Stadshusrapporten, 27 januari

Stockholms kommunfullmäktige höll årets första sammanträde på måndagskvällen. Bland besluten i Stadshuset fanns detaljplaner för nya bostäder i Liljeholmen och Hässelby strand och man antog också nya riktlinjer för familjehem. Här är ett sammandrag av mötet – minut för minut.

17.16
Både S och MP har tittat på SVT:s reportage om att många är missnöjda med hemtjänsten. Äldreborgarrådet Joakim Larsson (M) påpekar att det handlar om en opinionsmätning med totalt 192 stockholmare som i de flesta fall inte har något med hemtjänsten att göra, medan stadens brukarundersökningar ger en betydligt bättre bild. Andra gången suckar han.

17.32
Borde Stockholm erbjuda toaletter, duschar, el och uppställningsplatser för husvagnar till de EU-medborgare som upprättar tältläger runt om i Stockholm? Det menar Karin Rågsjö (V) och hänvisar till humanism. Stockholm gör redan mer än någon annan stad i Norden, inklusive V-styrda, menar socialborgarrådet König Jerlmyr (M).

18.16
600 lägenheter i höga hus vid en kaj i Liljeholmen? Javisst, det blir utmärkt, menar Miljöpartiet. Vilket inte är alldeles vanligt. MP-ledamoten Åke Askensten gör dock ett slags privatreservation på grund av trist arkitektur, brist på grönska och att vattennivån kan komma att stiga.

18.32
Daniel Helldén (MP) kallar innerstaden för ”den ordinarie staden”. Hundraåriga Aspudden, som därmed torde vara något slags provisorium, har inte gått att nå för en kommentar. Ingen annan förort heller.

18.38
Presidiet tvingas skälla ut Helldén och Christer Mellstrand (C) sedan de börjat debattera Bromma flygplats i stället för husen i Liljeholmen. Helldén begär ny replik och fortsätter prata om Bromma flygplats. (MP vill lägga ner Bromma flygplats.) Till slut klubbas dock husen i Liljeholmen. Alla utom V (som vill ha hyresrätter, vilket är svårt då marken i fråga ägs av JM) röstar för.

18.43
Ett höghus i Hässelby strand klubbas igenom utan debatt. Här, alltså. I Hässelby strand uppges många vara arga.

19.48
Het debatt om V-motion om att staden borde anställa arbetslösa i tolv månader, för att de ska kvalificera sig för A-kassa. Man väntar sig nästan att Karin Rågsjö (V) ska utropa separatistisk folkrepublik och att Ulla Hamilton (M) ska svara med att upplösa parlamentet – inget av detta händer dock. Motionen avslås.

20.26
Lång debatt om reglering av taxipriser. De rödgröna vill ha en sådan för att sätta stopp för skojare som lurar turister och MP visar sig lite otippat ha en före detta friåkare i sina led, i form av Birgitta Hansen. Ulla Hamilton (M) är dock motsträvig. Daniel Helldén (MP) blir filosofisk och konstaterar att ”taxi är ett alternativ till bil – även om taxi är bil”. Motionen minoritetsåterremitteras.

21.17
I mötets sjätte timme säger någon ”skyskrapa”, vilket väcker den Björn (Ljung, FP) som sover. Skyskrapor ska stå UTANFÖR stenstaden, slår han fast med närmast aggressiv emfas. Många gillar att provocera skyskrapefientliga folkpartister och det hela är på väg att urarta, men saker lugnar sig när Daniel Helldén (MP) börjar prata om Bromma flygplats igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag förstår inte, här intar Ljung en helt annan ställning: http://www.direktpress.se/ostermalmsnytt/Arkiv/Artiklar/2013/10/Het-debatt-om-Karl-Staaffs-park-i-fullmaktige/

Silfverstolpe, 22:02, 27 januari 2014. Anmäl

Skyskrapor som skymmer sikten

Lördagskolumn i dagens DN Stockholm.

Den som bara läser Svenska Dagbladet och Folkpartiets pressutskick lär gå omkring och tro att det pågår en ursinnig rivningsvåg i centrala Stockholm, där socialdemokrater, moderater och amerikanska riskkapitalister gått samman i konspiration för att ersätta den trivsamma gamla femvåningsstaden med en skog av dominanta stålmonoliter.

