Rödblå röra: Högern attackerar från vänster

Knappt återkommen till Washington från det ganska förutsägbara primärvalet i New Hampshire (som Mitt Romney helt planenligt vann) är det dags att packa om kabinväskan till nästa anhalt, South Carolina. ”Alla” är på väg dit, eller är redan på plats: kandidaterna, hela mediecirkusen, alla lobbyister, pr-konsulter och politruker. Inget konstigt i det. Mycket talar för att det är där, i den första sydstaten som håller primärval, som det avgörande slaget kan komma att ske om vem som ska få äran att försöka slå Barack Obama den 6 november.

Allt sedan 1980 har samtlig segrare i South Carolina i det republikanska primärvalet till slut blivit nominerade till partiets presidentkandidat. Om en dryg vecka, på lördag kväll den 21 januari, vet vi om den till synes oundviklige Mitt Romney vinner, och med hur mycket. Och så småningom huruvida detta mönster för South Carolina håller eller bryts.

Annons:

Några överraskningar kan det bli. Komikern Stephen Colbert har enligt Public Policy Polling 5 procent av väljarstödet inför primärvalet i South Carolina. Före Jon Huntsman, som har 4 procent.  Jo, det är sant. Fast det är förstås på skoj, i varje fall delvis. Colbert har bildat en ”Super PAC” (PAC = Political Action Committee; så kallas de dollarstinna sponsorgrupper som efter ett omstritt Högsta domstol-beslut tillåter storföretag att pumpa in obegränsade summor till politisk kampanjer).

Men i torsdags kväll lämnade Colbert mitt under sitt program i Comedy Central över kontrollen av sin Super PAC till komikerkollegan Jon Stewart. En kandidat får enligt reglerna inte samtidigt ha en ”egen” Super PAC. I stället har han själv bildat en ”exploratory committee” för att utreda huruvida han ska överväga att lägga grunden för en möjlig kandidatur till ”president of the United States of South Carolina”.

Men skämt åsido: den republikanska infightingen börjar bli riktigt smutsig. Alla som sackar efter attackerar givetvis Romney, som leder stort. Det stora ämnet den senaste veckan har varit Romneys bakgrund som vd i riskkapitalbolaget Bain Capital, en erfarenhet som enligt Romney gör honom till särskild kvalificerad att ta itu med USA:s ekonomiska problem. Det började med att Newt Gingrich, som har tappat i opinionsmätningarna och gjorde mycket dåligt ifrån sig i Iowa och New Hampshire, kritiserade Bain Capital för att ha köpt upp företag, slaktat dem, kastat ut de anställda på gatan och sugit ut stora profiter ur dem.

Texas guvernör Rick Perry, som hamnade sist i båda delstaterna, hakade på och kallade Romneys aktiviteter i Bain för ”vulture capitalism” (blodsugar- eller gamkapitalism), en anspelning på ”venture capitalism” (riskkapitalism) som har gnagt av allt ätbart i uppköpta företag och lämnat skelett efter sig.

Gingrich har en Super PAC (stödd av en kasinoägare i Nevada) som spenderar 3 miljoner dollar på en 28-minuters film som framställer Romneys Bain Capital som ”mer hänsynslös än Wall Street”.

Kanske lite oväntat att Gingrich och Perry – som framhåller sig själva som autentiskt konservativa – attackerar från vänster, med en retorik inte så lite inspirerad av den bild som Occupy Wall Street och andra på den kanten ger av dagens USA: ett system som är riggat till förmån för den lilla minoriteten superrika, mot de 99 procenten som är underpriviligierade. Attackerna har redan tyckts skada Romney, och hans opinionsledning i South Carolina har krympt (att såväl Gingrich som Perry själva inte har varit främmande för olika lukrativa dealar med kapitalstarka sponsorer talar de tyst om).

Flera republikaner, även ultrakonservativa debattörer som Rush Limbaugh, som normalt inte vill ta i ”liberale” Romney med tång, sluter nu upp bakom honom. De anser att republikaner inte ska ha en antikapitalistisk och marknadsfientlig attacklinje; det kan överlåtas åt demokraterna.

