Det gäller att ha roligt medan man kan

Från sidlinjen / MP-kongress i Göteborg

Det är en rörelse med närmast olidligt självförtroende som samlats på Svenska Mässan. ”Sveriges näst största parti” står skrivet och hörs överallt. Skadeglädjen mot Moderaterna är påtaglig i vart och vartannat anförande och som debatten förs låter det nästan som att borgerligheten upphört och att kvalificerad parlamentarisk miljöpartimajoritet skrivits in i regeringsformen.

Stundtals känns det som att MP-ombuden åkt direkt från det där fontänbadet med Fi till Göteborg.

Man kan invända en del mot det där. Veckans SCB-mätning där frågan gällde riksdagsvalet och som gav MP 8 procent, i nivå med V och SD, nämns inte av någon. Och om det här valresultatet var ”historiskt” och en ”milstolpe”, vad var då EU-valet 1995? Då fick MP 17 procent.

Men låt gå. Ett valresultat är ett valresultat och man ska ha roligt medan man kan.

Eller ska man det? Det kan förstås finnas en risk med att ha för roligt. En risk för att man i stället för att ses som den mogna, stabila ”tredje kraft” man vill vara uppfattas som något mer karnevalsbetonat, som man kan rösta på när det är kul (i ett EU-val, exempelvis) men inte hålla i handen när det blåser.

MP tycks villigt att ta den risken, vilket inte bara märks genom att man inlett kongressen med en ”valfestival” i en park i centrala Göteborg.

Gustav Fridolins talarstol bågnar av rekvisita. Han visar en overheadbild på en Brontosaurus och skojar om Kent Persson. Carl Schlyter har med sig ett gäng broschyrer och gör ett framträdande som ligger någonstans mellan Hans Rosling och Farbror Frej.

Direkt bisarrt blir det när kongressen för andra gången (!) sjunger ”Ja, må han leva” för partisekreterare Anders Wallner, som också får tårta på scen.

Samtidigt märks det att ledningen förbereder partifolket för regeringsmedverkan, med allt vad det innebär. Anders Wallner är tydlig: 2018 är det vi som ställs till svars. ”När nästa Pisa-mätning kommer är det vår utbildningsminister som får svara på frågor.”

Många påpekar att de beslut som ska fattas inte är någon intern angelägenhet för partiet, utan ska kunna ligga till grund för att styra landet. Givet MP:s, hur ska vi säga, något stökiga kongresshistorik kan det påpekandet ha viss relevans.

Inget är naturligtvis klart, men den regeringsmedverkan som för tillfället ser trolig ut vore onekligen en ny situation för ett parti som under hela sin existens kunnat vara mot allt som är dåligt och för allt som är bra. Som visserligen samarbetat med flera regeringar, men också regelbundet hotat med att lämna samarbeten om det inte gått som man önskat.

Kabinettsfråga ställer man med fördel bara en gång.

Avslutningsvis kan man konstatera att det ur ett valrörelseperspektiv är väldigt synd för Miljöpartiet att Isabella Lövin snart åker tillbaka till medieskuggan i Bryssel. I den allmänna tjoho-stämningen sticker hon ut med en lågmäld men naturlig auktoritet och ett anförande som av en mindre förhandsinformerad kongressbesökare lätt hade kunnat tas för partiledarens.

Lövin hade nog gjort nytta under ballongerna i höst.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

[...] Det gäller att ha roligt medan man kan [...]

Inte Moderaterna gjorde nästan alla nöjda - DN.se (Webbsida), 16:20, 1 juni 2014. Anmäl

Ja, Lövin var ju anledningen till att MP fick min röst i EU-valet. I reiksdagsvalet kan jag naturligtvis inte rösta på dem. Självklart inte.

Förståsigpåare, 21:28, 31 maj 2014. Anmäl

[...] Media:Dn1234, Detta är inlägg 92, dag 92 i intitiativet #blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 1 mars 2014. Detta är inlägg 97 av 100. Kanske gillar Du:Kommer Löfven att snubbla på målsnöret?En kursändring är ett måste! Än kan vi inte andas ut!Har oppositionen lämnat walk over?Blir alliansen två partier kort?Zemanta var pfHeaderTagline = 'Inställd semester för politiker och opinionsbildare?'; var pfdisableClickToDel = 0; var pfHideImages = 0; var pfImageDisplayStyle = 'center'; var pfDisablePDF = 0; var pfDisableEmail = 0; var pfDisablePrint = 0; var pfCustomCSS = ''; var pfBtVersion='1'; (function(){var js, pf;pf = document.createElement('script'); pf.type = 'text/javascript'; if('https:' == document.location.protocol) {js='https://pf-cdn.printfriendly.com/ssl/main.js'} else {js='http://cdn.printfriendly.com/printfriendly.js'} pf.src=js;document.getElementsByTagName('head')[0].appendChild(pf)})(); [...]

Inställd semester för politiker och opinionsbildare? | Annarkia (Webbsida), 21:09, 31 maj 2014. Anmäl

Alla partier har sina toppar och dalar. Jag skulle bli förvånad om mp gör ett bättre val 2018 än 2014.

