En aprildag mitt i kaoset

Jag har en magisk bandspelare. Den är silvergrå, glänsande och alldeles ny.

Västbanken, Bil’in, inte långt från Ramallah. Varje fredag demonstrerar Bil’inborna tillsammans med några israeler, amerikaner och européer mot den mur som Israel byggt på Västbanken. Den senaste tiden har den israeliska militären svarat allt mer kraftfullt mot demonstranternas stenkastning.
Fotograf Lars Lindqvist och jag är på plats. Vi ska skildra en del av vardagen på Västbanken.

Jag har varit med förr. Jag tänker inte stå mitt i kulregnet i en demonstration igen. För att ändå kunna ta upp ljud till ett bildspel från händelsen kommer jag till platsen i god tid och lägger ut min bandspelare där jag tror att demonstranterna kommer att stå. Jag trycker på rec-knappen en gång och går sedan en bra bit bort.

Demonstranterna kommer. Några med palestinska flaggan, andra med franska och en med en italiensk flagga. En del gamla en hel del unga. Sedan går det snabbt. Stenar kastas och militären svarar med ett femtiotal tårgaspatroner. Ett ljusare smattrande hörs också. Snart ligger tårgasmolnet tungt över den lilla dalen. Det är obehagligt att andas in tårgas.

Lasse har hamnat mitt i kaoset. Min bandspelare likaså. En man får en av tårgaspatronerna rakt i pannan. Lasse tar en bild. Ambulansen kommer.

Till slut går soldaterna in på den palestinska sidan och griper fyra personer. En stund senare skingras demonstrationen. Det känns inte som om det skulle vara helt ok att just då gå den lilla vägen fram till muren och hämta min lilla fina bandspelare. Vi beslutar oss för att låta den ligga kvar över natten.

Dagen därpå är vi tillbaka. Vi letar och letar, men ingen bandspelare. Fan. När jag precis erkänt för mig själv att vår gemensamma historia kanske skulle vara så kort kommer jag på snilleblixten att googla på Bil’in. Upp kommer ”Bil’ins kommittée”. Jag ringer ett av numren, frågar om det inte var så att någon hittat min bandspelare mitt i tårgasdimman. Jo då. En av ungdomarna hade hittat den och tagit emot den. Kom bara till den lilla affären i byn så ska jag få tillbaka bandspelaren.

I bilen lyssnar jag på ljudet. Hostande, kulsmatter och det dovare ljudet av tårgaspatronerna. Ambulansen finns också med. Men också det frasande ljudet av den ficka som bandspelaren uppenbarligen ligger i.

Det roliga
i historien är att inspelningen börjar 13.38. Jag vet med säkerhet att jag tryckte på rec-knappen klockan 12.48. Demonstrationen började 13.00. Det måste innebär att den person som hittade min bandspelare också kom åt rec-knappen den andra gång som krävs för att bandspelaren ska gå igång.

Se bildspelet från Bil’in här.

Annons:

Luftpussar chockar Hamaspolis

Ibland blir livet så absurt. Det är en känsla som ofta infinner sig när man är i Gazaremsan. Gaza är varmt, till stora delar förstört och fyllt av dramatik. Vart man än går i Gaza City, i Khan Younis, i Rafah, för att inte tala om Beit Hanoun, finns ruiner. Skelett av hus och byggnader överallt.
Mitt i Gaza City finns två av mycket få bankomater. En liten kö och så min tur. In med Eurocard och så kod. Jag trycker in ett litet nätt belopp och så swisch äter automaten upp mitt kort. Över huvudet ett israeliskt F-16 och bakom mig en kö. Jag måste ju ha kontanter. Fram med det privata Visa-kortet. Nervöst knappande av kod och en väntan. Uttag medges ej, fast på arabiska. Fan.
Sätter mig på trottoaren. Känner mig ganska liten och ensam. Ringer min internetbank i Sverige.
– Ja det var Emelie, vad kan jag hjälpa till med? Undrar en vänlig röst.
– Hej Emelie, jag sitter i Gaza City och får inte ut några pengar. Kan du fixa det?
– Vill du att jag ska göra en överföring?
– Ja Emelie, jag vill att du gör en överföring.
Emelie knappar och säger att nu är det klart. Jag ställer mig i kön igen och får till slut stoppa in mitt kort. Darriga händer och ett ok! Får ut min summa och blir så glad så glad.
Jag tar min lilla bunt shekel i handen och ger mig av till taxin. Då hör jag ett ”madam”, efter mig.
Där står en man i tjockt, men välansat skägg, en mörkgrå keps och tjock svart jacka med krage. Han pekar på min plånbok som fortfarande ligger på bankomatens kant. Jag rusar dit och tar plånboken och tackar honom av hela mitt hjärta.
– Thank you, thank you! Säger jag och luftpussar honom.
Han ser fullkomligt chockad ut och ryggar tillbaka. Jag känner att något blev fel.
När jag går därifrån vinkar jag glatt till honom och fortsätter att skrika shukran, tack. Utan plånbok hade jag varit så körd. När jag närmar mig min väntande taxi ser jag hur min kompis Majed skrattar så han dör. Ja hela bilen hoppar faktiskt.
– What? Undrar jag.
– Ha ha ha, du höll precis på att pussa på en av Hamas säkerhetspoliser. Det tunga gardet.
– Ja men han gav ju mig min plånbok!
– Ha ha ha det var fan det roligaste jag sett på länge. Det var första gången en kvinna tackar honom på det sättet. Såg du inte hur chockad han såg ut.
– Jo.
– Det var nog hans livs mest spännande kärlekshistoria, skrattar Majed så att han kiknar.
Jag är mest glad att jag fått tillbaka min plånbok.

Mörkret skrämmer mer än stenkastning och check-points

Jag har en god vän i Jerusalem. Han har bott i staden i två år och har blivit grå av allt jobbande. Han har nämligen ett viktigt internationellt uppdrag som tar honom till de innersta rummen i den palestinska myndigheten. Men jag tror att han blivit grå av att ständigt frukta stenkastning från de israeler som inte uppskattar hans arbete och av att hela tiden ha känslan av att alla vill ha något av honom. Han pendlar till Västbanken varje dag, befinner sig då och då i Gaza, däremellan Amman och Dubai.
Vi skriver till varandra ibland och i mailen verkar han alltid mer eller mindre deprimerad och desillusionerad. Jag försöker muntra upp honom med allehanda löjliga anekdoter och med små mms från olika delar av världen. Han är ständigt pressad. Hans meddelanden kortfattade och effektiva.
Ända sedan oktober försöker jag få honom att komma hit till Stockholm. Jag har verkligen gjort allt. Jag har hävdat att Stockholm är den mest fredliga och stillsamma staden i världen. Här är luften ren och hög. Här i Stockholm äter man bra och man kan slappna av. Varje inbjudan har mötts av olika argument om varför det är omöjligt för honom att komma hit. En gång var det ett viktigt möte, en annan gång ett kritiskt läge en tredje gång något viktigt besök. Det verkade i ju för sig rimligt men när det blev en fjärde och en femte gång fick jag till slut lov att fråga vad som var problemet. Skypekonversationen löd som följer:
-So tell me, why don’t you want to come to Stockholm.
-I will be honest with you, Nathalie. I fear Stockholm is too dark and too cold for me. I don’t like cold and dark.
-Coward!
Så i morse när snön låg tung över huvudstaden fick min vän i Jerusalem ett litet mms:
”Dark and cold, but so beautiful!”

