Jodå, nog blir det tunnelbana

VARMLUFTSBRÅK. Moderaternas utspel i morse om att Stockholms tunnelbaneutbyggnad kan stoppas vid en rödgrön valseger reser, liksom diskussionen under dagen, en hel del frågetecken. Här ett försök att reda ut dem.

Det enda sätt på vilket Moderaterna kan tänkas stoppa eller förhala tunnelbanan vore om ett fortsatt alliansstyrt landsting och/eller Stockholms stad som hämnd för att en rödgrön regering stoppar eller förhalar Förbifart Stockholm väljer att göra samma sak med sitt eget stöd till tunnelbaneutbyggnaden. Eller omvänt, att en kvarsittande alliansregering straffar ett uppnosigt lokalt rödgrönt styre på motsvarande sätt.

Nu är dock detta inte vad Moderaterna säger, och det är inte så konstigt heller. Ett dylikt hot vore ett spektakulärt onödigt sätt att förlora valet på, och dessutom är det inte särskilt sannolikt att de ens skulle få chansen att omsätta det i praktik.

För det första ska man alltså hålla sig kvar vid det ena styret men inte det andra. För det andra skulle man inte heller vid ett sådant läge ha någon egen majoritet att spela med, vilket betyder att flera borgerliga partier måste ut på samma irrfärd om hämnden ska gå i lås. Sannolikheten för den kombinationen – och att M ens själva skulle välja att göra detta – får betecknas som nära noll.

Avsikten med utspelet är i stället att så tvivel kring ett rödgrönt styres förmåga att få saker gjorda i Stockholm. Där kan man ha mer att hämta.

Vad gäller Förbifart Stockholm, ett västligt motorvägsprojekt som fortfarande ligger mycket nära det moderata hjärtat, så är det rimligt att tro att någon form av komplikationer inträffar om de rödgröna partierna tar över makten, lokalt och/eller nationellt. Socialdemokraterna – som stöder vägbygget – försöker vifta bort frågan som avgjord, men både Miljöpartiet och Vänsterpartiet är fortsatt starka motståndare och lär med stor sannolikhet ha frågan högt upp på sina respektive listor inför eventuella regeringsförhandlingar.

Till saken hör också att Socialdemokraternas relativa styrka mot V och MP fortsätter att försvagas. I dagens nationella DN/Ipsos samlar både V och MP siffror runt 10 procent, medan S inte lyfter. I DN:s senaste mätning av opinionen i Stockholms stad samlade V/MP 26,7 procent, mot S 26,5 procent. Göran Perssonsk arrogans kommer inte att göra jobbet den här gången.

Även vad gäller det kvantitativa bostadsbyggandets förutsättningar vid ett maktskifte finns skäl att ställa frågor. Vad händer med översiktsplanens mål om en betydligt tätare stad när Miljöpartiets grönområdesfundamentalism och Vänsterpartiets genetiska dragning till lokala motståndsrörelser ska in i kalkylen?

Vad gäller tunnelbanan är läget dock ett annat. Det finns i nuläget absolut ingenting som tyder på att Moderaternas varningar är befogade. Samtliga tre oppositionspartier i stad och landsting har med emfas kampanjat för behovet av mer tunnelbana, innan Moderaterna gjorde det själva. Att prata och göra är visserligen två olika saker, men att klanta bort detta skulle ha en politisk prislapp som ingen vill betala.

Vad gäller finansieringen begriper minsta lågstadiebarn (med reservation för senaste Pisa-mätningen) att det i stället potentiellt finns MER pengar att använda om man behåller fattade beslut om trängselskatten men inte bygger motorvägstunnel för 28 miljarder kronor.

Vad gäller opinionen i de aktuella frågorna ser det ut som följer:

En klar majoritet av stockholmarna, sju av tio i DN:s senaste mätning, tycker liksom Moderaterna att Förbifart Stockholm är en bra idé. Det finns därför all anledning för M att använda frågan i sin valkampanj, medan motståndarna inte lär kunna räkna med något större utfall enkom på att kampanja MOT vägen.

