3 frågor om republikanernas framtid till besökarna på CPAC

De senaste sju åren har jag besökt CPAC varje vinter. Det är den största årliga konferensen i USA för republikaner och konservativa aktivister och den ger ofta en bra bild av partiets gräsrötter. Den är dessutom kul att gå på eftersom folk uttrycker sig lite friare än i andra politiska sammanhang i Washington.
Jag ställde tre frågor till fem besökare för att få en bild av hur man vill att partiet ska utvecklas inför nästa presidentval.

1. Varför har republikanerna förlorat två presidentval i rad?
2. Vem hoppas du blir nästa president?
3. Vilken tror du är Hillary Clintons största svaghet, om hon blir demokraternas presidentkandidat?

Jeffrey Bothen, pensionerad krigsveteran, Virginia.
1. Svaga kandidater som inte utgjorde tillräckligt tydlig kontrast mot Obama.
2. Ted Cruz. Gillar även Rand Paul och Sarah Palin men Cruz är bra på att kritisera moderata politiker oavsett om de är republikaner eller demokrater.
3. Hon har gjort bort sig totalt med Putin. Och Benghazi.


Christy Allen, student, Michigan,
1. Dåliga budskap som skrämde bort latinamerikanska väljare och unga.
2. Chris Christie eller Bobby Jindal. Skulle gärna se en riktigt konservativ kandidat, men tror att Christie har störst chans att vinna.
3. Att hon förknippas så mycket med Obama och är minst lika villig att omfördela resurser från de som jobbat hårdast.


Steve Hoodjer, dokumentärfilmare, Iowa.
1. De har inte nominerat kandidater som kan kommunicera med det amerikanska folket. Romney och McCain pratar för mycket som klassiska Washington-politiker. Vi behöver någon mer principfast konservativ.
2. Jag är libertarian så jag skulle helst vilja se Gary Johnson som president.
3. Folk är nog trötta på att se ännu en Clinton i Vita Huset. Det blir Bush, Clinton, Bush, Clinton.


Nathan Brand, student, Michigan,
1. Vi var dåliga på att nå ut till studenter och ungdomar, vi kampanjade för lite på collegecampus.
2. Chris Christie.
3. Benghazi.


Jane Clark, pensionär, Maine.
1. Dåliga kandidater. Vi behöver mer principfasta, konservativa kandidater som kan väcka väljarnas entusiasm.
2. Ted Cruz. Han är välartikulerad och respekterar konstitutionen.
3. Hon åstadkom inte mycket som utrikesminister. Var på fel sida i Egypten och den arabiska våren. Och hennes sjukvårdsreform på 1990-talet var värre än Obamacare.
(Jane Clark ville att jag fotograferade hennes ironiska Hillary Clinton-klistermärke på ryggen).

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vapenlobbyn har fått igenom 93 nya lagar sedan Newtown

Det är i dag ett år sedan skolmassakern i Sandy Hook utanför Newtown i Connecticut. Jag besökte Newtown samma dag, strax efter massakern förra året, och pratade med familjerna och de bosatta där. Sorgen och uppgivenheten som präglade Newtown då kommer jag aldrig att glömma.
Många av föräldrarna som förlorade barn i massakern hoppades att det åtminstone skulle bli en vändpunkt för vapenlagarna i USA. Så har det inte blivit. I stället har vapenrättigheterna stärkts i 93 nya lagar i 27 delstater, enligt en sammanställning av PBS.

Inför ettårsdagen var det en ny skolskjutning i Colorado. Det var den 25:e skolskjutningen sedan Newtown.

Jag har tidigare skrivit i DN om att synen på vapenrättigheter i USA generellt är en konflikt mellan stad och landsbygd.
I våras besökte jag den årliga NRA-konferensen i Texas och konstaterade hur stark en politisk minoritet kan bli när den är välorganiserad och välfinansierad. Liknande exempel finns i europeisk politik.
Strax efter Newtown-massakern försökte jag även förklara hur NRA och vapenlobbyn generellt bemöter vapenrelaterade tragedier.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Obamakampanjen var Apple, Obamacare är en PC


Bild från en ny republikansk reklamfilm, där Obamacare är mannen som ligger ner och ”den privata sektorn” är mannen till höger.