Poetiskt efterspel till Damaskusresa

Det finns ett efterspel till mitt äventyr i Damaskus. Det har visat sig att det inte bara var jag som nedtecknade intrycken från den där lördagen ute i ödemarken med Casanova. Även Casanova ville berätta för sina läsare om dagen. I en av de största tidningarna i Syrien och förstås, mycket mer poetiskt:

Jag tror att det betyder något i stil med:
”Precis som under tidigare Eid-festivaler hade jag valt att stanna hemma och lata mig, men Nathalie ändrade programmet och avbokade mitt beslut. Och hon var värd det. Nathalie, en journalist från Stockholm på besök i Damaskus för första gången, var som ett fascinerat barn inför att lära känna en ny värld, en värld hon hade hört och läst om men som hon inte lyckades känna igen. Hon var på besök på tidningen när jag träffade henne. Vi pratade om staden Damaskus, landet Syrien, samhället, historia, kärlek och intimitet, om själen och om hjärtat. Nathalie var enkel och rak, på ett sådant sätt som en kvinna är som vet hur hon ska leva sitt liv, hon levde sin dröm och tillsammans med henne kändes det som en dröm. Här i Damaskus hade hon gått i jasmindoften i staden: hon tyckte att allt var så rent och välordnat. Jag frågade henne: skulle du vilja vidröra stadens yttre gränser, fyllda av magi? Ja svarade hon, först på svenska, sedan engelska och arabiska och vi gav oss av till Saydnaya och Maloula. Kanske Bosra.Om det inte varit för den här helgdagen utan vila, kära Nathalie…” den här meningen lyckas jag inte tyda, men det borde handla om hur vi såg Damaskus på kvällen från utsiktsberget ”…Damaskus sov nedanför berget… Nathalie sa att hon skulle skriva om mig. Jag med, jag kommer att skriva om dig. Men vad kommer du att skriva? Jag kommer att skriva om helgen som jag tillbringade med en flicka från Sverige. Och skriva om det land jag såg som Nathalie hade ritat upp med kärlek på en Syrienkarta på svenska…” Slutklämmen lyckas jag inte riktigt tyda.
Smickrad? Självklart! Dessutom infinner sig en känsla av att jag bör bättra på mina obefintliga poetiska talanger. Casanova lyckas med konststycket att förvandla en fullkomligt oskyldig guidad rundtur till någonting mycket mer intressant.
Kanske var det för att han blev så lycklig när jag sa att hans ex helt säkert läser hans krönika. Kanske använde han den där svenska journalisten för att kommunicera med sin förlorade passion. Jag har inte samma behov. Det är högst osannolikt att min förlorade kärlek skulle läsa min blogg.

Lyxparfym under slöjorna

Det är varmt och kvavt på Damaskus internationella flygplats. Mjukostmackan är svampig och kaffet uppenbart gjort från pulver.
Vid bordet intill sitter Sofian. Hans kabinväska heter Samsonite och hans klocka ser dyr ut. Han ber mig passa väskan medan han går och handlar en kopp pulverkaffe.
- Jag är på väg till Riyadh, säger han när han satt sig igen.
- Jag till Stockholm, Sverige, Volvo du vet, säger jag. Det är först när det sista namnet nämns som han skiner upp.
Vi tar i hand och han berättar att han är parfymförsäljare från Damaskus. En parfymförsäljare som hatat varje minut av de 12 år som han tillbringat i Saudiarabien.
- Det är ett hemskt land, säger han och pekar sig omkring på de heltäckta kvinnor som sitter och väntar på sina avgångar till länder fyllda av sand och olja.
- När de ska äta måste de lyfta på slöjan och peta in maten i munnen under slöjan. Det är hemskt. Här i Syrien behöver ingen kvinna klä sig så där, och himlar menande med ögonen.
Hur mycket han än hatar det kan han inte flytta tillbaka till Syrien.
- Kvinnorna i Saudiarabien spenderar nära 70 procent av hushållets inkomster på smink och parfym, bara det dyraste är gott nog. Chanel, Dior, YSL och la Prairie, berättar han.
Han anser sig inte kunna tacka nej till de pengar han drar in i Saudiarabien. Inte för att jag har någon möjlighet att kontrollera uppgiften, men det är en svindlande tanke att kvinnorna under sina lager av tyger och slöjor också har lager på lager av smink. Och parfym.
- Och du skulle bara veta vad ensamma många av dem är. De har ingen att prata med. Så de kommer till mig. Bara jag tar mig lite tid och visar respekt så köper de vad som helst av mig. De största och dyraste flaskorna. De kostar mer än vad de gör i Europa. Tänk dig, bara för att få prata lite, säger han.
Familjen då? Har du en saudisk fru, undrar jag.
- Nej är du galen? Min fru är libanesiska. Kan du tänka dig. Libanon, det mest europeiska av alla länder här. Mer franskt än Frankrike. Hon stod ut två månader i Riyadh. Hon har våra två barn i Beirut nu. De lär sig franska. Snart kommer jag inte att förstå vad de säger, suckar han sorgset.
Han visar förstås bilder på två dundersöta barn med krulligt hår och stora ögon.
- Oj hon måste vara mycket vacker, din fru, säger jag.
- Vackrast i hela världen, svara han.