Hasse, 20:26, 31 maj 2014. Anmäl

Intressant att förslaget om 35-timmarsvecka inte jämförs med hur den genomförda lagen om 35 timmars arbetsvecka påverkade ekonomin i Frankrike för några år sedan och vad det ledde till (ekonomiskt ett fiasko).

Kalle, 18:53, 31 maj 2014. Anmäl

Vi vet ju att en mycket stor del av svenska folket bävar för hur det ska gå om det s.k. miljöpartiet kommer i regeringsställning. Jag är övertygad om att denna stora majoritet kommer att tveka både en och två gånger innan de lägger sin röst på s i höst. Moderaterna känns nog tryggare och mer förankrade i verkligheten, när allt kommer omkring.

Erik, 18:31, 31 maj 2014. Anmäl

Gröna vågen slog till i Stockholm

Ett EU-val är inte ett riksdagsval, inte heller ett kommunalval, men det är de facto ett val och resultatet i Stockholm är omvälvande.

Den stora vinnaren är Miljöpartiet, som blir solklart största parti i Stockholms stad med drygt 21 procent av rösterna. Att det sker samtidigt som Feministiskt initiativ, ett parti som på goda grunder kan misstänkas slåss om samma väljargrupper som MP, går över 10 procent gör resultatet extra anmärkningsvärt.

Förlorare, precis som på det nationella planet, är Moderaterna och Folkpartiet som tillsammans tappar över 12 procentenheter jämfört med valet 2009. Ett brutalt nederlag framför allt för M, som varit Stockholms största parti i samtliga val efter floppen 2002.

Resultatet har fått många att prata om Södermalm och, jodå, både MP och Fi gick bra i Hornstull. Uppgången märks dock långt utanför de områden som slentrianmässigt förknippas med trendkänsliga surdegsbagare. Fi sopade in 12 procent i centrala Hagsätra. MP mer än fördubblade sig i Äppelviken.

Det andra som bör konstateras är att söndagen innebar det valgenombrott i Stockholm som Sverigedemokraterna länge väntat på. 5,3 procent i Stockholms stad låter kanske inte mycket, men ska jämföras med de 1,6 procent partiet samlade 2009.

Som tidigare är man starkast i lägenhetsområden långt ut på tunnelbanans linjer – Hässelby, Vällingby och Farsta med omnejd. I norra Hässelby gård valde 14,6 procent SD. I betydande delar av Söderort är SD dessutom större än samtliga borgerliga partier.

Men riktigt så enkelt är det inte här heller – SD:s uppgång märks precis som Miljöpartiets i alla typer av områden. Även de röstande i valdistrikt som Mosebacke och Bondegatan på Södermalm valde att skicka SD över fyraprocentsspärren. Det gjorde för övrigt även Husby.

I övrigt kan noteras att Kista levde upp till sitt rykte som ”it-kluster” när man gav Piratpartiet över sju procent. Socialdemokraterna, som med dryga 15 procent inte rörde sig ur fläcken jämfört med 2009, håller ställningarna som helt dominerande i Järva. På Risingeplan i Tensta fick S 60 procent.

Går det då att dra några slutsatser inför höstens lokalval? Man kan åtminstone försöka.

Både Centerpartiet och Kristdemokraterna, som knappt synts till i lokala opinionsmätningar på sistone, klarade fyraprocentsspärren i Stockholm och ökar jämfört med förra EU-valet. De kan inte andas ut, men i alla fall glädjas åt att Stockholmsväljarna inte glömt att de finns.

Feministiskt initiativ kan börja förbereda sig för entré i Stadshuset. Om hälften av de som röstade Fi i söndags gör samma sak i kommunalvalet bör det räcka till mandat.

Mycket talar för att de får sällskap av SD, i en församling som knappast blir lika lättmanövrerad som under den gångna mandatperiodens alliansmajoritet.

Man kan gott säga att söndagen rörde upp rejäla vågor i Stockholmspolitiken, och inte bara för att Gustav Fridolin hoppade i en fontän.

* * * * *

Jag rapporterade från Moderaternas kollapsvaka på Norra Latin under natten mot måndag. Den texten kan man läsa här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Menlöst och dumt – men det var partierna som började

Kommentar i dagens DN Sthlm.

Är vandaliserade valaffischer ett hot mot demokratin? Med skohorn och vaselin kan väl det mesta sorteras in i det facket, men först bör partierna möjligen idka lite självrannsakan. Det är få förunnat att med tillstånd få tapetsera hela det offentliga rummet och man kan diskutera hur väl den möjligheten hanteras.

Budskapen är i många fall tomma – ofta allmängiltiga, ibland rent apatiska. En pressbild i pormaskupplösning kompletterad av texten ”Jag tror på Europa” går väl an, men när den återkommer tolv gånger på samma gata har kampanjen tagit formen av fysiskt spam i stället för relevant samhällsinformation.

