“Svara ordentligt! Ja eller nej?”

Min son var just fyllda fyra när uppmaningen kom. “Pappa, svara ordentligt! Ja eller nej?!” Jag frågade några gånger varför mitt jakande “mmm” inte räckte. Och till slut lyckades han förklara: Ett “mmm” kunde nämligen visa sig vara ett “nej” – när jag väl lyft blicken från mobiltelefonen och blivit uppmärksam på vad han faktiskt frågat om.

Han hade identifierat att en mobiltelefon i mina händer innebar att han inte kunde lita på att han hade min uppmärksamhet. För mig var det en ögonöppnare och sedan dess har jag blivit betydligt bättre på att lägga undan telefonen när jag pratar med honom eller hans syster.

Själv befinner jag mig ibland i den andra änden, är den som irriterar mig på skärmen. När jag föreläser och några av studenterna slutar lyssna på mig och istället ägnar sig åt sina telefoner eller datorer riktar jag irritationen i första hand mot mig själv. Är föreläsningen inte tillräckligt spännande så får man hitta på något annat.

Mer frustrerande är de gånger jag märkt att två elever i var sin ände av klassrummet helt uppenbart kommunicerar med varandra. Skrattar de åt bilder från helgens fest eller är det något jag gör, säger eller har på mig som gör dem så muntra? (Här måste jag för ordningens skull påpeka att det inte är tekniken som skapat den möjligheten att bygga “privata rum” i klassrummet. När jag läste på Journalisthögskolan i Göteborg var jag en av dem som hjälpte till att ge föreläsaren osäkerhetskänsla, men då ordnade vi det med hjälp av papperslappar som skickades fram och tillbaka i klassrummet.)

Kopplat till de här upplevelserna funderar jag på hur den tekniska utvecklingen kommer att påverka kommunikationen när två eller flera människor möts. Skärmarna blir allt mindre och allt mer diskreta. Idag kan de flesta av oss försöka smyga med en mobiltelefon under bordet. Några har kanske redan skaffat en smart klocka. Och om Google och andra teknikföretag får som de vill – jag tänker på Google Glass – kommer skärmarna bli ännu mindre och flytta ännu närmare ögat. Därmed blir det också allt enklare att dölja att man egentligen har uppmärksamheten, åtminstone delvis, riktad åt ett helt annat håll.

Jag är inte särskilt orolig för att det på sikt ska orsaka några större problem. Det kan bli en övergångsperiod som är lite skakig, men till slut sätter sig säkert en ny form av skärm-vett som de flesta av oss är bekväma med.

Den som återkommande slarvar med uppmärksamheten kommer att bli avslöjad.

“Svara ordentligt! Ja eller nej?!”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0