Konservativa samlas för sin Woodstock-festival

Hur ska republikanerna bli mer omtyckta? Det är helt klart ett parti i identitetskris, och detta är huvudfrågan som dryftas här strax utanför Washington under några dagar när konservativa politiker och aktivister från hela USA samlas för sitt årliga Conservative Political Action Conference, CPAC.

I fem av de sex senaste presidentvalen har republikanerna förlorat ”the popular vote”. Bill Clinton vann såväl elektorskollegiet som flest röster två val i följd, George W Bush valdes två gånger, men inte den nationella väljarmajoriteten mot Al Gore, och därefter har Barack Obama vunnit två klara segrar.

Annons:

Konservativa försöker hålla en god min, och de uppemot 10 000 som samlas i Gaylord National Hotel förefaller glada. Skattebekämparen Grover Norquist, som själv sitter i styrelsen för arrangören American Conservative Union, kallar tillställningen för ”ett Woodstock för konservativa”.

Något måste göras om republikanerna ska kunna göra comeback. Alla inser att det inte räcker med en ny förpackning och en ny ledare efter förra årets katastrof med Mitt Romney. Det som framför allt krävs är en ny politisk inriktning. Men det råder djup splittring om åt vilket håll som förnyelsen ska gå.

Partiets splittring är personifierad i så vitt skilda gestalter som den mainstream-konservative Marco Rubio, senator från Florida, och den libertarian-lutande Rand Paul, senator från Kentucky. Båda är tippade presidentkandidater inför 2016, men står långt ifrån varandra. Medan Marco Rubio vill ha ett starkt försvar – precis som Ronald Reagan och George Bush – vill Rand Paul (som är son till den tidigare presidentkandidaten Ron Paul) dra ner på USA:s utländska engagemang.

På CPAC, som alltså inte är ett republikanskt partijippo, finns i princip ”alla” republikanska celebriteter med. Till och med föredettingar som Sarah Palin och Newt Gingrich. Den ende signifikante som saknas är väl Chris Christie, guvernör i New Jersey, som är den förmodligen mest populäre republikanske ledaren i landet. Men bland de renlärigt konservativa tog han i höstas det oförlåtliga steget att säga snälla saker om Barack Obama, mitt under orkanen ”Sandy”. Därför  fick han ingen inbjudan till årets CPAC. Däremot fick Mitt Romney komma, trots att han också betraktas som suspekt av många på högerkanten. Men han var ju trots allt republikansk kandidat, och att inte bjuda in honom skulle kanske betraktas som både oartigt och en för stark markering mot det republikanska partiets etablissemang.

På öppningsdagen började Rubio med att säga att det är galet att tala om ”inbördeskrig” bland republikanerna. En stund senare sade dock Paul att partiet verkligen är ”trött och mossbelupet”. Framför allt har republikanerna en felaktig inställning till frihetsfrågorna, menade han. Medan Rubio talade om ”family values” markerade Paul ointresse för dessa frågor – snarare ska regeringen ”lämna oss i fred”, tyckte han.

Den republikanske strategen Steve Schmidt, som var kampanjchef för John McCain 2008, har avfärdat CPAC som en sorts reality show. Kanske det faktum att dokusåpa-mannen Donald Trump, som få tar på politiskt allvar, är med på mötet.

Men under de tre dagarna kan några viktiga frågor ändå få ett svar: Vart är den konservativa rörelsen på väg? Är det dags för republikanerna att gå mot mitten? Eller är det som vissa anser dags att gå längre till höger?

Varken Clinton (eller Bush) i landets ledning, just nu…

Nånting har hänt. Från och med lördagen den 2 februari 2013 har USA blivit annorlunda. Nej, det är inte något så drastiskt som att Coca Cola har bytt recept eller att alla amerikaner plötsligt har rätt till sjukvård.