Demokraterna och Obama-lägret kan bara luta sig tillbaka, konstatera att dagens ”narrativ” gynnar partiet och lapa i sig alla dessa gratisattacker på Mitt Romney. Många av argumenten kommer Obamas kampanj kunna återanvända rakt av om det blir Romney som blir nominerad.

Grövre artilleri i valkampanjen

Nomineringsvalet i Iowa gav inget klart utslag i det republikanska racet, utom att Michele Bachmann är ute ur leken. Alla andra är kvar, till och med Rick ”oops” Perry och Jon Huntsman (som inte var med i Iowa och fick 1 procent av rösterna). Republikanerna står inför samma situation som före Iowa: Mitt Romney är stabilt den ledande kandidaten, men majoriteten av de republikanska väljarna är missnöjda med honom och letar fortfarande efter ett konservativt alternativ. Problemet är att de inte har kunnat ena sig kring ett trovärdigt namn: I tur och ordning har Bachmann, Perry, Herman Cain och Newt Gingrich varit månadens ”anti-Mitt” för att snabbt kollapsa under en närmare granskning och negativa tv-annonser. Nu är det Rick Santorum, som kom från botten av packet, som ligger i toppen som Romneys konservativa rival.
Men nästa station i primärvalscirkusen är New Hampshire på tisdag, där Mitt Romney har en till synes ointaglig ledning i opinionsmätningarna (cirka 40 procent av sympatierna, mot tvåan Ron Pauls 20 procent).  Om inte Romney råkar ut för sensationell motgång där är utgången så given att allt intresse nu riktas mot de följande primärvalsomgångarna, i South Carolina den 21 januari och Florida den 31 januari. South Carolina är den första sydstaten som har primärval, och där ligger nordstataren Romney inte lika bra till.
Den största förändringen efter Iowa är annars att kampanjen har blivit allt fulare, vilket avspeglar en viss desperation hon några av kandidaterna. I vanlig ordning är det Newt Gingrich som anger (den negativa) tonen. Gingrich, som kom på en svag fjärdeplats i Iowa, sade härom dagen att om Romney skulle möta Barack Obama i en debatt skulle han bli utskrattad.
Webbsajten NHLiberty4Paul, som stödjer Ron Paul, libertarianen som vill skrota USA:s militärbaser utomlands och radikalt krympa den federala staten, gick ut med en rasistisk video som visar Jon Huntsman tillsammans med ett av sina barn, en flicka adopterad från Kina. I videon spelas kinesisk musik och på en textremsa kan man läsa: ”Amerikanska värden. Eller kinesiska?”
Ron Paul tog avstånd från annonsen, som han sade hade publicerats av en grupp som han inte har med att göra.

Meningslösa mätningar och tvärsäkra fans

Nya opinionssiffror i den republikanska nomineringstävlingen bekräftar än en gång hur meningslösa opinionssiffror ofta är – i varje fall som förutsägelse för den kommande utgången i primärvalen.

Det är dock inte något som en del av de fåtöljanalytiker som förgyller kommentarfältet på denna blogg verkar förstå. Deras egenhändigt skapade fantasi om verkligheten förstärks av vad de får bekräftat på sina favoritsajter – inte från vad som händer i den reella verkligheten. De befinner sig inte i USA, har inte besökt Iowa eller någon annan aktuell primärvalsdelstat, men ändå ”vet” de tvärsäkert att deras Avhållne Ledare (Ron Paul) är ignorerad av medierna. Det spelar då ingen roll att jag och många andra (för att inte tala om amerikanska medier) gång på gång skriver om den 78-årige libertarianen från Texas. Vi påstås ändå ägna oss ändå åt att ”mörka” hans existens. Det blir både parodiskt och tröttsamt. Men så är det att försöka diskutera med troende.