Att riva ner eller skära sönder valmaterial är i vilket fall som helst inte särskilt taktfullt. Vad poängen är kan man också diskutera – med dagens överflöd av kommunikationskanaler är det knappast så att någon missar att Folkpartiet ställer upp i EU-valet bara för att Revolutionära Frasse slitit ner en affisch med Jan Björklund.

Att vanställa kämpande demokratiarbetares ansikten kan vara direkt tarvligt, men det är en svår avvägning (ett par välplacerade djävulshorn eller en snitsigt ritad mustasch kan ha tidlösa komiska poänger). Annat går rakt in på humorkontot, som när någon bytt ut ”Bryssel” mot ”frisören” när det gäller vart KD vill skicka Lars Adaktusson.

Klotter på valaffischer är hur som helst ett övergående problem, i det att de ju ändå ska plockas väck inom kort. Möjligen finns där också embryot till en lösning på den till synes eviga konflikten om hur staden ska förhålla sig till graffiti och annan gatukonst.

Vad sägs om följande: Under en given period på året, låt säga veckan före Stockholms årliga kulturfestival i augusti, upplåts motsvarande utrymme för affischering med blanka papper, där vem som helst får måla och måla över vad som helst inom lagens ram.

De bästa verken kan samlas in, ställas ut och säljas på auktion för välgörande ändamål.

När perioden går ut står det var och en fritt att ta hem något kvarhängande verk för eget bruk, övrigt återvinns.

Det kan vara värt ett försök i alla fall. Jag misstänker att verkshöjden skulle bli högre än nu.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Problemet är inte enstaka djävulshorn eller att någon på väg hem från krogen river ner en affisch med ett irriterande budskap. Det allvarliga är att det sker angrepp i industriell skala. Det rullar skåpbilarna på nätterna där brigader utrustade med avbitartänger rensar hela stadsdelar på alla affischer från vissa partier medans andra får sitta kvar. Detta lär knappast leda till att någon är omedveten om att det är val på söndag även om det marginellt kan påverka valdeltagandet i negativ riktning. Ej heller lär det leda till att alla valarbetare ger upp men det blir givetvis svårare att motivera personer att lägga några timmars oavlönat arbete på att sätta upp affischer när alla är borta nästa morgon. Nej det riktigt oroväckande är att det är första steget mot upplösningen av samhällskontraktet. Demokrati bygger på den gemensamma överenskommelsen att det är bättre att lösa våra konflikter med valsedeln än med knytnävarna. Accepterar man små avsteg från detta är man på det sluttande planet. Nästa steg, som vi redan ser embryon av, är att med våldsamma metoder stoppa demonstrationer, torgmöten mm. Historien lär oss var det kan sluta om det vill sig riktigt illa. Steget från nattliga affischräder till allas krig mot alla är givetvis långt men jag tycker det finns anledning för alla samhällsaktörer, däribland media, att tydligt markera allvaret redan här. Nolltolerans mot demokratiförstörande åtgärder.

Torsten Svenonius, 11:36, 22 maj 2014. Anmäl

En drastisk bluff – med ett visst mått av substans

Lördagskolumn i DN Stockholm.

I veckan inleddes det så kallade samrådet kring förtätningsplanerna för Hammarbyhöjden och Björkhagen. Uppåt 2 500 bostäder planeras, delvis på bekostnad av grönytor. Långt ifrån alla redan boende är muntra och den så kallade ”dialogen” lär bjuda på ett och annat högt tonläge.

Ungefär samtidigt damp ett brev ner hos villaägare på Brommas finare adresser. Det såg ut att komma från Stockholms stad, var skrivet på moderiktig konsultlingo och lät meddela att Brommafolket nu bjöds in till samråd angående planerna på att expropriera deras tomter för att i stället uppföra flerfamiljshus. Detta i syfte att ”öka valfriheten” bland boendeformer.

Brevet var undertecknat ”Exproprieringsnämnden” och ”Lars Joakimsson”, men den egentliga avsändaren var Förbundet Allt åt alla.

Och vilka är nu det? Det är inte alltid lätt att definiera den yttre vänsterkantens grupperingar – en stor del av deras historiska verksamhet har ju gått åt till att bråka inbördes om den saken – men låt oss för enkelhets skull säga att Allt åt alla är något så ovanligt som kommunister med humor.

”Exproprieringsnämnden” och ”Lars Joakimsson” syftar på exploateringsnämnden och dess ordförande Joakim Larsson (M).

Bortom vitsigheten är budskapet att det är orättfärdigt att förtäta i lägenhetsförorter, när det finns mer välbeställda villaområden som har ännu färre invånare per hektar.

Enligt kommunistisk logik bör man således tvångsriva villorna och bygga hyreslägenheter i stället.

Förtätningsmotståndarna har många fel, men någonstans här finns ett centralt argument som är svårt att lämna obesvarat: Varför ska Hammarbyhöjden behöva ge upp sin skogsdunge, medan Östermalmsbornas enorma gärde står orört enligt lag? Varför ska lägenhetsförorterna förtätas, när de ännu glesare villaområdena knappt diskuteras?