Nej, det är något ännu mer oväntat, åtminstone för alla som har vant sig vid att det alltid sitter någon som heter Clinton eller Bush i USA:s regering. Dagens unga vuxna har aldrig upplevt något annat. Det är nämligen en historisk dag: För första gången sedan 1981, det vill säga för 32 år sedan, finns det ingen Bush eller Clinton i Vita huset eller i presidentens kabinett.

Det är något att tänka på för alla som har fått för sig att USA inte har politiska dynastier, till skillnad från diverse diktaturer och bananrepubliker i Tredje världen. Men det har man.

Låt mig fräscha upp minnet:

Det började med George HW Bush (den äldre), som tillträdde som vice president i januari 1981, ett jobb han hade i åtta år, till januari 1989. Då blev han president, och satt i Vita huset under en fyraårsperiod.
I januari 1993 avlöstes Bush av Bill Clinton, som hade besegrat honom i presidentvalet. Clinton satt två perioder, och avgick 2001.
Nästa president hette George W Bush (son till den äldre), och han satt mellan 2001 och 2009.
I januari 2009 var det som bekant Barack Obama som flyttade in i Vita huset. Men till sin utrikesminister utnämnde han Hillary Clinton, det högsta positionen i hans kabinett. När Obama nu inlett sin andra mandatperiod valde Clinton att kliva av efter fyra år. En sliten utrikesminister gjorde sin sista dag på State Department den 1 februari 2013.

Det blir totalt 32 år av Bush/Clinton/Bush/Clinton i USA:s högsta ledning.

Nu är det alltså Bush- och Clintonfritt. Men det kanske bara är för ett tag.

Hillary Clinton avgår som landets mest populära politiker, och hon har stort tryck på sig: många vill att hon ska ställa upp i valet
2016 och försöka bli USA:s första kvinnliga president. Hon har inte sagt nej, bara att hon vill sova ut och inte vill tänka på det ännu. Maken Bill längtar säkert tillbaka till Vita huset, även om det denna gång skulle bli i en ny roll.

Om hon kandiderar lär ingen i det demokratiska partiet kunna utmana henne om nomineringen. Och hennes chanser att vinna själva valet måste anses som goda.

Vilken republikan ska fightas mot henne? Det är en aning tidigt för någon att kliva fram. Men efter det fiaskoartade försöket med Mitt Romney i senaste valet är det troligt att republikanerna kommer att försöka nominera en mer valbar kandidat.

Ett av de namn som då mycket väl kan dyka upp är Jeb Bush, yngre bror till George W och före detta guvernör i Florida.
I så fall finns det en chans att det blir en duell Clinton-Bush år 2016. Och att det åter finns en Clinton eller Bush vid USA:s statsroder.

Obama + Romney = sant?

Så sent som för tre veckor sedan var Mitt Romney övertygad om att han vid det här laget skulle vara i full färd med att möblera sitt nya kabinett och välja bland nya gardiner för Vita huset. Till Romneys och republikanernas stora överraskning och besvikelse stämde opinionsmätningarna och Barack Obama besegrade honom grundligt i presidentvalet den 6 november.

Nu får Romney trots allt komma till Vita huset, men bara i egenskap av gäst. Obama har bjudit Romney på lunch på torsdagen. Det blir första gången de ses efter den stundtals bittra valkampanjen. Ingen mediebevakning ska tillåtas kring denna ”privata lunch” som ska avätas i ”presidentens privata matsal”, meddelar Obamas presschef.

Dubbelt privat alltså, men tydligen värt att sända ut ett pressrelease om.

Frågan är varför de träffas.

Romney har inte sagt mycket sedan den svidande valförlusten, mer än att han vid en telefonkonferens med sponsorer (som förstås genast läckte ut) skyllde nederlaget på att Obama ”köpt” röster genom att lova utsatta väljargrupper statliga subventioner. Då hade han ännu inte hämtat sig från chocken.

Men vid det här laget kanske Romney har arbetat sig igenom de sedvanliga stadierna av sorgearbete, och kan börja blicka framåt. Och alltså se sin forna motståndare över en matbit och ett glas juice.

