Sockenvägen kl 18.55

Gullregn! Vilket ljuvligt skyfall. Kaskader av gula blommor kantar vägen från ena rondellen till den andra.

Här kunde jag ha brustit ut i än mer naturlyrik, som en fortsättning på förra Stockholmsspaningen. Stadens invånare vet att det finns att ösa ur. Vi har kunnat njuta av hägg, äppelblom, syren och gullregn nästan samtidigt. Att döma av läsarmejl har många förundrats över försommarens underbara skönhet.

Annons:

Men nej.

Det blir inga fler spontana kärleksförklaringar till denna årstid från mig. En närstående fyra­årings första och akuta astmaanfall samt ett sex timmar långt besök på sjukhuset senare ser jag bara giftgulgröna drivor av antraxpulver vart jag än går.

Går och går, förresten. Vaggar är en bättre beskrivning. Det är inte av ointresse för omvärlden som Stockholmsbetraktelserna kommer från samma förort två gånger i rad. Man kommer inte så långt i mitt höggravida tillstånd.

Men snart ska jag uppleva Stockholms alla möjligheter. Det var väl inte så jobbigt egentligen, det där att aldrig få sova? Klart jag orkar utnyttja föräldradagarna till att vidga mina vyer, det är ju bara en liten vagn att dra på.

Minnet är kort. Och tur är väl det.

virve.hedenborg@dn.se

Handelsvägen 44, kl 19.55

Det är tidig kväll, himlen går mot djupblått, knopparna är saftiga och lättsinnet rinner över.

Jag borde sitta inne och förbereda och administrera och leta lägsta elprisleverantör. Men våren drar ut mig. Jag vill hoppa hopprep, spela kula, cykla runt runt kvarteret, sitta på en parkbänks rygg med fötterna på sitsen, tjuvröka och prata om allt som ska hända.

Det är vår och blommorna har starka, klara färger medan löv och gräs är skirt grönt. Luften är klar och precis allt är möjligt nu, när allt spirar och strävar framåt, uppåt.

Det inger en känsla av att vi måste skynda, innan sommaren kommer och lägger sitt dästa lock över det nyutsprungna.

Det är något de här vackraste dagarna som gör mig sorgsen över att de så snart tar slut. Tiden mellan hägg och syren hör till alla nykläckta och hungriga på livet. Staden lockar, äventyret hägrar.

Nu, medelålders i förorten, finns också mycket som ska hinnas med:

Jorden ska myllas, gräsmattor gödslas, plantor planteras, buskar klippas, utemöbler oljas, terrasser skrubbas, lekstugors tak lagas, ogräs dras upp och blomlådor fyllas.

Och det är vackert så.

virve.hedenborg@dn.se

Mäster Samuelsgatan 10.30

Det ska vara vår. Därför: ballerinaskor, vadlång cigarettbyxa, blå, tunn parkas. Vårvindar friska ger dock huden ett blåaktigt skimmer.
I dag ska jag och hundratals till titta på nyaste gallerian i stan. Den är inte ljus och luftig, snarare lite prångig och mörk i gångarna men med öppna torg av restauranger, utspridda som kluttar här och där.
Det luktar lite mat och nybyggt. Stället påminner om Chelsea Market i New York och jag känner mig såklart otroligt mondän och cool som kan dra den liknelsen.
Vid ingången till den allmänna toaletten sitter en dam och stickar, precis som utomlands. Men hon har ingen liten skål med mynt framför sig, toalettbesöket är gratis. Pluspoäng! Spolning och kranar är automatiska. Men inte låset, det var bara trasigt. Visade det sig. Det finns en gullig liten miniatyrtoalett för barn.
Det är kallt ute och jag har tid över. Jag äter mig igenom tre av matställena. Tapas på ett ställe, dim sums på ett annat och så vanlig fika på ett tredje.
Efter några timmar går jag ut i kylan. Mätt och belåten, men utan att ha handlat med något hem.
Värme, toa och mat. Räcker fint för mig. Men räcker det för att bära ett köpcentrum?

Västra Trädgårds­gatan kl 10

Ivar Tengbom skapade palatset åt tändstickskungen Ivar Kreuger, och det är så tjusigt att man dånar. Detaljer från stilrent tjugotal och modern, god smak smälter samman i en skön förening. Toaletterna är idel ädelträ, marmor och rosenolja.

Alltså på riktigt – rosenolja. I en liten flaskvas finns en ros som visar sig vara fejk och i stället för stjälk sitter ett snöre, nedsänkt i oljan.

