Meningslösa mätningar och tvärsäkra fans

Nya opinionssiffror i den republikanska nomineringstävlingen bekräftar än en gång hur meningslösa opinionssiffror ofta är – i varje fall som förutsägelse för den kommande utgången i primärvalen.

Det är dock inte något som en del av de fåtöljanalytiker som förgyller kommentarfältet på denna blogg verkar förstå. Deras egenhändigt skapade fantasi om verkligheten förstärks av vad de får bekräftat på sina favoritsajter – inte från vad som händer i den reella verkligheten. De befinner sig inte i USA, har inte besökt Iowa eller någon annan aktuell primärvalsdelstat, men ändå ”vet” de tvärsäkert att deras Avhållne Ledare (Ron Paul) är ignorerad av medierna. Det spelar då ingen roll att jag och många andra (för att inte tala om amerikanska medier) gång på gång skriver om den 78-årige libertarianen från Texas. Vi påstås ändå ägna oss ändå åt att ”mörka” hans existens. Det blir både parodiskt och tröttsamt. Men så är det att försöka diskutera med troende.

Annons:

Det jag har sett av Paul är att hans åsikter må vara kontroversiella, i vissa fall ultrareaktionära och i vissa fall udda, men att han är  i detta fält något så ovanligt som en ärlig politiker som inte ändrar sig beroende på vindriktningen. Personligen förefaller han också att vara hyfsat anspråkslös. Jag undrar om han har en aning om hur blinda och fanatiska hans skällande bandhundar till anhängare är.

Hur som helst: Att Newt Gingrich nu har tappat avsevärt från sin toppnotering för någon vecka sedan och nu åter ligger efter Mitt Romney (enligt CNN/ORC) förvånar inte.

Michele Bachman, Rick Perry, Herman Cain forsade i tur och ordning upp som mest lovande ”anti-Romney”-kandidater, men gick samma väg: luften gick ur efter att väljarna hörde vad de sa och såg hur de betedde sig. Gingrich peakade förmodligen lite för tidigt, men ska inte räknas ut ännu. Hans inte oväntade tillbakagång gör att läget fortfarande är lika ovisst inför Iowa 3 januari.

En joker i leken är Ron Paul, som nu har placerat sig på en stadig tredjeplats i de nationella mätningarna. Han är ingen vanlig ”anti-Romney”, utan spelar i en egen division (med sitt förespråkande för avkriminalisering av cannabis, utrikespolitiska isolationism och radikala nedmontering av statsmakten) och har klättrat vecka för vecka. I Iowa har (enligt Public Policy Polling) Paul till och med tagit ledningen med 23 procent, före Mitt Romney på 20 procent och 14 procent för Gingrich (som nu har tappat hälften av sitt stöd på ett par veckor).

I Iowa har Paul en verklig vinstchans, men det är inte på grund av opinionsmätningarna, utan därför att han där sedan länge har en kraftfull och välfinansierad kampanjorganisation. Han har råd att köra många tv-annonser. Detta till skillnad från Gingrich, som inte har en kampanjkassa att tala om.

Ron Paul är i högsta grad med i leken och i väljarnas kalkyler. Enligt en alldeles färsk Washington Post/ABC News-mätning säger de flesta republikaner att de uppskattar Ron Pauls åsikter om begränsad statsmakt, men för många är hans principmotstånd mot att USA intervenerar militärt i andra länder ett skäl till att inte stödja honom. Två tredjedelar tror på att Paul säger det han menar, vilket är betydligt fler än vad Romney och Gingrich får – inte förvånande kanske med tanke på Mitt/Newt-flippfloppandet.

En knapp majoritet tror ändå inte att Paul har den personlighet och temperament som krävs av en effektiv president.

Den ”ignorerade” Ron Paul

Den sista republikanska valdebatten före de första nomineringsmötena i Iowa 3 januari och primärvalet i New Hampshire den 10 januari blev inte riktigt den sluggerfest som en del hade förväntat sig.

Den senaste tidens ”frontrunner” Newt Gingrich attackerades från alla håll, och klarade sig inte helt oskadd ur debatten.