För Obamas del är lunchinbjudan en uppföljning av det han sade i sitt segertal i Chicago under valnatten: ”Jag ser fram emot att sitta ner med guvernör Romney för att tala om var vi kan arbeta tillsammans för att föra detta land framåt”.

En vecka senare meddelade Obama på en presskonferens att Romney under valkampanjen presenterat några idéer ”som jag faktiskt håller med om”. Och Obama berömde Romney för de ledarskapsegenskaper han gett prov på under vinter-OS i Salt Lake City. Och några av dessa ”smarta idéer” kanske skulle kunna tillämpas på att få regeringen att fungera effektivare.

Ska detta tolkas som att Obama till och med har något jobb i sin administration åt Romney i åtanke? Det är känt att Obama gärna vill efterlikna sin stora förebild president Abraham Lincoln och bygga ett ”team of rivals”. Ett exempel var när han tog in primärvalsmotståndaren Hillary Clinton som utrikesminister och behöll George W Bushs försvarsminister Bob Gates. Men Romney? Det skulle onekligen vara en sensation.

Ändå är det värt att ta fasta på vad Obama sade om Romney på presskonferensen den 14 november:

- Det kan finnas idéer som han har vad gäller jobb och tillväxt som kan hjälpa medelklassfamiljer, som jag vill höra. Det är inte så att jag föregriper vad han är intresserad av att göra eller att jag erbjuder honom något specifikt uppdrag. Vad jag vill är att få höra hans idéer och se om det finns några sätt som vi potentiellt kan arbeta tillsammans.

För mig låter Obamas ord det närmaste man kan komma en inbjudan till en anställningsintervju.

Dyngsprättning i presidentvalet

Nu när USA:s presidentvalskampanj har sparkat igång på allvar med utnämningen av den neokonservative ideologen Paul Ryan som republikansk vicepresidentkandidat, har det blivit som många förutspådde: de två presidentkandidaterna Mitt Romney och Barack Obama har intensifierat sin negativa valpropaganda.

Det var ändå bara en tidsfråga innan Romneys egenartade sätt att behandla hundar på i något läge skulle bli ett slagträ i den amerikanska presidentvalskampanjen. Och det var ingen mindre än president Obama som såg till att det blev så. Under sin tre dagar långa bussturné i Iowa kritiserade Obama att Romney vill slopa skattelättnaderna för den förnybara energikällan vindkraft (en viktig industri i Mellanvästern). Han citerade Romney, som för ett par månader sagt att ”man kan inte köra en bil med en vindsnurra på”.

- Detta var Romneys ord om vindkraft, fast jag vet att han har provat på andra saker ovanpå bilen, sade Obama till publikens skratt.

Alla förstod genast vad Obama syftade på. Det var en händelse från sommaren 1983, då Romney med fru och fem söner gav sig iväg på bilresa från Boston till en sommarstuga i Kanada. Familjens hund, den irländska settern Seamus fick inte plats inne i den stora Chevroleten. Mitt placerade då Seamus i en bur som han surrade fast på stationsvagnens takräck.

Efter några timmars resa larmade äldste sonen Tagg, som satt längst bak, att något avskyvärt höll på att hända. Nerför bakrutan rann en brun vätska – upppenbarligen Seamus reaktion på att ha fått sitta i vinddraget så länge.

Mitt körde in på närmaste mack, och lånade en vattenslang och spolade av såväl hund som bil.

Obamas skämtsamma anmärkning fick omedelbart mothugg från Romney, som sade att den typen av tjuvnyp är ett tecken på att Obama är ”desperat och arg” och att han kan ta med sig sitt ”hat” hem till Chicago.

Det här är förmodligen bara början på vad vi kan vänta oss av en smutsig valkampanj.


Har Obama tappat greppet?

