Borgerlig idédebatt och framtidens namn

DN:s nyhetsmagasin Veckans löp har säsongsavslutning i dag och kan ses här. För den webb-tv-allergiske finns min sammanfattning av politikveckans lärdomar även i text – här.

1. Stor risk för namninflation
Allt är politik, brukar det heta, och även om man kan ha synpunkter på det så är det ett faktum att riksdagsstiftade lagar styr över mer än bara skatter och skolväsende. Vad vi heter, exempelvis. Namnlagskommittén presenterade i veckan sina förslag till modernisering av 1982 års namnlag. Bland annat ska man få välja namn friare, och bägge makarna i ett äktenskap ska till skillnad från i dag kunna ta bägges efternamn. Det låter ju sympatiskt – åtminstone på kort sikt. Värre kan det bli om ett par generationer, när Maria Axelsson Bergman Kopparstolpe Hengbjörk ska taga Stefan Visselfeldt Johansson Ekstahm Balder till sin äkta make. För att inte tala om deras barn…

2. Det finns en borgerlig idédebatt
Förra veckan klagade den här listan på att Miljöpartiets kongress saknade spektakulära motioner från medlemmarna. Kompensation kom dock snabbt, i form av Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) och deras ”valmöte” häromsistens. Medlemmar i föreningen, som tidigare haft Carl Bildt (M) som ordförande, krävde bland annat återinförande av duellrätten, semiautonom status för Skåne, ”skärpning” i arkitektkåren, att FMSF ska stämma Moderaterna för namnstöld och att Sverige ska köpa den grekiska ön Rhodos för 53 miljarder kronor. Vem sade att borgerligheten saknar idéer?

3. Det är bra att vara dålig
Att få bra siffror i opinionsmätningar är bra och medgång föder medgång. Eller? Forskare vid Lunds universitet har i veckan berättat på DN Debatt om en studie som visar det motsatta – åtminstone i Kristdemokraternas fall. Folks benägenhet att rösta på KD tycks öka ju sämre siffror de får: med 1,8 procent i opinionsmätningarna skulle KD klara riksdagsspärren i valet, men med 5,8 skulle folk i stället strunta i att rösta på dem och KD skulle åka ur. Enligt studien. Nu gäller det alltså bara för Göran Hägglund och hans vänner att vara ännu lite mer otydliga och kanske ordna ett smärre haveri i vården eller så, så kanske det blir egen majoritet 2014.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ett visionärt synsätt på attraktionsprocessen

Stadsvandring i dagens DN Stockholm.

Vad? ”Attraktionskraftsdagen” i regi av regeringen.
Var? Friends Arena Hotel, Solnas utmarker.
Hur? Kaffe, mingellunch och fagra tal.

Hur stärker man regionala och lokala förutsättningar att utveckla attraktiva livs- och boendemiljöer?

Det är inte undertecknad som ställer frågan, det är regeringen. Mer exakt näringsdepartementet genom ansvarig minister Annie Lööf (C).

För att ta reda på svaret – och vad frågan egentligen betyder – får vi ta oss ut till miljardbygget Friends Arena i yttre Solna, där regeringskansliet ordnar ”Attraktionskraftsdagen”. Dagen är en del i projektet ”Attraktionskraft Sverige”, sjösatt av Annie Lööf på fjolårets ”Tillväxtdag” i regi av Tillväxtverket.

Mer än 500 personer från myndigheter, kommuner och näringslivsorgan i hela landet har också hittat hit för att lyssna på en diger lista föreläsare, delta i ”workshops” och ”mingla” med varandra på för ändamålet avsatt schematid. Det råder onekligen tillväxt i tillväxtindustrin.

Förmiddagsprogrammet tar snabbt formen av mysprat med alliansen. Lööf, kulturminister Adelsohn-Liljeroth (M), integrationsminister Ullenhag (FP) och bostadsminister Attefall (KD) sitter alla på scenen i omgångar och filosoferar kring begreppet attraktionskraft. Lööf slår fast att arbetet ”måste fyllas med konkreta action points”, att man ”måste snäppa upp ett par hack” och även ”lyfta det positiva för att få spinoff-effekter som ger tillväxt”. Exakt hur förblir lite svävande, men kulturministern pratar i alla fall engagerat om att bekämpa jantelagen.

En föreläsning om ”det nya T-samhället”, från vd:n för en byrå som beskriver sig som ”konsulter för strategiska framtider” och som har regeringskansliet som kund, innehåller visserligen många fräsiga begrepp och tankevändor. Hur de ska appliceras på exempelvis Kramfors blir dock aldrig riktigt glasklart.

Vidare till ”Fokusspår Växa” i rummet intill. En herre från departementsstödda Stiftelsen Svensk industridesign pratar om vikten av ett ”visionärt synsätt i designprocessen” och att ”hållbar tillväxt” bygger på ”människors förmåga till samverkan och förnyelse”. Se där. Kommunalrådet i Habo (M) får berätta om hur västgötaorten blev etta på Fokus kommunrankning (innan man i år trillade ner till plats 66) och lyfter vikten av ”politisk stabilitet” (evig borgerlig majoritet). Senare hör vi föredrag om ”Sverigebilden” och tidigare länspolismästaren Carin Götblad slår fast att man ska ”sätta bilden av sin ort och organisation”.

Bilder, bilder, bilder. Friends Arena, med sin aura av potemkinkuliss, känns som ett logiskt val av plats.

På den ekande toaletten med löst sittande tvålhållare stöter vi ihop med en kommunherre som ser ut att ha varit med förr. Hur upplever han dagen?

”Nä, det är väl okej, men det är ju ingenting nytt direkt. Det mesta har man ju hört förut.”