Det är inte korrekt. Någon aggressiv skyskrapeexploatering av kulturhistoriskt värdefulla innerstadsmiljöer pågår inte annat än i somliga centerpartisters feberdrömmar. Vi är lyckligtvis långt från en situation där Skönhetsrådet behöver skaffa sig en militär gren.

Sant är förvisso att skyskrapor och andra monumentala byggnadsverk (arenor, exempelvis) kittlar en särskild nerv hos många politiker. Eftersom vi i regel inte bygger kommunala skyskrapor i den här staden stannar visionerna dock ofta på ritbordet.

Ett av huvudskälen är rent marknadsekonomiskt. Som arkitekten Ola Andersson påpekar i DN (15/1) är det ofta inte särskilt lönsamt att bygga högre än tio våningar. Drar det iväg i skyn går mycket av huset åt till stomme, hissar, tekniska installationer och annat som är svårt att sälja eller hyra ut.

Resultatet ser den som lägger ifrån sig larmrapporterna och går ut i verkligheten. Bland de 35 hittillsvarande finalisterna i stadens tävling ”Årets Stockholmsbyggnad” (2010–2013) når endast fyra över tio våningar. De är Victoria Tower i Kista (35 våningar), Brommahöjden vid Brommaplan (16), tvillinghusen Kungsholmsporten vid Essingeleden (20) och Lindhagensskrapan (24) i samma trakt. Som framgår påverkar inget av dem den inre stenstadens karaktär, av den enkla anledningen att de inte ligger där.

I den gamla innerstaden och bortsett från kyrktornen är det fortfarande Stadshuset från 1923 som är högst (106 meter), följd av 1959 års Skatteskrapa (86 meter). Malmarnas senaste bidrag till Stockholms topp 30 högsta byggnader är Söder torn (71,8 meter) från 1997. Innan dess? Hötorgsskraporna och Wenner-Gren Center, samtliga från 1962.

Visst finns det relevanta strider att ta om vad som händer i city. Folkpartiargumentet att man vid ny- eller tillbyggnad borde prioritera bostäder framför ännu fler kontor är rimligt. Att några våningars påbyggnad på oälskade, halvmoderna kontorshus kring Sergels torg i sig skulle utgöra ett akut hot mot Stockholms särart är mer svajigt.

Hötorgsskraporna, detta gigantiska ingrepp i stadssiluetten, är 19 våningar höga. Eftersom de byggdes för över 50 år sedan heter de dock numera ”högre symbolbyggnader som förstärker intrycket av den måttliga skalan” (f d stadsarkitekt Kristina Berglund, SvD 21/1).

Eftersom konservatism är en dynamisk ideologi lär något motsvarande sägas om den nya stationsbyggnaden på Vasagatan, efter uppslitande debatt nedkompromissad till 13 våningar, när någon rasar i tidningen år 2062.

De planerade höghus som i SvD-artikeln tas som intäkt för att Stockholm byggs sönder huserar för övrigt inte heller i den inre stenstaden, utan i gasklockornas och oljecisternernas Ropsten, vid E4:an intill Telefonplan och i den ännu obyggda Hagastaden. Samtliga områden är stadda i snabb utveckling och exakt vilka siluetter och välkända mönster husen ska bryta mot är alltså svårt att avgöra i dag. Kanske bidrar de till och med till nya.

Skyskrapor saknar egenvärde som svar på Stockholms stadsbyggnadsutmaningar, vare sig svaret är ”ja” eller ”nej”. Det stora problemet med hushöjderna är snarare att de äter tid och kraft från mer relevanta ärenden.

Varje timme som Sten Nordin (M) lägger på att ordna presskonferenser för eventuella fallossymboler i närförort är en timme som kunde lagts på att utveckla strategier för Brommaplans omdaning till stadskärna. Varje uppslitande fullmäktigestrid om en våning på en låda i city kunde ha handlat om Årstafältet.

Fram till 2030 tänker sig staden att bygga 140 000 bostäder, varav en överväldigande majoritet inte kommer att vara belägna i skyskrapor. Det vore tråkigt om det blev halvtaffliga miljöer, eftersom alla var upptagna med en spektakulär fyr i Ropsten under tiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

"i gasklockornas och oljecisternernas Ropsten"? Höghuset ska byggas i Hjorthagen. Och ja, varje timme våra kommunalråd lägger på fallossymboler är en timme som skulle kunna läggas på att utveckla Brommaplans omdaning till stadskärna - du sade det själv.