Det jag har sett av Paul är att hans åsikter må vara kontroversiella, i vissa fall ultrareaktionära och i vissa fall udda, men att han är  i detta fält något så ovanligt som en ärlig politiker som inte ändrar sig beroende på vindriktningen. Personligen förefaller han också att vara hyfsat anspråkslös. Jag undrar om han har en aning om hur blinda och fanatiska hans skällande bandhundar till anhängare är.

Hur som helst: Att Newt Gingrich nu har tappat avsevärt från sin toppnotering för någon vecka sedan och nu åter ligger efter Mitt Romney (enligt CNN/ORC) förvånar inte.

Michele Bachman, Rick Perry, Herman Cain forsade i tur och ordning upp som mest lovande ”anti-Romney”-kandidater, men gick samma väg: luften gick ur efter att väljarna hörde vad de sa och såg hur de betedde sig. Gingrich peakade förmodligen lite för tidigt, men ska inte räknas ut ännu. Hans inte oväntade tillbakagång gör att läget fortfarande är lika ovisst inför Iowa 3 januari.

En joker i leken är Ron Paul, som nu har placerat sig på en stadig tredjeplats i de nationella mätningarna. Han är ingen vanlig ”anti-Romney”, utan spelar i en egen division (med sitt förespråkande för avkriminalisering av cannabis, utrikespolitiska isolationism och radikala nedmontering av statsmakten) och har klättrat vecka för vecka. I Iowa har (enligt Public Policy Polling) Paul till och med tagit ledningen med 23 procent, före Mitt Romney på 20 procent och 14 procent för Gingrich (som nu har tappat hälften av sitt stöd på ett par veckor).

I Iowa har Paul en verklig vinstchans, men det är inte på grund av opinionsmätningarna, utan därför att han där sedan länge har en kraftfull och välfinansierad kampanjorganisation. Han har råd att köra många tv-annonser. Detta till skillnad från Gingrich, som inte har en kampanjkassa att tala om.

Ron Paul är i högsta grad med i leken och i väljarnas kalkyler. Enligt en alldeles färsk Washington Post/ABC News-mätning säger de flesta republikaner att de uppskattar Ron Pauls åsikter om begränsad statsmakt, men för många är hans principmotstånd mot att USA intervenerar militärt i andra länder ett skäl till att inte stödja honom. Två tredjedelar tror på att Paul säger det han menar, vilket är betydligt fler än vad Romney och Gingrich får – inte förvånande kanske med tanke på Mitt/Newt-flippfloppandet.

En knapp majoritet tror ändå inte att Paul har den personlighet och temperament som krävs av en effektiv president.

Gingrich manar fram neokonservativa spöken

De republikanska kandidaterna klättrar över varandra för att framstå som mest Israel-vänliga. Men ingen har gått längre än Newt Gingrich, som medveten om den proisraeliska lobbyns inflytande i USA gör allt för att befästa sin ledning i opinionsmätningarna.

Nu har han sagt att palestinierna är ett ”uppfunnet folk”, eftersom det inte existerade någon palestinsk stat när Israel grundades.

Uttalandet är inte bara grundlöst, särskilt för att komma från en person som gärna kallar sig för historiker; det placerar också den förre republikanske talmannen i en extrem position inom sitt parti. Det har sedan årtionden rått konsensus i båda partierna i Washington, även bekräftad av president George W Bush, att USA eftersträvar en tvåstatslösning i Mellanöstern. Gingrich sade inget om just den frågan, men hela hans intervju för kabelteve-kanalen The Jewish Channel andades avståndstagande för en fredslösning mellan israeler och palestinier (de senare finns ju liksom inte, de är egentligen ”araber” om man ska tro Gingrich).

Om han själv står för vad han säger må vara osagt, med tanke på att han brukar ändra åsikt så snabbt att bloggare och twittrare har svårt att hänga med. Men just i Mellanösternfrågan verkar Gingrich ha bestämt sig för att satsa hårt. Målet är att han ska vara den som älskar Israel ännu mer än vad de evangeliskt-kristna sionisterna Michele Bachmann och Rick Perry (för att inte tala om mormonen Mitt Romney) gör. Både Gingrich och Bachmann har lovat att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem (internationellt omstridd stad eftersom dess palestinska del ockuperades och annekterades av Israel 1967). Och Romney har sagt att hans första utländska resa om han väljs till president kommer att gå till Israel.