Å andra sidan – vilket är viktigare här – visar andra mätningar att utbyggd tunnelbana står långt, långt högre på väljarkårens prioriteringslista än vad fler motorvägar gör. Att sätta allt på ett gemensamt kort är med andra ord en riskabel strategi.

Min gissning kvarstår: Tunnelbanan byggs ut (minst) enligt plan, oavsett styre. Alternativet skulle förmodligen innebära att medborgarna bär ut någon part ur Stockholmspolitiken på två pinnar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

<a href="http://www.monster-beats-by-dr-dre.com/" / rel="nofollow">Beats Sale</a> Monster Beats Headphones By Dr Dre Uncover more Approximately Hair straightener The fact that Agrees with Your hair Model

Cheap Beats Headphone pg (Webbsida), 09:21, 7 maj 2014. Anmäl

<a href="http://www.oakleysunglassestoday.com" rel="nofollow">Oakley Sunglasses</a> Oakley Outlet Picking out The actual Selling Methods This really is Befitting Your enterprise

Cheap Oakley Sunglasses 39 (Webbsida), 08:08, 6 maj 2014. Anmäl

Varför handlar debatten om JA eller NEJ till förbifart Stockholm när den verkliga frågan är varför alternativa sträckningar inte diskuteras? Förbifarten går långt utanför Stockholms centrala delar och väntas bara minska trafiken på Essingeleden marginellt. Stockholm behöver definitivt nya vägar för att klara alla nya människor men inte vägar som uppmuntrar till sprawl. Det är ett enormt slöseri att bygga 18 km dyr tunnel genom det praktiskt taget obebyggda Lovön när man kan bygga 12 km tunnel närmare stan.

Simon Wallin, 23:39, 3 maj 2014. Anmäl

lars wallin, visst. Men betydligt smartare är att satsa på att få vanligt folk att kunna välja kollektivtrafiken istället för att ta bilen och vips så har vi istället en överdimensionerad trafikapparat och en trevligare stad som resultat. Mera vanliga gator och småbroar behövs naturligtvis, men inga såna här jätteleder.

116, 13:45, 1 maj 2014. Anmäl

När det gäller vägsatsningar och specifikt överfarter över /under Mälaren som ju förbifarten ju handlar om så ser historien ut så här . 1930 fanns det två överfarter över Mälaren - Norrbro-Slussen samt Kvicksund mellan Västerås-Eskilstuna . 1935 byggdes Västerbron och 1953 invigdes Hjulstabron mellan Enköping-Strängnäs. I omgångar byggdes Essingeleden och ca 1972 var den klar . Sedan dess har inget hänt vilket betyder att den tunga trafiken i dag väljer småvägar över Mälaren , vägar som inte är dimensionerad för den tyngden . Titta på en karta över Mälardalen väster om Hässelby ! Runt Mälaren bor snart 4 miljoner människor ,hälften i Stockholm .

lars wallin, 09:41, 1 maj 2014. Anmäl

Bara i och med det här vansinniga utspelet förlorade de nog en hel del röster. Vad i **** liksom? Vi vill inte ha mera vägar och bilsatssningar. Sådant har redan varit överprioriterat alldeles för länge. Satsa på sådant som kommer flest till nytta och det enda hållbara i den stad folk vill leva i - kollektivtrafiken. Mats, nu är ju det där med spårvagnen mestadels bullshit. För priset fick man ju också depå, spårvagnar etc. Vi behöver mera spårvagn. Och mera tunnelbana. De ska inte behöva konkurrera då de tjänar olika syften och ressätt.

116, 17:42, 30 april 2014. Anmäl

Moderaterna har alltid och kommer alltid göra allt de kan för att förhala och förhindra investeringar i kollektivtrafik. Därför kommer Moderaterna ständigt att finna nya skäl att stoppa utbyggnaden av tunnelbanan. Den beslutade utbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek stoppades genom ett meddelande på en blogg, efter prisutdelning i arkitekttävling.