Som själv uppvuxen i diverse lägenhetsförorter från förra seklets mitt har jag inga problem att se en rad fördelar med förtätning just i sådana områden. Underlag för förbättrad närservice och kollektivtrafik är det viktigaste; ”centrumdöden” är ingen slump.

Samtidigt behöver det inte vara antingen eller. För att Stockholms nödvändiga utbyggnad ska kunna ske på ett sätt som uppfattas som och blir rimligt så lär alla stadens delar behöva bidra med sin del.

I Bromma (liksom i Hammarbyhöjden) finns stora möjligheter att bygga nytt, även söder om Drottningholmsvägen och utan att expropriera något. Flerfamiljshus äldre än många villor finns redan, exempelvis längs Alviksvägen.

Motargumentet om ett områdes ”unika karaktär” är inte heller särskilt starkt – alla områden är unika på sitt sätt. Att riva bra miljöer är dumt överallt, men att komplettera dem med nya är nödvändigt. Den som vill bo i ett oföränderligt utomhusmuseum får lägga bud på en bit av Skansen.

Att ducka för förtätningsmöjligheter i Bromma av rädsla för röststarka advokater vore således mycket riktigt att spela den i händerna som yrar om att bostadsbyggandet är något slags ”krig mot förorten”.

Av en lång rad skäl är det lämpligt om någon annan än Förbundet Allt åt allas ”exproprieringsnämnd” tar hand om en framtida förtätningsprocess i Bromma. Dels av demokratiska orsaker, dels av kommunikativa.

Alla områden måste bearbetas på sitt sätt och vill man åtminstone försöka få några redan boende positivt inställda till det hela är det förmodligen klokt att inte ha en retorik av slaget ”nu ska ni få se på höghus, borgarjävlar”.

Förslagsvis säger man i stället ”lite mer som de där husen vid Ålstens torg där ni brukar fika och handla fisk”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

[...] Även om expropriering inte är rätt metod pekar utspelet dock på ett pedagogiskt problem med dagens förtätningspolitik, vilket bland annat påtalats av Viktor Barth-Kron (DN 17/5) som kallar sitt inlägg för ”En drastisk bluff – med ett visst mått av substans”.. [...]

Indoktrineringen ang expropriering av ditt hem har startat (Webbsida), 09:03, 20 maj 2014. Anmäl

Jag bor i stadsdelen gärdet, har gjort så i 12 år. Jag har aldrig förstått varför man inte bygger på Gärdet. Go go I say :) Spara en hyfsat stor bit som stadspark och bygg ordentlig tät blandstad på resten.

Anders Gardebring, 11:45, 19 maj 2014. Anmäl

När man försöker planera utbyggnader i Bromma bråkas det för mycket för att politikerna ska orka genomföra det; se den s.k. Lillsjöparken, där aktionsgruppen "Rädda Lilljöparken" till slut fick alla (tror jag) fullmäktigepartier lovade att inte stödja något bostadsbyggande där. Det blev ett seniorboende, i den s.k. parkens yttersta utkant. 20 lägenheter, kanske, mot den ursprungliga planens kanske hundra.

Parallell, 20:26, 17 maj 2014. Anmäl

Vad har hänt? Plötsligt har Viktor Barth-Kron har börjat se nyanser i frågan om söderorternas planerade tätning. Bara för någon vecka sedan efter Ny grön vågs möte på ABF, skrev han en krönika som i insinuationer, härskarteknik och mörkande av namnen på forskarna i panelen och moderatorns låg helt i linje med inläggen på mindre rumsrena spalter än DNs. Helt kan han inrte släppa sin roll som maktens herold (Byggbolagens, Handelskammarens (lobbbyorg. för näringslivet) och Stadshusalliansens och inte heller släpper han sin mission att förlöjliga och svartmåla all som inte följer nyliberala spår som vänster. Både Barth-Kron och Erik Helmersson tar varje tillfälle i akt för att säga "Förresten anser jag att Karthago bör rivas" Nej visst , fel av mig, det var en tidig meningsfrände till dessa herrar som på samma sätt upprepade sin mantra. Deras rivningsobjet heter allt som luktar "vänster" De biter inte den hand som matar dem. Byggbolagen och mäklarna är Dagebs nyheters och många andra tidningar största annonsör, vilka förutan krisen skulle bli oöverstiglig. Därför behöver de visa sin solidaritet med branschen för att behålla inkomsterna.

Tuomo Haapala, 13:34, 17 maj 2014. Anmäl

Dags att låta allmännyttan gå före

Lördagskolumn i DN Stockholm.

I den numera ständigt turnerande debattcirkusen om bostadspolitiken står frågan ”hur ska vi få fart på byggandet?” allt som oftast i centrum. Det borgerliga svaret brukar vara regelförenklingar. Det måste bli enklare och billigare att bygga, då kommer fler att vilja bygga mer. Från Socialdemokraterna håller man med om detta men lägger till vissa subventioner, senast gällde det utlåning av kapital via SBAB.