Chuck Todd, tungt nyhetsankare på MSNBC twittrade: ”Kommer någon att överträffa Romney och lova att hålla sitt installationstal FRÅN Israel?”

Det som bör tas på allvar är att Gingrichs Israelutspel är en del av en större politisk manöver, som syftar till att dra till sig stöd från den sedan Bush-eran diskrediterade neokonservativa falangen i det republikanska partiet. Alltså den grupp politiker och ideologer som stod bakom försvarsminister Donald Rumsfeld och vice president Dick Cheney och som drev på för att USA skulle starta det katastrofala kriget mot Irak.

Ett klart uttryck för det är att Gingrich tidigare i veckan meddelade att han, om han blir vald till president, kommer att be höken John Bolton, en kort tid USA:s FN-ambassadör, att bli hans utrikesminister.

Bolton är den kanske mest krigiska figuren i neocon-fraktionen. I så fall kan det bli en kuslig upprepning av historien, och nya stora amerikanska krig mer sannolika. Bolton är ingen vän av FN, han är emot internationella avtal (som Kyoto och Internationella brottsdomstolen), han är emot förhandlingar med Iran om kärnvapen, han anser att USA ska använda tortyr mot misstänkta terrorister.

I det krigströtta USA kan det vara en felkalkyl av Gingrich att försöka få väljarnas förtroende på en politik av nya krig utan slut.

Är Gingrich eller Romney farligast för Obama?

Jag har tillbringat ett antal dagar i mellanvästernstaten Iowa, den första delstaten som har en ”caucus”, ett nomineringsmöte (det blir denna gång den 3 januari). Hur det går denna dag, som är startskottet för 2012 års primärvalskampanj, brukar ha stor betydelse för vem som till slut nomineras till respektive partis presidentkandidat.

På den republikanska sidan råder öppen kamp om nomineringen. Ändå syns inte så mycket av någon valkampanj i gatubilden. Men pratar man med folk på båda sidor är intresset och engagemanget stort.

Även Demokraterna håller nomineringsmöten, trots att där bara finns en kandidat (Barack Obama) som automatiskt kommer att nomineras på partikonventet i sommar.

Annars handlar just nu allt om Newt Gingrich, den erfarne Washington-räven som ironiskt nog har stigit till en överlägsen ledning i de republikanska opinionsmätningarna under ett valår då det råder allmän anti-Washingtonstämning i landet.

Det ryktas om desperation i Mitt Romney-lägret. Exguvernören i Massachusetts har under det senaste året varit obestridlig ”frontrunner”, allt medan utmanare efter utmanare har stigit upp och kollapsat: men Michele Bachmann, Rick Perry och Herman Cain har visat sig sakna kraft att få fäste i de republikanska sinnena efter att de utsatts för närmare granskning.

Men nu är det plötsligt ett helt nytt läge. Romney har körts ifrån i mätningarna av Gingrich, som ingen för bara några veckor sedan räknade med på allvar, och han har bara fortsatt att dra ifrån. Både i Iowa och nationellt. Strateger och förståsigpåare i Washington tvingas erkänna att de gravt underskattade den före detta talmannen i representanthuset.

Tidigare var den allmänna meningen att Gingrich hade allt för mycket emot sig: han var för gammal, för konfliktbenägen, för flippfloppande mellan olika ståndpunkter, för mycket Washington-lobbyist. Sist men inte minst hade han ett tungt privatmoraliskt bagage med två skandalomvärvda skilsmässor, som inte borde falla i god jord hos konservativa kristna med stränga ”family values”.

Inga av alla dessa minus verkar vara störande på republikanska väljare.

I båda partierna börjar man nu ställa in sig på möjligheten att favorittippade Romney faktiskt blir snuvad på nomineringen för andra gången i följd – och att Gingrich blir den partiet ställer upp med mot Barack Obama i november 2012.