Jo, så är det ju. Bakom avancerad konsultsvenska av typen ”bereda möjligheter till erfarenhetsutbyte, möjliggöra innovativa lösningar, goda exempel, tydliggörande av ansvar och roller, identifiering av kärn- och knäckfrågor” är det hela rätt simpelt: Om det finns service, goda kommunikationer och jobb på en ort så är det bra.

Det gör det dock inte på många håll i landet, där bruk lagts ner, industrier avvecklats och handeln hittat nya vägar. Att hitta ett politiskt alexanderhugg mot den utvecklingen tycks svårt.

Problematiken är inte unik för den här regeringen eller ens det här landet, men den blir förstås extra jobbig för Centerpartiet. Att hela landet ska leva är partiets själ och syfte, men snart sju år efter att man tog över ansvariga departement är det svårt att skönja någon revolution. Urbaniseringen lunkar på, om än ackompanjerad av en centerledd ”plattform för dialog” i ”olika fora på lokal, regional och nationell nivå”. Inte konstigt att man gärna tar fram den språkliga sminkburken.

Framtiden får utvisa om några avgörande idéer kläcks just på Attraktionskraftsdagen. Deltagarna delas hur som helst in i 23 ”tankesmedjor”, med namn som ”Hur kan varje individ bidra till bygget av bilden av en hel region?”, ”Unga kreativa + företag/organisationer = win-win-case?” och ”Hur åstadkommer vi en hållbar besöksnäring?”. (Först ska man dock rita fritt i cirklar i 30 sekunder, för att ”få i gång kreativiteten”.)

DN Stockholms utsände smiter från det avslutande alkoholfria minglet och vandrar bort genom den byggarbetsplats som är Arena-staden. Här i Solna är det allra bäst att bo, enligt den kommunrankning i tidningen Fokus som diskuterats flitigt under dagen. Det kan man ha invändningar mot, men växer gör det tveklöst. Arbetslösheten är låg och infrastruktur finns åtminstone på andra ställen i kommunen.

Kanske vore det en god idé att lägga nästa statliga attraktionsevenemang i en ort som behöver arbetstillfällen i cateringsektorn och hundratals gästnätter lite mer.

Risken är förstås att retoriken då hade kommit lite för nära verkligheten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Det här är väldigt träffande skrivet av Viktor, det säger mycket av det som behöver sägas. Men jag tänkte komplettera med en anekdot till om vad som just nu är problematiskt i mitt kära parti. [...]

Vi kanske behöver en paus, du och jag C | Avva (Webbsida), 12:36, 5 juni 2013. Anmäl

Stockholmsordlistan, vecka 22

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom nyhetsflödets behov av en stins är konstant.

Domänshopping
Stockholm har skaffat toppdomän! Staden har slagit till på ”.stockholm”, vilket betyder att man framöver kan använda adresser som ”www.stockholm.stockholm”. 1,3 miljoner kronor kostade kalaset. Och vad ska nu det vara bra för? Det är lite oklart, men som stadens kommunikationschef Hanna Brogren säger i DN så ”lever vi i en tid då allt förändras snabbt”. Det kan alltså visa sig finnas en användning, senare. Om inte annat är vi i alla fall garanterade mot att någon skojare i exempelvis Göteborg lägger beslag på toppdomänen.

Symfoniavkylning
Kan Mozart och Beethoven få bukt med stökiga helgfirare i Stockholmsnatten? Det hoppas polisen, som vill låta SL spela klassisk musik i tunnelbanans högtalarsystem i samband med krogstängning kring Medborgarplatsen. SL:s säkerhetschef är positiv, säger han till Södermalmsnytt. Det är begripligt. Ett liknande experiment i London sägs ha minskat brottsligheten med hela 30 procent, så att testa vore förstås inte fel. Bara nu inte EU kommer fram till att det hela utgör olaglig offentlig konkurrens gentemot befintliga tunnelbanemusikanter.

Insektsharmagedon
30 000 bin har i veckan flyttat in på Södermalm, meddelar Södermalmsnytt. Det är föreningen ”Bee Urban” som i samarbete med Stockholmshem tagit hit insekterna och utbildat biintresserade boende om biodling och biologisk mångfald. Den som minns förra sommarens vilsekomna och domedagsosande bisvärmar över Götgatan kan alltså räkna med framtida repriser. Ordlistan säger inte att den håller med, men drar sig till minnes arkitekten Ola Anderssons DN-kommentar till att en älg setts simma i Riddarfjärden: ”Kan det inte få finnas ett enda ställe i Sverige där man slipper naturen?”

Golfsocialism
Staden är i färd med att förtäta Årstafältet, men nu reses högljudda invändningar från Socialdemokraterna om att möjligheterna till ”spontanidrott” hotas. Det låter rimligt. Idrotten är, som ordlistan tjatar om, sorgligt satt på undantag. Det är dock ingen idrottsplats med fotbollsplan och multihall som S tar strid för den här gången – utan en golfbana. Att kalla golf för moderatbandy är en förlegad syn, säger Tomas Rudin (S) till Direktpress. Må så vara. Det är fortfarande en dyr och framför allt extremt utrymmeskrävande hobby som med fördel kan bedrivas utanför en storstad. Tänk om och tänk rätt. Kräv fyra nya idrottsplatser i stället.