En dryg månad efter att Obamacare lanserades råder det inget tvivel om att lanseringen varit ett PR-mässigt haveri. Än så länge beror det inte på någon inneboende defekt i själva lagen, utan i stället på något så trivialt som en hemsida som helt enkelt inte fungerar.
Folk som försöker registrera sig för att köpa sjukförsäkring via den statliga healthcare.gov kan i många fall helt enkelt inte göra det och man ska nu skriva om fem miljoner rader kod för att få sajten att fungera bättre.

En större berättelse börjar därmed ta form om Obamacare: som ett exempel på en omodern, klumpig, statlig byråkrati.
I en rad nya reklamfilmer från republikanerna imiterar man Apples klassiska reklamfilmer, där de kontrasterade en ung, odräglig, hipster (Justin Long) som var en ”Mac”, med en sorglig, ocool, äldre man (egentligen inte så mycket äldre John Hodgman), som var en ”PC”. Många påstod att de ogillade reklamfilmerna, just eftersom hipstern framstod som ganska odräglig, men de bidrog onekligen till att fästa bilden av Mac som fräscht och modernt och PC som gammalt och omodernt.
På samma sätt hoppas nu republikanerna ta itu med sitt största imageproblem: att de helt enkelt uppfattas som ett reaktionärt, gammaldags parti för äldre vita män. (Ytterligare två reklamfilmer på samma tema finns här).
Rent innehållsmässigt är reklamfilmerna förstås felaktiga (den som inte lyckats köpa försäkring på grund av tekniskt strul kommer inte att bötfällas, då man skjutit upp deadline för detta) men känslomässigt kan de nog vara ganska effektiva för att vända på bilden av republikanerna som omoderna och demokraterna som moderna.

Det här är ironiskt med tanke på att Obama-administrationen lagt ner så mycket möda på att framstå som just moderna och tekniskt avancerade. Obamas senaste presidentkampanj var så banbrytande i hanterandet av ny mjukvara för att hantera datainsamling att många av de som arbetade med kampanjen nu får gigantiska konsultarvoden från den privata sektorn för att skapa liknande system.
Obama-kampanjen fungerade helt enkelt som en start up i Silicon Valley eller New York, medan Obamacare-sajten nu mer verkar fungera som, säg, Department of Motor Vehicles och andra federala myndigheter som inte är kända för sin smidighet.

Med förtroendesiffror på 20-25 procent är det nog inte mycket som tyder på att republikanerna plötsligt kommer att framstå som det unga, moderna partiet, men däremot verkar det som att man får hälften rätt i reklamfilmerna: de senaste månadens tekniska haverier med healthcare.gov tyder på att även om Obama-kampanjen var lika modern som Apple så verkar Obamacare framstå mer som en PC.

Man får hjälp av hela den bredare medieberättelsen om Obamacare, där i princip alla kommentatorer, från både höger och vänster, är överens om att det tekniska haveriet bevisar att den federala staten inte riktigt hängt med i den tekniska utvecklingen:
Omslaget på veckans New Yorker:

Som svensk har jag full förståelse för de läsare som drabbas av akut narkolepsi vid tanken på att läsa ännu en analys om hur Obamacare egentligen fungerar (eller inte fungerar) så kanske kan det vara lättare att ta itu med till exempel Slates politiska podcast, som har en ganska lättsam diskussion om detta, eller den här grafen, som är en bra påminnelse om den större bilden av vad lagen egentligen innebär: lagen kommer att ge tre procent av amerikaner sämre försäkringar, 14 procent får bättre försäkring och för den stora majoriteten, 80 procent, förändras ingenting:

(grafen skapad av ekonomen Justin Wolfers, efter en artikel av Ryan Lizza på New Yorker).

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Man kan välja många ingångar i detta. Min egen är att det är helt uppenbart att det är den privata marknaden som har misslyckats. Det företag som skulle ta fram det administrativa verktyget har inte klarat av att leverera. Det enda man kan vara säker på är att de inte förlorat en dollar på affären.

