Trots Obamas utspel: Ännu dröjer genombrottet för gay-rättigheter

Det rör sig snabbt för de medborgerliga rättigheterna i USA efter Barack Obamas utspel om att han nu ”personligen” anser att homosexuella ska få gifta sig.

Åtminstone händer saker på det mentala planet.

Annons:

Några konkreta åtgärder från Vita huset, till exempel för att stifta nya lagar, blir det inte. Obama tycker att det är en fråga för delstaterna att få avgöra. Så inget kommer att hända inom överskådlig tid.
Intressant att notera är att Obamas pro-gay-uttalande inte  – som en del befarade – möttes av högljudd kritik från republikanskt håll. Tvärtom var reaktionen anmärkningsvärt försiktig och dämpad.

Det beror delvis på att republikanerna och presidentkandidaten Mitt Romney inte ser moralfrågor som en vinnarfråga i valkampanjen; man vill helst fokusera på Obamas svaga punkter: den dåliga ekonomin och den höga arbetslösheten.
Kristna fundamentalister protesterade ilsket, men Romney behöll sitt lugn. Han nöjde sig med att säga att han för sin del anser att äktenskapet är en förening mellan man och kvinna, men också att han är emot civila partnerskap som i princip är detsamma som äktenskap.

Uppenbarligen har de republikanska partistrategerna bestämt att det gäller att ligga lågt. De kanske är oroliga för att hamna ”på fel sida om historien”.

Men i en  senare tv-intervju sade Romney, något förvånande: han accepterar att även icke-heterosexuella par ska få adoptera barn.

Det rör sig alltså även där.

Lagstiftningen ligger än så länge långt efter de mer toleranta rörelserna i opinionen (där en majoritet numera är för att tillåta gay-äktenskap).  Samkönade äktenskap är – beroende på hur man räknar – förbjudna i mellan 31 och 40 av USA:s 50 delstater. Senast i tisdags folkomröstade North Carolina med stor majoritet för förbud.

Parallellen med en annan medborgarrättsfråga – rassegregationen i södern – tränger sig på. För bara drygt fyra årtionden sedan var äktenskap över rasgränserna inte tillåtet överallt i USA. När Obama föddes 1961 – med en svart far och en vit mor – var det fortfarande ett brott för personer av olika ras att gifta sig med varandra i 16 amerikanska delstater.

Motståndarna hänvisade till bibeln och att Gud skapat olika raser för att de inte skulle blandas.

Först 1967 fastslog USA:s högsta domstol att detta förbud var författningsstridigt. Då blev Obamas pappas och mammas kärlek laglig över hela USA. I dag är det allt vanligare att folk av olika etnisk bakgrund och ras gifter sig.
Då krävdes ett HD-utslag för att bryta diskrimineringen. Många anser att det krävs även i detta fall, för att riva den sista stora barriären för icke-heteros. Delsstaterna kommer inte att göra det på egen hand.

Frågan är alltså hur länge det ska dröja innan samkönade äktenskap avkriminaliseras i USA – och bli lika okontroversiella som rasöverskridande äktenskap är numera.

Demokrater för Rick Santorum i Michigan?

De två primärvalen i Michigan och Arizona är i full gång. Med en vecka kvar till en ännu mer avgörande omgång, Supertisdagen den 6 mars, är det en viktig indikator för fortsättningen. På grund av tidsskillnaden blir resultatet klart framåt morgontimmarna på onsdagen svensk tid.

Om sydstaten Arizona ser ut att bli en enkel match för Mitt Romney (där är till exempel 10 procent mormoner), så är det knivskarpt i den nordliga industri- eller rostbälte-staten Michigan. Vinst här är ett ”måste” för Romney, som är född i Michigan. Hans far George Romney var också guvernör där.

Både Romney och Rick Santorum, hans mer konservative utmanare om nomineringen, har in i det sista satsat på intensivt kampanjande i Michigan. Båda försöker framstå som allra mest konservativ.