Höjdarraseri
Folkpartiet är normalt sett ett stabilt och verserat inslag i Stockholmspolitiken, men en fråga får det socialliberala stadshuskansliet att självantända: Höga hus i innerstan. I lördags slog man till med hela artilleriet på SvD:s debattsida. Bägge borgarråden Edholm och Sjöstedt samt den särskilde antihöghustalespersonen Björn Ljung lät publicera en akt där M och S anklagades för att i infernaliskt samförstånd bygga sönder citys unika värden. Utlösande faktor den här gången? Ett par tre våningars planerad påbyggnad av Galleriankvarteret. Gensvaret blev inte översvallande, men det kan i och för sig bero på att det var helg och sol ute.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Nej, rör inte Årsta Golf. VBK är en skyskrapekramande fotbollsfantast. Han värnar om sina hipsterkompisars intressen om närhet till staden krogar och sportbarer och bygga sönder staden med skyskrapor. De vill driva ut urbefolkningen från stan för att bereda plats åt sig själva nära kroglivet. Golf passar alla generationer och Årsta Golf når man utan bil. Det behövs dessutom gröna ytor runt stan. Värna om Årsta Golf. http://www.arstagolf.se/

Anders, 10:38, 29 maj 2013. Anmäl

Hallå, vi har ett förslag här

Stadsvandring i måndagens DN Stockholm.

Vad? Ett ”demokratitorg” i Stockholm.
Var? Inte vid Stadshuset. Så kanske någon annanstans?
Hur? Liten estrad och stort engagemang.

Stockholm borde bygga ett ”Demokratins torg”, där folk kan samlas för politiska manifestationer. Det tycker miljöpartisten Mats Berglund, som i en motion föreslagit att Ragnar Östbergs plan utanför Stadshuset ska utrustas med väderskydd och estrad för politiska appeller. Ett slags ”speakers’ corner” alltså – ett trevligt initiativ för att stärka den lokala debatten, kan man tycka, även om avsändaren delvis talar i egen sak. Miljöpartiets väljarbas är sannolikt överrepresenterad bland folk som ibland kamperar utanför Stadshuset med namnlistor i högsta hugg.

Fastighetskontoret tände dock inte alls på förslaget. Platsen bedömdes som olämplig ur både trafik- och säkerhetssynpunkt, fastighetsnämnden gick på den rekommendationen och förslaget förpassades i förra veckan till kommundemokratins eviga arkiv.

Det är synd – idén är bättre än valet av plats. Ragnar Östbergs plan är bara ett logiskt val för politiska manifestationer varannan måndagskväll under kommunfullmäktigesäsong, aldrig annars. Det är ett blåsigt ställe som folk hastar förbi på väg någon annanstans.

Den mest välkända ”speakers’ corner”, i London, ligger inte vid parlamentet i Westminster utan i fritidsoasen Hyde Park. Det är en bra ledtråd. Ska man prata annat än för pratandets egen skull är det en fördel om det finns folk som hör, och då är ju ett välbesökt torg eller en populär park att föredra. Så vilka alternativ har vi?

Sergels torg, Medborgarplatsen och Kungsträdgården är för stökiga och brusiga, där passar stora demonstrationer bättre. Humlegården, Nytorget och Vasaparken är för mycket stadsdelsreservat. Men Rålambshovsparken, då?

Är vädret bara rimligt finns här massor av folk att övertyga, från många olika håll dessutom. Närheten till Fridhemsplan gör parken till lika självklart utflyktsmål för folk från blå och gröna linjen som för grannskapets kungsholmsbor. Här trängs skejtande kids med konferensrusiga boulespelare, grillande familjer med nyförälskade på bag-in-boxpicknick, möhippe­gäng med hundpromenerande farbröder.

En amfiteater finns redan för den som vill hålla stormöte. Ja, det borde passa.

När DN Stockholm testar park­akustiken med en rungande spontan­appell om vikten av att värna daggmaskpopulationen i närförort är mottagandet visserligen svalt, men så är det också vardagsmorgon och regn i luften. Ge det en söndag, så.

Rålambshov ligger visserligen en bit från Stadshuset, men vill Mats Berglunds gröna sympatisörer överlämna ännu en protestnot mot något planerat bygge kan man göra det efter ett effektfullt fackeltåg längs Norr Mälarstrands vackra promenadstråk. Man får hoppas att han driver förslaget vidare, och att ansvarig nämnd lyssnar.

Trafik- och säkerhetsproblemen i parken skulle begränsa sig till lekande barn och vilseflygande brännbollar, och att slå upp en estrad, något väderskydd och kanske en anslagstavla för upprop kan inte kosta många kronor.

Den som har invändningar mot det här uppmanas infinna sig i Rålis för att lägga ut texten. Medtag pall och vid behov megafon.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Uppsala har redan ett "speakers corner" utanför konsert- och kongresshuset men vad jag vet har det aldrig använts av någon, trots att det i jämförelse med Stockholm är en stad med ännu mer debatter. Så det känns mest som slöseri med skattepengar att inrätta något dylikt

Henrik, 08:52, 29 maj 2013. Anmäl

Husby och demokratin

Lördagskolumn i DN Stockholm i dag.

Vad ligger bakom den sociala oron i Stockholms förorter? Delförklaringarna är antagligen lika många som antalet debatt­artiklar under den senaste veckans upplopp, men låt oss här titta närmare på en av de vanligare som anförs: De boendes avsaknad av demokratiskt inflytande, alltså möjlighet att påverka politiskt.

Rent formellt är det förstås fel. Principen om en person, en röst gäller lika över hela staden. Att en organisation som säger sig företräda förorten vill ha radikal samhällsomvandling betyder inte att ett gott demokratiskt svar är att införa planekonomi och hämta statschefen från Rättvisepartiet Socialisterna. Den som vill ha exekutiv politisk makt får gå den trista vägen via årsmötestragglande, utdragna nämndsammanträden och allmänna val. Givetvis.