Det finns ingen anledning att tvivla på politikernas goda vilja. Däremot på potentialen i deras lösningar.

Den landstingsrapport som DN Stockholm berättade om i förra veckan ställer en del invanda föreställningar på huvudet. Slutsatserna i korthet:

Det byggs för lite eftersom efterfrågan på det som byggs inte är särskilt stor. Målgruppen för nyproduktion är inte de som utgör befolkningsökningen – unga stockholmare som omsider vill flytta hemifrån och nyinflyttade från utlandet och andra delar av Sverige – utan folk som redan är etablerade på Stockholms bostadsmarknad. Det är nämligen det byggandet som lönar sig, åtminstone om man utför det i begränsad utsträckning. Eftersom byggbolag är affärsdrivande verksamheter med aktieägare är det naturligt att de bygger det som betalar sig i bokslutet, konstigt vore annars.

Detta låter möjligen som självklarheter, men det är sällan det sägs så rakt ut som i landstingets rapport.

Så vad kan man göra – dunka huvudet i väggen? Lägga sig ned och dö?

Det vore onödigt drastiskt. I den kommunala arsenalen finns nämligen en murbräcka mot problematiken, som det dock talas förvånansvärt lite om.

Det handlar förstås om de allmännyttiga bostadsbolagen. Mycket talar för att det enda framkomliga sättet att verkligen ”få fart på byggandet” i regionen helt enkelt är att allmännyttan i långt högre grad än i dag får i uppdrag att gå före. Sätta spaden i marken. Bygga hus, som folk har råd att bo i.

Men, tänker någon – då blir det väl realsocialistisk dystopi av alltihop, med gråa åttavåningslimpor där ingen vill bo? Det kan det förstås bli, men det skulle förvåna givet hur idealen har förändrats de senaste 50 åren.

Att det skulle bli överväldigande dyrt kan man också diskutera. Försäljning av en bit kommunal mark till en byggherre är förvisso en vinstaffär, på kort sikt. Du kan dock bara sälja mark en gång.

Att i stället bygga en hyresfastighet på samma mark både kostar och innebär en alternativkostnad, men är å andra sidan en investering med goda framtidsutsikter.

Dels ger hyror intäkter. Men viktigare: om Stockholms tillväxt fortsätter, vilket den om vi får ordning på just bostadsfrågan ser ut att ha stora möjligheter till, så kommer fastigheter knappast att sjunka i värde. Tvärtom talar mycket för att även områden som i dag betraktas som mindre attraktiva kommer att stiga i värde när infrastruktur och stadsplaner utvecklas. Om det mentala Stockholm går från Södertälje via Västerås till Uppsala så ligger Husby och Rågsved i city, så att säga.

De kommunala fastigheter som byggs i dag kan i ett senare skede, om man vill och/eller behöver, säljas. Antingen till hyresgästerna själva eller till någon annan. Själva bostäderna finns kvar och kapitalet som realiseras kan då investeras i mer nyproduktion, och så om igen, i en både lönsam och tillväxtfrämjande cykel. Den möjligheten borde lugna även de mest nervösa moderata magar.

Möjliga positiva bieffekter saknas inte heller. Man kan exempelvis närma sig att leva upp till grundlagen, där det stadgas att det särskilt ska ”åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Det blir rimligen lättare att uppfylla översiktsplanens goda intentioner om en tät, levande ”promenadstad” om man kan agera proaktivt i stället för att sitta och vänta på att någon förhoppningsvis ska vilja bygga ungefär som staden tänkt. Ett utbud av hyresrätter som bättre matchar efterfrågan borde också kunna driva de privata aktörerna – som förstås gärna får vara med och tävla – att trimma sina egna processer för att hålla nere kostnaderna.

Överoptimistiskt? Kanske. Stockholmshistorien känner å andra sidan få stora framtidsinvesteringar som ångrats i efterhand. Om en satsning på en motorväg för 28 miljarder kronor kan beräknas som långsiktigt samhällsnyttig – vad är då bostadsbyggande för samma summa?

Och vad är egentligen alternativet?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

@goran.lundquist@canarkitekter.se Att bygga högt kostar mer vilket gör vinsten för byggbolagen lägre. Det man måste komma ihåg är att det är många (byggbolag, kommuner, BRF-ägare, bostadsbolag etc) som tjänar på bostadsbristen och inte har något intresse av att den minskar.

Janne, 18:38, 11 maj 2014. Anmäl

Frågan är snarare om det överhuvudtaget är framtidsinriktat att låta stor-Stockholm expandera mer... Ärv det sant att detta skulle vara energibesparande och uthålligt? Jag befarar att det snarare är en masspsykos. Vi har nu oerhörd boyta/capita i Sverige jämfört med Europa etc etc.