Jag återkommer med en större analys av drabbningen i lördagens tryckta DN.

Nu vill jag i stället ta upp några läsarreaktioner. Hatmejl och andra tjuvnyp brukar jag inte kommentera. Men när jag skrev en större porträttartikel om Newt Gingrich i torsdagens DN (se http://blogg.dn.se/nyheter/varlden/newt-gingrich-ar-sin-egen-varsta-fiende ) pepprades jag av så många mejl med nästan identiskt konspiratoriskt innehåll att jag började se ett mönster.

I ett mejl får jag frågan: ”Munkavle?”

I ett annat heter det: ”…kommersiell media är vidrig och tack och lov för internet…”

Ytterligare ett mejl: ”Om ni inte kan något om USA politik så bör ni inte skriva något…”

Vad har de gemensamt? Jo, att jag inte skriver nog mycket om Ron Paul, kongressledamoten från Texas, som nu för andra gången försöker bli republikanernas presidentkandidat (han har tidigare ställt upp som libertarian, utanför de etablerade partierna).

Det underförstådda budskapet är att DN och andra etablerade medier manipulerar och förtiger och ignorerar Ron Paul. Att påstå att Ron Paul skulle ignoreras och marginaliseras i amerikanska medier är helt enkelt inte sant. Men det är en mytbildning som stämmer med den martyrroll som en del av Pauls anhängare försöker anamma.

I DN:s fall handlade detta tillslag om just Gingrich, eftersom han (åtminstone fram till i går) ledde opinionsmätningarna såväl i några viktiga delstater som nationellt. Och nej, bästa mejlskrivare, det är precis som ni säger: nätets existens gör att ingenting går att dölja ändå – särskilt inte vad som pågår i en amerikansk valrörelse som vem som helst kan följa i sin laptop eller smartphone. Och många Ron Paul-entusiaster runt om i världen och i Sverige gör det uppenbarligen.

Jag kan försäkra att jag kommer att ägna ordentligt utrymme åt Ron Paul när det är befogat. Troligen redan i samband med nomineringsmötet i Iowa den 3 januari, där Paul enligt opinionssiffrorna har goda chanser att göra bra ifrån sig – eller till och med vinna.

Men han har också sina gränser för hur utbrett stöd han kan få. Det framgick tydligt av den sista tv-valdebatten i Sioux City natten till fredagen. Han är i fas med konservativa republikaner så länge han talar om att spara på statsutgifterna och individens frihet.

När han däremot säger att USA inte ska vara världspolis och att han kan förstå att Iran vill skaffa sig kärnvapen – då blir det den potentiella väljarskaran betydligt smalare.

Så även om Ron Paul kan ställa till det Iowa finns det ingen som tror att han till slut kommer att bli partiets presidentkandidat. Vad som däremot bör skrämma slag på det republikanska etablissemanget är möjligheten att Ron Paul får ett så starkt stöd att han överväger att kandidera som kandidat för ett ”tredje parti”. Det skulle närmast garantera ett återval för Barack Obama.

Gingrich manar fram neokonservativa spöken

De republikanska kandidaterna klättrar över varandra för att framstå som mest Israel-vänliga. Men ingen har gått längre än Newt Gingrich, som medveten om den proisraeliska lobbyns inflytande i USA gör allt för att befästa sin ledning i opinionsmätningarna.

Nu har han sagt att palestinierna är ett ”uppfunnet folk”, eftersom det inte existerade någon palestinsk stat när Israel grundades.

Uttalandet är inte bara grundlöst, särskilt för att komma från en person som gärna kallar sig för historiker; det placerar också den förre republikanske talmannen i en extrem position inom sitt parti. Det har sedan årtionden rått konsensus i båda partierna i Washington, även bekräftad av president George W Bush, att USA eftersträvar en tvåstatslösning i Mellanöstern. Gingrich sade inget om just den frågan, men hela hans intervju för kabelteve-kanalen The Jewish Channel andades avståndstagande för en fredslösning mellan israeler och palestinier (de senare finns ju liksom inte, de är egentligen ”araber” om man ska tro Gingrich).