Nervositeten ökar i Vita huset för varje dag. Utsikterna för att republikanernas allt överskuggande ambition de senaste 3 1/2 åren, att Barack Obama ska bli en ”one term president” ska bli verklighet, har blivit större de senaste veckorna. Den nyetablerade utmanaren Mitt Romney, som knappast har hunnit presentera sig själv eller ett politisk program för det amerikanska folket, ligger redan i stort sett lika med Obama i opinionsmätningarna.

Det är inget bra utgångsläge för den sittande presidenten. Många börjar på allvar vänja sig vid tanken att Romney flyttar in i Vita huset i januari 2013.

Den gångna veckan har varit förskräcklig för Obama. En del kan sägas bero på de ekonomiska naturkrafterna, men mycket är självförvållat. Håller Obama på att tappa sitt magiska politiska handlag? Det anser i varje fall en demokratisk tungviktare som Pennsylvanias tidigare guvernör Ed Rendell. ”Den store kommunikatorn” har enligt Rendell inte lyckats med att förklara vad han har uppnått för det amerikanska folket.

Det började i tisdags, under utdelningen av presidentens Frihetsmedalj till ett antal förtjänta personer. Ingen av de belönade, bland dem Bob Dylan eller Toni Morrison, är särskilt kontroversiell. Det rådde inte heller något tvivel om att Jan Karski (1914-2000), postumt tilldelad medaljen för att han under Andra världskriget var en av de första att larma omvärlden om förintelsen av Europas judar, var en värdig mottagare. Karski tillhörde den polska underjordiska motståndsrörelsen under Tysklands ockupation och sändes till London och Washington för att rapportera om nazisternas illdåd. I USA gav den polska kuriren president Franklin Roosevelt en personlig rapport om nazisternas illdåd. Men USA:s ledning var skeptisk till hans vittnesmål, och de allierade gjorde inget för att hindra det pågående folkmordet, till exempel genom att bomba järnvägslinjerna kring koncentrationslägret Auschwitz.

När Obama delade ut medaljen kom hans pinsamma tabbe; av någon anledning använde han formuleringen ”polska dödsläger”. De flesta dödsläger låg visserligen på polskt territorium, men de skapades av Hitlers Tyskland. Obamas uttalande utlöste en diplomatisk minikris med Polen, det största offret för den nazityska folkmordspolitiken (6 miljoner polacker dödade, däribland 3 miljoner polska judar). Polens statsledning begärde en ursäkt.

I ett brev till sin polske kollega Bronislaw Komorowski beklagade USA-presidenten sin felsägning.
Sedan kom nedslående siffror för den amerikanska ekonomin. Bruttonationalprodukten visade sig under årets början bara öka med en fart av 1,9 procent, ett klart otillräckligt tempo om USA ska återhämta sig. I fredags offentliggjordes jobbstatistiken för maj, och det visade sig att det endast tillkommit 69 000 nya jobb. Ekonomer är ense om att det krävs minst 300 000 nya jobb varje månad, helst 400 000, under en längre period för att landet ska ta sig ur den rekordhöga arbetslösheten. Dessutom ökade den officiella arbetslöshetssiffran från 8,1 procent till 8,2 procent. Den ekonomiska ljusning som tycktes på väg i början av året har ersatts av mörker.

Som om inte det räckte lät sig expresidenten Bill Clinton intervjuas i CNN. Clinton har kampanjat för Obama, men nu gav han några nålstick åt Obama, som på senare tid har angripit Romney för hans bakgrund i riskkapitalbolaget Bain Capital. Enligt Clinton är Romney kvalificerad att vara president efter att ha varit guvernör och han har gjort en ”strålande” insats som företagsledare. Clintons budskap drog undan mattan på Obamakampanjens viktigaste argument mot Romney: att han är en företagsplundrare som inte har några kvalifikationer som jobbskapare.



Trots Obamas utspel: Ännu dröjer genombrottet för gay-rättigheter

Det rör sig snabbt för de medborgerliga rättigheterna i USA efter Barack Obamas utspel om att han nu ”personligen” anser att homosexuella ska få gifta sig.

Åtminstone händer saker på det mentala planet.