Dr Brown, 22:23, 10 maj 2014. Anmäl

Alternativet är högre exploatering. I stan bor man inte på "marken".

goran.lundquist@canarkitekter.se, 10:19, 10 maj 2014. Anmäl

Från bristfällig dialog till politisk gruppkram

Stockholms kommunfullmäktige sammanträdde i Stadshuset på måndagskvällen. Som brukligt här under valåret tenderade debatterna snabbt att gå från ämnet till partiernas respektive favoritfrågor inför valet, men en del blev ändå beslutat. Bland annat klubbade fullmäktige dokumentet ”Vision Hässelby/Vällingby 2030”, man antog nya riktlinjer för det ekonomiska biståndet och beslutade att utöka stadens vigselmöjligheter för att möta den stora efterfrågan. Man tog också inriktningsbeslut om sammanlagt 900 nya lägenheter i Älvsjö.
Här är mötet i korthet.

16.15
Stellan Hamrin (V) brukar alltid hitta tillfällen att kritisera Förbifart Stockholm. I dag slår han möjligen personligt rekord med ett inlägg i frågan efter knappt en kvart (själva ärendet gäller dubbdäcksavgifter).

16.48
Skoldiskussion. Vänsterpartiet vill se ”professionell läxhjälp ledd av lärare”. Det kan säkert vara bra, men låter samtidigt misstänkt likt det sedan tidigare prövade konceptet ”lektion”.

17.09
Sten Nordin (M), som verkar ha vaknat med självförtroendet på topp, erbjuder sig att ta över styret av (rödgröna) Göteborg, ”på entreprenad”. Möjligen skämtsamt.

17.14
Åke Askensten (MP) vill använda de miljarder som regeringen anslagit till projektet Österleden på annat håll – exempelvis till att förbättra ventilationen i skolorna. Sten Nordin, som gillar Österleden, håller inte med.

18.08
Debatt om ”Vision Hässelby/Vällingby 2030” inleds med att ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (M) håller brandtal mot höjd krogmoms och högre arbetsgivaravgifter för unga. Den rikspolitiska oppositionen är inte på plats för att försvara sig.

18.32
Hässelby/Vällingby är en mycket central del av Stockholm, säger Daniel Helldén (MP). Er utsände, som är uppvuxen i Hässelby, ger påståendet rött ljus i faktakollen.

18.46.
Stellan Hamrin (V) har en lösning för Hässelby/Vällingbys framtid. Inte helt oväntat innebär den att stoppa Förbifart Stockholm.

19.00
Fungerar dialogen med ytterstadens boende bra eller dåligt? Dålig stämning utbryter. Det är ingen vågad gissning att boendedialogen åtminstone fungerar bättre än hur fullmäktigedialogen om boendedialogen fungerar.

19.21
Stellan Hamrin (V) är besviken över att ingen ”vågar diskutera” hans nya siffror om Förbifartens miljöpåverkan. Så han drar siffrorna en gång till. Till slut ställer Ulla Hamilton (M) upp och tar en kort replik.

20.01
Hård debatt om försörjningsstödets utformning. Oppositionen vill bland annat att SL-kort ska ingå i normen, men får inget gehör för den saken.

20.54
Det ska bli lättare att gifta sig i Stockholm. Alla är överens och stämningen är god, men V och MP är lite missnöjda med att det ska kosta 500 kronor för den som inte bor i Stockholm.

21.13
I total enighet beslutas att staden ska ge en gåva på 50 miljoner kronor till Stockholm Water Foundation och Världsvattenveckan.

21.22
Inriktningsbeslut om nya bostäder i Älvsjö, där Familjebostäder ska samverka med JM och bygga omkring 450 lägenheter var. Alla är för, även om S skickar med ett oroat påpekande om att en bit natur riskerar att hamna i skugga. En kväll som började och fortsatte med bråk slutar därmed med vad som närmast kan liknas vid en politisk gruppkram.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hypercentral bussterminal är ingen mänsklig rättighet

Lördagskolumn i DN Stockholm.

Det är begripligt att Nacka och Värmdö slåss med näbbar, klor och tillgängliga tillhyggen för att garantera sig en stor bussterminal vid framtidens Slussen. Just nu hänger ju den saken i luften, eftersom Stockholms stad medelst ett icke oansenligt mått av klantighet fått sin beslutade detaljplan för ny bussterminal upphävd.

Från Stockholm kommer också tydliga signaler om att man vill se över hela situationen – sedan Nya Slussen planerades har det beslutats om tunnelbana till Nacka, vilket rimligen minskar behovet av en bussterminal med dagens kapacitet. Rimligen, alltså.

Man kan se att redan dagens Slussenterminal, med sitt hypercentrala läge och enorma flöde av bussar, är något av en geografisk absurditet. Det normala i alla andra väderstreck är att omstigning till spårtrafik sker betydligt längre ut än så. Jämförbart vore snarast om Söderortsbussarna i huvudsak gick till Medborgarplatsen i stället för till Gullmarsplan, om bussar från väst och Mälaröarna fortsatte till Tegelbacken i stället för Brommaplan eller Alvik och att nordostsektorns busspendlare klev av vid Stureplan i stället för vid Danderyds sjukhus, Ropsten och KTH.

