Lördagskolumn i DN Sthlm: Var Stockholms skyddshelgon sosse?

Under Stockholms kommunfullmäktiges sammanträde i veckan inträffade ett fränt meningsutbyte på högsta nivå – på lite oväntad plats. Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) twittrade ut en bild på en SSU-demonstration utanför Stadshuset, där deltagarna bar röda Sankt Eriksflaggor. ”Varumärkesintrång”, replikerade Moderaternas vicechef Ulla Hamilton, uppenbarligen mån om att bevara stadens officiella logotyp neutral. Rudin kontrade med att Sankt Erik själv nog haft överseende med den röda färgen, då han troligen varit ”demokratisk socialist” om han levt i dag.

Tramsigt? Givetvis. Men också värt en utredning. Har Rudin rätt?

Mycket lite är belagt kring Stockholms skyddshelgon. Vi vet att Erik ”den helige” var kung under period på 1100-talet, och att det långt senare uppstod en personkult på historiskt tvivelaktiga grunder. Det, skulle en analytiker lagd åt höger kunna mena, bär vissa likheter med S-ledare som Olof Palme och Per Albin. Att Erik ska ha störtats på konspirativt sätt efter mycket kort tid vid makten leder också det spåren mot mycket samtida socialdemokratiska förvecklingar.

Ser man däremot till vad Erik enligt legenderna ska ha gjort blir det mer tveksamt. Det påstådda korståget mot Finland rimmar illa med den princip om varje folks rätt till självbestämmande som väglett modern socialdemokratisk utrikespolitik. Att han som kung påstås ha avstått från alla former av skatteuttag indikerar snarare en tidig form av radikal nyliberalism.

Slutsats? Ingen alls, förstås. Mer än att det är fantastiskt praktiskt med ett skyddshelgon vi vet så lite om att var och en kan projicera sina egna förhoppningar på honom.

Vilket förresten påminner inte så lite om nye S-ledaren Stefan Löfven.