Silfverstolpe, 17:31, 26 januari 2014. Anmäl

LÄS" Kommunalrådens osmakliga falloskult " - från 3 sept 2013 av chefredaktören på tidningen Affärsvärlden. Bland det bästa som skrivits om våra så kallade folkvaldas längtan efter att sätta sig själva på kartan.

Anna Gustin (Webbsida), 17:44, 25 januari 2014. Anmäl

140 000 skäl att hyfsa byggdebatten

Lördagskolumn i dagens DN Stockholm.

140 000 nya bostäder ska byggas i Stockholm fram till 2030. Det är en hög siffra på många sätt – inte minst satt i relation till att det totala beståndet lägenheter i Stockholm i dag uppgår till omkring 400 000. Många hus ska byggas, och i utredningen ”Bostadspotential i Stockholm” – presenterad i DN i onsdags och tillgänglig på nätet för den som vill läsa i sin helhet – ges en tydlig indikation om var staden tänker sig att de ska placeras.

Det är en mycket intressant utredning, inte minst eftersom den konkretiserar antalet nya bostäder ner på stadsdelsnivå. Begreppet ”8 200 nya bostäder i Farsta” säger mer än ”140 000 bostäder i Stockholm” om vilken stad vi har att vänta oss.

Det är också ett på många sätt annorlunda Stockholm som avtecknar sig.

Många befintliga stadsdelar kommer att få ett helt annat underlag för service av olika slag. Enkelt uttryckt: Om 15 000 personer har gångavstånd till ett centrum kommer detta centrum att kunna bära ett bredare utbud än om invånarantalet är 8 000. De 15 000 kommer, om ingen gör bort sig på vägen, ha mer och bättre kollektivtrafik och mer offentlig service att tillgå på närmare håll.

”Bostadspotential i Stockholm” är dock just en plan, inte en leverans. Genomförandet kommer inte att bli enkelt, oavsett vem som styr. Tekniska och ekonomiska svårigheter i all ära – de politiska lär bli värre.

Bortsett från någon frifräsande fullmäktigeledamot i Vänsterpartiet finns ingen från etablerat politiskt håll som motsätter sig ett ökat bostadsbyggande. Kritiken från oppositionen handlar i stället om att det byggs för lite (och för dyrt, vilket dock är en annan om än mycket relevant debatt).

När handgripliga förslag väl kommer till debatt märks dock ofta en utbredd skepsis mot den typ av bebyggelse som översiktsplanen i huvudsak anger – alltså förtätning av befintliga områden. Återkommande argument handlar om att berörda områdens karaktär förstörs och att tillgång på öppna ytor minskar för de redan boende. Eftersom förtätning är ett helt bärande element även i utredningen om bostadspotential finns goda skäl att reda ut den frågan.

Ingen ska göra sig illusioner här: 140 000 nya bostäder kommer oundvikligen att påverka Stockholms karaktär. Hur snyggt och skickligt utförda de än är. Den 1900-talsplanering som gjort att den gamla innerstaden har fem gånger så hög bebyggelsetäthet som stora delar av ytterstaden kan inte kvarstå i orört skick, eftersom de glesa områdena upptar större delen av marken.

En god idé för en mer konstruktiv stadsbyggnadsdebatt kan därför vara att binda så många parter som möjligt vid siffran och sedan utöva ett slags nollsummespel. Alltså: Den som hävdar att ett områdes karaktär förstörs av en föreslagen nybyggnation bör peka ut vilket annat områdes karaktär som ska ändras i stället. Den som vill flytta ett enskilt hus bör meddela vart.

Förhoppningsvis kan det leda till ett mer aktivt idéarbete, med bättre slutresultat som följd.

Stadens utveckling är dock inte ödesbestämd. Stockholms medborgare äger den demokratiska rätten att säga nej tack till 140 000 nya bostäder, avböja det ekonomiska och sociala utbyte som dessa kan generera och välja att leva med en alltmer ansträngd situation på en bostadsmarknad med många öppna ytor.

Ytterligare ett alternativ är att som förr exploatera stora grönområden – om möjligt även i grannkommunerna – för att där bygga nya enklaver med önskvärd mängd luft mellan punkthusen.