Riktigt så enkelt är det dock inte. Det är långt från Husby till Stadshuset, om inte geografiskt så mentalt. Utmaningarna i Vasastan, Gamla Enskede och Tensta ser fundamentalt olika ut och det tål att diskuteras om lokaldemokratin i Stockholm verkligen är optimalt utformad. Så låt oss göra det.

Stockholms stads utbredning är geografiskt ologisk och en resa från city till Husby (i Stockholm) går genom grannkommunerna Solna och Sundbyberg. Det bidrar till det politiska avståndet, men viktigare är att Stockholm är stort. Med nästan 900 000 invånare är det landets överlägset största kommun. Det säger sig självt att besluten då hamnar längre från invånarna än i exempelvis Nynäshamn (26 000 invånare).

I en annan mindre länskommun, Botkyrka, drivs för tillfället kampanj mot en försäljning av 1 300 kommunala lägenheter i Alby. Målet är att få in de 6 000 namn­underskrifter som krävs för att kommunfullmäktige ska tvingas ta upp frågan om folkomröstning, och det ser man ut att nå inom kort.

Oavsett åsikt i sakfrågan är det här förstås ett exempel på utmärkt demokratiskt fotarbete – som i praktiken vore omöjligt i Stockholm. Även om samtliga röstberättigade invånare i Rinkeby, Kista, Hjulsta, Akalla, Tensta och Husby skrev på ett upprop skulle det inte räcka för att nå de tio procent som kommunallagen kräver.

Om makten över närmiljön upplevs som ett diffust ”system” i  fjärran är det ett problem, oavsett om reaktionen blir kravaller, missnöjda insändare eller politisk apati.

Ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (M) jobbar alldeles säkert med de bästa av intentioner, men att rollen alls finns och dessutom innehas av en Södermalmsbo ger intryck av FN-sändebud till hjälplös krishärd snarare än normal demokratisk representation.

Kan man göra något åt det här? Jovisst.

Att helt enkelt dela upp Stockholms stad är förstås ett alternativ. Järva skulle då kunna bli ”självständigt”, med Kista som draglok. Det lär dock inte komma på fråga i  första taget.

En annan möjlighet är att göra Stockholm mer federalt – antingen genom att stärka stadsdelsnämndernas roll, eller att på annat sätt få in uppenbart valda lokala företrädare och församlingar.

En tredje skulle kunna vara att se över valsystemet så att fullmäktigeledamöterna tydligare representerar sina valkretsar. Att den som väljs för Hjorthagen, Aspudden eller Bredäng kan möta väljare på hemmatorget och vinna sitt förtroende där, snarare än via partiinterna intriger om platser på valsedeln.

Inget av det här skulle stoppa dagens kravallsugna tonåringar, däremot möjligen bidra till en bättre situation på sikt. I förödelsens spår saknas inte goda lokala initiativ att bygga vidare på.

Det finns många möjligheter att utveckla storstadsdemokratin, och säkerligen lika många svårigheter. Låt oss föreslå att det tillsätts en rejäl utredning om saken – som man gör i den gråa men fungerande demokratiska vardagen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

[...] Det pratas mer sällan om geografisk representation inom kommuner. I små kommuner utgör hela kommunen en enda valkrets. Större kommuner har fler valkretsar – Göteborg har till exempel fyra – men partierna kan ha samma kandidater i flera valkretsar. I små och homogena kommuner utgör det kanske inte något problem, men i större städer som Stockholm och Göteborg skulle det kunna leda till att vissa områden inte representeras i lika hög utsträckning som andra. I diskussionen om den senaste tidens oroligheter i vissa områden i Stockholm har det till exempel talats om att de boende är marginaliserade och saknar en röst. Det kan naturligtvis betyda många saker, men att boende i området är representerade i kommunfullmäktige kan i alla fall tänkas leda till att invånarnas intressen tillvaratas i högre utsträckning, som till exempel även DN:s Viktor Barth-Kron är inne på. [...]

Geografisk representation i Göteborg | (Webbsida), 08:31, 10 juni 2013. Anmäl

Tensta ligger 15 minuter från T-Centralen. Ett så pass centralt läge borde räknas som för hög standard för bostadsbidrag. Det är inte rimlig fördelning av knappa resurser (centralt boende) att folk som är arbetslösa i många år bor centralt genom bidrag, samtidigt som många som har viktiga arbeten eller studier att sköta inte kan få tag i bostäder på rimligt avstånd. Folk som jobbar lär inte springa ute på nätterna och hitta på ofog.

Anonym, 22:50, 1 juni 2013. Anmäl

[...] Husby och demokratin [...]

Problemet med problemministern - DN.se (Webbsida), 00:02, 1 juni 2013. Anmäl

@Zep, 10:23, 25 maj 2013 Jag tror knappast Sollentuna kommun är intresserade att ta hand om norra Järva. Dels skulle det innebära ökade kostnader och lägre skattebas per invånare. Järvaborna skulle nog inte heller tjäna på det då man skulle få högre skatt men fortfarande ligga i utkanten. För Sollentuna kommun klarar inte ens idag att föreställa sig att kommunen fortsätter norr om brandstationen och söder om Tureberg så vad pekar på att Norra Järva skulle bli en naturlig del av kommunen?

Janne S, 08:11, 28 maj 2013. Anmäl

Den mest intressanta artikeln jag har läst hittills om de senaste händelserna.

Nils Holgersson, 18:32, 25 maj 2013. Anmäl

[...] idag: ”Ni som förstör borde skämmas”. Viktor Barth Kron skriver också om att en högre grad av stadsfederalism skulle kunna lösa problem – helt enkelt att det ofta handlar om tillgång till makten. [...]

När det brinner i förorterna | DeepeditionDeepedition (Webbsida), 11:13, 25 maj 2013. Anmäl

[...] vi populärt kallar kultur. Hade en regissör trätt fram och förklarat allt som händer i te x Husby och sagt att allt varit en konstinstallation, hade handlingen fått en helt annan mening i [...]

