Barnen på Haiti jag inte kan glömma

Mer än tre månader har gått sedan Haiti drabbades av den stora jordbävningen. Den senaste veckarn har världens uppmärksamhet naturligt nog fångats av vulkanaskan från Island som har lamslagit Europas flygtrafik. Men Haiti finns kvar, katastrofen där är ständigt pågående. För min del kan jag inte heller glömma en del av de människor som jag mötte under två reportageresor till Haiti. I första hand de anhöriga till 15-åriga Fabienne, flickan som polisen sköt ihjäl i tumultet dagarna efter jordbävningen.

Och så de föräldralösa barnen, och särskilt en liten pojke utan namn.

Annons:

Mer än en månad har gått sedan lille C’est la vie, som han kallades för, räddades till livet. Misshandlad och ensam i världen levde han i en kvinnas våld i ett av tältlägren vid det raserade presidentpalatset.  Historien om hur DN:s utsända – jag och Paul Hansen – såg till att den undernärda och apatiska pojken hamnade i säkerhet i en SOS-barnby utanför Port-au-Prince trycktes i DN den 20 mars och skapade ett enormt intresse. Inte någon gång under min journalistiska bana har ett reportage gett så mycket gensvar från rörda och tacksamma läsare, trots att artikeln endast publicerades i papperstidningen. I webbtidningen har den inte förekommit, i enlighet med DN:s policy att endast en mindre del av tidningens artiklar läggs ut för gratisläsning på nätet.

Många läsare har hört av sig, för att få veta hur det har gått för C’est la vie. Jag har regelbundet kollat av med presschefen Line Wolf Nielsen i SOS-byn, och kan rapportera att det går åt rätt håll med pojken. Efter det första läkarbesöket bekräftades att pojken var undernärd, men det visade sig att han också hade malaria sedan tidigare. Han fick en specialdiet, började gå upp i vikt och sov gott på nätterna. Han var till en början ännu fysiskt svag och inaktiv. Några veckor senare skrev Line  att pojken ännu inte var så stark att han kunde gå själv, men att han var i mycket bättre skick. Han har också fått ett riktigt namn.

Häromdagen skickade Line en blogg-länk till mig om pojken där hon skriver att hon inte har sett C’est la vie på en tid, och att har förändrats så mycket att han är svår att känna igen. ”Kan det vara samma barn?”, frågar sig Line.

I stället för ett nedstämt, uttryckslöst, storögt barn ser hon ett runt och glatt ansikte. För första gången ser hon ett leende. ”Vad en månad gör för skillnad i en liten pojkes liv! Om bara de svenska journalisterna kunde se honom nu. Jag är säker på att de skulle vara glada över att de kunde ha haft problem med att känna igen honom”, avslutar Line Wolf Nielsen.

Obama använde 22 olika pennor

Washington. Det var några saker som jag uppfattade som anmärkningsvärda när jag följde den stundtals högtidliga ceremonin i Vita huset då president Barack Obama signerade den 2.650 sidor tjocka lagtexten som i grunden kommer att förändra USA:s sjukförsäkringssystem.

Det första var när vice president Joe Biden, inte ens i denna historiska stund, kunde hålla sin tunga i styr. Eller han kanske var särskilt tagen av ögonblicket allvar?

Efter att stolt ha introducerat presidenten och sagt några vackra hyllningsord, lutade han sig fram till Obama och sade, så att tv-kamerornas mikrofoner registrerade det: ””This is a big fucking deal!” (det här är en j-a stor sak!).

Att använda F-ordet är naturligtvis utbrett i USA, även i Vita huset. Ingen reagerar väl längre i vardagslag, men i officiella sammanhang – och självklart i teverutan – är det en helt annan sak. I teve ersätts F-ordet
ofta med ett ”bleep”.

