Bagartorp 20.30

Nu jäklar ska vi nattvandra. Eller…

De hänger i ett litet bortglömt förråd, ett par rum in i fritidsgården. Jackorna. De röda. På ryggen står det ”Nattvandring.nu” med vita bokstäver och nu ska de dammas av, plockas fram, användas.

På skolan intill går det tusen elever, flera hundra av dem har fått inbjudan till kvällens uppstartsmöte och nu sitter vi här, tio föräldrar. ”För jäkla dåligt”, muttrar en av mammorna som hade hoppats på uppslutning och engagemang. ”Men det är ju fantastiskt att ni är så pass många”, kontrar den kommun­polis som kommit för att visa att rättsvårdande myndigheter bryr sig.

Det visar sig att tre av föräldrarna som kommit har barn som är sex år. De vill inte vara med och nattvandra än, men gärna informera sig om vilka ungar det är som eldar i deras trappuppgångar, slår sönder fönsterrutor och härjar i området. Personalen på fritidsgården bekräftar att det är stökigt. Många som hänger på gården förstår inte kopplingen mellan skade­görelse och minskat ekonomiskt utrymme att satsa på den verksamhet som är till för dem.

Vad är problemet? undrar vi. ”Gangster­kulturen”, svarar fritidsledarna. Ett svårsmält, mångfacetterat svar, även om flera av oss direkt får en bild av vad de menar.

Två dagar senare landar beskedet att kommunen beslutat att lägga ner fritids­gården, flytta den till det socioekonomiskt lite finare området någon halv­kilometer bort. Nu jäklar ska vi nattvandra, tänker vi. Eller, orkar vi det?

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN och navigerar just nu på tonårsförälderns hav. Det är fullt av grynnor. Och alldeles underbara vikar och öar av liv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Söderförort 18.47

Det är svårt att värja sig från de fattigas utsatthet

Det är vardagkväll. Vore det inte för att jag har det yrke jag har kanske jag skulle hänga i gymmet, ta en fika med en kompis eller bara försöka pusta ut ett par timmar hemma i soffan. Om det hade varit en så kallad ”barnvecka” skulle jag förmodligen försökt peppa sönerna i deras läxläsning och när den väl överstökats skulle jag mest antagligt försökt sätta mig in i vilka Youtubekanaler de för närvarande överdoserar sina växande hjärnor med.

Men jag är, fantastiskt nog, reporter och får då och då möjlighet att kliva ut ur min privi­legierade medelklassbubbla.

Den här kvällen har jag gjort det.

Jag är i en lokal ett par kvarter bakom ett förortstorg och får vara med när papperslösa kvitterar ut skänkta matkassar med konservburkar, bönor, bröd. Några barn kryssar runt bland kassarna, väntar på att någon av deras föräldrars namn ska ropas upp.

Det är svårt att värja sig – både mot de fattigas utsatthet och från volontärernas medmänskliga värme. Men också mot den fråga som obönhörligen dyker upp:

Vem är jag som står här och tittar på?

Klockan går. Jag börjar inse att jag måste skynda mig hemåt. Mataffären där jag ska hämta veckans förbetalda matkassar stänger klockan 22, jag måste hinna dit innan affären stänger.

Jag hör mig själv gnälla högt över hur stressigt mitt liv är, men jag lyckas hämta mina kassar, fyllda av färskvaror, innan butiken stänger.

Ulrika By

Ulrika By är reporter på Stockholmsredaktionen och ödmjukt tacksam för att hon i den rollen får chansen att se så många olika delar av livet i Stockholm.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Solna 16.32

Killarna har kommit för att hämnas

Halvsent en vardagseftermiddag händer det. Ett gäng 18–19-åringar dyker upp vid pendeltågstationen, de tar gångtunneln, passerar mataffären och placerar sig sedan strategiskt någonstans mellan pizzerian och ”vår” fritidsgård.

Deras närvaro får knappast någon att höja på ögonbrynen.

