Någon ordning får det väl ändå vara i en ankdamm

Lördagskolumn i dagens DN Stockholm.

Den som haft vägarna förbi den här spalten förr vet att försvar av stadens toppolitiker inte tillhör standardrepertoaren. Ibland tvingas man dock göra ett undantag. Den mångåriga kulturmediala kampanjen mot borgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) har blivit bisarr.

Just för tillfället gäller saken det nya systemet för kulturstöd, omfattande drygt 72 miljoner skattekronor, och dess effekt på fristående teatrar. I all korthet: En ansökande teater måste numera berätta vad man tänkt spela, när och för vem man tänkt göra det, i stället för ett tidigare mer öppet mandat. Systemet är också tänkt att ge incitament för att nå en bredare publik.

Man kan misstänka att det i de flesta stockholmares öron låter hyfsat rimligt. Att ombes berätta vad man avser göra i samband med förfrågan om någons pengar är en erfarenhet många delar.

Det behöver man inte tycka. Socialdemokraterna röstade exempelvis för reglerna när de antogs, men har nu bytt fot och intagit en position närmare de kritiker som menar att reglerna är förödande för teatrarnas möjlighet till långsiktighet i verksamheten.

Gott så, nästa år är det val. Må bästa idé vinna.

Så långt inga konstigheter. Den gångna hösten har dock inneburit en grandios urspårning av debatten och en stundtals hisnande perspektivlöshet.

Teaterstödet är måhända dumt utformat, men det är på inga villkors vis en ”inskränkning av yttrandefriheten” (Expressen 19/11) eller ”farligt nära den kulturpolitik som bedrivs av diktaturer” (Aftonbladet 29/10).

Den fria teatern är inte längre fri, ropar man på flera håll.

Innebörden av ordet ”fri” kan förvisso vara föremål för filosofisk debatt. Den som är satt i skuld är icke fri, skaldade exempelvis statsminister Göran Persson på 1990-talet. Hans erfarenheter handlade om att tvingas tigga lån hos hajar på Wall Street för att hålla svensk skola, vård och omsorg upprätt. Så illa är inte läget för teatrarna, men den som önskar leva på det allmänna är av naturliga skäl utlämnad till det allmännas företrädare. Även om medborgarna valt icke-socialistiska företrädare.

En artikel i torsdagens Expressen Kultur (28/11) blev lök i laxermedlet. Namngivna teaterprofiler hördes där beskriva Madeleine Sjöstedt som framdrivare av ”censur” – ett ordval som ingen filosof på jorden kan motivera – men också som ”en liten nätt människa”, en tidigare ”vanlig förortspolitiker” som är ”för liten” och vars ”nävar är för små”, som enbart dras med av Stadsteaterchefen Benny Fredrikssons intelligens.

Det är inte debatt. Det är bara ovärdigt.

Men är då inte aktörerna i underläge mot makten, invänder vän av kulturdebattordning. Givetvis. Å andra sidan är det mediala maskineriet effektivt i den berörda sektorn, särskilt när samstämmigheten på dess tidningssidor är närmast total och rikstäckande public service storögt springer efter med mikrofonerna. De flesta missnöjda arbetare i det offentliga kan bara drömma om ett liknande genomslag.

Av allt som publicerats i ämnet var Expressens torsdagsartikel ändå det mest läsvärda. Reportern Björn af Kleen undvek förutfattade meningar, hörde flera sidor och kunde därför teckna en klargörande bild av situationen.

I texten figurerade ett antal personer som framstod smått verklighetsfrånvända och med uppblåst självbild. Ingen av dem var dock kulturborgarråd.

* * * * *

För övrigt anser jag fortfarande att hela arenaprojektet i Johanneshov, som även det bär Madeleine Sjöstedts prägel, är ytterligt tveksamt ur skattebetalarsynpunkt och att det när man nu ändå genomfört det var principlöst att sälja arenanamnet till Stenbecksfären. Med all respekt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

[...] På tal om kulturstödsdebatten. Idag skriver Liberala kvinnors ordförande Anna Steele (Fp) på Expressens kultursidor om att tonen i debatten om Stockholms stads kulturstöd måste hyfsas, särskilt gällande DNs teaterkritiker Ingegärd Waaranperäs anmärkningsvärda uttalanden i Björn af Kleens artikel. I helgen skrev också DN Sthlms journalist Viktor Barth Kroon om kulturstödsdebatten under rubriken ”Någon ordning får det väl ändå vara i ankdammen”. Läs artikeln här. [...]

”Ett etablissemang som blundar för det nya” | Från huvudstad till världsstad (Webbsida), 11:53, 3 december 2013. Anmäl

[...] Waaranperäs anmärkningsvärda uttalanden har uppmärksammats av Viktor Barth-Kron i Dagens Nyheter 30 nov 2013. Han konstaterar att debatten om kulturpolitiken i Stockholm helt tycks ha spårat ur. Läs [...]

Ingegärd Waaranperä: Kan hon fortsätta skriva om kulturpolitik i Stockholm? | Civilisation (Webbsida), 13:07, 30 november 2013. Anmäl

Det ska vara en diagnos i år

Sidan 2-kolumn i dagens DN.