Kerstin, 16:11, 30 april 2014. Anmäl

Sanningen är att Moderaterna har varit emot tunnelbanan i 15 år. Istället slänger man bort hundratals miljoner på onödigt dyra spårvägslösningar. Med tanke på att förbifarten är en 20 år gammal ide så skulle jag inte bli förvånad om det finns mycket effektivare sätt att bygga den på.

Mats, 15:49, 30 april 2014. Anmäl

Mycket märklig och rörig artikel! Att du är emot förbifarten har vi förstått, men mer??

Erik, 15:35, 30 april 2014. Anmäl

Det är bostäderna, min käre Watson

Kolumn i torsdagens DN Stockholm.

Slussen och Nobelcentret på Blasieholmen får ursäkta, men förtätningen av Stockholm är vår tids stora stadsbyggnadsfråga.

140 000 nya bostäder på 15 år, eller vad det nu blir, kommer alldeles självklart att förändra hur staden ser ut och fungerar, och förändringen kommer att märkas i alla områden. Det finns alltså synnerliga skäl att diskutera hur det ska gå till. Hur kan en stadsdel byggas om så att man inte bara tar värden – skog, idrottsplatser, andra allmänningar – utan också, och helst i stället, tillför nya?

När nätverket ”Ny grön våg” på tisdagen bjöd in till ABF-debatt under rubriken ”Förtätning – till vilket pris?” var det dock inte där intresset låg.

”Varför säger politikerna att det behövs 140 000 nya bostäder?” undrade moderatorn.

Ett svar hade redan getts då arkitekten Ola Andersson, panelens ende förtätningsförespråkare, inledningsvis förklarat att regionens ackumulerade bostadsunderskott för perioden 1991 till 2022 enligt prognoserna kommer att uppgå till 367 000 bostäder.

Det svaret räckte uppenbarligen inte. Så, vad kunde det då vara? Något lurt, kanske?

Trots panelister med KI, KTH och SLU i titlarna och omkring 200 personer i publiken hade debatten sedan svårt att lyfta från den smått paranoida nivå som anslogs då Lars Mikael Raattamaa – poet, arkitekt och här representant för nätverket Tvärstad – lät förstå att tidningen Aftonbladets röda ledarsida och mörkröda kultursida ingår i något slags gigantisk maskopi ledd av byggindustrin. Bevis: ­Aftonbladet har refuserat vissa texter av Lars Mikael Raattamaa.

Det finns alldeles säkert byggbolag och andra spekulanter som ser möjligheter till goda affärer när Stockholm ska bygga nytt. Men att bekämpa oönskad profit genom att motsätta sig bostäder framstår som en krigsstrategi med stor risk för civila offer.

För vem är det vi bygger staden? Den i debatten återkommande frågan är mycket befogad, men en annan fråga. Det finns inget automatiskt samband mellan att vilja förtäta Årsta och att vilja förtäta Årsta med dyra bostadsrätter.

Tyvärr verkar många, även inom den etablerade politiken, ha svårt med den distinktionen.

Alla vill inte bo i den täta staden, nej, men de flesta vill åtminstone bo och det är trots allt huvud­frågan här. Om bostad ska vara en social rättighet, vilket alla tycktes rörande överens om, krävs att det alls finns bostäder.

Om de som motsätter sig en viss typ av byggande inte kan eller vill presentera ett alternativ så blir det lätt för motståndet, som i det här fallet Ola Andersson, att döma ut kritikerna som ”sken-socialister”, enbart ute för att försvara sina egna privilegier.

”Vill ni hindra att folk skaffar barn, stoppa invandringen eller avskaffa den fria rörligheten inom Sverige?” frågade Andersson auditoriet. Spridda burop.

Det ska sägas att kvällen inte inträffade i ett vakuum. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade kommunpolitiker på plats, redo att greppa mikrofonen och plocka poäng på bevarade grönområden. Längst bak i salen satt förtätningsvänliga Socialdemokraternas nya bostadspolitiska talesperson och såg smått obekväm ut.

Det var en vacker vårkväll, men i ABF-husets Z-sal låg den intellektuella dimman tät.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Alla vill inte bo i den täta staden men nästan alla vill, om man ser till bostadspriser och kötider. Ju tätare och urbanare desto mer attraktivt. Det finns ett extremt underskott på tät stad i Stockholmsregionen sett till efterfrågan, och ett visst överskott på förort.