Lawe, 11:46, 5 november 2013. Anmäl

Republikanerna kommer inte att förändra sig

Jag skrev i veckans DN om konsekvenserna av republikanernas nederlag i förhandlingarna i Washington.
Kommer det här fiaskot leda till att republikanerna förnyas och förändras? Nja, tror jag.
Bland moderata röster i den amerikanska högern är man förstås överens om att oktober varit en katastrofal månad för partiet, ”de två bästa veckorna för demokraterna på flera år”, som den republikanske senatorn Lindsay Graham lätt alarmistiskt uttryckte det. De republikaner jag pratat med i veckan var också mestadels förtvivlade över detta.
Men i slutänden tror jag ändå inte att republikanerna kommer att förändra sig i någon väsentlig mening.

Vid varje sådant här nederlag – Obamas valsegrar 2008 och 2012, sjukvårdsreformens seger i kongressen 2010 och i Högsta Domstolen 2012, Tea Party-högerns fiasko förra veckan – har experter förutspått att vi snart kommer att få se en efterlängtad förändring i det republikanska partiet, att de nu lärt sig sin läxa och kommer att röra sig mot den pragmatiska mitten.
Varje gång har det i stället blivit precis tvärtom: den yttre högern har blivit ännu argare, ännu mer välorganiserade, ännu bättre på att få in donationer från välbärgade grupper som stöder radikala högeridéer.

Den här maskinen för den yttre högern är i dag så stor och kraftfull och deras ledare så dogmatiska att det är väldigt svårt att se en väg mot mitten för republikanerna utan att det skulle uppstå ett fullständigt inbördeskrig i partiet.

Två artiklar som jag läste i helgen bekräftade den här misstanken från mitt håll.

I New York Times kartlägger man i ett långt söndagsreportage de republikanska falangerna i dagens Washington och citerar bland annat en strateg på tankesmedjan Heritages kampanjorganisation Heritage Action som förklarar att det enda misstaget man gjort under hösten är att inte vara tillräckligt konservativa (en briljant analys om anrika Heritages förfall skrevs nyligen i The Atlantic).

I Business Week förklarar man lite mer trotsigt hur Tea Party-rörelsen ”vann” kriget om USA:s riktning i oktober. Man fick förvisso inte igenom en enda konkret punkt på den långa önskelista man skrev som krav för budgetförhandlingarna som ledde till att statsapparaten stängde i oktober. Men man har vunnit det större kriget om statliga utgifter i Washington: de senaste 3 åren har budgetunderskottet minskat i den snabbaste takten sedan 1940-talet (vilket förstås inte hindrar Tea Party-republikaner från att hävda att Obama ökat underskottet snabbare än någon president någonsin – eller som Newt Gingrich brukar säga, mer än alla presidenter i USA:s historia tillsammans).

De republikaner som verkar mest nervösa just nu är snarare de som kompromissade och fick igenom överenskommelser i Washington och nu sannolikt kommer att utsättas för välfinansierade primärvalsutmanare från högerkanten i kongressvalet 2014.
(Min bok om republikanerna från förra året handlar till stor del om exakt detta).

Det finns helt enkelt inte i den moderna amerikanska högerns DNA att kompromissa och acceptera nederlag. Det är en proteströrelse och den kommer att fortsätta vara det även 2014 och de kommer att förlora betydligt färre politiska krig än vad experterna just nu förutspår.

Joshua Green i Business Week:

”It’s not hard to envision a future that looks an awful lot like the present, with Republicans just strong enough to maintain control of the House but shut out of the Senate and White House, and Democrats unable to regain the unified control of Washington they enjoyed during Obama’s first two years. This is a formula for plenty of drama and few accomplishments.”

Jag pratade även kort om detta i P1 Morgon i veckan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vinnare och förlorare i budgetkrisen

Den politiska diskussionen i USA har den här veckan handlat väldigt mycket om vem som kommer att vinna respektive förlora på den pågående budgetkrisen.
Det finns förstås två självklara förlorare: det amerikanska folket och den amerikanska ekonomin.