Ändå är det skillnad. De andas hets. De vädrar något.

Hämnd, ska det visa sig.

För de här killarna – så kallade unga vuxna faktiskt – har den här helt vanliga eftermiddagen valt att beväpna sig med kniv. Efter visst tumult, polislarm och en handfull skräckslagna grundskolekids på väg till eller från fritids visar det sig att killarna har kommit för att hämnas.

Någons lillebror, vi snackar om en kille i 12-årsåldern, har blivit av med en keps och nu ska rättvisa skipas. Med kniv.

Jag försöker förstå. Det går inte. Kanske vill jag inte.

Tänker på alla de poliser jag intervjuat under året, poliser som sagt att ett av de stora problemen i dag är lättkränktheten, att minsta lilla konflikt anses värd att reglera med våld.

Trodde jag var immun mot rädsla. Trodde aldrig att jag skulle behöva tänka tanken att jag måste begränsa mitt eller mina barns liv och frihet. Så plötsligt händer det. Och det är otroligt obekvämt.

Precis som i reportaget om Agnetha Söderhjelm som bor på Malmvägen i Sollentuna vill jag inte vara rädd. Men jag vill heller aldrig, aldrig vänja mig vid våld.

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN:s Stockholmsredaktion och Stockholm skaver allt oftare i hennes hjärta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Marieberg 08.30

Tar man bara vid där man slutade innan semestern?

Det regnade över Stockholm samma dag som mina semesterdagar obönhörligen var slut.

Var börjar man då? Börjar man om eller tar man bara vid där man slutade innan semestern – precis som om ingenting hade hänt?

I ett tillstånd av tilltagande förvirring beslutar jag mig för det enklaste: starta på ny kula, vända blad, raka ner alla gamla anteckningar i papperskorgen och sätta tänderna i listorna över de domstolsförhandlingar som ska ske under de närmaste veckorna i länets domstolar.

Efter en knapp timme inser jag yrvaket att det sannolikt var det minst upplyftande jag kunde ha gjort. Förbi flimrar det svåra, smärtsamma. Vårdnadstvister, narkotikabrott, stölder, grova rån, misshandel, djurplågeri, olaga hot, våld mot tjänsteman, vapenbrott.

Vapenbrott? Kan det vara något…?

Jag kollar med åklagaren. Han konstaterar lakoniskt att fallet inte är av något särskilt intresse för det handlar ”bara” om en kille som stoppades i sin bil i Årsta och som råkade ha ett skarpladdat kulsprutegevär i bagageluckan. Han har inte kunnat (läs velat) förklara varför eller vems vapnet egentligen är så någon större grej lär det inte bli av det.

Killen är förresten på fri fot för närvarande. Han riskerar förstås fängelse. Om han blir dömd.

Men det är klart. Det är inte av något särskilt intresse. Det är bara Stockholm, en annan del av Stockholm.

Ulrika By är reporter på DN:s Stockholmsredaktion.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ulriksdal 15.45

De andra mammorna har sandaletter. Skor med öppen tå

Avslutningarnas månad, maj, flåsar mig i nacken och utmanar min ­redan till fullo kapacitetsutnyttjade, logistiska förmåga.

Jag tillåts, privilegierat nog, flänga iväg tidigare från jobbet för att hinna grilla hamburgare och spela brännboll med yngste sonens fritids.

Landar precis i tid, gör en elegant stoppsladd med cykeln och suger girigt i mig av det som bjuds: ett underdimensionerat tetrapack äppeljos.

”Om du hinner komma, mamma, så kan du väl klä dig lite mer modernt, som de andra mammorna”, hade sonen sagt samma morgon.

Det är i ett i alla delar hisnande uttalande som jag till fullo ännu inte hunnit smälta, men när jag väl står där med slagträt i högsta hugg går det långsamt upp för mig vad han möjligen avsåg.

De andra mammorna har sandaletter. Skor med öppen tå. Kilklackar. De har kjolar och blusar och klänningar och sommarkappor som sveper runt benen som gigantiska vindfång.