Troligen kommer ett nytt eller gammalt missnöjesparti förr eller senare samla ihop ett gäng mandat bakom någon av nämnda linjer. Det vore förstås lite besvärligt för de etablerade – dock att föredra framför den smått ohederliga ”bygg mer men inte där”-linje som ibland anas mellan raderna i dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Viktor kunde ha skrivit att bostadsbristen består hur många nya hus man än bygger. Så här är det: runt om i landet finns det begåvade/äventyrslystna/arbetssökande personer som kunde tänka sig att flytta till Stockholm men inte gör det, därför att de vet hur svårt det är att få en bostad. Om det byggs så mycket mer att det märks, kommer de här inflyttningskandidaterna att göra slag i saken och fylla upp bostadsbristen igen.

Anonym, 23:28, 12 februari 2014. Anmäl

Vilka härliga tider som stundar för NIMBYs att regera

sven erik hansson, 12:29, 22 januari 2014. Anmäl

" Stockholms medborgare äger den demokratiska rätten att säga nej".... Men det råder ju consensus i stockholmspolitiken!!!!

Gunnel, 12:35, 18 januari 2014. Anmäl

Bra och genomtänkt som vanligt.

Anders Gezelius, 11:01, 18 januari 2014. Anmäl

Folk, försvar och frapperande dålig stämning

Slutrapport i onsdagens DN.

Bild: TT

Folk och försvar-konferensen i Sälen är visserligen en arena för aktuell politisk debatt, men också en fläkt från gamla tider. Ett sammanhang där politiker, generaler, polischefer och vapenhandlare isolerar sig och åker skidor på morgonen, kohandlar i läderfåtöljer under dagen och tar en drink med kungen i baren (den riktiga kungen, alltså) på kvällen. Ett kollo för den djupa staten. Numera dock med intensiv mediebevakning.

Det ambitiösa upplägget kräver sin inramning. Det är ingen slump att informationen om den upprustande ryssen anländer punktligt januari varje år, vilket lika punktligt aktualiserar frågan om Nato och höjda försvarsanslag. I år lite mer än annars, vilket delvis beror på att nämnde ryss under 2013 betedde sig lite mer aggressivt än vanligt och delvis på att det är valår.

Sex av åtta partier är representerade på högsta nivå, trots att svenska folket listade försvarsfrågan sist bland 24 angivna alternativ när Sifo i somras undersökte väljarnas prioriteringar. Åsa Romson, språkrör för antimilitaristiska MP, försöker med en fredsstyrka i EU-regi. Jonas Sjöstedt (V) tar avstånd från sin ungdoms pacifism. Göran Hägglund (KD) tar med emfas ställning för en utredning i Natofrågan och Jan Björklund (FP) håller ett kort och kärnfullt anförande som närmast andas försvarspolitiskt testamente: Nato, upprustning och minnen från Kalla kriget.

I övrigt ger han ett smått resignerat intryck. Det är han inte ensam om på den politiska högersidan.

Försvarspolitik i Sverige ska bedrivas genom ”breda överenskommelser”, vilket nuförtiden betyder ”S och M”. I sakfrågorna och bortsett från Nato finns ingen avgrund mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, så det ska nog gå att enas. Tittar man i stället på deras respektive stridsstrategi sju månader innan riksdagsvalet är det tydligt hur slaget dem emellan kommer att utspela sig.

På den ena sidan en slutoffensiv med allt på ett regeringskort. Vad gäller försvaret är Reinfeldt mycket tydlig: varje meddelande om att försvarsförmågan har minskat är falskt och för övrigt ljuger Jan Björklund, han driver inte alls på för höjda anslag. Ingen annan heller för den delen. Moderaterna driver den enda vägens försvarspolitik.

Reinfeldts anförande är ett försvarstal snarare än ett tal om försvaret och går enligt devisen att anfall är bästa försvar.

Berätta för statsministern att klockan är 09.30 och han kommer att snäsa tillbaka att det var den minsann även 2006 och förresten har Stefan Löfven inget trovärdigt klockslagsalternativ.

Från S är det andra tongångar. Fråga Stefan Löfven vad klockan är och han kommer att betona vikten av en bred överenskommelse i frågan, allra helst ett ”globalt handslag” mellan morgon, middag och kväll.

Det ger onekligen ett mer sympatiskt intryck, men politisk pacifism kan vara en riskfylld strategi. Ett handslag bygger på att motparten sträcker ut sin hand – kommer i stället en batong är det lätt att åka på däng.