Hittills har väl Santorum vunnit kampen om de kulturkonservativa, med sina utspel om att det är ”snobbigt” av Obama att ge alla amerikaner chansen att gå i college, att kvinnor ska stanna hemma, att preventivmedel ”är inte OK” och att president John F Kennedys tal om att kyrka och stat ska hållas isär får honom att kräkas. Oklart är om det till slut ger honom fler röster. Särskilt bland oberoende mittenväljare.

Ändå är det främst Santorum som försöker sträcka sig över partigränserna. En så kallad Super-PAC som stöder Rick Santorum har skickat ut ”robocalls”, massvis med automatiska telefonmeddeladen, till registrerade demokrater i Michigan och manar dem att rösta på Santorum – i det republikanska primärvalet. Skälet till att det går är att Michigan har ett ”öppet primärval”, där man inte behöver vara registrerad republikan för att få rösta.

På marginalen kan de demokratiska och oberoende väljarna, tror en del förståsigpåare, ge Santorum den push som ger honom segern i Michigan.

Men finns det verkligen demokrater som kan tänka sig rösta på Santorum? Ja de finns faktiskt, och består av två kategorier.

Dels de så kallade Reagan-demokraterna, som brukar beskrivas som vita arbetare med konservativa sociala värderingar (det var en grupp som hjälpte Ronald Reagan att bli president på 1980-talet).

Dels finns det ”riktiga” demokrater och liberaler, som vill ställa till djävulskap för republikanerna. Om Santorum vinner i Michigan fördröjer det Romneys – enligt många bedömares – oundvikliga nominering som republikansk presidentkandidat. Tanken är att ju längre det republikanska primärvalet pågår, med all inbördes smutskastning som nöter ner förtroendet för kandidaterna, desto bättre för Barack Obama, som helt slipper bli attackerad.

”Crossover-röstning” har inträffat förr; senast år 2000 då John McCain slog George W Bush i Michigan, hjälpte många demokrater till att få det resultatet.

Nervös Mitt tar hjälp av Ron

Med några dagar kvar till det viktiga primärvalet i Michigan (och Arizona) har en pressad Mitt Romney gått till rasande angrepp på sin huvudkonkurrent Rick Santorum. Vid ett valmöte i den lilla industriförorten Shelby utanför Detroit ifrågasatte Romney konservatismen hos Santorum.

- Han är en insider i Washington, och jag tror inte att hans agerande i senaten följde konservatismens principer, sade Romney, som använde samma angreppslinje i den sista tv-debatten i veckan.

Romney har inte det försteg han borde ha inför nästa veckas primärval i Michigan. Det är hans födelsestat, hans pappa var guvernör här, och en stat han ”måste” vinna.

Att Romney motsatte sig det statliga räddningpaketet till biljättarna GM och Chrysler, som båda nu går strålande, har inte direkt hjälpt honom.

Santorum ledde över Romney fram till för några dagar sedan, men sedan har Romney knappat in, och gått om. Båda republikanerna tävlar om att framstå som mest konservativ.

Annars har mycket på sistone handlat om president Barack Obamas påstådda ”krig mot religionen”, och där är de republikanska kandidaterna ganska ense.

Det är inte helt lätt att använda ekonomin som vapen mot Obama, eftersom en tydlig, om än svag uppgång är på väg. Men det finns ett stort hot mot Obama: det höjda oljepriset, som amerikanerna känner av vid bensinpumpen. Republikanske talmannen John Boehner har instruerat sina partivänner att använda bensinpriset som argument mot demokraterna.

Ändå ägnar de republikanska kandidaterna mycket kraft på kulturkrig i så kallade sociala frågor. På det området är katoliken Rick Santorum den i särklass mest aggressive. Santorum har till skillnad från mormonen Romney inget ”liberalt” bagage i dessa frågor, och han kommer med ständigt nya uttalanden: han är kategoriskt mot alla aborter, mot alla preventivmedel, han anser att klimatfrågan är en ”bluff”, han har sagt att Obama inte hämtar sin tro ur Bibeln. Och nu har det framkommit att han för några år sade att ”Satan har tagit sikte på USA”.

Det blev för mycket till och med för den konservative radioprataren Rush Limbaugh, som begärde ett klargörande av Santorum. Enligt Limbaugh riskerar Santorum att framstå som en religiös knäppgök, så han måste ta itu med frågan.