RJA, 12:59, 25 april 2014. Anmäl

@anonym Hans Lind har rätt så tillvida att byggindustrin bygger för att tjäna pengar. Det är samma som med falukorvindustrin. Nu är det så att när de rika fått sina korvar så finns det korvar över och då finns det också billigare falukorv. Är det så att vissa av de som vill ha falukorv inte har råd med även den billigaste falukorven så ska samhället kliva in och hjälpa, men det innebär inte att staten ska ta över korvindustrin.

Bostadslös, 13:14, 24 april 2014. Anmäl

@anonym Om de med högre inkomster har en bostad så finns det ingen marknad för bostäder i det segmenet. Hence byggindustrin bygger billigare bostäder eller upphör att vara byggindustri. Så visst har Hans Lind rätt, men det innebär inte att du har det.

Bostadslös, 13:11, 24 april 2014. Anmäl

Viktor Barth-Kron, bloggare: "Det finns inget automatiskt samband mellan att vilja förtäta Årsta och att vilja förtäta Årsta med dyra bostadsrätter." Hans Lind, prof. i fastighetsekonomi: "Billiga bostäder kan på en marknad bara finnas där de med högre inkomster inte vill bo." http://www.dn.se/debatt/anvand-statens-overskott-till-nya-och-billiga-bostader/

Anonym, 23:50, 23 april 2014. Anmäl

Planlöst byggande

Lördagskolumn i dagens DN Stockholm.

En planerad fotbollsplan i Fredhällsparken har sedan några veckor blivit föremål för strid i Stockholms borgerliga styre. Olämplig plats, hävdar stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö (C) efter påtryckningar från lokalt partifolk. Inte alls, säger Moderaterna.

Ankersjö har rätt i att den redan välanvända Fredhällsparken inte är någon optimal placering för en inhägnad, fullstor fotbollsplan. Problemet är dock helt och hållet självförvållat: Planen ska byggas som kompensation för att man hivat iväg betydande delar av Stadshagens IP till förmån för bostäder.

Så brukar man nämligen resonera – funktioner som rycks undan ska åtminstone kompenseras – och man får vara glad för det lilla i plan- och hallbristens huvudstad.

Centern ville först kompensera genom att i stället omvandla närliggande Kristinebergs IP:s gräsplan till plastgräs. Visst, användningen av den planen kan då öka, men tre minus ett blir inte fyra. Sedan dök en oväntad möjlighet upp när länsstyrelsen på grund av bland annat buller stoppade planerna på bostäder vid Krillans krog, på andra sidan Drottningholmsvägen från Fredhällsparken sett. Nu vill Centern placera den nya fotbollsplanen där i stället.

Det övergripande resonemang som Ankersjö först gav uttryck för är dock så pass oroande att det förtjänar att diskuteras närmare.

”Den typen av stora anläggningar kan inte ligga mitt i stan på det sättet, det är enklare att åka några stationer bort”, sade han till Vårt Kungsholmen.

Är det verkligen det? Vi talar alltså om en fotbollsplan, inte ett kärnkraftverk. Ön Kungsholmen, med omkring 60 000 invånare, har i dag två idrottsplatser.

Detta ”mitt i stan”, till vilket av Centern alltså räknas Fredhäll, ska enligt översiktsplan och visionärt prat från allehanda politiker ska växa långt utanför de gamla malmarna – stora delar av dagens Västerort och Söderort ska tillsammans med Solna, Sundbyberg och västra Nacka utgöra sammanhängande innerstad på inte alltför många års sikt.

Det är en stor förändring av hur Stockholm fungerar och vad den ”innerstaden” ska innehålla behöver ägnas betydligt mer eftertanke än vad som visats hittills.

Vi behöver bostäder, det är självklart. Butiker följer efter, i takt med att kundunderlaget ökar. Men det behövs också stadsrum som inte omedelbart kan räknas hem i en exploateringskalkyl – parker och torg, men också ytor för aktivitet.