Några konkreta åtgärder från Vita huset, till exempel för att stifta nya lagar, blir det inte. Obama tycker att det är en fråga för delstaterna att få avgöra. Så inget kommer att hända inom överskådlig tid.
Intressant att notera är att Obamas pro-gay-uttalande inte  – som en del befarade – möttes av högljudd kritik från republikanskt håll. Tvärtom var reaktionen anmärkningsvärt försiktig och dämpad.

Det beror delvis på att republikanerna och presidentkandidaten Mitt Romney inte ser moralfrågor som en vinnarfråga i valkampanjen; man vill helst fokusera på Obamas svaga punkter: den dåliga ekonomin och den höga arbetslösheten.
Kristna fundamentalister protesterade ilsket, men Romney behöll sitt lugn. Han nöjde sig med att säga att han för sin del anser att äktenskapet är en förening mellan man och kvinna, men också att han är emot civila partnerskap som i princip är detsamma som äktenskap.

Uppenbarligen har de republikanska partistrategerna bestämt att det gäller att ligga lågt. De kanske är oroliga för att hamna ”på fel sida om historien”.

Men i en  senare tv-intervju sade Romney, något förvånande: han accepterar att även icke-heterosexuella par ska få adoptera barn.

Det rör sig alltså även där.

Lagstiftningen ligger än så länge långt efter de mer toleranta rörelserna i opinionen (där en majoritet numera är för att tillåta gay-äktenskap).  Samkönade äktenskap är – beroende på hur man räknar – förbjudna i mellan 31 och 40 av USA:s 50 delstater. Senast i tisdags folkomröstade North Carolina med stor majoritet för förbud.

Parallellen med en annan medborgarrättsfråga – rassegregationen i södern – tränger sig på. För bara drygt fyra årtionden sedan var äktenskap över rasgränserna inte tillåtet överallt i USA. När Obama föddes 1961 – med en svart far och en vit mor – var det fortfarande ett brott för personer av olika ras att gifta sig med varandra i 16 amerikanska delstater.

Motståndarna hänvisade till bibeln och att Gud skapat olika raser för att de inte skulle blandas.

Först 1967 fastslog USA:s högsta domstol att detta förbud var författningsstridigt. Då blev Obamas pappas och mammas kärlek laglig över hela USA. I dag är det allt vanligare att folk av olika etnisk bakgrund och ras gifter sig.
Då krävdes ett HD-utslag för att bryta diskrimineringen. Många anser att det krävs även i detta fall, för att riva den sista stora barriären för icke-heteros. Delsstaterna kommer inte att göra det på egen hand.

Frågan är alltså hur länge det ska dröja innan samkönade äktenskap avkriminaliseras i USA – och bli lika okontroversiella som rasöverskridande äktenskap är numera.

Är Obama en säker vinnare? Nej, långt ifrån

Hur kommer det att gå för Barack Obama, är kanske den vanligaste frågan jag får av svenska vänner och bekanta. Inbäddat i frågan finns en tro om att Obama har en seger i höstens presidentval som i en liten ask. För inte kan väl en så svag kandidat som Mitt Romney vinna..?

Mitt svar är då: man ska inte vara för säker (eller i de flesta frågares fall; för optimistisk).

Delvis beror denna övertygelse på att sympatin för Obama har smittat av sig på omdömet. Man vill så gärna tro. I det amerikanska presidentvalet i Sverige skulle Obama antagligen få 80-90 procent av rösterna.

Denna utbredda vilja att det ska gå bra för Obama påverkar också medierapporteringen, som alltför ofta – felaktigt  – ger en bild av att Obama leder stort i opinionen och därmed kommer att vinna. Trots att det är två helt olika saker. Och själva valet är först om sex månader.

Ta till exempel ett telegram (översatt från nyhetsbyrån Reuters) som TT skickade ut i går. Det publicerades även på DN.SE, med rubriken: ”Obama framåt i opinionen”.  Texten lyder:

”Stödet för USA:s president Barack Obama fortsätter öka i opinionsmätningarna. På en månad har Obamas ledning vuxit med sju procentenheter enligt en mätning från Reuters/Ipsos. Obama har nu stöd av 49 procent registrerade väljare mot 42 procent för republikanen Mitt Romney, med största sannolikhet motkandidaten i höstens presidentval.”