Den som jämför Socialdemokraternas försvarsvänliga budskap med exempelvis MP:s inser snabbt att det finns en hel del att pressa Löfven på vad gäller möjliga kompromisser efter valet – även på det här området. S-ledarens stora samarbetsvilja kan lätt tolkas som en desperat vädjan om att borgarna ska rädda S från Åsa Romson.

Än så länge är det dock Löfven som håller greppet om spelplanen och för varje procentenhet alliansen tappar framstår Reinfeldt allt mer som en general som vägrar uppdatera kartan, trots att terrängen ritas om. Med soldater och allierade som börjar fundera på om inte desertering så åtminstone ett liv efter reträtten.

Ute tilltar snöandet. Nere i Stockholm sitter Carl Bildt och begår blogginlägg där han indirekt underkänner M:s nya, mer nationella inriktning på försvarspolitiken. I hotellets pianobar cirkulerar den avhoppade försvarsministern Mikael Odenberg (M) och ser ut att vara mycket nöjd med sitt utspel i Dagens Industri om att ett regeringsskifte är troligt och att han för övrigt hade rätt hela tiden. FP och KD instämmer i det senare.

Det blåser upp till storm i svensk politik. Av ryssen syns dock inget spår.

* * * * *

Sälenkonferensens…

… gladaste: De tre ledningspersoner i KD:s punchkonservativa ungdomsförbund som fick en halvtimmeslång pratstund med Carl XVI Gustaf på första kvällsminglet.

… argaste: I en osande historisk exposé gjorde Jan Björklund klart att han inte förlåtit ”den intellektuella kulturvänstern” för dess anti-amerikanska hållning under Kalla kriget.

… metafor: Försvarsminister Karin Enström (M) menade att försvaret ska utgöra en ”tröskel” mot angrepp. Andra hade möjligen föredragit en ”dörr” eller kanske ”mur”.

… trendsättare: Under första dagens konferens bar ÖB Sverker Göranson röd tröja. Till dag två hade det totala antalet röda tröjor i salen stigit från åtta till 15. Dag tre var siffran 19.

… minst ambitiösa: Jonas Sjöstedt (V) berättade hur han tänkt genomgå militär grundutbildning, men att det inte blev av eftersom han fastnade i telefonkö till anmälan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

[...] DN:s Viktor Barth-Kron förråder sällskapet: ”Folk och försvar-konferensen i Sälen är visserligen en arena för aktuell politisk debatt, men också en fläkt från gamla tider. Ett sammanhang där politiker, generaler, polischefer och vapenhandlare isolerar sig och åker skidor på morgonen, kohandlar i läderfåtöljer under dagen och tar en drink med kungen i baren (den riktiga kungen, alltså) på kvällen. Ett kollo för den djupa staten. Numera dock med intensiv mediebevakning.” [...]

En gemensam nordisk värnplikt « Försvar & säkerhet (Webbsida), 13:44, 15 januari 2014. Anmäl

Carl XVI väljer sitt sällskap med sedvanlig finess...

Lars, 11:47, 15 januari 2014. Anmäl

Att ha rätt är stort, men…

Från sidlinjen | Vänsterpartiets kongress på Münchenbryggeriet

* * * * *

Att ha rätt är stort, men att få rätt är större. Eller?

Ämnet kan tyckas vara hårklyveri, men motsättningen är i högsta grad levande i en rörelse som Vänsterpartiet. Under snart ett sekels existens har man aldrig fått chansen (eller behövt, beroende på hur man ser det) att ge sig in det givande och tagande som det innebär att ingå i Sveriges regering med mindre än 50 procent av rösterna. Ett givande och tagande som brukar vara en förutsättning för att få något gjort.

Att i eget tycke ha rätt är ju inte särskilt svårt – det är bara att bestämma sig för en åsikt och hävda den. Att rätt kan däremot kräva åratal av pragmatiskt skruvande på politikens kranar.

Titta på Moderaterna. Att det var rätt att sänka skatten med 100 miljarder visste de ju redan på Bo Lundgrens tid, om inte förr. Till slut såg de också till att rätt i den frågan, om än till priset av ett decenniums anklagelser om att ha blivit sossar.

