

Får man sticka i tunnelbanan?

Flickan tittar storögt på mig, och håller hårdare i sin morfars arm. Och jag blir så där osäker igen. Har jag brutit mot ännu en av alla dessa Stockholms­regler som jag inte känner till?

Några har jag lärt mig. Man måste ta av sig ryggsäcken i lokaltrafiken. Man får inte gå för långsamt. Man måste vara effektiv när man kommer fram till kassan.

Men får man sticka i tunnelbanan? Flickans blick från sätet mittemot tyder på motsatsen.

Det stod ”Slytherinhalsduk” på yngsta dotterns önskelista. För sju år sedan fick storasyster en röd- och guldrandig halsduk med ett lejon på – symbolen för elevhemmet Gryffindor i Harry Potters skola. Men då var jag hemmafru i Wien. Nu, som pendlande och heltidsarbetande, har jag inte tid att sticka och tänka ut mönster.

Dagen före julafton gick jag i alla fall och köpte två nystan grönt och ett nystan silverfärgat garn – elevhemmet Slytherins färger – och slog in i ett paket. På juldagsmorgonen började jag på halsduken. Och blev fast i träsket igen.

Hur har jag klarat mig utan att sticka under alla dessa år? En stressforskare berättade om vikten av återhämtning. Mindfulness är inget för mig, och tvärtemot vad alla säger blir jag bara trött, ledsen och nedstämd av att träna.

Men stickningen gör mig lugn, glad, hög – ja, nästan besatt.

Flickan och hennes morfar kliver av vid universitetet. Jag hör att de bara är på besök i stan på jullovet, på väg till Naturhistoriska riksmuseet.

Och jag vet alltså fortfarande inte om det är okej att sticka på tunnelbanan.

Maria Gunther

Maria Gunther är vetenskaps­redaktör på DN, och önskar i smyg att någon i familjen ska börja känna sig som en Hufflepuff. Och vilja ha en halsduk.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Klart att det är okej. Hon reagerade på färgerna.

Anni Sivertsson, 15:55, 27 januari 2017. Anmäl

Vasastan 20.30

Oro är väl ändå mer ­förödande för ­hälsan, tänker jag

Kan jag få lite varmt vatten, tack?”

– Ursäkta?

Jag har bjudit hem tjejgänget från gymnasiet på middag. För varje tillfälle vi ses är det någon som har snappat upp ett nytt forskningsrön som snabbt får fäste hos samtliga.

Det började i sena tonåren när vi alla, inklusive jag själv, unisont fick för oss att vi var laktos­intoleranta. Vi betalade fem kronor extra för att få laktosfri mjölk i caffelatten och gjorde smoothies på sojayoghurt. Några år senare kom ”glutenintoleransen” och quinoa gjorde intåg i våra liv och fick ersätta alla produkter som innehöll gluten. Efter detta började det att handla mer om miljö och hälsa än om självdiagnostiserade allergier.

Till att börja med skulle allt vara ekologiskt. Sedan skulle i allra högsta grad all typ av fläskkött undvikas. Därefter kom köttlarmet, tätt följd av insikten att det egentligen inte är speciellt bra att äta fisk heller.
Nu är näst intill hela min bekantskapskrets flexitarianer, även kallat fuskvegetarian. Att dricka alkohol känns också otrendigt.

Stolt serverar jag min nya laktos- och glutenfria vegetariska paradrätt med en termos varmt vatten.

När vännerna har gått googlar jag livslängd i länder i Europa och ser till min förtjusning att de livsbejakande italienarna lever längre än svenskarna. Är det något som är förödande för hälsan är det väl ändå oro och ängslighet, tänker jag och korkar upp en flaska rött.

Ida Yttergren

Ida Yttergren är reporter på DN och tror att vi skulle må bättre av att sluta vara så ängsliga och i stället njuta lite mer av livet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gjörwellsgatan 13.07

Bör man hälsa på någon med bar underkropp?

Lunchträning. Egentligen är det en rätt tveksam idé eftersom välbefinnandet äts upp av det akuta stresspåslag som tidsnöden medför. Men det är så livsvillkoren ser ut för stockholmare. Så nu står jag här i omklädningsrummet med darrande knän efter fem kilometer på löpbandet.

Att jag är nyduschad spelar ingen roll. Jag känner mig ändå som en mosbricka. Ansiktet är flammande rött. Eftersvetten gör heta pärlor i pannan.

Någon närmar sig skåpet intill. En kille med skägg. Nyduschad han med. Men vänta, känner jag honom? Han liknar en ytligt bekant. Borde jag hälsa?

Jag bestämmer mig för att dubbelkolla och vänder blicken mot honom. Han är oerhört naken. Jag vänder bort huvudet med sådan kraft att jag tappar min deodorant som rullar in under ett skåp. Jag har fortfarande inte lyckats avgöra om det är den bekante.

Nytt försök. Om det nu är han ska jag göra en sån där manligt sammanbiten nick utan så mycket som ett spår av glädje, så som jag föreställer mig att ryska asfaltsläggare hälsar. Ja, det blir bra.

När jag återvänder med blicken står han där Ankeborg. Det verkar som att det faktiskt är den ytligt bekante. Tankarna rusar. Bör man hälsa på någon med bar underkropp? Vad säger Magdalena Ribbing? Ännu värre, tänk om han påbörjar ett samtal.

Jag löser situationen genom att rafsa ihop mina grejer medan jag fixerar blicken i klinkergolvet. Sedan låser jag in mig på toaletten och andas i fyrkant.