Upploppen i Husby del 3 | Människovärlden (Webbsida), 10:37, 25 maj 2013. Anmäl

Bra spår! Norra järva bör i framtiden tillfalla sollentuna, södra järva bör i framtiden tillhöra nybildade kommunen bromma stad. på sikt bör även stockholms stad släppa ifrån sig söderort till ett brännkyrka stad. All översiktsplanering bör hamna på länsnivå i samarbete med sl. Områdesplaner görs kommunalt men det mellankommunala samarbetet stärks. Detta kommer vara helt nödvändigt i ett växande stockholm. Men förmodligen helt omöjligt att genomföra rent politiskt.

Zep, 10:23, 25 maj 2013. Anmäl

Stockholmsordlistan, vecka 21

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom pennan är mäktigare än kameran.

Felresenärer
Folk som gör fel i tunnelbanan är en ständig irritationskälla för oss som inte gör det (eller åtminstone inte reflekterar över att vi gör det). Södermalmsnytt lyfte frågan i veckan och listade ”kardinalfelen” – att gå på innan folk gått av, stanna efter rulltrappan eller i spärren, vara vårdslös med ryggsäcken, äta kladdig och luktande mat, med mera. Tidningen bad sedan en beteendevetare förklara hur man ska hantera regelbrytare i tunnelbanan och fick bland annat tips om att man själv kan ”börja med KBT eller mindfulness”. Tja, kanske det. Men enklast för alla vore förstås om folk skärpte till sig.

Tunnelträngsel
Numera går det knappt att öppna en tidning, slå på en nyhetssändning eller ens slå in lösenkoden till en smartphone utan att få ett politiskt tunnelbaneutspel i huvudet. Senast att låta sig fotograferas vid ännu icke lagd räls var självaste SL-ordföranden Wennerholm (M), som plötsligt lät meddela att en förlängning till Järfälla bör byggas först. Jaha, men så gräv fram pengarna och gör det då. Annars får vi snart se över om det behövs en medial trängselskatt för att få ner mängden ofinansierade tunnelbaneutspel till långsiktigt hållbara nivåer.

Brodop
I förra veckan berättade ordlistan om en planerad ny bro över Djurgårdsbrunnsviken, och kal­lade den ”smitvägsbro” på grund av dess effekter på motionsstråket runt viken. Uppenbarligen köpte inte Djurgårdsförvaltningen den idén, eftersom man nu gått ut och bett allmänheten om hjälp med namngivningen. Flera rimliga förslag har trillat in – däribland Rosendalsbron, Kaknäsbron och Prinsessan Lilians bro. Förvaltningens favoritförslag är dock enligt Östermalmsnytt Karl XIV Johan-bron, på grund av den historiska kopplingen. Må så vara, ordlistan avstyrker ändå detta. Försök själv säga Karldenfjortondejohanbron sju gånger i snabb följd medan du äter glass.

Skrapkrympning
Det planerade landmärket för Norra Djurgårdsstaden, en skyskrapa som ska ersätta en av gasklockorna, har krympt. På ritbordet, alltså. 170 meter har blivit 140 och av 530 lägenheter har 200 försvunnit, bland annat på grund av ”siluettens inverkan på landskapsbilden”. Sådant här har vi hört förr, så då tar vi det igen: Om man bygger en skyskrapa är det MENINGEN att huset i fråga ska påverka landskapsbilden. Ska huset inte synas från håll är det enklare att inte bygga en skyskrapa. Allra enklast är att bara bygga källare, utan hus ovanpå. Eller att inte bygga alls – då blir inverkan på landskapsbilden noll, och antalet lägenheter likaså.

Idrottsplatsstympning
Önskas exempel på hur en problematisk idrottspolitik ser ut? Här: Efter att länge ha letat ny plats för Kristinebergs fullbokade tennishall, som ska flytta på grund av en ny stadsdels framväxt, har staden fastnat för att den ska byggas på nuvarande Stadshagens IP, tillsammans med bland annat 400 bostäder. Det betyder att en fullstor och synnerligen använd fotbollsplan försvinner, vilket ska kompenseras genom att en ny byggs någon annanstans. Oklart var. Jämnt upp för fotboll och tennis alltså, i bästa fall, samtidigt som fler ska slåss om utrymmet. Tillämpa samma princip i stor skala och du får en stad där det går nästan fyra gånger fler invånare per idrottshall än i motsvarande städer. Stockholm, alltså.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Fokus när hus ska byggas borde ligga på att de tål att synas, inte att de ska synas så lite som möjligt.

Husse, 14:03, 29 maj 2013. Anmäl

Håller fullständigt med om höghuset: nu är risken stor att Sthlm får ytterligare en avhuggen stubbe som bara stör stadsbilden utan att tillföra något. Södertorn var den första, Tors torn och Hjorthagsskrapan följer efter. Bygg vanlig, tät kvartersstad istället så vi får riktig stadsbebyggelse, nu när det uppenbarligen inte funkar med skyskrapor i Stockholm. Alla dessa halvmesyrer kommer att bli förödande för stadens skönhet.

Pellegringo, 18:03, 26 maj 2013. Anmäl

VM klarar sig nog, resten är det värre med

Kolumn i DN Stockholm i dag. För att förekomma invändningar: AIK Hockeys kommunala hemvist kan diskuteras. Klubben är dock odiskutabelt hyresgäst hos Stockholmsägda Globenarenorna sedan många år.

I kväll spelar Sverige semifinal i hockey-VM, efter att bragdartat ha slagit ut storfavoriten Kanada i kvartsfinalen. Alla glada? Nja, inte riktigt.