De kan med andra ord inte spela brännboll, för de kan inte springa som folk.

Några kan för övrigt inte ens reglerna, för de har aldrig spelat brännboll, för de är uppvuxna i länder där de aldrig ens hört talas om brännboll och hur ska man då kunna spela brännboll?

Så vi skrattar, förklarar, pekar, hejar och bränner så småningom ut varandra på löpande band.

Själv gör jag två frivarv på raken och får till slut ett godkänt ögonkast av sonen. Det känns stort. Jag levererade. Även om det inte var precis på det sätt som han kanske hade önskat.

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN Sthlm och slår ett slag för allas rätt till funktionell klädsel.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Svindersvik 10.37

Det är sjösättning, det säkraste vårtecknet av dem alla

”Kolla, hon flyter, hon flyter!”

En nästan barnsligt upphetsad stämma ljuder över den långsmala viken som spränger sig in i sydvästlig riktning mellan Kvarnholmen och Nackalandet.

På landbacken står ett 40-tal figurer iklädda mer än lovligt slitna arbetskläder, söndernötta handskar och färgfläckade kinder. En av dem studsar lyckligt upp och ner och resten skådar med bävan den vackra träbåten som precis ­glidit av stapeln, ner i Svindersvikens mest troligt blytungt förgiftade vatten.

Det är sjösättning, det säkraste vårtecknet av dem alla, och nu ska vinterns slipdamm bort. Torrt trä ska mättas med vatten, eventuella glipor ska svälla igen och skutan bli tät.

Det går en lättnadens suck genom församlingen på hamnplan. Det verkar som det har gått vägen, dags att skjuta i nästa båt på tur, och sedan nästa och nästa.

Den lilla, lilla båtklubben ligger bara ett tampkast från kryssningsfartygen som tidvis kastar långa skuggor över Stadsgårdskajen.

Här, på den lite småskrotiga hamnplanen, har dock tiden stått still medan skäggen grånat och de moderna flytetygen antagit groteska former.

Min tacksamhet över det lågmälda och strävsamma arbete som bedrivs lite här och var i stan för att bevara åtminstone brottstycken av riktig och stadsnära båtkultur känner inga gränser.

När solen dalar och alla båtar medelst mankraft är i sjön pustar alla ut. Det är vår! Och dags att knäppa en 3,5:a på bryggnocken, som ­belöning. Då kommer det, vrålet. Som på beställning.

”Länspump, någon!!!!”

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN Sthlm och föredrar att betrakta stan från båten eller cykeln.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Marieberg 15.07

Den här veckan har det inte hänt något anmärkningsvärt i skolan. Förutom att barnen har fått bokskåp. Mvh Lotta och Erik.”

Det är fredag, veckobrevsdag. Ni vet, normalt singlar de in under eftermiddagen. Ofta sprängfyllda med all möjlig information om studiebesök, nya hålltider, matssäcksinstruktioner och glada tillrop.

Jag brukar dra dem till en mapp på datorns skrivbord, alltid med ett sting av dåligt samvete över att jag redan i samma ögonblick inser att jag inte kommer att klara av att hantera informationsmängden. Men sedan kanske jag kan ta in det, tänker jag när filen med ett krasande ljud landar i mappen.

Det kan jag förstås inte. Allt som ska hända måste bokföras analogt på insidan av min ytterdörr, annars är det kört.

Så nu sitter jag här och stirrar på veckans veckobrev. ”Den här veckan har det inte hänt något anmärkningsvärt i skolan. Förutom att barnen har fått bokskåp. Mvh Lotta och Erik.”

Halleluja!

Två lärare, förlåt, mentorer, som har förstått! Jag vet inte hur de ser ut eller vilka de är för det var så mycket folk på den nybyggda skolans första dag och ingen hade tänkt på att vi föräldrar till de nyblivna klass 4-gluttarna kanske ville säga hej hej till våra barns nya lärare så det blev ingenting med det.