Har Kanalplan, Zinkensdamm, Bellevue, Kristinebergs IP och Östermalms IP någon plats i framtidens Stockholm? Skytteholms IP?

Till saken hör att läget ”några stationer bort”, för att tala med Ankersjö, inte är särskilt annorlunda. Samma mekanismer har varit i farten även där.

Jag kontrollräknade nyligen i Hässelby strand, så många stationer bort som det går att komma i nordvästlig riktning. Fem bollplaner för organiserad och/eller spontan idrott har på 15 år blivit en och en halv, samtidigt som invånarantalet ökat markant.

Syftade Ankersjö möjligen på pendeln? I Upplands-Bro finns en del yta över.

Mönstret går igen. Att hugga in på idrottsplatser blir ofta en kortsiktigt smidig lösning när områden ska förtätas. Det är långt från omgivande hus, marken är platt och lättbebyggd och minimalt antal trädkramare behöver uppröras. Idrottsrörelsens höjdare tycks ju ändå upptagna med att bygga miljardarenor och drömma om OS.

För staden är det dyrt att bygga idrottsplatser, lönsamt att göra sig av med dem och den bästa affären av alla – kortsiktigt – är att inte bygga dem alls utan sälja marken till högstbjudande direkt.

Sedan kan medborgarna jobba, sova och ägna fritiden åt att hänga i gallerior eller utöva orientering i en skog av punkthus.

Allvarligt talat: Man kan inte säga sig värna folkhälsa, föreningsliv och en meningsfull fritid för barn och unga och sedan hänvisa dem till boule om de vill idrotta organiserat inom en mils radie. Vill man däremot garantera att föräldrar i den allt tätare staden ser sig tvungna att både ha och använda bil är det förstås en lysande idé.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Fast en viktig detalj är väl att västra kungsholmen är ett av stockholms bäst försörjda när det gäller just särintresset fotboll. Det mest önskvärda vore kanske att sprida bollplanera så att de finns på fler ställen runt om i staden. I dag drivs ingen strategisk (fotbolls-/)idrottsplanering och då blir det väl en stor utmaning att "hitta" plana, tomma ytor stora som stadshuset i innerstaden. Kanske skulle man kunna satsa mer på ytor för spontanidrott som kan vara tillgängliga för fler och mer. Eller?

Anonym, 23:23, 23 april 2014. Anmäl

@ Viktor Barth-Kron Det här var en mycket bra text som tydligt visar på hur politikernas retorik sällan går ihop med vad de sedan gör. Det är ofta fina ord från politikerna men i slutändan är det ändå bara exploatering som räknas.

Bevara Stockholm (Webbsida), 16:54, 23 april 2014. Anmäl

@Rasmus: Du kanske missade meningen "Fem bollplaner för organiserad och/eller spontan idrott har på 15 år blivit en och en halv, samtidigt som invånarantalet ökat markant."

Anonym, 17:22, 19 april 2014. Anmäl

Det är dags att diskutera om den extremt ytkrävande fotbollen överhuvudtaget har en plats i Stockholm. Hela Stockholm är fullständigt översållat av fotbollsplaner med grus och gräs som knappt används annat än några timmar i veckan. För mig framstår det som ett enormt slöseri med mark.

Rasmus, 11:38, 19 april 2014. Anmäl

Men det är ju så det ser ut. Den privata ekonomin sköts genom att bo på ett sätt som man tror för evigt ökar förmögenheten. Rekreationen sköts genom att köpa varor och tjänster. Dessa två grundpelare tafsar man inte på. Och att få in fler i detta är ett prioriterat mål. Idrottsmöjligheter är sekundärt.

GurraV, 11:04, 19 april 2014. Anmäl

[...] peter.olevik.dunder@liberal.seSenast uppdaterad: 19 april 2014Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron bloggar om planlöst byggande i Stockholm stad. Så ser det inte ut i Haninge, även om ambitionsnivån kan diskuteras. Här [...]