Som synes ger rubriken rättvisa åt artikelns innehåll. Men den undersökning som refereras är bara en enda av många. Och de flesta andra undersökningar pekar åt helt motsatt håll. Den bästa sammanställningen av flera opinionsundersökningar görs av Real Clear Politics. Enligt den senaste skiljer det bara två tusendelar mellan Obama (som har 46,2) och Romney (46,0). Och om man ska sätta en rubrik blir den: ”Obama bakåt i opinionen”. Tittar man på utvecklingskurvan det sista kvartalet kurvan så har Obamas tidigare ledning på 5-6 procent raderats ut.

Procentexercisen bortser också ifrån att USA:s president inte väljs av folkmajoriteten. Det är delstaternas elektorsröster som avgör. År 2000 fick Al Gore en 1/2 miljon fler röster än George W Bush, men det hjälpte inte.

Så det är inte konstigt att en rutinerad demokratisk valstrateg som James Carville (han ledde Bill Clintons framgångsrika valkampanj 1992) varnar sina partikamrater för att tro att det hela på minsta sätt är i hamn. På något sätt har demokraterna försjunkit ner i en självgod dvala, och det är livsfarligt. Tvärtom, ni måste vakna upp, manar Carville.
”Ni kan skjuta fem Usama bin Ladin, ni kan rädda 10 000 banker och 20 bilföretag, och till och med få igenom den mest omfattande lagstiftningen i USA:s moderna historia; men om folk inte tror att ni förstår hur de har det och slåss för deras intressen kommer de att kasta ut er från era poster på en nanosekund.”

”Kriget mot kvinnorna” riskerar att slå tillbaka

Man vet att valkampanjen i USA har kommit igång på allvar när kombattanterna börjar överösa varandra med beskyllningar om att bedriva ”krig mot kvinnorna”.

Just kvinnofrågan brukar vara en paradgren för demokraterna, som nu har den superrike businessmannen Mitt Romney som ett sittande mål. Det var ännu enklare tidigare när Rick Santorum ännu fanns med i republikanernas nomineringsstrid. Santorums reaktionära uttalanden om att kvinnor inte bör yrkesarbeta och att preventivmedel är en dålig sak var som musik för den demokratiska valkampanjen.

De senaste veckorna har Obamas kampanj kunnat dra nytta av detta, och presidentens opinionsstöd bland kvinnliga väljare har dragit ifrån Romneys med tvåsiffriga tal, 54 mot 36 procent.

Men just då hände det som inte fick hända. Vapnet ”kriget mot kvinnorna” vreds, åtminstone tillfälligt, ur demokraternas händer. Det som inträffade var att den relativt okända demokratiska partistrategen Hilary Rosen gick till angrepp mot Mitt Romneys fru, Ann Romney. I direktsändning i CNN i onsdags kritiserade Rosen det faktum att den republikanske presidentkandidaten använde sin hustru som ”surrogat” och rådgivare i kvinnofrågor. Det bör han sluta med, menade Rosen, eftersom Ann Romney ”aldrig har jobbat en enda dag i sitt liv”.

Vad hon förmodligen menade var att fru Romney inte hade behövt förvärvsarbeta utanför hemmet, eftersom hon hör till den privilegierade finanseliten. Men det var inte det hon sade.

Hennes uttalande var inte bara fel i sak; att sköta ett hem och uppfostra fem pojkar är ett hårt arbete hur man än resonerar. Dessutom säger man bara inte så i Amerika. Att kritisera en ”stay-at-home-mom” – hemmafrun är helig – gränsar till politiskt självmord. Dessutom är Ann Romney allmänt omtyckt och respekterad; hon är inte bara fembarnsmor utan har haft bröstcancer och kämpat med en svår form av MS.