Jag överlever det. Jag gillar dem ändå redan.

Och de får mig att tänka på den uppdatering på Facebook som pedagogen Margareta Liljequist i Sollentuna lade upp och som snabbt var upp i 6 000 delningar. I den gav hon råd till alla föräldrar inför skolstarten. De var bra allihop, men jag fastnade särskilt för två:

1. Jag måste komma ihåg att varje liten sak jag ber läraren att fixa tar tid som i stället skulle kunna ägnas åt att planera och utvärdera bra undervisning som gynnar mitt barn.

2. Om mitt barn har fyllt tio år är det fullt kapabelt att själv fråga läraren om diverse saker och bör kunna ta ansvar som inte bör läggas över på mig som förälder eller på barnets lärare. (Förutsatt att barnet inte har en diagnos eller är allvarligt sjukt.)

Tar mig friheten att kontra med ett råd till alla lärare: Lägg inte er dyrbara tid på fina veckobrev smyckade med clip-artillustrationer.

”Den här veckan har det inte hänt något anmärkningsvärt i skolan. Förutom att barnen har fått bokskåp” räcker väldigt långt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Efter att ha läst baksidan av Stockholmsdelen Ulrika By om sitt älskade Stockholm denna fredag 5 september känner jag mig en aning förundrad. Ja, vi kan anta och ganska klart konstatera att lärare egentligen vill använda tiden till annat än att smycka sin kommunikation med hemmet med clipart-illustrationer. Samtidigt kan man känna sig ganska bedrövad över att kommunikationen med hemmet när det gäller skolan ändå förpassas till en mapp på skrivbordet som något ovidkommande som man egentligen inte orkar ta itu med. Lärare är något som man ska ha milt överseende med och applådera när de äntligen förstått att man inte behöver göra mer än vad som ingår i uppdraget. Det är egentligen inte så konstigt att unga inte vill bli lärare idag som en 18-årig lärarvikarie sa häromdagen på frågan från en elev om hon skulle bli lärare. Nej, nej det här är bara ett extrajobb, jag ska gå på KTH och bli civilingenjör! Signatur: Eva-Lisa

Eva-Lisa, 00:43, 6 september 2014. Anmäl

Förstår mig inte på denna i mina ögon slöa journalist. Veckobreven fyller en stor funktion - vi föräldrar och barn kan planera veckan, läxtider finns inskrivna, läraren förmedlar ofta stämningen i klassen och kan enkelt slå larm om något inte fungerar. Vi föräldrar blir delaktiga och kan fråga barnen om det som står i brevet. Man skriver ju ut brevet och sätter upp det hemma. Vadå, sortera in i passande mapp?? "flerbarnsmamma"

vintage, 20:36, 5 september 2014. Anmäl

Ja men det är väl själva fanken vad alla vet precis hur vi lärare ska göra vårt jobb. Alltså ursäkta men det är väl faktiskt inte helt orimligt att förutsätta att du som förälder är intresserad av vad ditt barn gör större delen av sitt liv om dagarna? Du ska definitivt kunna lita på att ditt barn får rätt utbildning utan att du ska behöva följa varje moment, men skolan är inte något isolerad institution som producerar en "tjänst" du bara "köper". Vi i skolan och du som förälder har ett gemensamt ansvar för en individ. Det är väl jättebra att du delar Margaretas uppmaning om att låta lärare göra sitt jobb och lita på att vi har kompetents för det som vi gör och låta oss prioritera vår tid och vårt arbete. Men det blir ju lite motsägelsefullt sen när du sen slänger iväg ett "tips" om hur jag ska prioritera min tid och förlöjligar mina försök till pedagogisk delaktighet i ditt barns utveckling med att beskriva det som något slags clipart kollage? Aja, det blir veckobrev i fortsättningen också tack så mycket.