Presidenten, mer medveten om att alla ögon och öron var riktade mot honom, såg ut som om han bitit i något surt. Han besvarade inte Bidens verbala blunder och övergick till sitt officiella tal. Men i dagens värld sprids saker snabbare än blixten. Det finns redan t-shirts ute med Bidens senaste fadäs tryckt på.

Nästa sak som konfunderade mig under ceremonin var att Obama undertecknade sjukvårdslagen med 22 olika pennor. Han plitade dit en halv bokstav i taget, och bytte därefter penna. Först undrade jag om bläcket tog slut i
penna efter penna, men så småningom berättade en mer erfaren kollega att det Obama gjorde var att följa en gammal tradition. Ända sedan Franklin Roosevelts tid har flera pennor använts när viktiga lagar signeras. Varje
penna som används blir ett viktigt föremål i sig självt, och då kan den användas som minnesgåva till någon som har varit med om att jobba fram en historisk lag.

Senare ser jag i Time (tidskriftens webbsajt) att Lyndon B. Johnson använde 75 olika pennor när han skrev på medborgarrättslagen 1964, och att en av dem skänktes till Martin Luther King.

Men även med 22 pennor tog undertecknandet så lång tid att jag inte kunde undgå att bli påmind om att Obama är vänsterhänt. Det är han inte ensam om bland tidigare presidenter och presidentkandidater. Obamas motståndare 2008, John McCain, är vänsterhänt. Och i valet 1992 inträffade det märkliga att alla tre kandidaterna – George H.W. Bush (den äldre), Bill Clinton och den oberoende Ross Perot – skrev med vänster hand. Men de var inte de enda i modern tid. Även Harry Truman, Gerald Ford och Ronald Reagan var vänsterhänta. Med tanke på att kanske tio procent av befolkningen beräknas vara vänsterhänt, så är denna ”avvikelse” kraftig överrepresentation bland invånare i Vita huset.

Min blygsamhet förbjuder mig att avslöja vilken hand jag använder när jag skriver. Jag kan säga så mycket att jag inte är störd av att George W Bush är högerhänt.

Nu återstår att i senaten göra vissa justeringar av tveksamma saker i lagtexten. Republikanerna har lovat att försöka förhala detta beslut så länge de kan, men också att försöka ändra några punkter jämfört med det tillägg som röstades igenom i representanthuset i söndags. I så fall, är baktanken, måste tillägget återgå till resentanthuset ännu en gång, och det skulle fördröja det hela ytterligare. Bland de mest originella tillägg som republikanerna försöker smyga in är att förbjuda ”erectile dysfunction drugs to sex offenders”, eller på svenska: potenshöjande mediciner till sexbrottslingar. Kan de demokratiska senatorerna motstå det?