Det väntade ramaskriet kom omedelbart, kabel-tv babblade inte om annat det närmaste dygnet. Demokratiska fixare och Obama-kampanjmakare skyndade desperat för att reparera skadan.

Under tiden twittrade Ann Romney ett svar till Hilary Rosen: Jag valde att stanna hemma och fostra fem pojkar, och tro mig, det var hårt arbete:”

Rikets första dam Michelle Obama twittrade sitt avståndstagande: ”Varje mor arbetar hårt, och varje kvinna förtjänar att bli respekterad”.

När även självaste presidenten Barack Obama tog till orda förstod alla hur potentiellt förödande Rosens uttalande kunde vara för demokraterna. Obama försvarade Ann Romney, och sade att det inte finns något ”tuffare jobb än att vara mamma”.

Och den tidigare obskyra men nu plötsligt kända partistrategen Rosen kröp naturligtvis till korset: ”Som mamma vet jag att barnuppfostran är det hårdaste jobb som finns. Jag ber Ann Romney om ursäkt”.

Demokraterna lär knappast be om hennes tjänster under den närmaste tiden.

Demokrater för Rick Santorum i Michigan?

De två primärvalen i Michigan och Arizona är i full gång. Med en vecka kvar till en ännu mer avgörande omgång, Supertisdagen den 6 mars, är det en viktig indikator för fortsättningen. På grund av tidsskillnaden blir resultatet klart framåt morgontimmarna på onsdagen svensk tid.

Om sydstaten Arizona ser ut att bli en enkel match för Mitt Romney (där är till exempel 10 procent mormoner), så är det knivskarpt i den nordliga industri- eller rostbälte-staten Michigan. Vinst här är ett ”måste” för Romney, som är född i Michigan. Hans far George Romney var också guvernör där.

Både Romney och Rick Santorum, hans mer konservative utmanare om nomineringen, har in i det sista satsat på intensivt kampanjande i Michigan. Båda försöker framstå som allra mest konservativ.

Hittills har väl Santorum vunnit kampen om de kulturkonservativa, med sina utspel om att det är ”snobbigt” av Obama att ge alla amerikaner chansen att gå i college, att kvinnor ska stanna hemma, att preventivmedel ”är inte OK” och att president John F Kennedys tal om att kyrka och stat ska hållas isär får honom att kräkas. Oklart är om det till slut ger honom fler röster. Särskilt bland oberoende mittenväljare.

Ändå är det främst Santorum som försöker sträcka sig över partigränserna. En så kallad Super-PAC som stöder Rick Santorum har skickat ut ”robocalls”, massvis med automatiska telefonmeddeladen, till registrerade demokrater i Michigan och manar dem att rösta på Santorum – i det republikanska primärvalet. Skälet till att det går är att Michigan har ett ”öppet primärval”, där man inte behöver vara registrerad republikan för att få rösta.

På marginalen kan de demokratiska och oberoende väljarna, tror en del förståsigpåare, ge Santorum den push som ger honom segern i Michigan.

Men finns det verkligen demokrater som kan tänka sig rösta på Santorum? Ja de finns faktiskt, och består av två kategorier.

Dels de så kallade Reagan-demokraterna, som brukar beskrivas som vita arbetare med konservativa sociala värderingar (det var en grupp som hjälpte Ronald Reagan att bli president på 1980-talet).

Dels finns det ”riktiga” demokrater och liberaler, som vill ställa till djävulskap för republikanerna. Om Santorum vinner i Michigan fördröjer det Romneys – enligt många bedömares – oundvikliga nominering som republikansk presidentkandidat. Tanken är att ju längre det republikanska primärvalet pågår, med all inbördes smutskastning som nöter ner förtroendet för kandidaterna, desto bättre för Barack Obama, som helt slipper bli attackerad.

”Crossover-röstning” har inträffat förr; senast år 2000 då John McCain slog George W Bush i Michigan, hjälpte många demokrater till att få det resultatet.