VM-generalen Tony Wiréhn var i veckan ute och beklagade sig över det bristande stödet från Stockholms stad. De dryga två miljoner kronor som det stenhårt kommersiella hockeyjippot fått i marknadsföringsstöd räcker inte. Buhu. Socialdemokraterna hängde omedelbart på och oppositions­borgarrådet Tomas Rudin lät ­meddela att han ”skäms över stadens representativa upp­trädande”.

Sten Nordin (M) svarade und­fallande att man jobbar på att bli en ”evenemangsstad i världsklass”, men att man ”har en bit kvar”.

Det kan man lugnt säga. Där­emot är det inte för få VM-banderoller och kommunala öltält för ­tillresta konferenstjommar i vikinga­hjälm som är huvud­problemet.

Stockholm har tre hockeyklubbar med elitambitioner. Samtliga går mer eller mindre på knäna. Problemen är förstås delvis självförvållade, men handlar också om basala förutsättningar. I AIK, Djurgården och Hammarby tvingas a-lagen flänga regionen runt i jakt på träningstider – vilket föran­leder en aning om hur det ser ut för hockeyspelande ungdomar.

Bristen på träningsmöjligheter för vuxna och barn, proffs som amatörer, är heller inget ishockey­fenomen. DN kunde i våras berätta om den skriande bristen på hallar för sporter som handboll, innebandy och basket, som bland annat leder till att skolbarn tvingas träna till 22.30 på kvällarna. Det går 46 000 stockholmare per hall. Motsvarande siffra i Göteborg är 13 000.

Liknande problematik finns för fotbollen. I stället för att addera idrottsplatser omvandlar man grusplaner till dyra (och full­bokade) konstgräsplaner, medan ytor för spontanidrottande snart är lika vanligt förekommande som isbjörnar.

Stockholm har vuxit, men idrotten har satts på undantag. Konsekvenserna har blivit de väntade och det är inget smickrande facit för de senaste decenniernas politiska styren.

Vill Sten Nordin att Stockholm ska bli en sport- och evenemangsstad i ”världsklass” är det där arbetet måste börja, snarare än att hälla fler miljoner över internationella jippon. Pyramider byggs inte med toppen först.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Känner bara " I live you" Det finns hopp om livet! Keep on! Från en tant som kände dig när du var bebis.

Anonym, 14:11, 25 maj 2013. Anmäl

Anna, din ton är ironisk, som om stadens gator bara var till för bilars framkomlighets skull, men jag tycker du har helt rätt. Mer festivaler, mer evenemang, mer festligheter! Istället för att köra ut studentflaken, gör det enklare för dem! Det är komiskt hur folks klagomål på Vattenfestivalen går ut på att den var för populär.

116, 00:55, 23 maj 2013. Anmäl

Vi andra då? Varför inte skapa en cykelfestival. Exvis stänga många gator en vecka under sommaren och ha drösvis med hyrescyklar till folk. Lite tävlingar, turistevenemang m m. Vi kunde ju inte ha vattenfestivalen kvar för den förvandlade stan till en pissoar. En hurbullefestival vore kanske något.

Anna, 18:32, 18 maj 2013. Anmäl

Håller helt med dig och önskar det här kunde bli en större diskussion än ett blogginlägg. Framför allt barn; blivande elitidrottare likväl som tjänstehen, har mycket att tjäna på möjligheten till spontanidrottande som du skriver.

Jonas, 09:36, 18 maj 2013. Anmäl

Parken där människan är en ö

Stadsvandring i DN Stockholm i dag.

Vad? Sittmöbler i Tessinparken.
Var? Gärdet, strax norr om Karlaplan.
Hur? Trångt, hårt och isolerat.

Stockholm växer, men på Östermalm går livet sin gilla gång. Stadsplanen är i stort sett intakt sedan Lindhagens dagar och på nedre Gärdet sedan 40-talet. Några skyskrapor på Gärdesfälten är såvitt känt inte planerade. Det muttras lite om kvarteren väster om KTH, men annars får man leta sig upp mot Norra Djurgårdsstaden för att hitta dramatiska grepp.

Kanske är det en delförklaring till att Östermalmsdebattens stridsfrågor ofta framstår som ganska futtiga för omgivningen. Som ”Tv-eken” – det åldriga träd på Oxenstierns­gatan som till slut fälldes hösten 2011, trots intensiva räddnings­insatser från såväl ­handgripliga aktivister som trubadurer. Eller som stolarna i Tessinparken.

När parkförvaltningen härom­året bytte ut ett antal parkbänkar mot separata designerstolar, som går att snurra men inte flytta, blev det ett betydande liv på insändar­sidor och i kommentarsfält.

Trots att omkring 80 procent av de boende runt parken röstade borgerligt i senaste valet verkade det här vara att ta individualismen ett steg för långt. Folkopinionen tycktes ogilla stolarna och kräva bänkarna åter.

DN Stockholms oannonserade studiebesök, under en av vårens första riktiga parksittardagar, ger stöd åt den bilden.

Närmast Valhallavägen står alltjämt sex vanliga parkbänkar. Samtliga betjänar för tillfället sittande personer, sammanlagt elva stycken. Några ser ut som rutinerade bänksittare, andra tycks vara mer på genomfart. Någon är ensam, andra i sällskap. I ytan strax bakom står de 14 snurrstolarna. Samtliga tomma.

Folket har uppenbarligen röstat med bakdelarna och utslaget blev nej till stolarna. Det är inte särskilt svårt att förstå varför. Trots att det är både soligt och vindstilla är en stund i en av stolarna ingen utpräglat angenäm upplevelse. DN:s försöksstol, som är gul, är för det första trång och ganska obekväm.