Har medelklassen ont i magen? Detta tornar något oväntat upp sig som en av den politiska debattens hetaste frågor.

Ja, säger vänstern. Moderaternas hantering av välfärden leder till psykisk oro med fysiska symptom, vilket syns i väljarbarometrarna.

Nej, säger högern. Medelklassen är bara lite trött eftersom det fortfarande är mellanvalår.

Om vi köper metaforen – att moderatfasoner ger ont i magen – återstår förstås frågan vilka diagnoser som kan ställas i samband med övriga partier.

Socialdemokraterna håller sig till sitt budskap till den grad att lyssnaren lätt får ont i huvudet. Fråga någon i ledarkvartetten vad de vill ha till middag och svaret blir EU:s lägsta arbetslöshet innan 2020. Fråga vad de vill dricka till och du kommer att få veta att det är ansvarslöst att låna till stora skattesänkningar när resurserna behövs i skolan.

Centerpartism kan leda till ont i foten till följd av självförvållade skottskador – som förra vinterns idéprogramshaveri, impopulära idéer på arbetsmarknadsområdet och tydligt försvar för i övrigt utdömda ”avknoppningar” i offentlig sektor.

Den kristdemokratiska personlighetsklyvningen mellan snällborgerliga som Göran Hägglund och partiets avgrundsreaktionärer är konstant. Vad gäller självmedvetna folkpartister finns anledning att se upp för fallskador, som ju ofta följer på högmod.

Jimmie Åkesson (SD) må vara populär bland de egna, men kan hos utomstående framkalla lätt narkolepsi med sina entoniga tirader om ansvarslös invandringspolitik och sjuklövern och hej och hå.

Vid umgänge med Vänsterpartiet finns risk att utveckla viss lappsjuka. Att alltid tvingas inleda anföranden med ”vi är det enda partiet som…” kan framkalla en känsla av isolering, särskilt när man också får kalla handen vid raggningsförsök.

Den problematiken finns inte i Miljöpartiet. Där kan man i stället utveckla andningssvårigheter, när det blir trångt i hallen och språkrörsläraren Gustav Fridolin gjort slut på all luft i rummet.

Det vore dock överdrivet att hävda att valet står mellan pest och kolera.

Den som vill fortsätta på det medicinska spåret kan däremot hävda att dagens politik handlar mer om att ställa diagnoser och utfärda recept än om visionär friskvård i form av bodybuilding.

Att ”se samhällsproblemen och svara på dem”, på Reinfeldtska. Att laga det som ”håller på att gå sönder”, för att tala med Stefan Löfven.

Småtråkigt, möjligen. Men kanske nödvändigt.

Ett överdrivet användande av antibiotika kan ju tvärtom visa sig förödande för ett samhälle på sikt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hamrénism, orsak och verkan

Sidan 2-kolumn i fredagens DN.

Timmarna efter att Sverige slagits ut ur kvalet till fotbolls-VM av Portugal gick Aftonbladets ledarsida ut och krävde förbundskaptenen Erik Hamréns avgång. Politiska chefredaktören Karin Pettersson motiverade tilltaget med att det inte är så stor skillnad på fotboll och politik och att Sverige nu behöver en lagbyggare.

Och visst, om idrott är politik så kan politik naturligtvis vara idrott.

”Erik Hamrén är en lirare med fräsigt knuten halsduk och ett Percy Nilegårdskt managementsvammel. Han verkar inte ha någon riktig spelidé och han byter backlinje lika lättvindigt som en Stockholmsmoderat säljer ut en vårdcentral”, skrev Aftonbladet.

Karin Pettersson, vars ledarsida upplysningsvis är oberoende socialdemokratisk, jämställde också Hamrén med den mytomspunne moderate chefsstrategen Per Schlingmann. Här kan det finnas anledning att invända en smula.
Schlingmann var förvisso marknadsförare, men han hade åtminstone i början en handfast produkt (Reinfeldt/Borgs politik) att sälja.

Hamrén är snarare företagsledaren som lägger halva marknadsbudgeten på inspirationskonferenser med Per Schlingmann som talare, medan produktutveckling, kompetenshöjning och kontorsstädning släpar efter. Tack vare en grovt överkvalificerad säljare (Zlatan Ibrahimovic) och en vilt slitande receptionist (målvakten Andreas Isaksson) hålls firman hjälpligt flytande – tills vidare.

Å andra sidan är det relevant att tala om orsak och verkan här. Hamrénismen kanske definierar sin tid, men den är knappast dess Big Bang.

Landslagsledaren är anställd av ett fotbollsförbund – för närvarande lett av tidigare kommunalrådet Karl-Erik Nilsson (S) – som med berått mod lät anrika nationalarenan Råsunda jämnas med marken, till förmån för ett skinande miljardbygge med kontinuerlig mångmiljonaptit. Exakt vad Friends arena kostat svensk ungdomsfotboll blir en fråga för framtida historiker.