Nu är huset ett konferens- och kontorshotell, tidigare var det investmentbanken Carnegies kontor. Det var lika flott då.

Yrket gör att jag får glänta på dörren till många olika arbetsplatser.

Tänk att ha ett kontor där man vill klä sig i House of Elliot-klänningar och skrida runt mellan rummen!

Vardagen tar mig till andra miljöer.

För några helger sedan var jag i ett ordinärt omklädningsrum och en gympasal för skolbarn i mellanstadiet. Där var det inte alls lika fint. Det var precis så sjaskigt – eller sjaskigare – som jag själv minns skoltiden. Fukt- och svettlukt. Blöta pappersslamsor på toagolvet.

Tänk att ha en arbetsplats där man vill lämna rummet innan arbetsdagen ens börjat!

Så borde det inte få vara.

virve.hedenborg@dn.se

Götgatan kl 8.15

Slask, slask, slask. Vilken sörja. Tänk när snön är ny och vit. Så rent. Sen blir det brunsvartgrått. Plötsligt blir alla avgaser vi andas in synliga. Lungorna kan ju inte må bra av stan. Lungmos. Det fanns ett recept i boken om Strindbergs middagar. Påminde om pölsa. Det serverar man nog inte i skolorna längre.

Det var egentligen inte så äckligt, man skulle bara tycka det. Smakade som korv, fast utsmetat och grynigt. Färgen påminde om snömodd. Ibland ser avgassnö ut som halvsmält vaniljglass rundrörd med O’boy. För tidigt för glass. Semla kan man väl inte heller äta så här tidigt, men en chokladcroissant och en cappuccino är normalt.

De där två kan bara gå i högstadiet, ändå har de råd att köpa hämtkaffe. Gjorde vi det? Fanns ens Seven Eleven då – ja, det måste det väl ha gjort? Jaha, killar kan också ha den där pälsbollsmössan. Knappast trendig längre. Och tänk, Skobell. Helt otroligt att det finns kvar. Nu måste tanten ha dött för länge sedan. Vilket konstigt extrajobb det var, damma skor i en källare. Blä, sötäcklig smak i munnen. För lite kaffe, för mycket konstgjord mjölk. Att folk ändå orkar cykla i slasket.

virve.hedenborg@dn.se

Kastellholmen 22.15

Över på andra sidan ser husens upplysta fönster ut som adventsluckor. Jag har aldrig kört bil över Skeppsholmsbron förut, det kändes nästan lite förbjudet. Holmen är nedsläckt så här dags, utom en restaurang med glasveranda som tindrar av alla juleljus.

På bron över till nästa lilla ö fick man inte köra. Två byggnader hade marschaller utanför porten – båda abonnerade för julfest. Det är den tiden på året då stora sällskap som bara har det gemensamt att de jobbar ihop umgås över stora mängder mat.

Grupperna står ut på flera sätt. De är ofta i mer blandad ålder än vad som är vanligt på krogen, många är finklädda på det där ”gå bort”-sättet och alla ser lite lagom borttappade ut som när man anmodas prata, men kanske inte riktigt vet om vad. Det brukar lätta efter glöggen.

Klockan är inte mycket när jag går hem. Tillställningarna jag går förbi ser ut att ha varit städade med tidiga uppbrott. Den jag var på ska fortsätta ett bra tag till.

För precis ett år sedan stod jag på samma plats, och då gnistrade hela Stockholm vintervitt. Nu är natthimlen beckmörk, vattnet svart och trottoaren glittrar regnvåt. Det är vackert det också.

Sturegatan kl 22

Vem bryr sig om gatuadresser – det är landmärken som ger ledning. Vid en viss ålder kommunicerar man med sådana som inte längre finns.

Den här kvällen ska tjejgänget ses. Bordet är bokat av henne som har bäst koll på nya restauranger. Messen börjar droppa in när det närmar sig. ”Var ses vi? Var ligger stället? ”Det är Brolins gamla, Undici.” ”Ah, ok – gamla Astis alltså?”

Astis.

Då; nervös väntan i kö med lånat leg, falskt SL-kort och ett inövat personnummer (vi hade funnit formeln för att få de sista fyra siffrorna rätt. Som om vakten skulle ha kunnat kontrollräkna …). Väl inne slösades inga pengar på mat – om man inte var tvungen att dela en pizza för att komma åt vinet.