Demokraternas valstrateger har tagits på sängen; de har betraktat Romney som den farligaste motståndaren, eftersom han kan appellera till mittenväljare. Allt har därför inriktats på hur Romney ska bekämpas i valet, och flera attackannonser har redan avlossats mot Romney.

Nu kanske det visar sig vara bortkastade pengar. Och så får man i stället den mer oberäknelige – och kanske farligare – Gingrich på halsen.

”FOX-primärvalet” i full gång

Bara 11 månader kvar till presidentvalet i USA. Det har länge talats om att det republikanska startfältet av kandidater som kan utmana Obama är ovanligt svagt. Så svagt att desperationen börjar sprida sig bland republikanska strateger.

Men kabelkanalen Fox News har inte gett upp. Det senaste hoppet är Newt Gingrich.

En efter en faller de bort, de konservativa ”icke-Mitt Romney”-kandidater som har poppat upp. Skälen är blandade; en gör uselt ifrån sig i tv-debatterna (som Rick Perry, Texasguvernören), någon har anklagats för att ha ägnat sig åt att sextrakassera kvinnor (pizzadirektören Herman Cain), eller så handlar det oförmåga att framstå som ”presidentiell” (kongressledamoten Michele Bachmann). Där spelar kandidaternas obefintliga kunskaper om samhället och världen utanför USA mindre roll. Men det har knappast förbättrat deras chanser att blir nominerade.

Ett par färska exempel:

* Rick Perry trodde i veckan att rösträttsåldern i USA är 21 år. Den är 18.

* Kina är en säkerhetsrisk, enligt Herman Cain, eftersom landet är i färd med att utveckla kärnvapen.  Kina sprängde sin första atombomb för 47 år sedan (1964).

* Om jag vore president, sade Michele Bachmann, skulle jag stänga vår ambassad i Teheran.  USA har inte haft någon ambassad i Iran sedan 1979 (för 32 år sedan).

Att Perry drabbades av sitt plågsamma ”oops”-ögonblick under en av valdebatterna kanske har fått en förklaring. Och det är inte att han skulle vara exceptionellt korkad, även om han allmänt anses vara obildad. I det kommande numret av tidskriften Vanity Fair lanseras en tänkbar orsak till att Perry, som har surfat fram till valseger efter valseger, nu har kraschat.

I Texas-huvudstaden Austin cirkulerar teorin att guvernören lider av efterverkningarna av en omfattande ryggoperation som han genomgick i juli, strax innan han deklarerade sig som kandidat. Följderna av ingreppet är att han ser stel ut, rör sig obekvämt och antagligen går på starka mediciner mot ryggsmärtorna, påstås det i artikeln.

Perrys kampanj avfärdar artikeln som ”trötta och falska politiska attacker”.

Kvar på banan finns Newt Gingrich, som nu har börjat hårdlanseras av Fox News Channel, och följaktligen stiger i opinionsmätningarna. Om kanalens ägare, mediemogulen Rupert Murdoch, har bestämt sig bådar det illa för Mitt Romney. När Murdoch tar ställning brukar det bli resultat, som då han lät sin brittiska tabloid The Sun hjälpa Labours ledare Tony Blair till makten.

Samtidigt har Fox genom Fox-ankaret Bret Baiers hårda intervju med Romney i veckan visat att man inte lägger fingrarna emellan när det gäller att exponera den förre Massachusetts-guvernörens snabba åsiktsbyten. Att Fox skulle gå lika hårt åt Gingrich  – för hans lika omfattande flip-floppande och andra saker i hans bakgrund  –  förefaller osannolikt.

Det ligger kanske något i vad Rachel Maddow på kabel-kanalen MSNBC har sagt: ”Fox-primärvalet” är kanske viktigare än det riktiga republikanska primärvalet.

Cains finger på knappen

Anklagelserna mot Herman Cain för sexuella trakasserier mot kvinnliga medarbetare på det branschförbund för amerikanska restauranger han var chef för 1999 må vara sanna eller falska. Just nu är det hur Cain hanterar krisen som säger hur lämpad han är att bli USA:s president.
Han har uppenbara problem med krishanteringen, framförallt genom att lämna motstridiga besked om vad han minns och vad han visste om anklagelserna.