Även om Santorum för många är väl fanatisk, tycks det inte ha skadat honom speciellt bland de republikanska väljarna. Enligt en sammanställning av de senaste nationella opinionsmätningar leder Santorum före Romney med 5 procent.

I Arizona och Michigan, där primärval hålls den 28 februari, är det jämnare. I Arizona leder Romney knappt, medan han ligger i princip lika med Santorum i Michigan.

Ett skäl till att Romney knappat in på Santorum är hans välfyllda kampanjkassa. Enbart i januari har han bränt över 30 miljoner dollar, främst på tv-reklam, vilket är mer än dubbelt mot vad rivalerna Santorum, Newt Gingrich och Ron Paul tillsammans har gjort av med.

En annan fördel för Romney på sikt är att han har ett surrogat i Ron Paul. Den 76-årige kongressledamoten framstår allt mer som en  bundsförvant till Romney, och han har i Michigan gått ut i breda tv-attacker mot Santorum för att denne under sin tid i kongressen ska ha röstat för olika stora statsutgifter. Han kritiserar dock aldrig Romney, och i tv-debatten svarade han för de giftaste nålsticken mot Santorum som han kallade för en ”fejk”.

Alliansen mellan den mest konservative (Paul) och den mest liberale (Romney) i racet ser udda ut. Men de kan ha nytta av varandra. Alla vet att Ron Paul inte kan vinna nomineringen. Han kan däremot samla på sig en hel del delegater, och kan sedan ”överlåta” dem åt Romney mot att få en framträdande roll vid partiets konvent i augusti.

Svarte riddaren vägrar ge sig

Nu har den republikanska primärvalssäsongen gått in i en lugn fas. Mitt Romneys valmaskin tycks stadigt tuffa på mot en nominering, men på grund av att över hälften av årets nomineringsmöten och primärval ger en proportionell fördelning av delegater till partikonventet i augusti, kommer det att dröja en bit in på våren innan någon har säkrat en majoritet av delegaterna.

Newt Gingrich ger inte upp, trots att Nevada blev den andra förlusten i följd mot Romney. Han hoppas på en mirakulös vändning vid supertisdagen den 6 mars, då flera av de 11 delstaterna som har val då är mer gynnsamma för honom. Lagom till Texas den 3 april räknar han med att ha hunnit i kapp Romney i delegaträkningen.
Många tycker annars att loppet borde vara kört för Gingrich. Men han har svårt att ta in det och vidhåller trotsigt att han minsann kommer att bli republikanernas presidentkandidat i höst. En skämtare har jämfört Gingrich med The Black Knight i filmen Monty Python and the Holy Grail, som vägrar att ge sig trots att han fått både armar och ben avhuggna: ”oh come back here you yellow bastards! I’ll bite ur legs off…!” ropar Svarte riddaren/Gingrich till den Gröne riddaren/Romney.

*
Ron Paul kör sin egen kampanj, fick över 18 procent i Nevada, och han spelar inte riktigt på samma plan som de andra.  Ingen, inte ens han själv, tror att han blir nominerad. Han är ute efter att samla så många delegater som möjligt för att hålla sig kvar i racet ända fram till konventet i augusti, allt i syfte att kunna propagera för sina hjärtefrågor: mindre regeringsmakt, mindre krig och en fri marknadsekonomi.

*
Långt efter halkar Rick Santorum, många värdekonservativas sista hopp (när icke-pålitliga konservativa som Romney och Gingrich dominerar primärvalsstriden). Nu fick han bara 11 procent i Nevada. Det finns många skäl till det: ett är att han förmodligen är lite väl fanatisk för att nå ut till en bredare grupp moderata republikanska väljare. Kanske många av dem är måna om att USA ska moderniseras och utvecklas som ledande kunskaps- och industrination, men anar att det inte ligger Santorum så varmt om hjärtat.
Ta till exempel hans syn på högre utbildning, som han betraktar som ett hot mot USA:s unga generation. Det är bättre att fler stannar vi gymnasie- eller yrkesutbildning; då skyddas de från att utsättas för vänsterns sekulära ideologi. Detta populistiska, kunskapsfientliga tema jag har hört Santorum ta upp flera gånger. Vid ett möte i Naples, Florida, i förra veckan påstod Santorum att vänstern använder universiteten för att indoktrinera unga människor – allt i syfte att befästa sin maktställning:

”Vi har, tyvärr, förlorat vår nöjesindustri, och även vår högre utbildning. Inte att undra på att president Obama vill att varje unge går i college. Den indoktrinering som förekommer på amerikanska universitet är en av nycklarna för att behålla makten i Amerika…om man undervisade i judeo-kristna principer på dessa universitet skulle de bli berövade varenda dollar. Om de lär ut radikal sekulär ideologi får de allt tänkbart statligt stöd. Därför att 62 procent av dem som börjar college med en övertygad tro går ut utan tro.”

Romney famlar efter motdrag

Vad ska stackars Mitt Romney göra? Vad gör han för fel?

Det republikanska primärvalet har så här långt inte liknat något tidigare, säger erfarna betraktare. Bara det faktum att det är första gången som tre olika kandidater har vunnit de tre första omgångarna (Iowa, New Hampshire och South Carolina) är unikt.

Snart kan man fråga sig om det inte börjar bli det mest negativa primärvalet på mycket länge, trots att både Mitt Romney och Newt Gingrich har bedyrat att de ska hålla sig till positiva budskap. Handskarna är av, och den ömsesidiga smutskastningen – driven av dollarstinna så kallade Super PACs – har kommit igång på allvar.

Och nu, efter Gingrich jordskredsseger i South Carolina, befinner sig alla i Florida för att slåss om väljarna inför nästa omgång som väntar den 31 januari. Redan har Gingrich ätit sig in på Romneys tidigare 20-procentiga ledning, och på ett par dygn vänt upp och ner på tabellen. 41 procent är för Gingrich mot 32 för Romney, enligt en mätning från Rasmussen Reports.

Den negativa spiralen har fått Romney, som nog trodde att han hade nomineringen som i en ask, att bli allt mer desperat. Två debatter återstår dessutom, och debatter är vad som hittills har gynnat den hårdslående före detta talmannen.

Romney har för sin del varit märkligt timid, och bland stammande, bland annat när det har handlat om varför han inte offentliggör sina skattedeklarationer. Nu ska han göra det på tisdagen, tvingad därtill, men bara för ett enda skatteår. Så det lär inte hjälpa särskilt mycket. Skadan är redan skedd.

Så vad kan Romney göra för att vända utvecklingen och hindra att hela hans multimiljonkampanj kraschar? Han har mycket att jobba med. Han är stel, har svårt med att ”connect” med vanliga amerikaner.

Därför lät han sig filmas av en tv-kanal när han stod vid en maskin och tvättade kläder på sitt hotell. Om det gör honom folkligare är tveksamt.

En annan taktik är att attackera Gingrich för hans bakgrund som lobbyist sedan han kickades ut från kongressen för oetiskt beteende 1999. Det mest graverande är hans lukrativa uppdrag för bostadsinstituten Freddie Mac och Fannie Mae, där Gingrich tog in 1, 6 miljoner dollar i arvode.

I skuggan av tvekampen mellan Romney och Gingrich ägnar sig Rick Santorum oförtröttligt åt sitt kampanjande. Han hamnar inte alltid i bästa sällskap. På sitt första kampanjmöte i Pompano Beach i Florida dök den konservative pastor O’Neal Dozier upp och sade att Mitt Romney inte kan vinna eftersom amerikaner inte kommer att rösta för en mormon som president. Dozier har tidigare gjort sig känd för att inte gillar inte homosexualitet och islam. Nu sade Dozier, som är svart, att svarta inte kommer att rösta för någon från mormonernas tro, eftersom Mormons bok säger att en förbannelse vilar över den svarta huden.
Vid det laget hade Santorum redan lämnat mötet.

Just det lär inte skada Romney så mycket Men varje gång någon påminner väckelsekristna om att Romney är mormon (och därmed inte ”riktigt” kristen) kan han tappa på marginalen.