Andreas Nordström

Andreas Nordström är webbredaktör på DN Stockholm och springer just nu helst med Omaha-bandet Bib i lurarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tensta allé 06.47

Plötsligt känns kylan märkligt uthärdlig

Jag vaknar helt matt och förbannar min pojkvän eller bostadsmarknaden eller klassamhället eller vem som nu har bestämt att han ska bo mer än trettio sekunder ifrån DN:s redaktion.

På något sätt har det blivit så att jag numera börjar jobba okristligt tidigt om morgnarna – jag säger okristligt tidigt, men varje morgon blir jag lika kränkt när jag kommer till jobbet och inser att det redan vimlar av folk – och även om jag alltid varit enerverande morgonpigg måste det väl finnas gränser för hur snart efter tolvslaget en människa ska behöva lämna sitt (eller rättare sagt sin pojkväns) hem.

Men det gör det inte. Alltså vacklar jag upp, trålar med båda armarna släpandes längs med golvet efter något att ha på mig, och går ut.

I samma stund som jag kommer upp på en av gångvägarna intill Tensta allé blir jag glad. Fortfarande nyvaket avtrubbad och invirad i lager efter lager av halsduk känns kylan märkligt uthärdlig, den till synes evighetslånga tunnelbaneresan in till Fridhemsplan mysig, dagens etthundra miljarder texter att skriva inte så oöverstigliga.

För en kort stund mulnar det till i huvudet när jag som vanligt inser att det inte finns någonstans att köpa kaffe och snus vid tunnelbanan, men det ska inte få mitt nygoda humör att dala. Jag står still i rulltrappan för att spara energi. Sen går jag på tåget och åker till jobbet.

Greta Thurfjell

Greta Thurfjell är skribent på DN Kultur och har nu bara etthundra miljarder minus en texter kvar att skriva.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Karlbergskanalen 11.47

Kommer jag att förlåta mig själv för att jag stannade?

Så är vi återigen vid nollpunkten. Och det är som så ofta i relationer: Det är de rent fysiska problemen som vi inte lyckas rå på.

Det är faktiskt inte kylan eller mörkret som är problemet med dig, Stockholm. I knarrig snö vandrar jag gärna. Men när söndagspromenaden förvandlas till en enda lång isgata, då förstår jag inte hur vi ska ta oss igenom januari och februari.

I höjd med bron till Karlberg är jag nära att falla bakåt. Jag klamrar mig vid ett nätgaller för att få fäste, men glider ändå. Kvinnan framför mig släpper sin älskades hand och går rakt ut i en smutsig snödriva för att slippa halkan.

Det är trist att det ska vara så här, för på många andra sätt tycker jag att vi har fått det bättre. Vi löser våra praktiska problem. Vi resonerar om våra intellektuella motsättningar. Du är inte lika inskränkt och självtillräcklig som tidigare och jag har väl slappnat av lite grand.

Men med vintern kommer tvivlen. Det finns ingen plats för själen när varje muskel i kroppen är spänd.

Du kan ju aldrig bestämma dig, Stockholm. Plus eller minus? Grus eller snö? Vi slirar i ett fruset varken eller, och kommer ingen vart.

Med en svajig gir mot en grusig trätrappa lyckas jag till sist ta mig bort från isgatan.

Uppe på den sandade trottoaren ser jag en kvinna med rullator försöka ta sig över ett övergångsställe. Varje räddhågset steg tar en evighet.

Den kvinnan kan vara jag om 40 år. Kommer jag att förlåta mig själv för att jag stannade?

Karin Eriksson

Karin Eriksson är politisk reporter på Dagens Nyheter och klagar även på samtalsklimatet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Arlanda 12.43

Hemkomsten är en snösmocka av svärande svenskhet

Att komma hem ska vara en schlager, men ofta är det ett rekviem.

De allra flesta av oss kan förstås känslan. Efter en tid i solen är det dags för hjul mot asfalt på Arlanda. Vi har redan blivit matade med diverse skräckrapporter: ”Minus 27 hemma och arktisk snösmocka, inte ett tåg har gått på tre veckor och inuiter jagar i denna stund pingvin i Strömmen.”

Ändå är det omöjligt att vara förberedd på exakt hur kroppen mår när vi kliver ut från ankomsthallen, noterar att flygbussen avgår om 17 minuter – ”varför MÅSTE den stanna på Järva krog av alla ställen?” – känner blötsnön tränga sig in i de alltför tunna skorna och förgäves viker upp kragen på sommarjackan för att hålla Sverige så långt borta från huden som möjligt.

Kanske är detta det svenskaste som finns. Stegen ut på vintertrottoaren, blängandet mot grå snöhimmel, minnena av sand under fötterna som krossas av snålblåst och halka. Hur vi med våra taxfreekassar i hand upprepar en stor mängd av synonymer till Mörkrets Furste och känner att det är just i denna nordtyska avkrok han har sitt fäste.

För ett par dagar sedan stod jag öga mot ögon med en spindel stor som en välfödd chihuahua. Henne slipper jag nu. I gengäld får jag fulla tvärbanor där människor står innanför varandras byxor, marginalskatter och cyklister som vill döda mig.

Finns det verkligen rum i hjärtat för en sådan stad?

Varför skulle jag annars komma tillbaka.

Erik Helmerson

Erik Helmerson är ledarskribent på DN. Det han saknar mest från Indien är maträtten nicobar prawn curry.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0