Men det finns ändå ett värde i att försöka avgöra vilka politiker, och vilka politiska idéer som kommer att straffas för det som har hänt, om man vill försöka förstå i vilken riktning den amerikanska politiken är på väg härnäst.

En ny opinionsmätning som kom i dag, gjord av Wall Street Journal och NBC, var den tydligaste tecknet hittills på att det amerikanska folket skyller krisen på republikanerna:

• Bara 24 procent säger sig ha en positiv syn på det republikanska partiet, vilket är den lägsta siffran i denna mätning sedan den påbörjades, 1989. (För demokraterna är siffran 39 procent).
• 7 av 10 amerikaner säger att republikanerna prioriterar partiets egen agenda framför landets bästa.
• 23 procent tycker att det är värt att stänga ned statsapparaten för att försöka stoppa ”Obamacare”.
• Generellt skyller 53 procent av amerikaner krisen på republikanerna, och 31 procent på Obama.

I princip alla analyser av mätningen kallar det en katastrof för republikanerna.

En Gallup-mätning tidigare i veckan visade också rekordlåga nivåer för republikanerna.

Det mest uppenbara tecknet på att de här mätningarna stämmer är att republikanerna, under de senaste dygnen, med en allt mer stressat tonläge börjat föreslå att det kanske är dags att åstadkomma en överenskommelse så att man kan öppna upp statsapparaten igen.

Häromdagen hade New York Times ett reportage som avslöjade hur den rådande nedstängningen av statsapparaten varit en konkret plan bland konservativa strateger sedan i våras. Jag har själv intervjuat hälften av strategerna och aktivisterna som nämns i artikeln (för min bok om den amerikanska högern) så det var ingen överraskning för mig, men det verkar ha förvånat stora delar av det amerikanska folket att det finns en falang av republikaner som är beredda att ta till i princip vilka medel som helst för att få igenom sin vilja.

När jag besökte CPAC, den stora konferensen för konservativa aktivister, i mars i år blev det tydligt att ingen politisk justering skulle göras efter valförlusten i november. Jag talade med ett femtiotal personer, ingen sade att valförlusten hade ideologiska förklaringar. Ingen tyckte att republikanerna borde gå mot mitten. Många tyckte inte heller att Obama var en legitim president, trots två valsegrar.

En lite märklig tendens i diskussionerna om krisen är att de smartaste rösterna från både höger och vänster är de som är mest benägna att påpeka att den andra sidan håller på att ”vinna”.
Republikanen David Frum skrev exempelvis att radikaliseringen av republikanerna inneburit att de nu förlorat fyra av de viktigaste politiska striderna i Washington sedan Obama blev president.

Rick Perlstein skriver i sin tur i progressiva The Nation att republikanerna nästan alltid lyckas med att flytta målstolparna på den ideologiska spelplanen vid varje sådan här kris, vilket till slut för oss allt närmare de visioner om en mer begränsad statsapparat som aktivister som Grover Norquist och politiker som Paul Ryan har.

Jag tror att båda har rätt. Republikanernas dogmatiska kompromisslöshet innebär att de förlorar många små slag som de annars skulle ha kunnat vinna, eller åtminstone undvika att förlora.
Samtidigt är den långsiktiga konsekvensen av sådana här kriser nästan alltid ett ytterligare minskat förtroende för Washington, och det drabbar alltid på något sätt demokraterna, som under Obamas tid som president har blivit det parti som försvarar Washington och den offentliga sektorns roll.
Även om det är republikanerna som får merparten av skulden för denna kris i mätningarna så är det talande att även Obamas förtroende minskat sedan krisen började (även om förtroendet för hans sjukvårdsreform faktiskt ökat).