Gingrich manar fram neokonservativa spöken

De republikanska kandidaterna klättrar över varandra för att framstå som mest Israel-vänliga. Men ingen har gått längre än Newt Gingrich, som medveten om den proisraeliska lobbyns inflytande i USA gör allt för att befästa sin ledning i opinionsmätningarna.

Nu har han sagt att palestinierna är ett ”uppfunnet folk”, eftersom det inte existerade någon palestinsk stat när Israel grundades.

Uttalandet är inte bara grundlöst, särskilt för att komma från en person som gärna kallar sig för historiker; det placerar också den förre republikanske talmannen i en extrem position inom sitt parti. Det har sedan årtionden rått konsensus i båda partierna i Washington, även bekräftad av president George W Bush, att USA eftersträvar en tvåstatslösning i Mellanöstern. Gingrich sade inget om just den frågan, men hela hans intervju för kabelteve-kanalen The Jewish Channel andades avståndstagande för en fredslösning mellan israeler och palestinier (de senare finns ju liksom inte, de är egentligen ”araber” om man ska tro Gingrich).

Om han själv står för vad han säger må vara osagt, med tanke på att han brukar ändra åsikt så snabbt att bloggare och twittrare har svårt att hänga med. Men just i Mellanösternfrågan verkar Gingrich ha bestämt sig för att satsa hårt. Målet är att han ska vara den som älskar Israel ännu mer än vad de evangeliskt-kristna sionisterna Michele Bachmann och Rick Perry (för att inte tala om mormonen Mitt Romney) gör. Både Gingrich och Bachmann har lovat att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem (internationellt omstridd stad eftersom dess palestinska del ockuperades och annekterades av Israel 1967). Och Romney har sagt att hans första utländska resa om han väljs till president kommer att gå till Israel.

Chuck Todd, tungt nyhetsankare på MSNBC twittrade: ”Kommer någon att överträffa Romney och lova att hålla sitt installationstal FRÅN Israel?”

Det som bör tas på allvar är att Gingrichs Israelutspel är en del av en större politisk manöver, som syftar till att dra till sig stöd från den sedan Bush-eran diskrediterade neokonservativa falangen i det republikanska partiet. Alltså den grupp politiker och ideologer som stod bakom försvarsminister Donald Rumsfeld och vice president Dick Cheney och som drev på för att USA skulle starta det katastrofala kriget mot Irak.

Ett klart uttryck för det är att Gingrich tidigare i veckan meddelade att han, om han blir vald till president, kommer att be höken John Bolton, en kort tid USA:s FN-ambassadör, att bli hans utrikesminister.

Bolton är den kanske mest krigiska figuren i neocon-fraktionen. I så fall kan det bli en kuslig upprepning av historien, och nya stora amerikanska krig mer sannolika. Bolton är ingen vän av FN, han är emot internationella avtal (som Kyoto och Internationella brottsdomstolen), han är emot förhandlingar med Iran om kärnvapen, han anser att USA ska använda tortyr mot misstänkta terrorister.

I det krigströtta USA kan det vara en felkalkyl av Gingrich att försöka få väljarnas förtroende på en politik av nya krig utan slut.

Är Gingrich eller Romney farligast för Obama?

Jag har tillbringat ett antal dagar i mellanvästernstaten Iowa, den första delstaten som har en ”caucus”, ett nomineringsmöte (det blir denna gång den 3 januari). Hur det går denna dag, som är startskottet för 2012 års primärvalskampanj, brukar ha stor betydelse för vem som till slut nomineras till respektive partis presidentkandidat.

På den republikanska sidan råder öppen kamp om nomineringen. Ändå syns inte så mycket av någon valkampanj i gatubilden. Men pratar man med folk på båda sidor är intresset och engagemanget stort.

Även Demokraterna håller nomineringsmöten, trots att där bara finns en kandidat (Barack Obama) som automatiskt kommer att nomineras på partikonventet i sommar.

Annars handlar just nu allt om Newt Gingrich, den erfarne Washington-räven som ironiskt nog har stigit till en överlägsen ledning i de republikanska opinionsmätningarna under ett valår då det råder allmän anti-Washingtonstämning i landet.