Bygg bostäder och fotbollsplaner | Haninge (Webbsida), 10:57, 19 april 2014. Anmäl

Prästbaluns, rivningskommunikation och intrångsentreprenörer

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom någon måste göra den.

* Intrångsentreprenörer
Frågan om vinstintresse i skolan och dess vara eller icke vara har varit het det senaste året och lär så bli valrörelsen igenom. Oftast går tankarna till riskkapitalister, men Expressen kunde i veckan visa en helt annan sida av profithungern. Det handlar om tre elever i Rissne som skaffat sig tillgång till lärarnas interna nätverk och därefter gått in och förbättrat skriftliga omdömen om skolkamrater – mot ersättning, naturligtvis. Personer som fallit i onåd hos de tre it-musketörerna fick i stället omdömet försämrat (kostnadsfritt). Dataintrång är olagligt och ordlistan tar förstås avstånd från olagligheter, men kan ändå konstatera att hanteringen utgör exempel på ovanligt innovativt entreprenörskap i välfärdssektorn.

* Prästbaluns
Det är påsktider, så låt oss vända blicken mot kyrkan. Mot Stockholms stift, närmare bestämt, som i förra veckan fick utstå viss storm efter att Kyrkans Tidning berättat om en bättre kyrkochefsbaluns à 337 600 kronor i Gyllene salen i Stadshuset. Att kalaset hölls mitt under kyrkans fasteperiod kom som extra lök på laxen, eller löjrom på oxfilén om man så vill. Stiftets fotfolk och vanliga medlemmar var av begripliga skäl mindre roade. Inbjudande biskopen Eva Brunne lät i ett uttalande förstå att det ”finns ett begränsat antal lokaler för så stora sällskap i centrala Stockholm”. Tankarna går osökt till det försvar som Tillväxtverket försökte med efter DN:s avslöjanden om 2012 års luxuösa personalfest – alltså att Grand Hôtel visat sig vara det billigaste av ”alternativen”.

* Rivningskommunikation
”Vi måste bli bättre på att nå ut med vår politik” är standardsvaret när en politiker ombeds förklara sviktande väljarstöd. En något haltande analys – om alla nådde ut på avsett sätt borde valdeltagandet sluta på sisådär 200 procent – vilket dock inte hindrat tankegångarna från att sippra ned i byggsvängen. Efter uppståndelse och raseri valde staden nyligen att stoppa ärendet om att riva ett 1800-talshus vid Nybrogatan till förmån för nybyggda kontor. Fastighetsbolaget bakom påhittet, Humlegården, har reagerat självkritiskt: ”Vi kan för egen del konstatera att vi lagt för mycket tid på själva projektet och för lite på information till politiker, media, andra opinionsbildare och allmänhet”, skriver man i ett pressmeddelande. Ja, eller så var det bara ingen bra idé.

* Bildningsbluff
Våren är här, och därmed också den årliga kampanjperioden för att få just dig (eller någon annan) att söka till höstens utbildningar. Universitet och högskolor från hela landet har i veckor slagits om uppmärksamheten på tillgängliga ytor i Stockholm, vissa med bättre kvalitet än andra. Ordlistan har särskilt reagerat på den reklamtext som används av Luleå tekniska universitet, vars huvudargument för att locka folk till Norrbotten enligt affischerna lyder ”19 000 studenter kan inte ha fel”. Det kan de väl visst? Inte minst i Sverige, kan man tillägga, efter den senaste tidens kunskapsmätningar i skolan. Man får verkligen hoppas att forskningen vid LTU har högre krav på underlag för slutsatser än vad reklambyrån haft.

* Vinnarhorn
I måndagens DN presenterades kandidaterna i tävlingen ”Årets Stockholmsbyggnad”. Som vanligt var det en blandad kompott i startfältet – alltifrån en betongpark (?) under Essingeleden till rymdskeppet för fotboll och housemusik i Johanneshov fick vara med. Just nu sitter förstås hela läsekretsen (nåja) och väntar på ordlistans uttalande om vad som bör vinna, så här kommer det: Ni ska rösta på ”Hornhuset”. Man bör inte låta det taffliga namnet skymma att nybygget vid Hornstull faktiskt visar en väg framåt. Ungefär så här: Himlen rasar inte in för att man ställer något nytt och halvknäppt i en i övrigt äldre och mer enhetlig miljö. Tvärtom kan det till och med bli rätt kul.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En låda man kan leva med

Lördagskolumn i DN Stockholm.