Om man följer konservativa kommentarer och bloggare är det fascinerande att se det glödande hatet som råder mellan de republikanska kandidaterna. Cain har anklagat Texas guvernör Rick Perry, hans främsta konkurrent om att vara ”icke-Mitt Romney” i primärvalet, för att ha läckt sextrakasseri-storyn till webbtidningen Politico.

Det har Perry givetvis förnekat, men Perry har halkat långt efter Cain i opinionsmätningarna och skulle tjäna på att Cains kandidatur kollapsar.

Den före detta pizzeriadirektören har fått stöd, kanske något oväntat, från Pamela Geller, en av de ledande antiislamiska ideologerna på den amerikanska högerkanten, för övrigt med band till Sverigedemokraterna.
På sin blogg AtlasShrugs skriver Geller: ”Perry är en orm. Se upp för honom. Han är läskig”. Hon avslutar sin betraktelse med orden: ”Jag stödjer Herman Cain. Det han inte vet ska vi lära honom”.

Det kan behövas. Varje gång Cain uttalar sig avslöjar han häpnadsväckande kunskapsluckor, inte minst om utrikes frågor. I en tv-intervju häromdagen fick han en fråga om Kina, och han svarade:

”Kina är ett potentiellt hot. De har indikerat att de försöker utveckla kärnvapenkapacitet”.

Hoppsan. Kina sprängde sin första atombomb 1964, alltså för 47 år sedan.

Enligt den senaste opinionsmätningen vill över 26 procent av de republikanska väljarna ha denne man som överbefälhavare, med fingret på kärnvapenknappen.

Ingen vet var denna dokusåpa ska sluta.

Och så var de bara tre…

Det är alltid ett vågspel att förutspå valutslag, särskilt i interna partinomineringar. Vem som till slut blir republikanernas presidentkandidat 2012 vågar jag inte slå fast. Men jag tar risken att påstå att republikanerna, efter tisdagskvällens CNN-sända debatt från Las Vegas, bara har tre livskraftiga kandidater kvar inför partiets primärval.

De tre är Mitt Romney, Herman Cain och Rick Perry. Alla andra lär falla bort under de närmaste månaderna.

För Perry, som har saggat i opinionsmätningar de senaste veckorna efter en serie svaga debattinsatser, innebar kvällens debatt att han skulle vinna eller försvinna. Han verkar ha klarat sig, åtminstone för nu.
Perry verkade inse stundens allvar och var mer uppeldad än han visat upp sig tidigare. Han skötte sig klart bättre än under de tidigare debatterna, även om han befann långt ifrån den presidentlika nivå som Romney åter uppvisade och de vesslekvicka repliker som Cain kunde leverera. Aggressiviteten till trots hamnade ändå Perry, liksom vid de två senaste debatterna, under långa stunder i skuggan av sina konkurrrenter.

Perry hade uppenbarligen läst på, och talade sig varm för sin ”jobbplan”, som i stort sett innebär att slopa alla begränsningar för utvinning av energi. Inga miljöhinder ska finnas för att pumpa upp olja och gas eller gräva fram kol. Det kommer att ge mer än 1 miljon nya arbeten, lovade Perry.

En tröst för Texasguvernören är att nomineringsval inte vinns på enbart debatter. Det är ett faktum som kanske räddar Rick Perrys fortsatta kampanj. Han har starka bidragsgivare och en välfylld kampanjkassa.
Det blev bitvis en riktigt hård kubbning mellan kandidaterna. Främst var de två som ligger i topp, Romney och Cain, som utsattes för nålstick av de andra.