En underliggande orsak till denna politiska kris är att det amerikanska politiska systemet är byggt på en maktfördelningsprincip som riskerar att orsaka just sådana här situationer: ett parti kan vinna en majoritet i representanthuset och senaten, medan ett annat parti kan vinna presidentvalet. Därmed kan det förstås uppstå en fråga om vem som egentligen ”vann” valet, vem som har ett mandat för förändring. Så blev det efter 2012, då demokraterna vann Vita Huset, och senaten, medan republikanerna behöll majoriteten i representanthuset (trots att demokraterna fick en dryg miljon fler röster). (Det finns även en konservativ majoritet i Högsta Domstolen, vilket inte ska underskattas i det här sammanhanget: med en liberal majoritet hade exempelvis Obamacares expansion av Medicaid sannolikt överlevt, vilket nog skulle ha minskat motståndet mot lagen i konservativa delstater).
Historiskt sett har Washington funkat relativt okej ändå, men nu har vi en republikansk opposition som vägrar erkänna att Obama har någon legitim makt som president överhuvudtaget.
Deras ursprungliga krav inför månadsskiftet var i princip en önskelista på samtliga av de allra mest konservativa fantasierna:

”In return for a one-year suspension of the debt ceiling, House Republicans are demanding a yearlong delay of Obamacare, Rep. Paul Ryan’s tax reform plan, the Keystone XL pipeline, more offshore oil drilling, more drilling on federally protected lands, rewriting of ash coal regulations, a suspension of the Environmental Protection Agency’s efforts to regulate carbon emissions, more power over the regulatory process in general, reform of the federal employee retirement program, an overhaul of the Dodd-Frank financial regulations, more power over the Consumer Financial Protection Bureau’s budget, repeal of the Social Services Block Grant, more means-testing in Medicare, repeal of the Public Health trust fund, and more.”

Eller som Derek Thompson sammanfattade det i The Atlantic:
”Give us everything we want or else we’ll destroy the country! is the sort of demand that only a broken party inside a broken system could possibly hope to make.”

Per T Ohlsons skriver en liknande analys i Sydsvenskan.

Även Gomorron världen tog ett större grepp på vad krisen säger om det politiska systemet i USA.

Jag skrev i DN förra sommaren om republikanernas historiska utveckling högerut.

Splittringen mellan radikala och moderata republikaner är förstås en gammal historia:

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mitt besök i Alice Munros Ontario


Lake Huron.

Tidigare i år tillbringade jag två dygn på Ontarios landsbygd, på jakt efter Alice Munro. Vi hade åkt dit med förutsättningen att vi inte kommer att träffa Alice Munro, som är känd för att just vara tillbakadragen och lågmäld. Målsättningen var snarare att få en bild av den värld som format hennes berättelser och den värld hon gestaltat så detaljerat.
Munro bor större delen av året i den här stillsamma, ganska ödsliga delen av Ontario, drygt två timmar väster om Toronto, intill Lake Huron.
Landskapet påminner om Michigans landsbygd, på andra sidan USA-gränsen.
Munro har tillbringat nästan hela sitt liv i ett par småstäder som ligger längs med Lake Huron. Hon växte upp den lilla staden Wingham, en dryg mil från Lake Huron, och i dag bor hon i Clinton, en mil därifrån, i ett hus som hennes nyligen avlidne man Gerry Fremlins familj ägt sedan mitten av 1800-talet.
När jag gick omkring där och pratade med lokalbefolkningen kändes det som att varje person man träffade, åtminstone i en viss ålder, kunde vara en Munro-karaktär.

Jag skrev ett reportage om det här i tidningen Vi Läser tidigare i år.

Munro signerade ett exemplar av ”Dear Life” till mig. I morgondagens DN skriver jag mer om hur det gick till, och om besöket i Ontario.

Det lilla Munro-monumentet i Clinton var igensnöat när vi var där.

Snöskotrar längs motorvägen utanför Clinton:

Paris Review har förstås gjort den bästa Munro-intervjun.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Herregud, att Martin Gelin inte skäms. Höggradigt patetiskt.

Peter, 23:13, 10 oktober 2013. Anmäl

Att man ens tillåter Martin Gelin att skriva i DN... Genast blev jag mindre benägen att läsa DN framöver.