Det ryktas om desperation i Mitt Romney-lägret. Exguvernören i Massachusetts har under det senaste året varit obestridlig ”frontrunner”, allt medan utmanare efter utmanare har stigit upp och kollapsat: men Michele Bachmann, Rick Perry och Herman Cain har visat sig sakna kraft att få fäste i de republikanska sinnena efter att de utsatts för närmare granskning.

Men nu är det plötsligt ett helt nytt läge. Romney har körts ifrån i mätningarna av Gingrich, som ingen för bara några veckor sedan räknade med på allvar, och han har bara fortsatt att dra ifrån. Både i Iowa och nationellt. Strateger och förståsigpåare i Washington tvingas erkänna att de gravt underskattade den före detta talmannen i representanthuset.

Tidigare var den allmänna meningen att Gingrich hade allt för mycket emot sig: han var för gammal, för konfliktbenägen, för flippfloppande mellan olika ståndpunkter, för mycket Washington-lobbyist. Sist men inte minst hade han ett tungt privatmoraliskt bagage med två skandalomvärvda skilsmässor, som inte borde falla i god jord hos konservativa kristna med stränga ”family values”.

Inga av alla dessa minus verkar vara störande på republikanska väljare.

I båda partierna börjar man nu ställa in sig på möjligheten att favorittippade Romney faktiskt blir snuvad på nomineringen för andra gången i följd – och att Gingrich blir den partiet ställer upp med mot Barack Obama i november 2012.

Demokraternas valstrateger har tagits på sängen; de har betraktat Romney som den farligaste motståndaren, eftersom han kan appellera till mittenväljare. Allt har därför inriktats på hur Romney ska bekämpas i valet, och flera attackannonser har redan avlossats mot Romney.

Nu kanske det visar sig vara bortkastade pengar. Och så får man i stället den mer oberäknelige – och kanske farligare – Gingrich på halsen.

Skattereform eller priset för en pizza

Några tankar kring nattens republikanska debatt (Bloomberg News/Washington Post), som mest skulle handla om ekonomi.

Jag kunde inte avlyssna några sensationella nyheter. Men de trender som man kunde skönja tidigare har stärkts. Mitt Romney behåller ledartröjan, medan Rick Perry verkar ha fått pyspunka.

För några veckor ställde jag i denna blogg frågan om det vore tänkbart att två svarta kandidater står mot varandra i presidentvalet 2012. Då var förre pizzeriadirekören Herman Cain under klar uppgång. Sedan dess har han fortsatt att stärka sin ställning i opinionsmätningar bland republikanska väljare. Två afroamerikaner i november 2012 är inte längre totalt orealistiskt.

Snart är det bara ett år kvar till presidentvalet 2012. Som väntat har kampen om att bli nominerad som republikanernas kandidat mot Barack Obama börjat skärpa till sig. Fast Herman Cain, som har forsat upp till andra plats i opinionsmätningarna, verkar inte ta det hela på riktigt allvar. I stället för att rigga en valorganisation och kampanja ägnar han sig denna månad åt att marknadsföra och signera sin nya bok.

Han ställer ändå upp i debatter och tv-intervjuer. Med blandat resultat. Eller hur ska man tolka hans svar på en fråga härom dagen om han är beredd på tuffa frågor; exempelvis vad Uzbekistans president heter.

- Jag är beredd på ”gotcha”-frågor, och de har redan börjat komma. När de frågar mig vem som är president i Ubeki-beki-beki-beki-stan-stan kommer jag säga: ”Jag vet inte. Vet du?”

Kanske han får några skrattare med sig. Men är detta verkligen en väg till att bli nominerad på det republikanska partiets konvent nästa sensommar? Ingenting är uteslutet. Cain har sedan några veckor blivit Tea Party-folkets favorit (vilket motsäger påståendena om att tepartister skulle vara särskilt rasistiska). Han leder dessutom stort över kongresskvinnan Michele Bachmann, även i hennes födelsestat Iowa.

Liksom Romney är Cain en stark debattör, han talar klarspråk och har enkla kodord som är begripliga. Han pluggar hårt sin skatteidé: 9-9-9, som ska uttolkas som en platt inkomstskatt på 9 procent, en bolagsskatt på 9 procent och en federal försäljningsskatt på 9 procent.