Högre upp i den svenska idrottshierarkin blåser motsvarande vindar. Riksidrottsförbundets och SOK:s politiska prioritering för närvarande tycks vara att utverka statliga miljardgarantier för rodelbanor på Hammarbybacken och annat mindre livsnödvändigt som krävs för att Stockholm ska få vinter-OS 2022. Samma Stockholm där det går 46 000 teoretiska olympier (invånare) per fullstor sporthall, mot 13 000 i exempelvis Göteborg.

Är det den idrottspolitiska linjen, det storvulna och Percy Nilegårdska, som ska gälla – då bör Hamrén naturligtvis sitta kvar. Och den som vill byta linje bör nog minnas att trappor inte primärt sopas underifrån.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Budgetdebatten minut för minut

På onsdagen hölls den årliga gruppledardebatten om budgeten i Stockholms stadshus. Det kanske inte låter så spektakulärt, men det betraktas som årets höjdpunkt i Rådsalen och motsvarar ungefär en partiledardebatt i riksdagen. Om man nu tycker att det låter spektakulärt. Hur som helst, här är utdraget av vad som hände, som berättat i dagens DN.

10.07
Sten Nordin
öppnar med att förklara att Stockholm är bra och att fokus nu ligger på livskvalitet, skola, jobb och bostäder. Då är det viktigt att inte fastna i långbänkar och splittring, med vilket avses oppositionen.

10.11
Karin Wanngårds
(S) anföranden i Rådsalen börjar alltid med att slå fast att Stockholm är bra på olika sätt, MEN… Ju närmare valet vi kommer, desto kortare blir delen som ligger före ”MEN”, medan det därefter blir längre. I dag ser hon till och med tydliga samtidsparalleller till 1870-talets misär som beskriven i ”Mina drömmars stad”.

10.16
Miljöpartiets Daniel Helldén slår fast att valet nästa år kommer att handla om vilken stad vi vill ha i framtiden. Det är sannolikt korrekt – val brukar ju göra det. MP vill ha en stad där barnen andas frisk luft, cykelbanorna är bredare och studenterna bor i tusentals mobila paviljonger.

10.22
Lotta Edholm
(FP) fortsätter på Wanngårds historiska tema, dock i positiva ordalag, och hyllar folkskolans införande 1842. Hon kallar även Stockholm ”Sveriges mest liberala stad”.

10.27
Ann-Margarethe Livh
(V) läser en dikt.

10.50
Varför är du så himla rädd för att höja skatten, frågar Livh (V) i riktning Nordin (M). Nordin menar att skattehöjarpolitik är dålig, men att Livh är bra på att läsa dikter.

10.52
Wanngård
(S) står för dagens pr-kupp och visar upp en tavla föreställande en ”alliansbil”, med svällande moderatdäck, pyspunka på övriga däck och lutning åt höger. Sten Nordin drar ner dagens största jubel med den olovliga repliken ”den har i alla fall fyra hjul”.

11.05
Kommer Miljöpartiet att kunna sitta i en regering och ett Stadshusstyre samtidigt som Förbifart Stockholm byggs, undrar Sten Nordin. Helldén (MP) svarar som vanligt: Förbifart Stockholm kommer inte att byggas.

11.08
Lotta Edholm
undrar varför MP inte döper om sig till ”Pekpinnepartiet”, givet allt man vill detaljreglera i människors liv. ”Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan”, replikerar Daniel Helldén.

11.10
Miljöpartiet har hamnat i skottlinjen. Ewa Samuelsson (KD), som gör sin sista budgetdebatt, hävdar att MP helst skulle se häst och vagn på Stockholms gator och att hon mött en 85-åring som minns att det var dåligt senast det var standard.

11.13
Per Ankersjö
(C), som alltid ska vara värst, skärper den historiska kritiken mot MP och menar att deras drömvision är Stockholm som hos julkalenderaktuella ”Barna Hedenhös”. Detta avser alltså stenåldern och så långt tillbaka kommer ingen annan. Ankersjö vinner.

11.23
Ann-Margarethe Livh
bjuder ut Sten Nordin på promenad på Järvafältet, där hon ska visa på effekterna av alliansens ”miljörasism”. Det är långt ifrån första gången hon bjuder ut Nordin på olika aktiviteter i ytterstaden, och den här gången får hon också napp. Nordin utlovar en fika när nya Rinkebystråket är klart och hävdar att han visst har diktsamlingar hemma.

11.35
Per Ankersjö
målar upp oppositionens ”skräckvision 2030” med bland annat ett nedklottrat Gamla stan och ett söndervittrat Slussen. Oppositionen förnekar skräckvisionen.

11.52
Ewa Samuelssons
(KD) avslutningsord ”fler ska gå från bidrag till arbete” sammanfattar en debatt med få överraskningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] budgetkommunfullmäktige i Stockholms kommun (rapporterad bland annat i DN, SVT och SR) fick mig att börja tänka på ett inlägg jag skrev tidigare i år. Detta då jag [...]

