En topplista för din del av webben

Vad sägs om en lista med tips på intressanta länkar, anpassad efter just dina intressen? Det är precis vad RSS-läsaren Slow Feeds vill erbjuda.

RSS är en slags nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att surfa runt på webben och besöka alla de webbsidor man är intresserad av kan man få nya rubriker levererade till sin RSS-läsare, en digital brevlåda. En av de allra populäraste tjänsterna för RSS är Googles gratistjänst Reader. Där kan man bland annat stoppa in en prenumeration på den här bloggen eller något de övriga alternativen här på dn.se.

Problemet med RSS är att mängden information lätt svämmar över alla breddar, när man lägger till så många prenumerationer att det inte finns en chans i världen att hålla jämna steg med rubrikerna som trillar in.

Den självklara lösningen är att vara sparsam med antalet prenumerationer och aktivt rensa ut de man inte hinner med.

Eller så gör man tvärt om: Lägger till massor och låter tekniken vaska fram guldkornen och presentera dem i en personlig topplista.

Hur lite av intresse jag hittar på nätets generella topplistor skrev jag om för två veckor sedan. Mer spännande och för mig relevanta topplistor hittar jag på de topplistor som är anpassade till mig. Som exempel nämnde jag det dagliga mail som Twitter skickar ut.

Mailet innehåller länkar till webbsidor som många av dem jag följer på Twitter har tipsat om under de senaste 24 timmarna. Eftersom det är personer som jag själv valt att följa är det ett urval där jag ofta hittar saker som jag annars hade missat.

Vad jag inte nämnde i blogginlägget är en annan liknande lösning som jag använder: RSS-läsaren Fever.

Istället för att sammanställa de populäraste länkarna bland allt som twittras tittar Fever på de länkar som finns med i de artiklar och blogginlägg som kommer i mina RSS-prenumerationer. Grundprincipen är samma som för Twitters mejl: Om många bloggare som jag valt att läsa länkar till samma artikel, då är sannolikheten stor för att jag ska vara intresserad av den.

Jag hinner aldrig läsa allt i Fever, bara de fåtal prenumerationer som finns i mappen som heter ”Prioriterat”. Däremot försöker jag varje dag att slänga ett öga på topplistan – och hittar nästan alltid något intressant som jag hade missat.

Problemet med Fever är att det är ett program som kräver att användaren har en egen webbserver. Slow Feeds bygger på samma princip som Fever, men är betydligt enklare att komma igång med tack vare att appen kopplas till just Google Reader.