På den sista punkten kommer han inte  att få stöd. Många delstater har redan en ”sales tax” på ungefär den nivån, och en fördubbling vore förödande för medelamerikaners hushållskassa. Fast Jon Huntsman, exguvernör från Utah tyckte mest att 9-9-9 det lät som priset för en pizza.

Sedan sist har startfältet klarnat: Sarah Palin – om nu någon verkligen trodde det – ställer inte upp. Dessutom har Chris Christie, guvernören i New Jersey, som under några veckor var många republikaners hopp som en ”anti-Romney”-kandidat, efter mycket nej-sägande definitivt sagt nej. Att han nu har givit sitt stöd till Mitt Romney måste komma som en chock för en del konservativa republikaner.

Samtidigt håller de som tidigare varit ”front-runners”, Mitt Romney och Rick Perry, på att slita varandra i stycken i tv-annonser. Om det skulle bli dessa två som till slut står som sista paret ut under primärvalen som inleds i januari kan man vänta sig en riktigt negativ kampanj.

Romney, som är mormon, har av en evangelisk pastor från Texas – som står Perry nära – fått höra att han inte är en riktig kristen. Perry tvår sina händer, men lite av smutsen har ändå stänkt på Romney.

Medan Romney ser alltmer presidentlik ut verkar inte Perry se ut att trivas i debatten. Det är oklart om Texasguvernören kan återfå det stöd han hade för en månad sedan, när han nyss kastat sig in i valkampanjen. Han har uppenbarligen inte vunnit på att hamna i det nationella rampljuset.
Om en vecka är det stor CNN-sänd debatt, som betydligt fler kommer att titta på. Det kan vara sista chansen för Michele Bachmann, Ron Paul och de andra som har halkat efter att göra intryck innan det är dags för allvaret – primärvalen.

Perrys språkbruk kan slå tillbaka

Vem vann? Natten till torsdagen svensk tid genomfördes den första tv-sända republikanska valdebatten med deltagande av Texas guvernör Rick Perry, som på senare tid har toppat det republikanska fältet. Det blev – precis som väntat – i stort sett en tvekamp mellan Rick Perry och Mitt Romney, förre guvernören i Massachusetts, den senare klar tvåa i kampen om att bli nominerad till presidentkandiat i 2012.
De övriga sex republikanska politikerna hamnade i skuggan. En av dem var Michele Bachmann, som nu har förlorat många konservativa Tea Party-röster till Perry.
Ett första intryck var att Romney framstod som mest ”presidentlik” med förmåga att appellera till mittenväljare, medan Perry förmodligen stärkte sitt grepp om de mest konservativa republikanska väljarna. Kommande mätningar lär visa hur debatten slog bland republikaner.
Debatten tog delvis en överraskande vändning: det var inte ekonomin, budgetunderskottet, skatterna eller arbetslösheten – utan det amerikanska pensionssystemet Social Security – som hamnade i centrum. Rick Perry har tidigare hävdat att det är ett dödfött system som inte har en chans att överleva. I debatten backade han inte från sin åsikt, och förklarade nu att Social Security är en ”Ponzi Scheme” (ett slags pyramidspel) och en ”monstrositet”.
Det gav Mitt Romney ett gott tillfälle att attackera Rick Perry. Romney slog fast att ingen kan nomineras till presidentkandidat som vill avskaffa Social Security, och att uppgiften i stället är att rädda pensionssystemet. Han sade också att ”vi måste måna om de som är i nöd”, och han markerade därmed att han vill inta en mer moderat position. Romney vet naturligtvis också att republikanska väljare är äldre än demokratiska, och att han inte har råd att tappa pensionärstunga stater som South Carolina och Florida.
Perry kallade vid ett tillfälle president Barack Obama för en ”usel lögnare” för att denne sagt att gränsstaden El Paso är relativt säker. Det är knappast ett sätt att uttrycka sig på som ger Perry ett statsmannalikt skimmer. Till och med pålitliga konservativa som förre vice presidenten Dick Cheney och George W Bushs rådgivare Karl Rove, har tagit avstånd från Perrys språkbruk.
Michael Winiarski