Det är ingen överdrift att hävda att politiker ofta har en tendens att vilja bygga monument över sig själva. Storslagna deklarationer om byggen som ”sticker ut” eller ”sätter staden på kartan” bör alltid konsumeras med skepsis, särskilt om kommunala pengar är inblandade.

Det Nobelcenter som nu ska byggas på Blasieholmen blir förvisso ett monument, men inte över något fiffigt borgarråd. Inte heller över någon trend i vår tid (snarare tvärtom, om man ser till färska rapporter om kunskapsutvecklingen i svenskt utbildningsväsende).

Alla samhällen har symbolbyggnader och en bättre symbol att bygga för än Nobelpriset är faktiskt svår att tänka sig. Ambitionen motiverar en klapp på axeln till de inblandade – det kunde ju blivit ännu en svensexeoptimerad arenakoloss à la Tele2 arena/Tolv Stockholm i stället.

När David Chipperfields kontor i veckan presenterades som vinnare av Nobelcentrets arkitekttävling vidtog ändå, som sig bör, debatt. Många kritiska röster har höjts, varav ett antal kan sammanfattas framföra den kritik som väl drabbat det mesta efter Nordiska museet: ”Inte ännu en låda!”.

Undertecknad kan själv ha gjort sig skyldig till liknande svepande omdömen, så det bör klargöras en gång för alla: De flesta hus har vissa likheter med lådor, i den meningen att de i grunden består av fyra väggar och ett lock (tak). Stadsbiblioteket är en låda med cylinderhatt. Stockholms slott? Flera lådor, fastnitade i varandra. Om man så vill.

”Låda” är alltså otillräckligt som skällsord. Är det en ful låda? Malplacerad låda?

Chipperfields mässingslåda ser åtminstone på ritningsstadiet ut att ha betydligt högre lådkvaliteter än den gängse nyproducerade Stockholmslådan. Dessutom ser innandömet, en icke oviktig beståndsdel av ett hus, riktigt trevligt ut.

Vad gäller läget är det lätt att hålla med dem som menar att ett hus av den här kalibern förtjänar en framträdande plats i staden, att tomten i dag är underutnyttjad och att ett Nobelmuseum för allmänheten passar bra i museistråket ut mot Skeppsholmen. Hur det som finns på platsen i dag – framför allt tullhuset och sjöfarten – ska hanteras blir däremot en delikat fråga att reda ut nu när planprocessen ska ta Nobelcentret från ritbord till praktik.

Oaktat det: Att som arkitekt tillfredsställa den röststarka men splittrade Stockholmsopinionens estetiska smaklökar är helt enkelt svårt.

Först har vi gruppen som dömer ut det mesta efter nationalromantiken som förfärliga kulturmordslådor och helst, egentligen, ser gammeldags pampighet med tinnar och torn. Sådana tinnar och torn skulle dock allvarligt förarga den mer modest konservativa grupp som månar om den ”enhetliga skalan”, eftersom torn har den egenheten att de sticker opp.

Mer modernt orienterade kritiker vänder sig mot fyrkantigheten och efterfrågar mer djärva former, som kontrast mot det redan byggda. Det är lätt att sympatisera med, samtidigt som det är minst lika lätt att förutspå de två tidigare nämnda gruppernas samfällda raseri om någon fick för sig att ställa något i stil med Sydneys operahus i Stockholms centrala kulturmiljö:

Det. Passar. Inte. In!

I konsensussamhällets ständiga sökande efter minsta motståndets väg blir svaret således fyrkantigt, eftersom det gör alla lagom missnöjda.

På Blasieholmen likväl som på andra platser i Stockholms inre och yttre stad finns en mer grundläggande fråga som återkommer:

Vad är egentligen att visa respekt för historien – är det att nya hus ska ”smälta in” bland tidigare epokers verk, helst inte märkas alls, eller är det att låta påtagligt gammalt stå bredvid påtagligt nytt?