Arga Pedagogen, 20:32, 5 september 2014. Anmäl

Vad gäller informationsbiten så är vi faktiskt ganska många i övrigt kompetenta människor, som har ganska svårt att hantera, sortera och sovra bland så mycket information. Ibland är det dessutom fråga om desinformation. Att vi tycker detta kan vara betungande har inget som helst att göra med att vi skulle vara mindre intresserade av våra barns utveckling eller älska dem mindre. Tvärtom är vi kanske de som verkligen besitter förmågan att vara närvarande föräldrar om vi bara slipper att distraheras alltför ofta av halvt meningslös information. Även om den är välment.

Anna, 20:29, 5 september 2014. Anmäl

Man kan ju se det från ett större samhälleligt perspektiv också. D.v.s. att man inte bara behöver se till den enskilde förälderns eller alternativt lärarens bästa utan istället till samhället i stort. Självklart ska inte den enskilda läraren jobba över eller jobba kväll om hennes avtal om arbetstider och anställningsform inte är så utformade. Men avtal kan man ju alltid ändra på, t.ex. för samhällets bästa. Förr hade man oftast s.k. "kvartssamtal" och liknande på kvällstid, men så inte nu längre. Att man ändrat på det har nog inget att göra med lärarnas bästa. Snarare är det skolans kortsiktiga ekonomiska skäl som styrt. Men på det viset drabbas samhället i stort (och därmed också ett större antal individer, än om lärarna kunnat arbeta vissa kvällar).

Anna, 20:11, 5 september 2014. Anmäl

Jag får intrycket att journalisten har det svårt att uppfostra och ta hand om sitt/sina barn och därmed också förväntar sig att allt ska skrädarsys utifrån just hennes behov. Det är anmärkningsvärt att en journalist uppvisar problem med att handskas med mycket information och inte kan systematisera det på ett för henne enkelt sätt. Det är också förmodligen så att om hon INTE hade fått en kort rapport varje vecka, så hade hennes artikel idag istället handlat om att hon inte får veta vad som pågår i skolan................

Dre, 19:26, 5 september 2014. Anmäl

Jag får intrycket att journalisten tycker det är oerhört besvärande och betungande att var förälder och mest letar efter någon gnälla över för att få utlopp för sin frustration. Det kan väl vara bra att veta också att allt går ungefär som planerat i skolan. Om journalisten INTE fått ett brev denna veckan, så hade förmodligen artikeln handlat om att hon inte får tillräcklig information.

Dre, 19:23, 5 september 2014. Anmäl

@Peter "Vilka kan vara viktigare än de som betalar ens lön?" Barnen naturligtvis!

Ludde, 16:12, 5 september 2014. Anmäl

@marre - Att vara lärare är ett arbete, och lärarnas arbetstid ska föräldrarna respektera. Att vara förälder är inte ett arbete i samma bemärkelse. Att ha barn är ett frivilligt åtagande, och är man inte beredd att lägga några timmar på ett föräldramöte eller liknande ska man kanske fundera över om jobbet eller den egna avkomman är viktigast. Helst ska detta funderande vara avklarat innan man sätter barn till världen. Är man inte beredd att "offra" några timmar av sin arbetsdag då och då för att hålla sig à jour om vad ens barn har för sig hela dagarna på förskola/skola/fritids - ja, då kanske man inte passar att vara förälder, helt enkelt. Om man inte har möjlighet att flexa finns det 240 föräldradagar/förälder att använda. Face it, livet med barn är ett annat än livet utan barn. Det kräver andra prioriteringar. Punkt.

Sara, 15:36, 5 september 2014. Anmäl

Det är föräldrarna som väljer skola och sprider ryktet om en skola till andra föräldrar. Vilka kan vara viktigare än de som betalar ens lön?

Peter, 15:26, 5 september 2014. Anmäl

Äppelviken, kl 17.07

Han är välklädd, har en outfit som signalerar direktör. Utan att darra på manschetten talar han om för en person jag känner att han är en ”lägenhetsslusk”.