Mediaskuggan fortsätter | Johnny Rönnberg (Webbsida), 17:42, 22 november 2013. Anmäl

Partiledarna om Årets julklapp

Årets julklapp 2013 är råsaftscentrifugen, meddelade Handelns utredningsinstitut i dag. Precis som i fjol fick The Viktor Report partiledarnas första kommentarer till det hela.

* * * * *

Stefan Löfven (S):
”Vi socialdemokrater är öppna för olika typer av blandjuicer, beroende på vilka smaker väljarna föredrar. Ett alternativ kan vara blåbär och ananas, ett annat kan vara jordgubbe och bacon. Vem kan egentligen känna skillnaden på tungan? Jag tror inte att någon kan det.”

Fredrik Reinfeldt (M):
Fredrik Reinfeldt vill inte kommentera Årets julklapp eftersom Handelns utredningsinstitut inte presenterat ett trovärdigt regeringsalternativ. Partisekreterare Kent Persson meddelar dock att val vinns i människors vardag och att Moderaterna därför ska samtala med 600 000 råsaftscentrifuger inför valet 2014.

Gustav Fridolin (MP):
”Vi miljöpartister är tydliga med att vi vill se att alla elever i Sverige får en egen råsaftscentrifug, som kan användas i undervisningen. Vill barnen blanda ihop saker ska vuxenvärlden uppmuntra det, inte fördöma.”

Jan Björklund (FP):
”Socialdemokraterna lovar julklappar till alla, men vägrar berätta hur och med vem man tänker köpa dem. Det kommer att få konsekvenser. När Miljöpartiet sedan har stängt ner kärnkraften kommer väljarna att stå där med sina nyinköpta råsaftscentrifuger och inte ha råd att starta dem eftersom elkostnaderna skjutit i höjden.”

Annie Lööf (C):
”Centerpartiet har länge drivit frågan om att råsaftscentrifugen bör bli årets julklapp. Det är en tydlig innovation som effektivt visar på de positiva spinoffeffekter som uppstår när flera goda saker har ett ömsesidigt givande utbyte. Det är obegripligt att Socialdemokraterna inte begripit detta tidigare.”

Göran Hägglund (KD):
”Vi ser nu hur Socialdemokraterna försöker blanda ihop korten, mixa ner dem i centrifugen och låta väljarna dricka en märklig sörja. Stefan Löfven har inget regeringsalternativ, det är äpplets kärna.”

Jonas Sjöstedt (V):
”Vänsterpartiet stöder alla människors rätt till juice med bra råvaror och vi är för att medborgarna får välja vilka ingredienser som ska finnas med. Däremot är det helt orimligt att riskkapitalister roffar åt sig stora vinster vid försäljning av överprissatta råsaftscentrifuger. Våra skattemedel ska gå till god juice.”

Jimmie Åkesson (SD):
”Det är inte överraskande att det kapitalist-politiska etablissemanget gör ett sådant här självhatande val. Råsaftscentrifugen är en perfekt symbol för sjuklöverns mångkulturella lyckorike, där exotiska frukter blandas och dominerar på bekostnad av svenska bär. Vi säger nej till den framtidsbilden. Årets julklapp 2014 bör vara en blåbärsgrep.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Om det här med vänster och höger

Sidan 2-kolumn i dagens DN.

I söndags medverkade S-ledaren Stefan Löfven i SVT:s ”Agenda” och ämnet var naturligtvis det svårt omtalade ”besked i regeringsfrågan” som Löfven levererat fredagen innan.

Framträdandet var möjligen inte churchillskt i sin slagfärdighet, men det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem. Stefan Löfven kommer aldrig att bli en stor retoriker; hans godmodiga framtoning tycks landa rätt så väl i folkdjupen ändå.

Värre var då vad han sade.

Om Löfvens besked – att S kan tänka sig att samarbeta med alla utom SD efter valet – kan man tycka mycket, men det var i alla fall tydligt. Resonemanget kring det var det inte.

Det var inte programledaren Camilla Kvartofts fel. Hon försökte tappert: Jovisst, att hålla öppet för samarbete är ju en sak, men åt vilket håll ville Socialdemokraterna helst samverka?

Hum, hum, det är viktigt att det är väljarna får säga sitt. Sedan får man titta på spelplanen, hum, hum.

Men höger eller vänster?

Jag har så svårt med det här med höger och vänster, jag tror ingen kan definiera vad som är höger och vänster. Sade arbetarepartiets ordförande.

Upplysningsvis kan nämnas att termerna ”vänster” och ”höger” brukar användas för att definiera en socialistisk respektive borgerlig samhällssyn. Den egna definitionen brukar gå i linje med hur man ser på de intressekonflikter som finns inrotade i samhällsbygget: mellan arbete och kapital, mellan offentligt och privat, mellan kollektivet och individen, och så vidare.

Krasst ekonomiskt brukar detta betyda att ”vänstern” exempelvis önskar mer skatteintäkter, för att kunna bekosta större statliga åtaganden för medborgarnas förmodade bästa. ”Högern” brukar å sin sida vilja sänka skatterna, i syfte att överlåta mer av inflytande och ansvar till den enskilde.