Man inser snabbt varför det var bänkar och inte stolar som blev var parks möbel. Det gäller att komma med lätt packning till sin stolssittning, eftersom möjligheten att ställa ifrån sig exempelvis en väska eller medhavd dryck saknas. Om man inte vill lägga saker på gruset under, förstås.

Har man dessutom med sig en bekant blir det extra problematiskt. Vissa stolar är placerade i par, tänkta för sällskap, men de inbjuder knappast till social samvaro. Avståndet mellan stolarna är omkring 1,5 meter – möjligen passande om man pustar ut efter att ha bestigit ett fjäll, men inte för småprat intill Valhallavägen.

Men framför allt känns stolssittandet väldigt… dumt. Jaha, här sitter jag för att sitta. Prova själv att ta med dig en vanlig stol till en öppen yta – du känner dig uttittad, och det är du antagligen också.

Ingen människa är en ö, heter det, men här känns det faktiskt så.

I veckan kom parkförvaltningens svar på stolskritiken: Fler stolar. I sommar ska man inte bara kunna sitta två och två på ansenligt avstånd, en tredje person ska också kunna involveras på halvdistans.

Kanske är det just den detaljen som hittills stoppat stolarna från att bli uppskattade sittfavoriter. Troligare är dock att en addering av fel inte kommer att göra de 14 redan begångna mer rätt.

I stället för att försöka driva bort stadsdelens rutinerade bänksittare borde man nog lita på deras omdöme. De tycks ju vara som folk är mest när det gäller val av sittmöbler – också.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Stolar istället för bänkar får väl ses som ett led i utvecklingen mot allt mindre affordans i den yttre miljön. Som skribenten beskriver kan stolar bara sittas på, alla andra väsentliga funktioner är borta. Den yttre miljöns affordans. de möjligheter till användning den medger, är förstås en återspegling av de styrandes tänkande, hur många möjligheter de tillåter sig själva när de tänker. En enkelspårig, torftig, miljö beror av ett enkelspårigt tänkande, det vill säga sämre mäjligheter att också möta förändringar.

Viktualiebrodern, 08:20, 22 maj 2013. Anmäl

Intressant! Vi tycker oss ha sett en klar ökning av denna typen av sittplats överhuvudtaget i det offentliga rummet. "Ensambänken" finns numer lite överallt. Vi har fått massor med bilder på denna typ av bänkar inskickade och den allmänna åsikten om bänktypen verkar generellt vara väldigt negativ. Några exempel (Tessinparken inkluderad) finns här: http://sittplatser.tumblr.com/tagged/ensamb%C3%A4nk

Sittplatser (Webbsida), 13:17, 20 maj 2013. Anmäl

Håhåjaja. Så här går det då tjänstemännen på SBK får tänka fritt. Allt blir bara kaos och pannkaka. De beskänkta herrarna i parken har flyttat från grusplanen, där bänkarna en gång stod. Inte fan vill de sitta i stolarna, isolerade från omvärlden. Som sagt: No man is an island. (Och inte heller vill några andra sitta i stolarna.) Så nu sitter A-laget på bänkarna med utsikt mot nedgången till tunnelbanan och snurrstolarna står tomma. SBK ger sig förstås - precis som då det gäller exempelvis Slussen - inte: fler stolar blir det nya stridsropet. Anpassning till verkligheten är inte att tänka på. Sedan vore det förstås klädsamt om hr Viktor tog reda på litet fakta kring Ulla Hamiltons, Mats Frejs och Björn Embréns mord på Radioeken. Övergrepp i rättssak är bara förnamnet. Liksom moderat kulturskymning. Vi får väl hoppas att stockholmarna belönar deras insatser på lämpligt vis i det kommande valet. Men vad kan man vänta då "ledande" moderater, stenhårt inställda på att vandalisera Stockholm, invandrat från sådana hålor som Tystberga, Mariestad, Solna, Vaxholm och Kalmar ... Vad gäller studentbostäder på KTH:s område finns bara en möjlig karakterisering: extremt korkat. Först höjer Akademiska Hus hyrorna så mycket att KTH:s institutioner inte har råd att behålla de lokaler man behöver för verksamheten. Sedan hyr AH ut de lediga lokalerna till ovidkommande verksamheter som Operahögskolan och Balettakademien. Därvid uppkommer lokalbrist för KTH:s egentliga verksamheter (forskning och produktion av civilingenjörer), vilket leder till att måste AH bygga nytt på området. Dessutom anser sig Akademiska Hus ha rätt att hyra ut upp till 49 % av lokalerna till fullständigt ovidkommande verksamheter, såsom bilskojare, skönhetsinstitut och diverse månglare. Sedan fullföljer man sin subversiva verksamhet genom att klämma in studentbostäder på de få återstående tomma fläckarna. Akademiska Hus är ett dödligt hot mot akademisk forskning och undervisning. Man har ETT mål: vinstmaximering till varje pris. Ingen bör vara förvånad över detta: den illa fungerande kolossen Kungliga Byggnadsstyrelsen styckades nämligen i tre delar: Statens fastighetsverk, Vasakronan och Akademiska Hus. Knappast några idealister ...

G Ruda, 23:51, 17 maj 2013. Anmäl

Stockholmsordlistan, vecka 20

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom något måste stå när andra faller.

Spårstockning
Busslinje 4, som går innerstan runt via Karlaplan, KTH, Odenplan, Fridhemsplan, Hornstull och Skanstull, har länge varit ett långsamt och fullproppat sorgebarn i kollektivtrafiken. Nu ska den bli spårväg, kunde DN berätta i måndags. Eller – ”nu” är ett relativt begrepp. Saken ska utredas, dock ”ordentligt”, och sträckan Radiohuset–Odenplan nämns som en lämplig första etapp. Låt oss alltså gissa på 1) tre års utredning, 2) två års fullskaligt kaos medan sträckan byggs, 3) fem års omständliga byten medan det utreds om den 4) eventuellt ska byggas vidare. Någon däremot?