Mikael, 22:26, 10 oktober 2013. Anmäl

Tio texter om den paralyserade statsapparaten

Här i svensk media skriver vi att ”statsapparaten delvis stängs ned” eller att USA ”står inför budgetstupet”, men i tysk media skriver man lite mer dramatiskt att USA:s federala stat är ”paralyserad”. Det är ju också ungefär det som har hänt.
Men varför händer detta? Jag skriver en analys om det här i onsdagens DN men tills vidare är det här ett par bra analyser i amerikansk media:

Washington Post förklarar allt du behöver veta om vad en government shutdown egentligen är.

• James Surowiecki i New Yorker skriver att den viktigaste fajten kommer att äga rum under de kommande två veckorna, inför höjningen av USA:s skuldtak:
”What’s really scary about it is that the concessions Republicans are asking for aren’t concessions that the Democrats can even consider, since they would turn the legislative process on its on head, allowing a minority of lawmakers to rewrite laws as they see fit. The way you get a law passed (or repealed) in the U.S. is, after all, pretty well laid out in the Constitution: you need a majority in both houses of Congress, and you need a President who will sign the bill. If the President vetoes it, you need a supermajority to override the veto. Obamacare is the law of the land because it cleared these hurdles. /…/ This is really an attempt to remake the legislative process itself, and to do so by threatening to do something—default—that no one, including the people making the threat, believes to be in the best interest of the United States.

Ezra Klein på Washington Post citerar däremot en Goldman Sachs-analytiker som tror att detta minskar risken för konkurs om två veckor.

Opinionsmätningar tyder på att republikanerna får skulden för detta

Washington Examiner förklarar hur 30 republikaner i kongressen kunde kapa partiets agenda

David Weigel på Slate reder ut huruvida det stämmer att demokraterna betett sig så här de när är i opposition (spoiler: det har de inte)

Slate samlade tidigare i veckan republikaner som tyckte att det var en väldigt dålig idé att göra detta. Inklusive Karl Rove, John McCain och Wall street journals ledarsida, som kallar det ett ”kamikazeprojekt”.

Thomas Edsall försöker förstå hur republikanerna hamnade här

Jonathan Cohn på New Republic skyller på republikanernas ledare i representanthuset John Boehner, inte på Tea party-flanken

• Att stänga ned statsapparaten kommer att kosta en hel del pengar

• En av de viktigaste delarna av Obamas sjukvårdsreform, en nationell marknadsplats för sjukförsäkringar, lanserades passande nog vid midnatt, ett ögonblick efter att det blev klart att statsapparaten stänger, vilket beror på motståndet mot just detta. Evan McMorris Santoro på Buzzfeed förklarar varför det här kan skada lanseringen av Obamacare, då det exempelvis saknas federalt anställda att fixa tidiga buggar i systemet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Progressiva demokraten Bill de Blasio sannolikt nästa borgmästare i New York


Bill de Blasio med Harry Belafonte och Susan Sarandon i Greenwich Village i augusti.

I natt var det primärval inför borgmästarvalet i New York och Bill de Blasio vann med trygg marginal i demokraternas primärval.
Det kan, i skrivande stund, fortfarande visa sig att de Blasio får precis under 40 procent av rösterna, vilket skulle innebära ett nytt primärval mellan de Blasio och demokraten som kom tvåa, Bill Thompson.
(I republikanernas primärval vann Joe Lhota, som fick totalt 29 000 röster, att jämföra med de 255 000 som röstade på de Blasio – det råder alltså inget tvivel om vem som är favorit i det ”riktiga” valet i november).

Rösträkningen strax efter midnatt:

New York Times har en fin karta där man kan se exakt hur många som röstade på varje kandidat på varje gata, och varje kvarter, i New York. Kartan funkar som en ögonblicksbild av de politiska, demografiska och kulturella skillnaderna i staden.
Bill de Blasio vann med en bred koalition, men man kan även exempelvis se att Christine Quinn, en demokrat som står närmare Michael Bloomberg i den politiska mittfåran, vann i välbärgade områden på Manhattan, medan taiwanesiskfödde John Liu vann med stor marginal i stadens fyra olika Chinatown-stadsdelar.

De Blasios seger är en liten skräll. Han ansågs länge stå för långt till vänster för att ha en chans i valet.
Den vänsterliberala tidskriften Prospect skrev i dag om sina förhoppningar på de Blasio om han blir borgmästare.