USA – ett land i Tredje världen

Det var en av mina föregångare som DN-korrespondent i Washington som en gång sade att USA är ett fantastiskt land, med underbar natur och sevärdheter och fascinerande människor. Men så lade han till: Glöm inte att USA är ett land i Tredje världen.
Det har jag redan efter ett par veckor, i det som maktpolitiskt är ”världens huvudstad”, erfarit på flera sätt. Det kan handla om små detaljer som att det ofta är omöjligt att betala räkningar över nätet. I stället tvingas man använda små papperslappar som läggs i ett kuvert och postas. Betalningen försenas med veckor.
Hanteringen kallas för checkar. Det är ungefär lika modernt som när demokraternas senatsledare använder ”N”-ordet om afroamerikaner.
Värst är förmodligen telefonsystemet, som gör det svårt att tro att den första telefonen faktiskt skapades i USA. För att skaffa ett mobilabonnemang i Sverige lyfter man på luren och hela kontraktet (bestående av en inspelad konversation) är klart på ett par minuter.
Inte så enkelt här.
Man måste inställa sig personligen på ett av bolagets kontor, utrustad med ett Social Security Number (som jag dessförinnan väntat på i tre månader) och en stor summa pengar. Sedan tar det  ungefär en timme – och travar med dokument att signera innan det är klart.
När den utmattande processen är över går man hem och äntligen kan man ringa. Till redaktionen i Stockholm.
Nej, inte så enkelt här.
Jag slår numret, det plingar till i örat, och en automatisk röst meddelar att ”det internationella samtal du försökt ringa är inte tillåtet från denna linje”.
Det måste vara något fel. Jag försöker med bolagets kundtjänst, och där får jag veta att jag inte får ringa till utlandet. Det går för sig först sedan jag har haft abonnemanget i tre månader.
Först tror jag att jag hört fel. Men hon upprepar att det är så, enligt någon bestämmelse som hon läser upp. Jag frågar då vad hon har för råd att ge. Vad ska jag göra om jag vill ringa utomlands? Det blir tyst i andra änden. Hallå?! Nej, hon har inget svar.
Här måste jag citera Thomas Friedman, författare och kolumnist på New York Times, som besökte Köpenhamn under FN:s klimatkonferens i december. Han konstaterade hur nedstämd han blev när han kom hem till USA från det högteknologiska Danmark, där han åkt förarlösa tåg och telekommunikationerna fungerade. Med mobilen kunde han ringa över hela världen: ”Att resa från Danmark till USA var som att förflytta sig från Jetson till Flintstone. Efter att jag landat på Newark Airport försvann mobilsignalerna hela tiden under tågresan från New York till Washington DC.”
Thomas Friedman menar att USA måste ta itu med sin modernisering och satsa på ”grön” modern högteknologi för att inte bli omkört av Kina, Indien och Brasilien. Så sant.

Klaustrofobisk känsla på iranskt nät

Frustrationen växer när nätet dyker. Jag är inte i Iran första gånger, och är införstådd med att man aldrig kan veta när landets sega internet fungerar. Och även om jag aldrig har betraktat mig som extremt uppkopplingsberoende är det denna gång viktigt att komma igenom. Jag har ett reportage att sända hem, men hotellets trådlösa nät går ner hela tiden. I ett annat rum sitter fotograf Sanna Sjöswärd och försöker tanka över sina bilder (det går bättre). De vänliga männen i receptionen är medkännande, förser mig med olika lösenord och ordentliga lappar om var det hela kostar per dygn (uppemot 100 kronor uppskattar jag att de många tusen rialen ska omvandlas till). Jag säger lite surt att jag inte har lust att betala för en tjänst som inte fungerar.

Internet via mobilen? Det kan man glömma i Iran. Jag vet inte om det är så av tekniska/ekonomiska skäl eller för att myndigheterna lättare ska kunna övervaka misstänkta uppkopplingar.

Till slut öppnar sig nätet – för en stund – och en underbar lättnadskänsla infinner sig. Jag kan skicka artikeln. Men när jag sedan ska gå in på några webbsajter återfinner sig den tidigare kvävningskänslan. Jag vet att regimen släckte ner den populäraste kontaktsajten Facebook på iransk mark för några dagar sedan. Jag gick på president Mahmoud Ahmadinejads presskonferens i går, och på en fråga om Facebook sade han sig inte hört talas om att den var stängd. Som av en händelse var den öppen igen i morse, också denna gång utan förklaring.
Den egna tidningens webbsidan dn.se går att läsa, men när jag försöker kolla på konkurrentbladet SvD kommer en märklig bild upp på skärmen:

Av en outgrundlig anledning är Svenskans nätsida bortfiltrerad. Och när jag vill se vad kollegerna på Sveriges Radio har för sig blir det en annan, lika blockerande bild:

Den kvävande klaustrofobiska stämningen återkommer. Några skäggiga farbröder sitter uppenbarligen i ett kontrollrum någonstans och blockerar webbsidor som de anser att medborgarna inte är mogna att läsa. Att det förestående presidentvalet skulle framstå som mindre riggat med högre grad av yttrandefrihet tänker de inte på.