Rekord i lätt packning

Jag har slagit nytt personligt packningsrekord. En liten ryggsäck för en veckas vistelse i Damaskus. Dessutom togs halva ryggsäcken upp av ett stort kamerahus och två objektiv.
Hemligheten? Bra planering och ett torrt klimat.
Två linnen, ett svart och ett vitt. Två behåar, en svart och en vit. Två trosor och två par sockor. Byxorna reser jag i. Ett par svarta av typen finbyxor. Gympaskor på resan och ett par högklackade i packningen. Variationen ligger i fem stycken olika toppar. Tunna sladdriga saker som tar minimalt med plats när man knycklar ihop dem. Väl uppackade blir de snabbt släta igen. En tandborste och en kam.
Så snart jag kommit fram till hotellet blir första uppgiften att handla tvättmedel, shampoo och tandkräm.
När dagen är till ända och kläderna känns smutsiga, en liten snabbtvätt i handfatet och sedan tork. För det mesta är kläderna torra till morgonen, förutsatt att klimatet är torrt. Är det fuktigt kan det ta flera dagar. Då får man helt sonika köpa en ny uppsättning. I de länder där jag reser är det inte dyrt. Jag funderar på att förbättra mitt system med hjälp av tvätteri. Har bara inte haft tid att undersöka. Jag återkommer i frågan helt enkelt.

Matäventyr med casanova i syrisk ödemark

Maten i Damaskus är smakrik, fantasifull och god. Dessutom är den vacker att titta på. Syriens största Casanova, en filosofiskt lagd man i 50-års åldern, tog med mig på en utflykt i sin stora bil. Han visade mig allt från den kristna helgedomen i bergsbyn Malula till utsiktspunkten där man samlas på fredagskvällen för att se Damaskus från ovan och till restaurang ”fånga månen”. Namnet har den fått för att den ligger högst upp på ett berg. Det är kyligt utanför bilvärmen.
Trots att restaurangen ligger mitt ute i ödemarken är det fullt med folk. Gästerna äter och röker vattenpipa. De många kyparna springer fram och tillbaka. Och Casanova berättar om hur många kvinnor han tagit med sig hit till just denna restaurang. Han har en krönika i en av de största tidningarna i Syrien och i den skriver han bara om kärlek och hans stora lust till kvinnan. Och mat kan han. Restaurang ”fånga månen” tillagar sina mezzes med lika stor kärlek som Casanova förför sina kvinnor. En liten tomat/valnöt/chili-röra är otroligt god. Hummosen som en smekning och aubergineröran en smakupplevelse. Den enkla salladen med gurka, dill, tomat och grönsallat passar perfekt till. Jag får också in grillade lammbitar under bröd. Varje bit är ett fantastiskt äventyr. Precis som Casanovas berättelser. Hans krönika verkar attrahera främst gifta syriska hemmafruar som törstar efter kärlek. Under vår dag tillsammans kommunicerar han med minst tre olika, och till råga på allt svartsjuka gifta kvinnor. Alla mycket yngre och mycket vackrare än han själv.
Allt smakar underbart, tills sharonfrukten kommer in. Tror den kanske var övermogen. Något händer i min mun när jag tar den första tuggan. Hela svalget snörps ihop och tungan svider. Precis samtidigt berättar C att han ratar kvinnor som har fula fötter. Det hela blir för mycket för mig. Sharonfrukten som hotar att spränga min mun och en lagom dekadent förste älskare som ratar en kvinna med breda fötter. För att undvika att han ska få en Sharondusch över sin fina skjorta springer jag med handen för munnen in på den närliggande toaletten. Väl där får toaletten ta hand om moset och jag sköljer noggrant munnen efteråt. När jag kommer tillbaka är det som om inget har hänt. Vi fortsätter att prata om filosofi och om meningen med livet och så förstås… om äkta brännande passionerad kärlek… den här gången undviker han att prata om fula fötter.