”How much could de Blasio, if elected, actually accomplish? His pre-k initiative [allmänna dagis] and the necessary taxes would require approval from Albany. His populist ideas on affordable housing will meet the opposition of the city’s powerful real estate industry.
But New York has a relatively powerful mayoralty, and there is a potential rendezvous between the de Blasio coalition and the living wage movement. The City could use its regulatory leverage to compel fast food joints and other low-wage employers to pay its workers decently.”

Matthew Yglesias på Slate är skeptisk till de Blasios potential att göra något åt ojämlikheten i New York, vilket varit hans centrala kampanjbudskap.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Republikanska käppar i hjulet för Obamacare

Jag skrev ett reportage i veckans DN om USA:s förberedelser inför Obamas sjukvårdsreform, som träder i kraft vid årsskiftet.
Republikanerna i representanthuset har vid 38 olika tillfällen röstat för att upphäva lagen, som en symbolisk gest för att markera sitt fortsatta motstånd.
Men man ägnar sig även, på åt ett mer cyniskt sätt, åt att underminera lagens införande på delstatsnivå.

Norman Ornstein, erfaren statsvetare som i dag är anställd av konservativa American Enterprise Institute, men som bäst kan beskrivas som en moderat konservativ, går i en artikel i National Journal till hårt angrepp på republikanernas systematiska försök att ”sabotera Obamacare”, som han uttrycker det:

”When a law is enacted, representatives who opposed it have some choices (which are not mutually exclusive).
They can try to repeal it, which is perfectly acceptable. /…/
But to do everything possible to undercut and destroy its implementation—which in this case means finding ways to deny coverage to many who lack any health insurance; to keep millions who might be able to get better and cheaper coverage in the dark about their new options; to create disruption for the health providers who are trying to implement the law, including insurers, hospitals, and physicians; to threaten the even greater disruption via a government shutdown or breach of the debt limit in order to blackmail the president into abandoning the law; and to hope to benefit politically from all the resulting turmoil—is simply unacceptable, even contemptible. One might expect this kind of behavior from a few grenade-throwing firebrands. That the effort is spearheaded by the Republican leaders of the House and Senate—even if Speaker John Boehner is motivated by fear of his caucus, and McConnell and Cornyn by fear of Kentucky and Texas Republican activists—takes one’s breath away.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Reaktioner på fallet Trayvon Martin


Demonstration i stöd för Trayvon Martin i Chicago på lördagnatten. (Källa).

Jag skriver om Trayvon Martin-fallet i måndagens DN.
Tills vidare rekommenderar jag dessa analyser av fallet och dess konsekvenser för debatten om brott och straff, ras och etnicitet i USA:

Jelani Cobb i New Yorker:
”The most damning element here is not that George Zimmerman was found not guilty: it’s the bitter knowledge that Trayvon Martin was found guilty. /…/
To be black is to see current events as a kind of Dow Jones average measuring the quality of your citizenship.”

Ta-Nehisi Coates i The Atlantic:
”It’s worth remembering that what caused a national outcry was not the possibility of George Zimmerman being found innocent, but that there would be no trial at all.”

PBS Frontline om den så kallade ”Stand your ground”-lagen i Florida, som ger rätt att skjuta någon till döds i självförsvar under väldigt generösa omständigheter. Visar att denna lag till oproprtionerligt stor del använts för att fria vita personer som skjuter svarta personer.

Andrew Cohen i The Atlantic:
”The exoneration of Travyon Martin’s killer is a stark reminder of the limitations of our judicial systems and the choices we make about the laws under which we live.”

• NAACP, en svart rättighetsorganisation, har fått mer än 115 000 underskrifter på ett upprop för att ta fallet vidare till justitiedepartementets Civil Rights Division.

• På Twitter speglade reaktionerna den nationella polariseringen.
Konservativa debattörer var glada:

Svarta ledare uppmanade till lugn:

• Zimmermans 911-samtal när han först såg Trayvon Martin fungerar som ett slags Rorschach-test för de som följt fallet:


/…/

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0