Den ekonomiska vänster/höger-skalan är ovanligt central i det svenska politiska landskapet, vilket kan vara ett av många skäl för en ledare för landets största parti att vara eller se till att bli hyfsat bekväm med den.

Själv skulle jag bedöma att Stefan Löfven står en hygglig bit till vänster på den svenska politiska kartan. Det grundar jag delvis på minnet från partiets mingel i Almedalen 2012, när Löfven var den ende partitopp som ställd inför valet mellan etiketterna ”socialist” och ”socialliberal” valde ”socialist”. (Mikael Damberg, Carin Jämtin och Magdalena Andersson fegade ur och skrev ”socialdemokrat” på lappen.)

Möjligen borde någon i Stefan Löfvens svällande strategiska stab påminna honom om detta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Av den här lilla texten har jag fått lära mig att Viktor Barth-Kron vet skillnaden på "höger" och "vänster" i politiken. Bravo!

stina, 20:40, 18 november 2013. Anmäl

Olympiska dumheter

Kolumn i dagens DN Stockholm.

Regnet strilar halvt i sidled över Södertörn. Någonstans i skogen utanför Tullinge halkar en talang från Västerbotten i slasket, varpå han körs om av en norrman med bättre valla. Vid målgången huttrar utbussade barn med Capital of Scandinavia-paraplyer.

Det är februari år 2022 och Stockholm arrangerar vinter-OS.

Ett troligt framtidsscenario? Nej. Regn i februari vore visserligen ingen skräll, men det vore det om Sveriges olympiska kommitté skulle få igenom de drömmar som presenterades i DN i går.

Det är inte bara IOK som ska övertygas. Stockholms politiker ska med på tåget, och framför allt ska staten ställa upp med en oändlig ekonomisk garanti. Socialdemokraterna har förklarat sig försiktigt positiva, medan idrottsminister Liljeroth (M) hittills signalerat djup skepsis mot hela påhittet. Det gör hon alldeles rätt i.

Stockholms ansökan om sommar-OS 2004 var på vissa sätt rimligare, även om verklighetsförankringen även då kunde ifrågasättas. För det första är Stockholm inte en vintersportort. Vi har varken snösäkert klimat eller berg att hälla snö på. När man konstaterat detta är den logiska slutsatsen inte att Flottsbrobacken i Huddinge ska höjas 100 meter, utan att någon annan ort ska arrangera spelen.

På 1990-talet kunde man också peka på Stockholms långsiktiga behov av en ny, stor arena. I dag har regionen två arenor i miljardklassen och en förmodligen icke oviktig aspekt i ansökan handlar om att krysta in dem i arrangemanget (för ishockey respektive ceremonier). Vilket kan liknas med att försöka släcka brinnande förlustaffärer med bensin.

De stora festivalsatsningarnas tid måste vara över i Stockholm. Politiker och idrottsrörelsens potentater borde tänka om och tänka nytt.

Enligt gängse klyschor är OS-arrangemang ”bra för idrotten”. Det finns dock många saker att lägga pengar på som skulle göra mer nytta för Stockholmsidrotten än ett OS – träningsmöjligheter för barn och ungdomar, exempelvis. Vi behöver ishallar, gymnastikhallar, ridhus och fotbollsplaner mer än en skeletonbana med VIP-läktare på Hammarbybacken.

”OS är en investering”, säger förre kampanjgeneralen Olof Stenhammar.

Det är inte korrekt, OS är en tre veckor lång sportfestival. Tunnelbana är en investering.

”Det finns de som tycker det är svårt och det finns de som ser möjligheter”, säger SOK:s Stefan Lindeberg i Aftonbladet.

Över Södertörns regnvåta nejder hörs ekot från månget storhetsvansinnigt fiasko.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Sotji inte är det heller är inget motargument. Tvärtom. Även i övrigt kan jag instämma i allt Viktor Barth-Kron skriver i DN; vi har våra gigantiska arenor. Vi behöver snarast mer småskalig idrottslig [...]

Nej till OS i Stockholm « Rasmus (liberal) (Webbsida), 08:28, 13 november 2013. Anmäl

En historisk och helt osannolik scen

Kommentar i tisdagens DN Stockholm.

Tunnelbanebyggen i tre väderstreck och en uppsjö glada lokalpolitiker. Presskonferensen på Kungsträdgårdens perrong var på många sätt en osannolik föreställning.

Sällan förr har väl så många toppmoderater befunnit sig i tunnelbanesystemet vid en given tidpunkt, men det var inte huvudpoängen.

”Jag hoppas att ni ser att jag är glad”, inledde finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl. Förtydligandet var befogat, givet historien om Moderaterna och tunnelbanan.

På plats fanns förstås Christer G Wennerholm, trafiklandstingsråd och SL:s ordförande, som så sent som 2011 slog fast att nya beslut om tunnelbaneutbyggnad inte skulle bli aktuella förrän han själv gick med rollator. Fokus låg i stället på att göra Stockholm till en spårvagnsstad, meddelade Wennerholm – som händelsevis var ordförande i lobbyföreningen Spårvagnsstäderna. Även han såg glad ut.