Vänsterledningen, med strategsekreteraren Aron Etzler och lagom radikale ordförande Jonas Sjöstedt i spetsen, gör nu sitt bästa för att mjuka upp partiet inför en annan sorts verklighet – den vid, eller åtminstone nära, makten. Vilket inte är en alldeles enkel uppgift.

Det är något av en paradox, men riksdagens politiskt sett mest kollektivistiska parti är om inte det så åtminstone ett av de mest individualistiska till sin karaktär. Där nymoderater följer sin lednings påbud som statister i ett nordkoreanskt nyårsfirande (åtminstone så länge de vinner val) och socialdemokrater under visst mummel låter sig piskas in i fållan av stränga ombudsmän så innehåller Vänsterpartiet ungefär lika många chefsideologer som medlemmar. Alla med sin tolkning av den rätta läran.

Jonas Sjöstedt säger att Vänsterpartiet förvisso håller på att vinna debatten om vinster i välfärden, men att man nu också ska se till att faktiskt få bort vinsterna. Det vill säga: Ja, vi har rätt om vinsterna. Nu måste vi också rätt – vilket kan kräva en och annan kompromiss på vägen.

Det går bra för Vänsterpartiet. Medlemstillströmningen är god och man kunde under 2013 notera en tydlig uppgång i opinionen. Det är ett parti på ovanligt gott humör, med en partiledare som myser av självförtroende när han skickar syrliga passningar till blå, gröna och röda konkurrenter.

Det finns dock en del som tyder på att striden mellan pragmatism och ideologisk renlärighet är långt ifrån avgjord till ledningens fördel. En tydlig indikation kunde exempelvis skönjas redan under Jonas Sjöstedts öppningstal. Yttrandet som väckte längst och kraftigast applåder:

”Vi regerar inte till vilket pris som helst.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tänk utanför innerstadsboxen

Lördagskolumn i DN Stockholm.

Hur skulle Stockholms hus se ut om ni fick bestämma? DN Stockholm ställde frågan till ett antal av stadens arkitektkontor, varpå ett urval av de inkommande förslagen redovisades i tidningen den 2 januari.

Det vore överdrivet att tala om några sensationella bidrag:

Ett runt höghus vid Ropsten. Ett runt höghus vid Hornstull. Ett spexigt hus på Gärdet. Ett spegelhus, oklart var. En utvecklingsplan för Masthamnen på Söder.

Visst, som man ropar i skogen får man svar, men förslagen är ändå symptomatiska för var debatten om Stockholms arkitektur ofta fastnar – nämligen i enstaka saker i innerstaden.

Ett runt höghus vid Västerbrons södra fäste kan absolut ha en roll att spela. Det ser rätt trevligt ut och skulle garanterat bli populärt att bo i. Det är heller inte svårt att förstå prestigehungriga husritares längtan efter att få sätta avtryck på väl synliga platser i Stockholms mitt. Eller folks vilja att diskutera den typen av tilltag.

Men nästa gång det ska till förslagslåda, här eller på annan plats, föreslår jag ett lite annorlunda grepp som bättre svarar mot de mest akuta frågorna – alltså de om bostadsbrist och efterfrågan på fler stadsmässiga lägen.

Så här: När en symbolbyggnad planeras i innerstaden utlyses redan arkitekttävlingar. Kulturdebatt vidtar, Folkpartiet skriver arga debattartiklar, form och funktion vänds och vrids tills alla är lagom missnöjda. När det däremot gäller stora projekteringar utanför tullarna, med inverkan på hela stadsdelars form och funktion, har det ofta en tendens att ”bara hända”. Plötsligt finns förslag på att JM ska bygga fjorton vita lådor här och Riksbyggen tolv lite mer gulaktiga lådor där. Svenska Bostäder snubblar efter med ett knippe punkthus. Det leder till onödiga konflikter och högst sannolikt till en tråkigare stadsbild.

Låt oss exempelvis ta Traneberg – en centralt belägen stadsdel med goda förbindelser, men som till överväldigande del består av skog.

Utmaningen för arkitektkontoren blir att rita en helhetsplan för området där antalet bostäder är dubbelt så många som i dag. Alla nya hus, eventuella nya gator, parker, vad som helst. Villkor kan även sättas upp för tänkta hyresnivåer och liknande. De förslag som bedöms som vettiga kan ställas ut och, om man vill ta det riktigt långt, användas som underlag för ett slags rådgivande lokala folkomröstningar i syfte att ta fram det vinnande.