Smitvägsbro
Djurgårdsbrunnsviken ska få en ny bro. Förbindelsen ska gå mellan museiparken i norr och Rosendal i söder, och ekoparkvänner kan vara lugna: det handlar inte om någon fyrfilig motorväg, utan om en gångbro. Miljön lär alltså klara sig, men ordlistan undrar om man verkligen tänkt in effekterna på folkhälsan. Djurgårdsbrunnsviken är ett av stadens mest populära motionsstråk och den nya bron innebär att det kortast möjliga ”varvet” blir 3,5 kilometer i stället för dagens 4,8. Karaktärssvaga löpare som är ute i snitt två gånger i veckan riskerar därmed att förlora drygt 13,5 mils motion årligen.

Släpväska
Årets stockholmska trendaccessoar är en släpvagn för matkassar, en så kallad ”dra-maten”-väska. I alla fall om man ska tro tidningen Vårt Kungsholmen, som gör stor sak av fenomenet i veckans utgåva. Väskan, som tidigare var mest gångbar bland pensionärer, inhandlas nu på bred front. Ordlistan ser inget problem med det, så länge folk inte kör på varandra med doningarna. Det verkar praktiskt och borde egentligen ha slagit igenom tidigare. Däremot vill vi gärna ingripa mot benämningen av släpväskan i fråga. ”Dramaten” ligger vid Nybroplan, medan ”dra-maten” passar bättre i Göteborg.

Barndetaljplaner
Hur ser framtidens stadsbild ut? Det återstår förstås att se, men ledtrådar kan säkert hittas i en pågående utställning på Arkitektur- och designcentrum. Där ställer teknikstudenter från Thorildsplans gymnasium ut sina verk på temat ”Staden i ungas ögon”. Att döma av rapporter från Mitt i tycks det stå klart att latte-to-go-staden är här för att stanna. Bland förslagen i utställningen finns bland annat ett ”gratis kontor för frilansar” insprängt i en klippa vid Slussen, samt en ”medialounge” i Kronobergsparken där folk ska sitta och dela musik med varandra.

Tramskoncept
Skeppsbron har fått en ny restaurang. ”Mr French” heter den – dock inte förrän i oktober. Fram till dess heter den i stället ”Who Is Mr French?” (”Vem är herr Fransk?”). Allt enligt ett koncept som en särskild konceptbyrå tagit fram, ”baserat på den fiktive karaktären Mr French”. Detta uppger man i ett pressmeddelande. Ordlistan finner inte riktigt ord för detta, men konstaterar att vi föredrar att äta på restauranger som låter maten tala. I egenskap av ”koncept” eller inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vapiano, Sturegatan, kl 19.12

Sthlm i mitt hjärta-spalt i dagens DN.

Inom kriminalvetenskapen talar man ibland om fenomenet ”broken window”. Det handlar i korthet om hur en krossad ruta som inte lagas ger ett intryck av förfall, varpå fler rutor krossas och ett helt område i värsta fall går åt skogen.

Vilket osökt för oss över till folk som ”paxar” platser på krogar och kaféer.

Att bli en av dem är inte svårt. Du ser en utlagd jacka och tänker att aj då, om jag inte skyndar på kommer alla platser att vara paxade när jag kommer vinglande med min carbonara. Därför slänger du jackan på första tomma stol du ser innan du ställer dig i kön. Varpå den efter dig gör samma sak, och så vidare, i oändlighet.

När paxningskulturen väl slagit rot är den inte bara svår att få bukt med, den riskerar också att utvecklas till en farsot med spridning långt utanför krogen. Där varje utlagd jacka (eller motsvarande) utgör ett litet stenskott i civilisationens fönsterruta och en gatsten på vägen mot samhällets upplösning i den kortsiktiga girighetens barbari.

Så behöver det inte vara, men motstånd måste komma underifrån. Lägg en paxande jacka åt sidan. Säg åt din medmänniska att bete sig som folk.

Och ändra gärna kösystemet på Vapiano när ni ändå håller på.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Hade ställena tagit beställningarna vid borden så hade inte detta problem uppstått. På många ställen är man inte säker på att ha någonstans att sitta när man väl köat och fått maten/kaffet.

M, 14:30, 21 maj 2013. Anmäl

Magdalena Ribbing har behandlat frågan i sin vett- och etikett-blogg. Hon är solklar med att paxning är fel. Det insåg jag nu i och för sig redan innan Ribbing skrev om det. Utgå från att kläder är oavsiktligt kvarglömda och flytta bort dem om du känner för det. Om någon klagar är det bara att säga, "oj då, jag trodde du glömt den". Den som betalat och fått mat/kaffe har alltid företräde framför den som inte gjort det. Ner med paxningen!

Anonym, 13:48, 17 maj 2013. Anmäl

Helt rätt, Viktor! Alltför många uteställen i Stockholm (mest fik) har systemfelet "fullt med jackor på tomma stolar, de som redan har köpt sin bricka får stå". Jag har idkat civil olydnad på Bredablick/Skansen, på Vetekatten och ett par ställen till. Det är INTE populärt. Får jag hänvisa till dig i framtiden? Kan inte DN trycka upp rockmärken som man kan ha med sig och visa upp, en kampanj av typen "låt matgästerna sitta, inte jackorna"?

Håkan (Webbsida), 14:32, 16 maj 2013. Anmäl