Där var också Sten Nordin, Stockholms finansborgarråd som åtminstone 2009 var enig med Wennerholm om att tunnelbana var något man byggde förr. Nu var han dock glad.

Där fanns också de som slagits för saken. Solnas starke man Pehr Granfalk har spelat högt med satsningen på ”Arenastaden” och får ses som förhandlingens store vinnare. Järfällas Cecilia Löfgreen kunde å sin sida presentera den framtida ”superkollektivtrafikpunkten Stockholm Väst”, alltså Barkarby station med tunnelbana.

”Nacka bygger stad”, meddelade en jättelik kampanjpin på kommunalrådet Mats Gerdaus kavaj. Det gör de nog bäst i. Gerdau har lovat kopiöst med bostäder i utbyte mot sin blå linje, projektets dyraste del. Han har att göra framöver.

Av artighetsskäl släpptes även landstingsalliansen in på scenen. Birgitta Rydberg (FP) verkade måttligt munter och pratade mest om vad som inte byggs. Gustav Hemming (C) nästan skuttade av förtjusning och menade att Centerns idéer nu genomförs. Karl Henriksson (KD) tyckte inte att han hade så mycket att tillägga, så det gjorde han inte heller.

Regeringen var inte representerad annat än genom förhandlingspersonerna, men om det fanns en ande i Kungsträdgårdens djupa bergrum så var det den moderata partiledningens.

Christer G Wennerholm kan nu skriva in sig bredvid Annika Billström (S) i historien om Stockholmspolitiker som körts över från Rosenbad i syfte att få stora infrastrukturprojekt på plats. Han får trösta sig med att det till skillnad från i fallet med trängselskatter nu skedde i en fråga med närmast total politisk och folklig uppslutning.

Moderaternas 180-gradersvändning om tunnelbanan är historisk och kommer att debatteras av historiker. Var den frukten av plötsliga insikter, eller en taktisk omvändelse under galgen?

Klart är att resultatet är bra för Stockholm – och något av en upprättelse för Håkan Juholt.

Det var ju den sedermera utjagade S-ledaren som på allvar lyfte in tunnelbanan i den rikspolitiska debatten, vid sitt sommartal i Västertorp 2011.

Finansminister Borg (M) invände då att Juholt saknade budget för tunnelbanebyggen, medan statsminister Reinfeldt (M) kontrade med att det minsann inte är staten som bygger tunnelbana i det här landet.

Uppenbarligen såddes ändå någon form av frö, eftersom staten – under ledning av samma Borg och Reinfeldt – nu visst ska bygga tunnelbana. Åtminstone delvis.

Efter regeringens besked har S-responsen snarare handlat om att ta åt sig äran än att kritisera. Det är logiskt, givet att man nu är överens om vad som bör göras och att oppositionen drivit tunnelbanefrågan hårt under ett antal år.

S, MP och V ska dock akta sig för blåmärken när man slår sig för bröstet. Den röda regeringsperioden 1994–2006 var en mörk tid för Stockholms infrastruktur, mest minnesvärd för Dennispaketets sammanbrott och spårvagnen Tvärbanan.

Den borgerliga regeringen kommer att kunna peka på Citybanan, Förbifart Stockholm och den största tunnelbaneutbyggnaden sedan 1970-talet. Om allt nu går enligt plan, vill säga.

Å andra sidan finns gott om möjligheter för kommande röda regeringar att ta revansch.

Kopplingen Odenplan-Hagastaden-Arenastaden presenteras inte som en gren på befintliga gröna linjen utan som en ”helt ny linje”. I det långa perspektivet bör en sådan förstås inte stanna vid tre stationer. Regeringen öppnar redan för en nordlig fortsättning mot Täby, men även den sydliga koppling under Kungsholmen mot Älvsjö – som redan drivits av oppositionen – passar bra in där.

Kampen om vem som är tunnelbanans bästa vän lär med andra ord gå vidare. Stockholmarna är att gratulera.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det enda M har att "stoltsera" med är den misslyckade NK-expressen. Förbifart stockholm var en del av Dennispaktetet. Citybanan får vi väl se hur den fungerar om den kommer i drift. Nej, vi får tacka oppositionen och alla Stockholmare för att det blir mer tunnelbana. Stockholmarna själva har märkt att spårvagn inte fungerar så himla bra i innerstan.

Anders N, 09:51, 28 november 2013. Anmäl

Det står ganska tydligt på stockholmsforhandlingen.se att linjen norr ut vid Odenplan enligt alternativ A i SL:s rapport från 2013-06-05. Dvs en avgrening från gröna linjen. Men det har Sveriges journalister inte hunnit upptäcka än. Antar att det är lite obehagligt för vissa politiker i Stockholm och att det är därför det varit så otydliga.

Martin Kolk, 20:09, 12 november 2013. Anmäl

På vilket sätt är Tvärbanan en mörk period gällande Stockholms infrastruktur? När det gäller Citybanan vet jag inte om det är så mycket att skryta med att man har försenat projektet med två år så fort man fick chansen, för det var nämligen det som M gjorde när man kom till makten 2006.