Orsaken till detta är att min vän parkerat på gatan framför mannens villa i Äppelviken, Bromma. Det råder inget som helst parkeringsförbud, men ”direktören” förklarar för min vän att det är självskrivet att man inte parkerar framför någon annans (läs hans) villa­grind. Min vän undrar om personen i fråga köpt den aktuella gatan, eller ingick den möjlighen i husköpet?

”Är du uppkäftig din jävel? Jag ska ta reda på var du bor”, kontrar ”direktören”. Min vän pekar upp mot lägenheterna på Runda vägen och säger att han bor där.

”Jaha, du är en så där lägenhetsslusk”, levererar ”direktören”.

”Jaha”. Som om det skulle förklara saken. Hur skulle någon som bor i en lägenhet på Runda vägen kunna förstå vilka privilegier man har om man köpt en villa i Äppelviken?

Jag ryser förstås. Denna samtida konversation säger allt om det Stockholm där segregationen dagligen tar sig nya, bisarra uttryck.

Stockholm skaver i mitt hjärta.

Ulrika By

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

För arkivet.

Anonym, 18:37, 27 maj 2014. Anmäl

Kommentaren nedan säger en del om "vän av hyfs". Etc. etc. in absurdum...

Klen, 07:54, 21 maj 2014. Anmäl

Artikeln säger en del om Ulrika By.

vän av hyfs, 15:03, 20 maj 2014. Anmäl

Karlaplan 22.0

Snart jul. Alla ska vara snälla. Alla som kan, alltså.

Ser Dickens ”A Christmas Carol” på Maximteatern och tänker på hur märkligt det är med högtider då man plötsligt förväntas tänka mer på andra än vad man annars gör.
Ni vet hur upphaussat allt blir. Alla ska tindra. Äta god mat. Döva dåliga samveten.

Men först ska vi stressa ihjäl oss samtidigt som vi gärna låtsas att vi står över konsumtionshysterin.

Mr Scrooge i den klassiska julsagan har ett grymt cv när det gäller kvaddade jular, särskilt på det känslomässiga planet.
Det gör honom till en ensam, snål och girig man. Bara sekunder innan han ska dö inser han sitt misstag.

Hans plötsliga självrannsakan leder till ett nytt liv – fyllt av kärlek, närhet, värme. Han hade kunnat ha det så hela sitt liv, precis som du och jag skulle kunna ha det. Om vi bara orkade se att det faktiskt spelar roll att man bryr sig.

Det gör ont att veta att många barn inte kommer får den jul som skyltfönstren påstår finns. Det tycker jag vi ska tänka på varje dag, inte bara på julafton. Eller så bestämmer vi helt enkelt att julafton – det kan det få vara varenda dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

S:t Eriks­gatan 16.53

Asfalten. Korsningarna. Cykelbanorna. Cyklisterna. Jag vill att ni ska veta att jag älskar er, ni som kan cykla.

Ni håller tempot, ni cyklar efter en viss logik. Ni kastar en blick över axeln innan ni girar.

Och ni är tåliga. Med tanke på hur många föraktfulla kommentarer som ständigt fälls om er kroppsnära klädsel och sköna upptempo borde ni ha gett upp för länge sedan. Men det gör ni inte. Ni blir bara fler och fler och jag verkar vara den enda i min omgivning som på riktigt njuter av det.

Jag är inte ironisk: Det är obegripligt att ni tvingas ta så mycket skit, eftersom ni inte ens utgör en tiondel så stor fara som många andra som förvirrat trampar runt därute.

Undrar stilla om ni som långsamt vinglar runt med överfyllda cykelkorgar någonsin funderar över er roll i trafiken.

Visar ni någonsin några tecken? Nej.

Går det att lista ut vad ni har för planer när ni kryssar fram på cykelbanorna, ofta i bredd? Nej.

Kan ni utan förvarning tvärnita utanför McDonald’s på S:t Eriksgatan? Ja.

