Lördagskolumn i DN Stockholm: Serafenspöket kommer att jaga dem

Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren där det står ”ansvarig”? Svar: en toppmoderat i landstinget.

Ursäkta lustigheten, den var lite olämplig. Det gäller förstås den inte alls roliga ”Serafenaffären” – samlingsnamnet för den härva där landstinget krängde vårdcentraler för kaffepengar (”inventariepris”), varpå de nya ägarna sålde vidare för mångdubbla belopp (marknadspris).

Efter att Ekot i veckan dragit på med delvis nya uppgifter om hanteringen vidtog en cirkus av undanflykter och bortförklaringar. Med barockt crescendo när finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) slog fast att han ”som skattebetalare blir upprörd” av historien.

Rosdahl, förresten. När Serafen såldes 2008 var han kommunalråd – i Sollentuna. Varför just han nu skickas ut för att ta smällen vet nog bara hans betydligt mer inblandade (och svårnådda) kolleger.

Senast Serafen var på tapeten, i januari i år, tillämpade M-styret sin numera välbekanta ”strutsstrategi” – stoppa huvudet i sanden och vänta på att stormen ska blåsa vidare. Jag skrev då att det var tveksamt om metoden verkligen skulle fungera den här gången. Veckans rabalder tyder definitivt inte på det.

Skälet är att avknoppningarna inte är någon ”vanlig” politisk skandal. Dels gör den grandiost magplask rakt ner i Moderaternas hjärtefråga och ömma punkt: det fria vårdvalet och privatiseringen av offentlig verksamhet. Dels för att den välvilliga tolkningen av hanteringen är att ett antal personer i beslutande position drabbats av akut och återkommande kompetensförlust.

Det finns få saker som svenska väljare värderar så högt som kompetens. Om detta kan Rosdahls vänner fråga sin framgångsrika partiledning i Rosenbad – eller varför inte Håkan Juholt.

Därför lär Serafenspöket fortsätta jaga landstingsmoderaterna, troligen ända in i valrörelsen 2014. Om ingen skulle behaga utkräva eller kanske till och med ta politiskt ansvar, förstås.

Helst då någon som faktiskt var inblandad.