Janne L, 14:35, 12 november 2013. Anmäl

Utmärkelseoptimerade sjöstäder är jättebra, men…

Lördagskolumn i DN Stockholm.

Regeringen och bostadsminister Attefall (KD) skjuter nu brett i bostadsfrågan. Senast i veckan fick vi veta att skatten på hyresfastigheter är på väg att avskaffas, i syfte att stimulera det på tok för låga byggandet. Det kan läggas till tidigare idéer om förenklingar av regelverk och olika subventioner, från regeringen, oppositionen och andra aktörer. Frågan är het, kort sagt.

Alla är dock inte helt med på tåget.

I gårdagens DN såg vi Sten Nordin (M) och Per Ankersjö (C) rasa mot Attefalls krav på statligt reglerade byggnormer, med hänvisning till att det skulle försvåra att bygga miljöstadsdelar av typ Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. Ankersjö ser till och med ”Östberlin” framför sig när han hör Attefalls planer.

Det är fint med miljö och inget fel på nämnda områden, men man kan undra om de vet vilken fråga det är de svarar på. Bostadskrisen handlar inte främst om att det finns för få dyra lägenheter i attraktiva lägen.

Tre förutsättningar krävs för att få det nödvändiga byggandet till stånd. För det första ska någon kunna genomföra det, för det andra ska vederbörande hitta någonstans att ställa husen det och för det tredje ska aktören vilja genomföra det.

Att sänka kostnader och förenkla regelverk skjuter främst in sig på kunna-faktorn, och det är förstås välkommet.

Att hitta någonstans att göra det är en annan sak och det kan segla upp som ett stort problem i nästa skede. Det förra miljonprogrammet byggdes före det gröna uppvaknandet och innan man började stämpla markreserver som naturreservat i parti och minut.

Där kommer regeringen in i bilden igen. Få lokalpolitiker i Stockholmsregionen kommer att kunna eller våga köra över sina väljare i den utsträckning som skulle krävas för att möta befintliga och kommande behov.

Det finns inget egenvärde i att inskränkta det kommunala självstyret när det gäller byggande, snarare tvärtom. Men då åligger det också herrar Nordin, Ankersjö och deras gelikar bland blå, gröna och röda politiker i Stockholmsregionen att lägga fram trovärdiga planer på lösningar. De senaste decennierna har skapat en viss förtroendekris här.

Det är kommunerna som äger de allmännyttiga bostadsbolag som kommer att behöva vara drivande i byggandet, när vi kommer in på vilja-faktorn. Det vore utomordentligt naivt att tro att några glada marknadsspekulanter plötsligt ska rida in och bygga hundratusentals billiga bostäder, oavsett hur många skatteknappar man skruvar på. Semi-oligopolet i byggbranschen vill bygga dyra lägenheter och har dessutom ett ekonomiskt intresse av att efterfrågan överstiger tillgång. En friare hyressättning skulle möjligen leda till en bättre fungerande marknad, men då pratar vi på decenniers sikt. Krisen är här, nu och i förrgår.

Låt det vara klart: Vi behöver inte politiker för att bygga hus åt folk med gott om pengar. Det klarar marknaden på egen hand, och politikens roll blir då snarare att agera motvikt med hänsyn till andra intressen – strandskydd, kringboende, allemansrätt, vad du vill.

Ingen vill ”ha det som i Östberlin” och få vill upprepa 1960-talets missgrepp. Men i stället för att grina över att Stalin (Stefan Attefall) inte låter dem bygga utmärkelseoptimerade sjöstäder dygnet runt borde de inblandade i byggprocessen anta utmaningen.

Hur åstadkommer vi stora mängder billiga men trevliga lägenheter, i områden som blir bra boendemiljöer?

Den frågan borde stå som nummer ett, två och tre på dagordningen hos politiker, arkitekter och stadsplanerare. Resten löser sig nog ändå.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

@Ckarion - Vem som svamlar framgår väl med all önskvärd tydlighet av det fakum att Du inte anför ett enda sådant exempel! Jag ställde frågan till Stockholms miljöborgarråd Per Ankersjö efter att han gått ut och i en debattartikel försvarat de kommunala särreglerna. Han kunde inte heller ge mig ETT ENDA exempel där de lyckats nå målen för för beräknade energiprestanda. Det är lite märkligt att det alltid är de okunniga som ber de andra att läsa på! http://www.byggindustrin.com/energi-miljo/ingen-av-miljostadsdelarna-klarar-energi__10474

Rafael Ospino (Webbsida), 15:30, 24 november 2013. Anmäl

De som bygger hus som ska säljas till någon annan vill ju att de ska verka billiga, men de bryr sig inte om att köparna under tiden de bor får högre kostnad. Därför bygger kommunala bostadsbolag (som ska förvalta de hus de bygger) energieffektivt medans de som bara ska sälja kåkarna inte gör det om det inte krävs av dem. Därför behövs krav på energieffektivt byggande och eftersom Boverkets regler är ett skämt har kommuner gått före. Ett land utvecklas av att alla inte gör exakt likadant. @Rafael: du svamlar. Läs in dig på området.