Skållad råtta längs lugna gator

I Damaskus går man långsamt och värdigt. Damaskusborna hetsar inte, de skrider fram i lugn och takt och verkar ha all tid i världen. Framför allt springer de inte. Det gjorde jag i går. Jag sprang som en skållad råtta genom hela den gamla stan. Var sen till ett möte. Jag hatar att vara sen.
Jag ska ta det från början. Jag hade varit och träffat den mycket sympatiska svenska ambassadören, Niklas Kebbon, i de finare kvarteren av Damaskus. Att hitta dit var väldigt svårt. Taxichauffören hade snurrat runt med mig över halva stan och jag tror att jag var ungefär en timme försenad till ambassaden. Det verkade som om ambassadören var van.
Eftersom jag på vägen ut därifrån känner mig hjärtinnerligt trött på taxichaufförer som inte bara har dåligt lokalsinne utan dessutom lurar mig beslutar jag mig för att gå till mitt nästa möte. Jag har 40 minuter på mig. Jag börjar min vandring med min allt för tunga ryggsäck innehållande en Canon EOS 5D Mark II, ett objektiv på 28-70 mm och ett på 50 mm. Till en början lugnt och värdigt, men allt eftersom tiden går, snabbare och snabbare. Förbi universitetsbyggnaden springer jag redan lite smått. Här och där ber jag om en riktningshänvisning, Bab Touma? Däråt. Tack.
Till slut, efter en evighet, närmar jag mig den gamla staden. Skönt, tänker jag, ovetandes att jag faktiskt befinner mig på andra sidan om de äldre kvarteren mot var mitt möte ska vara.
Tio minuter kvar. Redan svettig. Frågar ännu en gång. Bab Touma? Det hållet. Han pekar in mot den gamla staden, men han säger samtidigt att jag bör ta en taxi. Nähä du, tänker jag. Det här klarar jag på tio minuter. Småspringer in på den gamla gatan. Fortfarande optimistisk.
Till en början är gatan bred och det är enkelt att förstå åt vilket håll jag ska. Sedan blir de allt fler och allt trängre. Bab Touma? Ditåt. In i en mörk gammal gång. Bab Touma? Ditåt. Jag springer nu ganska fort. Springer och springer. Fortare och fortare, mycket väl medveten om att jag utgör en anomali. Till slut springer jag och skriker samtidigt ”Bab Touma”, alla hjälper till: ditåt och ditåt och sedan ditåt. En hejar på. En bit får jag skjuts med en ung kille på cykel.
Redan sen. Först tio minuter, sedan 20 minuter. Det är då minareten drar i gång. ”Allah Akhbar” från flera håll samtidigt ekar i gränderna och scenen blir ännu mer absurd. Flåsande, svettande och framför allt ytterst förnedrad får jag slutligen syn på Bab Toumaporten. Framme! Där är min dejt. Han verkar ytterst road.
-Trodde du att du hittat en genväg, undrar han lite fint.
-Sorry I’m late, svara jag bara och hatar mig själv.