Den som använder Slussen i dag vet också att det inte fungerar särskilt lysande. Som DN berättade i förra veckan finns stora trängselproblem i rusningstid, när alla bussar ska in på samma plats samtidigt.

Nacka borde haft tunnelbana för länge sedan, men bättre nu sent än aldrig. Det talar också starkt för att den riktigt stora terminalen för trafik mot yttre Nacka och Värmdö snarare borde ligga i Sickla än på näset mellan Söder och Gamla stan.

Det är troligt att Nacka kommun har rätt när de skriver att tunnelbanan skulle få kapacitetsproblem om alla bussar från Nacka och Värmdö hade omstigning vid Sickla. Nu behöver man dock inte vara riktigt så kategorisk. Något slags bussterminal bör förstås finnas även vid framtidens Slussen, men kanske snarare dimensionerad som andra centrala bussknutpunkter och anpassad mer för lokala bussar än långväga direktpendling. Hur en befintlig eller förbättrad Saltsjöbana kan användas i sammanhanget är värt att titta mer på.

Här bör två av de tre upprörda invändningar som Nacka formulerat i ett brev till Stockholm kunna hanteras hyfsat tillfredsställande. Den tredje invändningen – att boende i Boo och på Värmdö skulle få försämrade restider om de mister direktbussarna till Slussen – kan gott få ett barskare svar:

Att bo i en växande storstad är att ta och ge. Alla kan inte ha en direktbuss överallt. För den stora majoriteten Nackabor blir den nya trafiksituationen ett stort lyft, medan Värmdö får en situation som motsvarar den för jämförbara delar av regionen.

Jag har skrivit det förr: Ingen del av Stockholm kommer att gå opåverkad av de förändringar som måste till om staden ska kunna växa utan att korka igen. Det gäller även, om någon nu trodde annat, välmående villaidyller vid Skurusundet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Olof Ekman slirar med retoriken. Nya Slussens bro kommer inte vara en "bilbro", utan vara för alla trafikslag, även bussar, samt fotgängare och cyklister. Den kommer ha 4 norrgående filer, och 4 södergående.

Åke, 06:32, 12 maj 2014. Anmäl

När Stockholm växer så måste man få fler att byta bilen mot kollektivtrafik. Annars får vi inte plats. Alltså måste kollektivtrafiken göras mer attraktiv, med fler direktlinjer in till stadskärnan - inte färre, och med attraktiva och effektiva bytespunkter. Ett av de största felen med 'Nya Slussen' är den ensidiga satsningen på bilism. En ny 6-filig bilbro, samtidigt som bussresenärerna ömsom förpassas ner i en avgasgrotta, ömsom glöms helt. En helt omodern plan redan innan den börjat byggas.

Olof Ekman, 01:16, 12 maj 2014. Anmäl

När Stockholm växer måste man få fler att byta bilen mot kollektivtrafik. Biltrafiken är helt enkelt för ineffektiv och platskrävande. Att då utmåla de få som faktiskt gör det rätta och tar bussen, som bortskämda gnällspikar som gott kan få lida lite mer är helt galet. Ett av de största felen med 'Nya Slussen' är just den ensidiga satsningen på privatbilism. Man bygger en 6-filig bro för bilåkarna, samtidigt som bussresenärerna ömsom skall förpassas ner i en avgasgrotta, ömsom glöms helt. En plan som förefaller helt omodern och ur fas med tiden redan innan den genomförts. Är det något man borde göra är det väl att utöka antalet direktbussar in till stadskärnan samtidigt som man minskar platsen för privatbilar.

Olof Ekman, 01:08, 12 maj 2014. Anmäl

Bor i Orminge och pendlar med kollektivtrafik till jobbet och behöver verkligen inte åka till Slussen fall det finns tunnelbana att byta till i Nacka, men eftersom trafikstart är planerat till 2025 så måste det finnas någon slags bussterminal vid Slussen eller i anslutning till tunnelbana där Nacka/Värmdöbor kan byta; eller hur? Alla andra bussterminaler du nämner ligger ju redan i anslutning till T-bana, och Tyresöbussarna gick till Medis innan Gullmarsplans bussterminal byggdes. Sen låt det så trist med slutklämmen "välmående villaidyller i Skurusundet", som det bara bor gnällspikar i jättevillor här ute i Nacka/Värmdö, jag vill mest att det ska vara enkelt och snabbt att resa till och från jobbet utan köerna pga av proppen Skurubron och gärna slippa trängas bland döa duvor och skräp vid Slussen.