Ckarion, 07:49, 13 november 2013. Anmäl

JO, DET ÄR FEL PÅ "MILJÖSTADSDELARNA"! Bland annat klarar ingen energikraven! När det gäller Hammarby Sjöstad, exempelvis, konstaterade KTH att området hade en högre energianvändning än övriga, under samma period byggda hus. Västra Hamnen/Bo01 i Malmö är ännu värre. Mig veterligt har de kommunala särkraven ALDRIG resulterat i ett hus som är bättre än de nationella kraven, och där måste det väl antas att sådana krav är kontraproduktiva, allra helst om de lägger en hämsko på nybyggandet! Eller är det kanske det som är meningen?

Rafael Ospino (Webbsida), 14:45, 11 november 2013. Anmäl

Inte skulle det bli några fler billiga hyresrätter med friare hyressättning. Sedan är nog dagens nyproduktionshyror att se som rätt fria då hyresvärden sätter dessa själva och en tvåa ligger på 12 000 kr+ i månaden.

Jan, 08:30, 11 november 2013. Anmäl

Lustigt. Jag skulle vilja hävda att man i Berlin begriper sig på sådant här betydligt bättre. Många av de insatser som skett i Öst-Berlin skulle våra modernistiskt planerade områden må bra av. Vi bygger ju FORTFARANDE i den anda som här hånas.

116, 17:06, 9 november 2013. Anmäl

Ckarion: Attefall har så vitt jag vet aldrig sagt sig vilja förbjuda energieffektivt byggande. Däremot har han velat förbjuda kommunala särkrav på området. Big difference. Den som vill bygga med högre energieffektivitet har alltid rätt att göra det.

Kalle, 15:54, 9 november 2013. Anmäl

Faktum är att Attefalls idé att förbjuda energieffektiv bebyggelse gör det dyrare för människor att bo. Hus med låg energiförbrukning är betydligt billigare att bo i vilket mer än väl kompenserar för att de är något dyrare att bygga. Att EU beslutat att bebyggelse ska ske som lågenergihus och att ineffektiva hus innebär slöseri med energi bryr han sig inte heller om. Undra då på att hans förslag sågats jäms med fotknölarna av de flesta remissinstanser.

Ckarion, 00:35, 9 november 2013. Anmäl

Svansklippning kan vara en kortsiktig stimulans

Sidan 2-kolumn i dagens DN.

Veckans stora politiska samtalsämne – vid sidan av en 60-årig dam med tårta i handen och hästarna på vift från stallet – var finansministerns avklippta hästsvans. Anders Borg försökte själv spela ner betydelsen: ”Jag har inte längre tofs, det är kärnan”, sade han till SvD.

Vän av politiska spekulationer låter sig förstås inte nöjas med ett så korthugget svar och letar vidare efter den snaggade pudelns egentliga kärna. Låt se nu:

I samband med att Moderaterna nyligen bytte logotyp formulerade partisekreteraren vad vi kan kalla en nymoderat förnyelsedoktrin. ”Vår förnyelse bygger på att vi förnyar oss politiskt och språkligt men också bildligt. Det är så vi kan visa väljarna att vi är i rörelse”, sade Kent Persson.

Här kan invändas att en svängande hästsvans, ny eller gammal, ger mer intryck av rörelse än en stram och osvängig nackklippning à la Nya Borg, så förklaringen är kanske mer pragmatisk än så.

En kortare frisyr kräver mer underhåll än en hästsvans och bäraren behöver således besöka frisören mer frekvent. Givet att tjänstesektorn inte minst av regeringen pekas ut som framtidens arbetsmarknad kan åtgärden ses som tydlig signalpolitik.

Borgs tilltag fick också vissa indirekta effekter på konsumtionen: Tidningen Expressen köpte själva saxen i fråga. Eftersom man avser lotta ut den till någon annan som önskar klippa av sin eller sin väns svans kan man heller inte utesluta att Borgs klipp utlöser en viss kedjereaktion bland långhåriga män, vilket i sin tur leder till mer betydande effekter på frisör- och hårproduktmarknaderna.

Dock: Trots att hår i många fall är en förnyelsebar resurs så kan man ifrågasätta svansklippningsstrategins långsiktiga hållbarhet som politisk metod och berättelse.

Även om man har de fysiska förutsättningarna att låta håret växa igen är det sällan lämpligt – att regelbundet spara ut hästsvans bara för att klippa av den igen förtar överraskningsvärdet och ger dessutom svag trovärdighet i bekantskapskretsen.

Anders Borg har inte kalrakat sig. Han kan förstås fortsätta klippa nackhåret, millimeter för millimeter, men effekten kommer aldrig att bli lika stor som första gången. När tillräckligt mycket avverkats kommer håret dessutom upphöra att vara en frisyr, vilket omintetgör effekterna på konsumtionen.

Till slut står man helt enkelt bara där med kort hår och en publik som väntar på nästa partytrick.

En sedelärande historia. För mig, dig och för Nya Moderaterna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0