Cain blev i början hårt attackerad för sin skatteplan som går under beteckningen 9-9-9. Cain hävdar att hans plan är ”neutral” i fråga om skatteintäkter. Men enligt de flesta oberoende beräkningar omfördelar Cainplanen i själva verket skattebördan från de rika och välbärgade till medelklassen och de mindre bemedlade. Men det han främst angreps för av sina republikanska medtävlare var att den inför en ny federal skatt, ”sales tax”, på 9 procent ovanpå den delstatliga försäljningsskatt som finns på många håll. ”Varje gång kongressen får en ny skatt kan de höja den”, sade Michele Bachmann.

Herman Cain tacklade alla attacker med avväpnande godmodighet och humor, vilket kan ge honom en del pluspoäng i partiets väljarbas. Men han kunde inte riktigt försvara sitt skatteförslag och var svajig när det gällde säkerhetspolitik.

Lika hårt angreps den andre ”frontrunnern”, Mitt Romney. Han försvarade sig frenetiskt, och ganska framgångsrikt, för den hälsovårdsplan i Massachusetts som han genomdrev som guvernör. Perry drog upp en gammal skandal; att Romney skulle ha använt illegala invandrare anställda och därmed var en hycklare i immigrationsfrågan. Då hettade det till, och Romney medgav att en firma, honom ovetande, hade haft ”illegala” anställda. Men så fort han fick veta det avslutades kontraktet.

Romney försök att svara på frågor avbröts flera gånger av Perry, vilket fick Romney att säga att Perry var lite sur för att han haft ”några hårda debatter”. Då såg Perry ledsen ut.
Alla debattdeltagare försökte överträffa varandra i åtgärder mot illegal invandring. Cain hade inför debatten föreslagit ett elförande stängsel vid gränsen mellan USA och Mexiko. Michele Bachmann gick så långt som att föreslå ett dubbelt stängsel längs hela gränsen. Om hon inhöstar några röster för det återstår att se.

Skattereform eller priset för en pizza

Några tankar kring nattens republikanska debatt (Bloomberg News/Washington Post), som mest skulle handla om ekonomi.

Jag kunde inte avlyssna några sensationella nyheter. Men de trender som man kunde skönja tidigare har stärkts. Mitt Romney behåller ledartröjan, medan Rick Perry verkar ha fått pyspunka.

För några veckor ställde jag i denna blogg frågan om det vore tänkbart att två svarta kandidater står mot varandra i presidentvalet 2012. Då var förre pizzeriadirekören Herman Cain under klar uppgång. Sedan dess har han fortsatt att stärka sin ställning i opinionsmätningar bland republikanska väljare. Två afroamerikaner i november 2012 är inte längre totalt orealistiskt.

Snart är det bara ett år kvar till presidentvalet 2012. Som väntat har kampen om att bli nominerad som republikanernas kandidat mot Barack Obama börjat skärpa till sig. Fast Herman Cain, som har forsat upp till andra plats i opinionsmätningarna, verkar inte ta det hela på riktigt allvar. I stället för att rigga en valorganisation och kampanja ägnar han sig denna månad åt att marknadsföra och signera sin nya bok.

Han ställer ändå upp i debatter och tv-intervjuer. Med blandat resultat. Eller hur ska man tolka hans svar på en fråga härom dagen om han är beredd på tuffa frågor; exempelvis vad Uzbekistans president heter.

– Jag är beredd på ”gotcha”-frågor, och de har redan börjat komma. När de frågar mig vem som är president i Ubeki-beki-beki-beki-stan-stan kommer jag säga: ”Jag vet inte. Vet du?”

Kanske han får några skrattare med sig. Men är detta verkligen en väg till att bli nominerad på det republikanska partiets konvent nästa sensommar? Ingenting är uteslutet. Cain har sedan några veckor blivit Tea Party-folkets favorit (vilket motsäger påståendena om att tepartister skulle vara särskilt rasistiska). Han leder dessutom stort över kongresskvinnan Michele Bachmann, även i hennes födelsestat Iowa.

Liksom Romney är Cain en stark debattör, han talar klarspråk och har enkla kodord som är begripliga. Han pluggar hårt sin skatteidé: 9-9-9, som ska uttolkas som en platt inkomstskatt på 9 procent, en bolagsskatt på 9 procent och en federal försäljningsskatt på 9 procent.