Och när det är rött ljus, glider ni då utan eftertanke förbi tio väntande cyklister som uppenbarligen är hundra gånger snabbare än ni, bara för att blockera alla när ni sedan knappt kommer i väg? Ja, det gör ni.

Kan ni inte sluta med det, snälla.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

tack! /L - funderar, kan man få folk att sluta med hörlurar i trafiken också mån tro?

L otta - "svettopendlare" det var bra!, 12:55, 18 september 2013. Anmäl

Tack för ett bra inlägg! På min två mil långa cykelresa in mot centrala Sthlm händer detta vid varje rödljus. Men det är mest irriterande för oss som väntar i kön. Värre är att på trånga cykelbanor plötsligt bara svänga och eller bromsa utan att ge tecken. Då försätter man alla cyklister runt om i fara. Sköna kläder, en snabb hoj, en bra hjälm och till sist lite hänsyn till varandra - prova så får ni se :) (Alla i lycra är inte män, vi tjejer gillar också fart och träning)

Anna - cyklist, 10:25, 14 september 2013. Anmäl

Notera att föregående skrevs med en nypa ironi, även om det finns viss sanning. Lycra och snabb cykel betyder inte att man kan cykla, lika lite som att sunkig cykel och fladdriga kläder betyder att man inte kan det. Men till övervägande del skulle jag nog ändå säga att året runt-MEMILs är bättre cyklister än de som bara cyklar sporadiskt under sommaren.

Magnus, 12:49, 13 september 2013. Anmäl

Nej, en MEMIL knäcks inte av spydigheterna, eftersom de kommer från människor som försöker slå ur ett underläge. Vi vet att de bara är avis på oss för att vi är snabbare, snyggare och friskare, och dessutom har snabbare, dyrare och ballare cyklar. Ungefär som de som gnäller om stekare i dyra sportbilar - de är bara sura för att de själva måste köra Volvo.

Magnus, 12:47, 13 september 2013. Anmäl

Ulrika, tänk om fler kunde tänka som du! Då kunde vi ha en lite skönare atmosfär i cykeltrafiken.

Anonym, 12:44, 13 september 2013. Anmäl

När man cyklat en del känner man lätt igen en duktig cyklist. Man kollar på om klädseln är oklanderlig, cykeln välskött, hur cyklisten sitter på cykeln och ett gott trafikvett. En sådan cyklist trängs jag gärna med på cykelbanorna.

Apfelstrudel, 10:50, 13 september 2013. Anmäl

Tack Ulrika det värmer en "svettopendlare".

Anonym, 10:00, 13 september 2013. Anmäl

De kommer i klungor, snabbt och tyst, "attackcyklisterna". Iförda sin uniform där oftast ngn slags "simglasögon" och öronproppar tycks ingå, kanske får de sina order via "propparna", vad vet man? Ingår dessa "attackcyklister" i någon sekt var högsta mål är att hålla alla "otrogna" inomhus? Med risk för att förlora sin, kanske fyllda väska/korg, eller i värsta fall livet smyger gående sig försiktigt fram för att ta sig över dessa "minfält" där a-cyklisterna lurar. Anar att dessa a-cyklister, efter avslutat pass på stadens gator, återfinns vilt härjandes på vattenskoter.

Ulla, 08:47, 13 september 2013. Anmäl

Svar till rockdemon@live.se Grattis, du tillkännagav dig precis till den yra, vingliga skara cyklister som beskrivs i blogginlägget :)

Christian, 23:24, 12 september 2013. Anmäl

Första gången jag läser i etablerade media något positivt om mamiller. Visst - några kör för fort osv, men de flesta har faktiskt någorlunda koll. I biltrafiken är motsvarigheten till mamillerna norm (dvs viss fortkörning förekommer, men de flesta är någorlunda fokuserade och trafiksäkra), medan det på cykelbanorna är motsvarigheten till dement gubbe-i-keps som är norm om man ska vara fördomsfull (dvs kör sakta och lite virrigt).

Anonym, 19:04, 12 september 2013. Anmäl