Här reagerar någon och säger stopp och belägg, ska vi verkligen ersätta ett slags förlegat helhetstänk med ett annat? Och ja, på en del ställen är det förmodligen det minst dåliga alternativet. Inget hindrar heller att förslagen i den mån det går ändrar områdets struktur till en mer urban bebyggelse.

Någon annan reagerar och säger att vadå fördubbla bostäderna i natursköna Traneberg? Men se, det kommer ändå att ske förr eller senare i ett snabbväxande Stockholm. Frågan är bara hur.

Det är omöjligt att göra alla grannar nöjda med storskaliga nybyggen, hur hårt stadsbyggnadskontoret än kämpar med medborgardialogen. Men om våra bästa husritarhjärnor lade manken till borde antalet vunna sympatisörer kunna öka – om inte annat så i framtiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det viktigaste är att man ser till att bygga stad, dvs med slutna kvarter med butiker/lokaler i bottenvåningen. Annars blir det förort av alltihopa.

Marre, 09:40, 10 januari 2014. Anmäl

Ta bort de sk. skönhetsklassningarna som gör alla villaområden till orörbara medelklassreservat. Ålsten, Ängby Enskede och andra centrumnära glesbebyggda områden är en ren eftergift till högljudda penningstarka intressen och det närmaste Gated Societies vi har.

Lawe, 09:41, 6 januari 2014. Anmäl

Jakten på det virala valet

Sidan 2-kolumn i dagens DN.

Är du redan trött på ”supervalåret” 2014? Vänj dig. Stora kampanjkassor ska brännas, och i torsdagens DN fick vi veta hur. Inte helt överraskande kommer aktiviteter på nätet att ta en större del av kakan än tidigare.

Alla drömmer om den ”virala” reklamfilmen, som med entusiastiska tittares hjälp sprids över landet. Det är inte konstigt – mediekonsumtionen flyttar i rask takt över till sociala plattformar och ingen skulle tacka nej till att få miljonpublik utan att behöva hosta upp surt förvärvat partistöd till TV4.

Däremot är det ingen enkel dröm att förverkliga.

Både Socialdemokraterna och Moderaterna har sedan länge egna kanaler på videoplattformen Youtube. S kan skryta med att de har flest prenumeranter, men siffrorna 1 487 respektive 703 leder knappast till jubel på kanslierna. Bägge slår visserligen FP (324 prenumeranter), men förlorar mot SD (4 295). Datorspelskommentatorn Felix Kjellberg, alias PewDiePie, slår dock alla med sina 19 miljoner.

Kan man alls vara både nätfenomen och statsministerkandidat? Kanske, men det blir lite svårare.

På brittiska BBC sägs man ha identifierat den magiska delningsformeln ”LOL+OMG+WTF”. Det är förkortningar med den ungefärliga betydelsen ”skrattar högt”, ”åh herregud” och ”vad fan är detta?”, och ska symbolisera de mekanismer som triggar tittaren att sprida ett klipp vidare.

En video där Fredrik Reinfeldt drar en grov Bellmanvits medan han utför ballongdansen skulle passa väl in i delningsformeln och garanterat ses av hundratusenden, men tilltaget skulle förmodligen inverka menligt på hans ställning som statsman.

När det gäller mer politiskt innehåll brukar känslobaserad argumentation och drastiska slutsatser vara snabba vägar till spridning och berömmelse. Även detta drar sig de stora partierna för, åtminstone numera.

Håkan Juholts tal och citat var som skapta för upprörda Facebookstormar mot något samtidselände, medan Stefan Löfvens utspel mer osar krass affärstidningsprosa. Partiet – och väljarkåren – trivs uppenbarligen bättre med det senare.

Här finns möjligen en ledtråd till varför författare och frifräsande aktivister dominerar nätdebatten, medan partisekreterarnas debattartiklar i normalfallet delas pliktskyldigast av deras egna tjänstemän.

Men vem vet – förr eller senare kommer en snilleblixt. Kanske kommer mängder av marginalväljare framåt hösten sitta klistrade framför Socialdemokraternas dagliga morgonshow, där Löfven ringer och väcker ungdomar vid 03.30-rycket medan Magdalena Andersson pratar aktiv näringspolitik med sömndruckna direktörer.

Det enda vi kan säga säkert är att mediekartan aldrig blir som igår.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0