På den sista punkten kommer han inte  att få stöd. Många delstater har redan en ”sales tax” på ungefär den nivån, och en fördubbling vore förödande för medelamerikaners hushållskassa. Fast Jon Huntsman, exguvernör från Utah tyckte mest att 9-9-9 det lät som priset för en pizza.

Sedan sist har startfältet klarnat: Sarah Palin – om nu någon verkligen trodde det – ställer inte upp. Dessutom har Chris Christie, guvernören i New Jersey, som under några veckor var många republikaners hopp som en ”anti-Romney”-kandidat, efter mycket nej-sägande definitivt sagt nej. Att han nu har givit sitt stöd till Mitt Romney måste komma som en chock för en del konservativa republikaner.

Samtidigt håller de som tidigare varit ”front-runners”, Mitt Romney och Rick Perry, på att slita varandra i stycken i tv-annonser. Om det skulle bli dessa två som till slut står som sista paret ut under primärvalen som inleds i januari kan man vänta sig en riktigt negativ kampanj.

Romney, som är mormon, har av en evangelisk pastor från Texas – som står Perry nära – fått höra att han inte är en riktig kristen. Perry tvår sina händer, men lite av smutsen har ändå stänkt på Romney.

Medan Romney ser alltmer presidentlik ut verkar inte Perry se ut att trivas i debatten. Det är oklart om Texasguvernören kan återfå det stöd han hade för en månad sedan, när han nyss kastat sig in i valkampanjen. Han har uppenbarligen inte vunnit på att hamna i det nationella rampljuset.
Om en vecka är det stor CNN-sänd debatt, som betydligt fler kommer att titta på. Det kan vara sista chansen för Michele Bachmann, Ron Paul och de andra som har halkat efter att göra intryck innan det är dags för allvaret – primärvalen.

Hur länge är ett nej ett nej

För varje opinionsmätning jag läser ser det allt dystrare ut för Barack Obama. Förtroendet för hans sätt att leda landet är nere på drygt 40 procent. Något han kan trösta sig med är att han personligen är omtyckt av en majoritet amerikaner.

En annan trösterik sak för Obama inför presidentvalet 2012 är att republikanerna har uppenbara problem med att nominera en slagkraftig kandidat. Den präktige Mitt Romney får inget riktigt genombrott; stora delar av den republikanska basen och Tea Party-folket litar inte på Romneys konservativa renlärighet och verkar vara desperata att hitta ett lämpligt alternativ till honom.

När Rick Perry, guvernören från Texas, kastade in hatten i ringen i augusti var han så efterlängtad att han raskt sköt upp i toppen bland de republikanska kandidaterna. Men efter några valdebatter, som gav de republikanska väljarna möjlighet att se och höra Perry, svalnade intresset betydligt. Hans ”mjuka” inställning till illegala invandrare avskräckte många. Perry är ändå fortfarande kvar i loppet. Han har inte imploderat, på det viset Michele Bachmann tycks ha gjort.

Men efter den senaste debatten i Florida, då Perry blev hårt kritiserad, har ropen på ett annat konservativt ansikte bara tilltagit. Allt ljus har åter hamnat på Chris Christie, den hårdföre och bland republikaner mycket populäre guvernören i New Jersey.

Att Christie har tackat nej många gånger tidigare har inte hjälpt. Gång på gång har han tvingats upprepa sitt nej, så att det nästan blivit ett stående skämt hur många olika sätt det går att säga nej på. En gång blev Christie så trött på tjatet att han frågade om han måste begå självmord för att bli trodd.
Härom dagen tog spekulationerna ny fart, när Christie åter ställdes inför frågan under ett framträdde i Ronald Reagan-biblioteket i Kalifornien: han sade denna gång inte uttryckligen nej.
Mycket tala ändå mot ett inhopp så pass sent.  Å andra sidan är det inte omöjligt med sena inhopp i kampanjen: Bill Clinton deklararade sig som kandidat först den 3 oktober 1991, vilket i den nuvarande valcykeln motsvarar nästa vecka.