Ny pudelvariant: ”Jag bara skojade”

Det mesta i USA är dystert just nu. Strax före Labor Day, en av årets lediga dagar, kom nedslående jobbsiffror: noll minskning av arbetslösheten (på 9,1 procent) senaste månaden. Förra helgens oväder längs USA:s östkust må ha bedarrat, även om delar av New Jersey och Vermont ännu står under vatten. Men efter Irene håller orkanen Katia på att ladda upp ute i Atlanten.
Numera är allt så politiserat i USA att även naturfenomen har blivit ett vapen i kampanjen inför valet 2012. Men det faller inte alltid i så god jord – alltför många har drabbats av orkanens efterverkningar. Så när Michele Bachmann, den republikanska kongressledamoten, gjorde sin senaste ”gaffe”, pinsamma uttalande, tvingades hon raskt att backa och i stort sett säga: ”Nä, jag bara skojade!”  I Sverige kallar vi fenomenet för att ”göra en pudel”, då någon måste inta ryggläge och skämmas. Här i USA är mediatrycket på politiker och andra kändisar så massivt att det skulle kräva en permanent blottad strupe. Därför ser pr-experter till att de som ertappats med foten i munnen varierar sin krishantering.
Bachmanns senaste tabbe inträffade på ett politiskt möte i Florida nyligen. Då sade hon att den senaste tidens naturkatastrofer är ett Guds tecken på att ”Washington”  (d v s president Barack Obama) inte klarar av att hålla ner USA:s underskott:
”Jag vet inte hur mycket Gud har att göra med att få politikernas uppmärksamhet. Vi har haft en jordbävning, vi har haft en orkan, och Han sade: ‘Ska ni börja lyssna på mig? Lyssna på det amerikanska folket, för folket ryter just nu.’ ”
Uttalandet påminde om den österrikiske katolske prästen Gerhard Wagner, som efter orkanen Katrina 2005 skrev att förstörelsen och döden var ”ett gudomligt straff” för att New Orleans var en syndig plats (eftersom man är så tolererant mot homosexualla).
Bachmanns utspel möttes av en sådan avsky att hon tvingades säga att hon uttalat sig ”humoristiskt”.
De som drabbats av Irene – de skadade och de anhöriga till de omkomna – var inte roade.
I det republikanska racet för nominering till presidentvalet ligger nu Bachmann klart efter Mitt Romney, exguvernör i Massachusetts, och ännu längre efter Texas guvernör Rick Perry (liksom Bachmann en evangelisk-kristen fundamentalist).
Om några dagar möts alla republikanska kandidater i en tv-sänd valdebatt. Då kan det visa sig huruvida religionen och Gud har en stor roll i amerikansk politik. Hur kommer Bachmann hantera ”Guds straff” för naturkatastroferna? Kommer Perry att tala om att evolutionsläran är ”en teori” och att Bibelns skapelseberättelse är lika central att lära ut i skolorna? Mitt Romney, som är mormon (ett samfund som av många kristna inte erkänns som ”riktiga” kristna), lär slippa undan frågor om sin tro. Han lär snarare få det hett om öronen för att han som guvernör i Massachusetts drev igenom en sjukförsäkring som Obama i princip kopierade på det nationella planet.
Apropå religion skapar Bachmann huvudbry hos några av sina supportrar. Det är tydligen efternamnet som förvirrar. Tabloiden New York Post berättar att en del judiska republikaner har fått för sig att Bachmann är judisk. Det drabbar nu inte henne, utan motståndaren Mitt Romney (som ju är mormon) och han har fått det jobbigare med att samla ihop kampanjbidrag från judiska donatorer. En del av Romneys ”fund-raisers” har av judiska bidragsgivare fått höra att de för all del gillar Romney, men att de hellre öppnar sina plånböcker för en judisk kandidat.
I själva verket är Bachmann lutherskt kristen med norskt påbrå. Innan hon var gift hette hon Michele Amble och fick sitt nuvarande efternamn efter maken Marcus Bachmann.