Foto: Nathalie Besèr

Kaffepustar och örter mot ensamhet

Foto: Nathalie Besèr

Damaskus, Dimashq eller ash-Sham. Syriens huvudstad med nära två miljoner invånare.
Jag har tagit in på ett vackert hotell i gamla stan. Huset är från 1200 talet och vatten- och avloppssystemet likaså. Rummen ger mot en fantastisk sal som numera har glastak och där stora citroner dinglar i träden. Gammal mosaik pryder dörrposterna och en fontän ger ett rogivande bakgrundsljud. Det är bara ett annat par här samtidigt som jag. De håller sig för sig själva.
Inte långt från hotellet finns Bab Touma gate och utanför den tar den moderna staden vid. Men här i Damaskus gamla stad är gränderna trånga och husen från en annan tid. Det luktar gott här. Inte sött och kvalmigt av värmda sopor och skit som Kairo, utan rent och trevligt. Då och då kommer en pust av kaffe smygande. Kaffe med kardemumma.
Här finns trottoarer och gamla lämningar som tagits om hand, lyfts upp och belysts.
De små butikerna ser välordnade och prydliga ut. En säljer leksaker, en annan tyg och en tredje har ett litet örtapotek.
Jag går fram till den gamle mannen som säljer kryddor och örter. Han förklarar tålmodigt vad varje växt är bra för. Den där ger starkt hjärta. Den där är bra mot förstoppningar. Den där mot mensvärk.
Har han kanske någon ört som skulle kunna få en att känna sig mindre ensam och långt hemifrån? Mannen funderar lite och tar sedan fram Johannesört.
- Det här blir bra för dig. Kokande vatten, låt dra i tio minuter, sedan dricker du.
Ska genast hem och pröva.

Vaccinet skrämmer mer än farsoten

Vaccinationslokalerna i Frankrike är tomma. Här finns inga köer till sprutorna som ska ge immunitet mot H1N1, svininfluensan.
Jag sitter till bords i den gamla ”masen”. Utanför har vinrankornas blad skiftat färg. I eldstaden tickar Jacky’s roterande grillspett. Det är en sinnrik maskin som i lugn takt lagar allehanda vilt över öppen eld. Då och då måste man dra upp anordningen.
Vi har just ätit hare. Djurets huvud satt fortfarande kvar på kroppen. Jacky’s specialsås gjord på harlever, schalottenlök och vinäger är lite väl tung för mig. Tog bara en liten klick.
Nu sitter vi och pillar skalen av kastanjerna som värmts i panna över elden. Först har de grillats, sedan har de lagts ned i en hink med ett lager tyg och ett lager tidningspapper runt sig. Det underlättar skalandet.
Det är då vi kommer in på svininfluensan. Jag berättar stolt att jag just vaccinerat mig. De tittar på mig som om jag förlorat förståndet.
-Är du galen? undrar värden.
-Eh, jag har vaccinerat min son också.
Sällskapet är helt förstummat.
I södra Frankrike är vaccinet farligare än farsoten. I södra Frankrike är hela vaccinationskampanjen en komplott hopkokad av politiker och affärsmän gemensamt. Tanken är att berika något närstående den kortväxte presidenten Nicolas Sarkozy. Ibland kallad den lille onde dvärgen. Eller den illasinnade trädgårdstomten. Här i södra Frankrike är han hatad. Alla är överens om att han är skadlig för Frankrike och för fransmännen.
Och svininfluensan är bara det sista i en lång rad av trick påhittad av den lille dvärgen, enligt mina vänner och släktingar här i Languedoc. Politikerföraktet har tagit sådana proportioner att de hellre dör influensadöden än låter sig bli blåsta av den illasinnade trädgårdstomten.
Därför är det tomt i vaccinationslokalerna.

Sydfranska kastanjer, väl grillade.