Nervös Mitt tar hjälp av Ron

Med några dagar kvar till det viktiga primärvalet i Michigan (och Arizona) har en pressad Mitt Romney gått till rasande angrepp på sin huvudkonkurrent Rick Santorum. Vid ett valmöte i den lilla industriförorten Shelby utanför Detroit ifrågasatte Romney konservatismen hos Santorum.

- Han är en insider i Washington, och jag tror inte att hans agerande i senaten följde konservatismens principer, sade Romney, som använde samma angreppslinje i den sista tv-debatten i veckan.

Romney har inte det försteg han borde ha inför nästa veckas primärval i Michigan. Det är hans födelsestat, hans pappa var guvernör här, och en stat han ”måste” vinna.

Att Romney motsatte sig det statliga räddningpaketet till biljättarna GM och Chrysler, som båda nu går strålande, har inte direkt hjälpt honom.

Santorum ledde över Romney fram till för några dagar sedan, men sedan har Romney knappat in, och gått om. Båda republikanerna tävlar om att framstå som mest konservativ.

Annars har mycket på sistone handlat om president Barack Obamas påstådda ”krig mot religionen”, och där är de republikanska kandidaterna ganska ense.

Det är inte helt lätt att använda ekonomin som vapen mot Obama, eftersom en tydlig, om än svag uppgång är på väg. Men det finns ett stort hot mot Obama: det höjda oljepriset, som amerikanerna känner av vid bensinpumpen. Republikanske talmannen John Boehner har instruerat sina partivänner att använda bensinpriset som argument mot demokraterna.

Ändå ägnar de republikanska kandidaterna mycket kraft på kulturkrig i så kallade sociala frågor. På det området är katoliken Rick Santorum den i särklass mest aggressive. Santorum har till skillnad från mormonen Romney inget ”liberalt” bagage i dessa frågor, och han kommer med ständigt nya uttalanden: han är kategoriskt mot alla aborter, mot alla preventivmedel, han anser att klimatfrågan är en ”bluff”, han har sagt att Obama inte hämtar sin tro ur Bibeln. Och nu har det framkommit att han för några år sade att ”Satan har tagit sikte på USA”.

Det blev för mycket till och med för den konservative radioprataren Rush Limbaugh, som begärde ett klargörande av Santorum. Enligt Limbaugh riskerar Santorum att framstå som en religiös knäppgök, så han måste ta itu med frågan.

Även om Santorum för många är väl fanatisk, tycks det inte ha skadat honom speciellt bland de republikanska väljarna. Enligt en sammanställning av de senaste nationella opinionsmätningar leder Santorum före Romney med 5 procent.

I Arizona och Michigan, där primärval hålls den 28 februari, är det jämnare. I Arizona leder Romney knappt, medan han ligger i princip lika med Santorum i Michigan.

Ett skäl till att Romney knappat in på Santorum är hans välfyllda kampanjkassa. Enbart i januari har han bränt över 30 miljoner dollar, främst på tv-reklam, vilket är mer än dubbelt mot vad rivalerna Santorum, Newt Gingrich och Ron Paul tillsammans har gjort av med.

En annan fördel för Romney på sikt är att han har ett surrogat i Ron Paul. Den 76-årige kongressledamoten framstår allt mer som en  bundsförvant till Romney, och han har i Michigan gått ut i breda tv-attacker mot Santorum för att denne under sin tid i kongressen ska ha röstat för olika stora statsutgifter. Han kritiserar dock aldrig Romney, och i tv-debatten svarade han för de giftaste nålsticken mot Santorum som han kallade för en ”fejk”.

Alliansen mellan den mest konservative (Paul) och den mest liberale (Romney) i racet ser udda ut. Men de kan ha nytta av varandra. Alla vet att Ron Paul inte kan vinna nomineringen. Han kan däremot samla på sig en hel del delegater, och kan sedan ”överlåta” dem åt Romney mot att få en framträdande roll vid partiets konvent i augusti.