Om han själv står för vad han säger må vara osagt, med tanke på att han brukar ändra åsikt så snabbt att bloggare och twittrare har svårt att hänga med. Men just i Mellanösternfrågan verkar Gingrich ha bestämt sig för att satsa hårt. Målet är att han ska vara den som älskar Israel ännu mer än vad de evangeliskt-kristna sionisterna Michele Bachmann och Rick Perry (för att inte tala om mormonen Mitt Romney) gör. Både Gingrich och Bachmann har lovat att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem (internationellt omstridd stad eftersom dess palestinska del ockuperades och annekterades av Israel 1967). Och Romney har sagt att hans första utländska resa om han väljs till president kommer att gå till Israel.

Chuck Todd, tungt nyhetsankare på MSNBC twittrade: ”Kommer någon att överträffa Romney och lova att hålla sitt installationstal FRÅN Israel?”

Det som bör tas på allvar är att Gingrichs Israelutspel är en del av en större politisk manöver, som syftar till att dra till sig stöd från den sedan Bush-eran diskrediterade neokonservativa falangen i det republikanska partiet. Alltså den grupp politiker och ideologer som stod bakom försvarsminister Donald Rumsfeld och vice president Dick Cheney och som drev på för att USA skulle starta det katastrofala kriget mot Irak.

Ett klart uttryck för det är att Gingrich tidigare i veckan meddelade att han, om han blir vald till president, kommer att be höken John Bolton, en kort tid USA:s FN-ambassadör, att bli hans utrikesminister.

Bolton är den kanske mest krigiska figuren i neocon-fraktionen. I så fall kan det bli en kuslig upprepning av historien, och nya stora amerikanska krig mer sannolika. Bolton är ingen vän av FN, han är emot internationella avtal (som Kyoto och Internationella brottsdomstolen), han är emot förhandlingar med Iran om kärnvapen, han anser att USA ska använda tortyr mot misstänkta terrorister.

I det krigströtta USA kan det vara en felkalkyl av Gingrich att försöka få väljarnas förtroende på en politik av nya krig utan slut.

Är Gingrich eller Romney farligast för Obama?

Jag har tillbringat ett antal dagar i mellanvästernstaten Iowa, den första delstaten som har en ”caucus”, ett nomineringsmöte (det blir denna gång den 3 januari). Hur det går denna dag, som är startskottet för 2012 års primärvalskampanj, brukar ha stor betydelse för vem som till slut nomineras till respektive partis presidentkandidat.

På den republikanska sidan råder öppen kamp om nomineringen. Ändå syns inte så mycket av någon valkampanj i gatubilden. Men pratar man med folk på båda sidor är intresset och engagemanget stort.

Även Demokraterna håller nomineringsmöten, trots att där bara finns en kandidat (Barack Obama) som automatiskt kommer att nomineras på partikonventet i sommar.

Annars handlar just nu allt om Newt Gingrich, den erfarne Washington-räven som ironiskt nog har stigit till en överlägsen ledning i de republikanska opinionsmätningarna under ett valår då det råder allmän anti-Washingtonstämning i landet.

Det ryktas om desperation i Mitt Romney-lägret. Exguvernören i Massachusetts har under det senaste året varit obestridlig ”frontrunner”, allt medan utmanare efter utmanare har stigit upp och kollapsat: men Michele Bachmann, Rick Perry och Herman Cain har visat sig sakna kraft att få fäste i de republikanska sinnena efter att de utsatts för närmare granskning.

Men nu är det plötsligt ett helt nytt läge. Romney har körts ifrån i mätningarna av Gingrich, som ingen för bara några veckor sedan räknade med på allvar, och han har bara fortsatt att dra ifrån. Både i Iowa och nationellt. Strateger och förståsigpåare i Washington tvingas erkänna att de gravt underskattade den före detta talmannen i representanthuset.

Tidigare var den allmänna meningen att Gingrich hade allt för mycket emot sig: han var för gammal, för konfliktbenägen, för flippfloppande mellan olika ståndpunkter, för mycket Washington-lobbyist. Sist men inte minst hade han ett tungt privatmoraliskt bagage med två skandalomvärvda skilsmässor, som inte borde falla i god jord hos konservativa kristna med stränga ”family values”.