Nu; medelålders kvinnor runt ett bord, beredda att betala lite för mycket för en god middag där upplevelsen av oväntade nya smaker att mingelprata om efteråt är halva grejen.

Tiden går och Stockholms ställen öppnar, har en glanstid och försvinner. Allt är som det ska vara, om än lite vemodigt att minnas.

Andra insomnade hak: Café la Clé, Bäckahästen, Gino, Melody, Ritz, Piccolino, Gildas, Arnolds, Köket, Trap bar. Men Spy bar, det finns i alla fall kvar. Väl?

Västra Årstabron kl 07.55

Cykelbanan slingrar sig upp från skogen och uppe vid brons början ser vägen ut att sluta i ett vitt moln. Morgondimman stiger från spegelblankt vatten. Jag och andra morgontrafikanter sveps in det mjölkvita. Det skapar en illusion av att vi är ensamma här uppe, högt uppe i luften. Det är en av alla vackra morgnar årstiden bjudit på.

Kan det vara den vackraste hösten i mannaminne? I flera veckor har trädkronorna sprakat i bästa Elsa Beskow-stil. Alla löv står i brand – rött, gult, orange. Luften är klar, men inte för kall. Hösten är som sommaren, men lite bättre och lite snyggare. Solljuset är inte lika skarpt och folk har mer kläder på sig.

Samma bro på vägen hem. Solen håller på att gå ned. På väg till Tantostranden är vyn naturromantisk. Från det här hållet är utsikten en helt annan, urban i kubik. Moderna kontorsbyggnader tornar upp sig längs med vattnet. Rakt framåt, nedanför bron ser det ut som en blandning av grustag, rivnings- och byggplats. Stora graffitimålningar skymtar.

Det är jag, några cyklister till och en klunga gruppjoggare med reflexvästar som trängs på bron.

Mörkret faller snabbt, kallfuktig luft kryper innanför kragen.

virve.hedenborg@dn.se

Årstaplan 8.25

Varje morgon samma väg. Bekanta ansikten. Mannen med yvigt hår och portfölj, mannen med färgglad t-tröja, shorts, ryggsäck och flås i stegen. Mammor och pappor som lämnar dagisbarn. Hej hej, vink vink.
Så sover vi lite längre en dag och går utanför våra vanliga tider. Helt andra ansikten. Inte så många vuxna, desto fler barn. De är av modell större och går själva till skolan.

Att kliva ur sina tider är som att få syn på parallella universum. Där pågår samma rutinerade vardag, fast andras.

Den här morgonen börjar arbetsdagen på annan plats och annan tid än vanligt. Utrustad med karta trampar jag i väg. Vid ett ställe som jag tror heter Årstaplan väller ungdomar fram på gång- och cykelbanan. Det myllrar ur spårvagn och buss, överallt ryggsäckar och jeans.

På vägen hem cyklar jag vilse tre gånger. Vid en trafikknutpunkt där spårväg, tunnelbana, buss och bilväg möts blir jag helförvirrad och tappar bort färdriktningen fullständigt.

Så får jag syn på honom. Mannen från mitt morgonuniversum. Färgglad t-tröja, ryggsäck och flås i stegen. Och med ens vet jag åt vilket håll jag ska styra.

Nordiska museet, 20.35

Glamorama, glamour, glam? Det vankades modefest. Jättemånga, jättelånga personer på en scen. Runt omkring den ett hav av sittande gäster i olika kreationer. Från den anspråkslösa svarta till full exhibitionistutstyrsel.

Jag och kollegan hukhasade hastigt förbi foto­grafernas blixtar vid ingången (det hade vi naturligtvis inte behövt göra, ingen riktade linsen mot oss) och ställde oss att titta. De flesta andra som kom in poserade vant. Vi kändisspottade och fick snabbt full bingoplatta. Ett tag trodde jag mig se Alexander Skarsgård.

Vi tyckte lite synd om flickorna i rosa, glansiga låtsas­rokokoklänningar som delade ut tunna chokladflarn från sponsorn. Deras outfits hade garanterat korats som de ­vackraste – om publiken varit sju.

Festen var nog ganska glammig. Men för att vara en inblick i den ljuva världen kändes det ändå inte så dekadent.
Trots kvällens alla timmars fri bar var taxikön hem städad. De flesta stod med en goodiebag med gratisprodukter på armen och en flaska vitaminvatten i handen. Den var också gratis.

virve.hedenborg@dn.se