Anonym, 14:22, 8 maj 2014. Anmäl

Ursäkta språket, men vilket kvalificerat skitsnack av någon som uppenbart inte ens brytt sig om att ta reda på någon bakgrund om det han skriver om! För det första ligger Värmdö långt efter andra förorter när det gäller restid i förhållande till avstånd, redan nu. Det som kallas för direktbuss är egentligen något som funnits ända sen man byggde motorvägen till Mölnvik och innebär att de som bor längre ut inte behöver åka in till Gustavsberg - en förlängning av restiden med ca 15 minuter. Det har inget att göra med att man kommer hela vägen in till Slussen. Dessutom är SL:s zoner ingenstans i närheten av så tätt placerade som ut till Värmdö. Man får betala för sina direktbussar! Framför allt har det att göra med vad man planerar för och betalar för när man flyttar någonstans. På Värmdö har man ändå räknat med att rimligen kunna pendla in till Stockholm och det finns då också en politisk skylldighet att se till att det fortsatt är möjligt. Med resonemanget i artikeln skulle man lika gärna säga "lägg ned pendeltåget till Märsta och dra om det till Hemmesta"! Det är väl mer lyxigt att komma in i centrala Stockholm än Slussen, dessutom skulle det serva många fler pendlare. Ut till Arlanda kommer man ju ändå, och pendeltåget kan man ersätta med bussar. Det är precis lika rimligt!

Michael Axelsson, 15:34, 4 maj 2014. Anmäl

Att ett fåtal förortsbussar fortsätter till Stureplan är ganska långt från att Stureplan skulle bli en terminal för samtliga bussar från nordost, så verklighets knackningar är ganska beskedliga.

Peter Neal, 12:02, 4 maj 2014. Anmäl

I din krönika skriver du: “Jämförbart vore snarast om ... nordostsektorns busspendlare klev av vid Stureplan..”, som om det vore en absurditet. Du kanske inte har noterat det, men sedan ett antal år har bl.a. varannan buss på linje 624 och 628 från Åkersberga Humlegårdsgatan - runt hörnet från Stureplan! – som angöringspunkt. Dessutom ett antal bussar från andra nordostdestinationer. Skälet är att röda linjen mellan Tekniska Högskolan och Östermalmstorg inte klarar trafikbelastningen i rusningstid. Verkligheten sparkar!

Lennart Elg, 10:48, 3 maj 2014. Anmäl

Bakåt tillsammans, kamrat!

Från sidlinjen / Första maj 2014

För den som mycket konkret vill uppleva varför den svenska vänstern varit splittrad i snart 100 år, varför den lär fortsätta att vara det och varför en regeringssamverkan fortfarande ses med skepsis från bägge håll är ett besök på första maj att rekommendera.

Man kan exempelvis börja på Vänsterpartiets samling på Medborgarplatsen. V-tåget är större än Socialdemokraternas, vilket kan tyckas märkligt men har en delförklaring i att V inte är ensamma. Här återfinns alla möjliga rörelser, inklusive trotskister och folk från svenska och utländska kommunistpartier. Framträdande i det brokiga havet av banderoller är bilder revolutionära världsmän: Che Guevara, Hugo Chávez, Abdullah Öcalan, Karl Marx. Lenin. Retoriken handlar om kamp.

Den som fortsätter norrut till Socialdemokraternas samling i Humlegården möter en mer kammad historia. I det välorganiserade tåget, lett av en prydlig blåsorkester, skymtar man de påkallade partifraserna bredvid modesta gräsrotskrav som ”Bibliotekarier i skolbiblioteken”, ”SJ gamle vän, bli statligt igen!” och ”Budget i balans”.

Okej, bilden är något överdriven, men så här ser klyftan ut. Revolution mot reformism, radikalism mot progressivitet.

Eller vad man nu ska kalla Socialdemokraterna av 2014. Progression betyder framåtskridande, men i den segervissa S-samlingen handlade det mesta om att gå tillbaka. Borgarnas felsteg ska rättas till. ”Privatiseringarnas tid är slut”, proklamerade Stefan Löfven i dagens nyckelfras. Åter till ordningen.

Ett parti med S historia bär ofrånkomligen på en mängd nostalgi, men man kan nu dra slutsatsen att nostalgin inte längre är förbehållen partihelgon som Erlander, Palme och Per Albin.

Det här är våren då kanoniseringen av Ingvar Carlsson börjat förberedas på allvar, med de unisona hyllningarna till hans senaste memoarbok. Det är också våren då S-ledningen börjat använda ”Göran Persson” som symbol för en svunnen, bättre era. Regeringen har förstört det den ärvde från Göran Persson, heter det med allt jämnare mellanrum. Vem hade trott det 2007?

Den långa ökenvandringen i jakt på modernitet – något att möta ”nya Moderaterna” med; en svensk New Labour-historia – tycks ha landat i slutsatsen att man kallar sig ”framtidspartiet” och att framtiden blir bäst om man gör ungefär som förr.

90- och 00-talen får ny glans när de speglas i historiens ljus.

Det behöver inte vara fel, vissa konflikter är eviga. Att döma av gensvaret på Stefan Löfvens eftermiddagstal funkar det också utmärkt i entusiasmerande syfte – åtminstone mot den närvarande partibasen.

Vad Göran Persson själv gjorde? Han stod i Gnesta, förklarade nyliberalismens död och talade om att återinföra värnplikt. På en fråga från Aftonbladet var han tveksam till om Vänsterpartiet borde sitta i en svensk regering.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0