Inga av alla dessa minus verkar vara störande på republikanska väljare.

I båda partierna börjar man nu ställa in sig på möjligheten att favorittippade Romney faktiskt blir snuvad på nomineringen för andra gången i följd – och att Gingrich blir den partiet ställer upp med mot Barack Obama i november 2012.

Demokraternas valstrateger har tagits på sängen; de har betraktat Romney som den farligaste motståndaren, eftersom han kan appellera till mittenväljare. Allt har därför inriktats på hur Romney ska bekämpas i valet, och flera attackannonser har redan avlossats mot Romney.

Nu kanske det visar sig vara bortkastade pengar. Och så får man i stället den mer oberäknelige – och kanske farligare – Gingrich på halsen.

”FOX-primärvalet” i full gång

Bara 11 månader kvar till presidentvalet i USA. Det har länge talats om att det republikanska startfältet av kandidater som kan utmana Obama är ovanligt svagt. Så svagt att desperationen börjar sprida sig bland republikanska strateger.

Men kabelkanalen Fox News har inte gett upp. Det senaste hoppet är Newt Gingrich.

En efter en faller de bort, de konservativa ”icke-Mitt Romney”-kandidater som har poppat upp. Skälen är blandade; en gör uselt ifrån sig i tv-debatterna (som Rick Perry, Texasguvernören), någon har anklagats för att ha ägnat sig åt att sextrakassera kvinnor (pizzadirektören Herman Cain), eller så handlar det oförmåga att framstå som ”presidentiell” (kongressledamoten Michele Bachmann). Där spelar kandidaternas obefintliga kunskaper om samhället och världen utanför USA mindre roll. Men det har knappast förbättrat deras chanser att blir nominerade.

Ett par färska exempel:

* Rick Perry trodde i veckan att rösträttsåldern i USA är 21 år. Den är 18.

* Kina är en säkerhetsrisk, enligt Herman Cain, eftersom landet är i färd med att utveckla kärnvapen.  Kina sprängde sin första atombomb för 47 år sedan (1964).

* Om jag vore president, sade Michele Bachmann, skulle jag stänga vår ambassad i Teheran.  USA har inte haft någon ambassad i Iran sedan 1979 (för 32 år sedan).

Att Perry drabbades av sitt plågsamma ”oops”-ögonblick under en av valdebatterna kanske har fått en förklaring. Och det är inte att han skulle vara exceptionellt korkad, även om han allmänt anses vara obildad. I det kommande numret av tidskriften Vanity Fair lanseras en tänkbar orsak till att Perry, som har surfat fram till valseger efter valseger, nu har kraschat.

I Texas-huvudstaden Austin cirkulerar teorin att guvernören lider av efterverkningarna av en omfattande ryggoperation som han genomgick i juli, strax innan han deklarerade sig som kandidat. Följderna av ingreppet är att han ser stel ut, rör sig obekvämt och antagligen går på starka mediciner mot ryggsmärtorna, påstås det i artikeln.

Perrys kampanj avfärdar artikeln som ”trötta och falska politiska attacker”.

Kvar på banan finns Newt Gingrich, som nu har börjat hårdlanseras av Fox News Channel, och följaktligen stiger i opinionsmätningarna. Om kanalens ägare, mediemogulen Rupert Murdoch, har bestämt sig bådar det illa för Mitt Romney. När Murdoch tar ställning brukar det bli resultat, som då han lät sin brittiska tabloid The Sun hjälpa Labours ledare Tony Blair till makten.

Samtidigt har Fox genom Fox-ankaret Bret Baiers hårda intervju med Romney i veckan visat att man inte lägger fingrarna emellan när det gäller att exponera den förre Massachusetts-guvernörens snabba åsiktsbyten. Att Fox skulle gå lika hårt åt Gingrich  – för hans lika omfattande flip-floppande och andra saker i hans bakgrund  –  förefaller osannolikt.

Det ligger kanske något i vad Rachel Maddow på kabel-kanalen MSNBC har sagt: ”Fox-primärvalet” är kanske viktigare än det riktiga republikanska primärvalet.