Assimilation eller pluralism? Frågan är aktuell på fler håll än i byggsvängen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

[...] kvalitet. Det är utsidan som många har problem med. Viktor Barth-Kron tycker dock att det är en låda man kan leva med: Att göra alla nöjda går som vanligt inte. Det finns en naturlig förklaring till att de allra [...]

Det är inte bara utsidan som räknas | No size fits all (Webbsida), 00:53, 15 april 2014. Anmäl

[...] Chipperfield på webben. En DN-blogg som inte verkar ha så mycket mot den nya lådan kan du läsa här. Mitt förra inlägg om tullhuset med mera, Bakom Nat mus, kan du läsa här. Share [...]

Om lådor | Gabrielles blogg (Webbsida), 12:25, 12 april 2014. Anmäl

Varför inte flytta ut stora delar av den sjöburna kollektivtrafiken från Stockholm som moderaterna var på god väg att göra innan den stora upphandlingen av skärgårdstrafiken föll samman som ett korthus efter protester från trafikanter och företagare. Konferenscenter har givetvis företräde vid stadens kajer, sjöfart kan hålla till någon annanstans. Stockholms klassiska skärgårdsfartyg, vars däck trampas av tusentals turister bör hänvisas till perifera kajer i grannkommuner. YIMBY till Nobel Center, men inte YIMFY = yes in my front yard.

BL, 11:46, 12 april 2014. Anmäl

Den mytiska motorvägens återkomst

Kommentar i dagens DN Stockholm, med anledning av Moderaternas nygamla infrastrukturplaner.

* * * * *

Österleden hör till de närmast mytiska infrastrukturprojekt som aldrig blivit av, trots utredningar och debatter i långt över ett sekel.

Exakt vad det handlar om för typ av förbindelse har också varierat över åren. Från början skulle det vara en bro som i sträckning och funktion motsvarade Västerbron mellan Kungsholmen och Södermalm, senare, och även nu, är det i stället en underjordisk del i den tänkta ”ringled” som i övrigt skulle utgöras av Norra och Södra länken samt Essingeleden.

Österleden fanns med i det Dennispaket som havererade 1997 och 2005–2006 gjordes en ny förstudie, som dock inte ledde någon vart.

Att den politiska drömmen om en östlig bilförbindelse trots alla motgångar inte är död har det setts flera tecken på under de senaste åren. När regeringen tillsatte sin utredning om tunnelbanans utbyggnad var ett uttalat direktiv att titta på möjligheten till en samordning, alltså att motorvägen och tunnelbanan till Nacka skulle kunna dras i samma tunnelsystem under Saltsjön.

Den tanken föll på de geografiska förutsättningarna – tunnelbanans nytta skulle ha minskat drastiskt om stationerna hamnat på exempelvis Djurgården och Kvarnholmen i stället för på östra Söder och vid Hammarby­kanalen – men nu släpas saken återigen fram och blir, om Moderaterna får som de vill, en stor valfråga. Det är mycket svårt att se hur de rödgröna partierna skulle kunna enas om att det här är en bra idé – frågan är snarare om ens något av dem är intresserade.

Nästa fråga är om Moderaterna tänkt rätt.

Förbifart Stockholm har visserligen ett solitt stöd bland stockholmarna som idé, gissningsvis skulle fler också säga ja än nej till tanken på en Österled – inte minst i Nacka och på Värmdö. Det betyder dock inte att storstadsbor år 2014 sätter nya motorvägar högst eller ens nära toppen på den politiska önskelistan.

Kanske spelar man snarare Socialdemokraterna i händerna. Om en rödgrön överenskommelse stoppar Österleden, gärna på ett spektakulärt sätt, blir det möjligen något lättare att få MP och V att svälja den Förbifartsmast som både Stockholms-S och Stefan Löfven bundit sig hårt till.

Om Österleden någonsin går från gäckande skugga till färdig tunnel? Den som lever får se. ­Eventuellt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0