Obama är varken Clinton eller Bush

Det var många som kliade sina huvuden när Obama tillkännagav att det skulle bli en militär intervention i Libyen.
Under vinterns turbulens i Nordafrika har det pågått en ständig konfikt mellan Obama-administrationens tre falanger – på ena sidan hökarna, i mitten de som stöder humanitära interventioner och på andra sidan mer isolationistiska vänsterdemokrater.
Men diskussionsprocessen som ledde fram till Obamas beslut framstår också som ganska typisk för honom.
Han lyssnade på olika sidor – kanske lite för tålmodigt, lite för länge – och försökte lära sig av tidigare presidenters misstag, för att sedan presentera en lösning som ett slags gyllene medelväg. Resultatet må framstå som både ogenomtänkt och motsägelsefullt, men det verkar inte riktigt vara läge att skriva om Obama-doktrinen än.

John Harwood på New York Times ser beslutet som Obamas sätt att undvika att upprepa Clinton och Bushs utrikespolitiska misstag:

Annons:

Obama ville inte bli som Bill Clinton, som passivt såg på under folkmordet i Rwanda, något han har sagt att han kommer att ångra resten av livet.
Han ville inte heller följa George W Bush, som förhastat invaderade Irak, utan en långsiktig strategi eller internationellt stöd (vilket han, däremot, inte har sagt att han kommer att ångra resten av livet).

Det blir därför lite snurrigt när neokonservativa debattörer i både Sverige och USA malligt förklarar att Libyen bevisar att Bush hade rätt om ungefär allt. Samtidigt som vänstern, med en alltmer ilsken kulspetspenna, än en gång fyller i sina likhetstecken mellan Bush och Obama.

Historikern Juan Cole har skrivit en utförlig analys av situationen i Libyen och de ogenomtänka jämförelserna med neokonservatism:

”Vissa har påstått att åtgärderna mot Libyen doftar av neokonservatism. Men de neokonservativa hatar FN och ville förstöra FN. De gick till krig mot Irak trots avsaknaden av säkerhetsrådets godkännande, på ett sätt som klart stred mot FN-stadgan. Deras talesman och kortvariga FN-ambassadör John Bolton förnekade faktiskt vid ett tillfälle att FN ens existerade.

De neokonservativa älskade att skryta med amerikansk, unilateral makt och samtidigt gnugga det i allas ansikten. De som inte skulle slöt upp bakom oss utsattes för småaktiga trakasserier. Frankrike, lovade försvarsminister Paul Wolfowitz, skulle ”straffas” för att vägra vara med på Irak-invasionen. Åtgärderna mot Libyen, däremot, har följt alla de folkrättsliga principer och multilaterala samråd som de neokonservativa föraktar.

/…/ Att låta neokonservativa påstå att humanitär intervention alltid skulle vara deras typ av projekt innebär en stor otjänst mot internationell rätt och institutioner, och får dem att framstå som att de tror på saker som de egentligen inte tror på.”

Juan Cole har även skrivit en behändig lista över tio skäl som skiljer Libyen 2011 från Irak 2003.

Hur kommer den amerikanska högerns alternativ till Obamas utrikespolitik att se ut, om de skulle ta över Vita Huset 2012?
Walter Russell Mead analyserar detta i Foreign Affairs, där han delar upp de nuvarande repubikanska ideologerna i två falanger: Paulisterna, som följer Ron Pauls isolationistiska agenda, och Palinisterna, som följer Sarah Palins hårdföra neokonservatism.

Tea Party-rörelsen är full av isolationister, inte bara de åldrade efterslängarna av den mycket konservativa Pat Buchanan, utan det finns även en ny generation av antikrigshöger, som tycker att Pentagons enorma budget kan läggas på vettigare ändamål.
Men det råder nog inget tvivel om att det är Palinisterna som kommer att gå segrande ur den här republikanska diskussionen , även om Palin själv råkar ha en krympande roll i partiet för närvarande.

I kväll ska Obama förklara vad som händer i Libyen, i ett TV-sänt tal till nationen (sänds klockan 01.30 svensk tid), vilket han förstås borde ha gjort förra veckan.

Två av USA:s vettigare konservativa skribenter, David Frum och Peggy Noonan, kommer med varsitt förslag på vad Obama borde säga i kväll.

Ett politiskt problem för Obama är att han än en gång kommer att tvingas försvara sina beslut med att man ”undvikit en katastrof”. Det verkar vara ett återkommande tema för Obama som president. Oavsett om det stämmer eller inte tenderar det amerikanska folket att tycka bättre om presidenter som säger att man har ”vunnit”, att saker blir märkbart bättre , snarare än: ”Det kunde ha varit värre”.