Är Obama en säker vinnare? Nej, långt ifrån

Hur kommer det att gå för Barack Obama, är kanske den vanligaste frågan jag får av svenska vänner och bekanta. Inbäddat i frågan finns en tro om att Obama har en seger i höstens presidentval som i en liten ask. För inte kan väl en så svag kandidat som Mitt Romney vinna..?

Mitt svar är då: man ska inte vara för säker (eller i de flesta frågares fall; för optimistisk).

Delvis beror denna övertygelse på att sympatin för Obama har smittat av sig på omdömet. Man vill så gärna tro. I det amerikanska presidentvalet i Sverige skulle Obama antagligen få 80-90 procent av rösterna.

Denna utbredda vilja att det ska gå bra för Obama påverkar också medierapporteringen, som alltför ofta – felaktigt  – ger en bild av att Obama leder stort i opinionen och därmed kommer att vinna. Trots att det är två helt olika saker. Och själva valet är först om sex månader.

Ta till exempel ett telegram (översatt från nyhetsbyrån Reuters) som TT skickade ut i går. Det publicerades även på DN.SE, med rubriken: ”Obama framåt i opinionen”.  Texten lyder:

”Stödet för USA:s president Barack Obama fortsätter öka i opinionsmätningarna. På en månad har Obamas ledning vuxit med sju procentenheter enligt en mätning från Reuters/Ipsos. Obama har nu stöd av 49 procent registrerade väljare mot 42 procent för republikanen Mitt Romney, med största sannolikhet motkandidaten i höstens presidentval.”

Som synes ger rubriken rättvisa åt artikelns innehåll. Men den undersökning som refereras är bara en enda av många. Och de flesta andra undersökningar pekar åt helt motsatt håll. Den bästa sammanställningen av flera opinionsundersökningar görs av Real Clear Politics. Enligt den senaste skiljer det bara två tusendelar mellan Obama (som har 46,2) och Romney (46,0). Och om man ska sätta en rubrik blir den: ”Obama bakåt i opinionen”. Tittar man på utvecklingskurvan det sista kvartalet kurvan så har Obamas tidigare ledning på 5-6 procent raderats ut.

Procentexercisen bortser också ifrån att USA:s president inte väljs av folkmajoriteten. Det är delstaternas elektorsröster som avgör. År 2000 fick Al Gore en 1/2 miljon fler röster än George W Bush, men det hjälpte inte.

Så det är inte konstigt att en rutinerad demokratisk valstrateg som James Carville (han ledde Bill Clintons framgångsrika valkampanj 1992) varnar sina partikamrater för att tro att det hela på minsta sätt är i hamn. På något sätt har demokraterna försjunkit ner i en självgod dvala, och det är livsfarligt. Tvärtom, ni måste vakna upp, manar Carville.
”Ni kan skjuta fem Usama bin Ladin, ni kan rädda 10 000 banker och 20 bilföretag, och till och med få igenom den mest omfattande lagstiftningen i USA:s moderna historia; men om folk inte tror att ni förstår hur de har det och slåss för deras intressen kommer de att kasta ut er från era poster på en nanosekund.”