Rapport från Stadshuset: Råttinvasion, folkpartihån och 35 öre mer i skatt

kf

Stockholms kommunfullmäktige höll extrainsatt sammanträde på torsdagskvällen. Huvudärende på agendan var att besluta om kommunalskatten för 2015, men i vanlig ordning lyckades de hugade debattörerna få in en del annat också. Här är mötet minut för minut.

16.07
Interpellationsdebatt. Första interpellationen kommer från nya moderatledaren Anna König Jerlmyr, som är kritisk till idén om höjd skatt. Nya Moderaterna är ofta kritiska till idén om högre skatt. Tidigare, när de hette Moderaterna, var de även kritiska till idén om skatt.

16.21
Sebastian Wiklund (V) har upptäckt det klassiska retoriska greppet ”anekdotisk bevisning”. Enligt Wiklunds framställan bör skatten höjas eftersom en vän till Wiklund – som faktiskt har barn! – sagt att ”Sebastian, ni måste satsa mer på skolan”.

16.28
Madeleine Sjöstedt (FP) interpellerar om Slussen. Den nya majoritetens hantering står möjligen i strid med grundlagens portalparagraf om att all offentlig makt ska utgå från folket – eller något i den stilen. Och vad gäller egentligen?

16.31
Karin Wanngård (S) uppfinner substantivet ”kostnadsskening”. En sådan har skett i fallet Slussen och måste utredas.

16.35
Martin Westmont (SD) kräver folkomröstning om Slussen. Ingen bryr sig om att ta replik.

16.42
Jan Valeskog (S) försöker tappert påpeka att den nya majoriteten inte alls skapat oreda kring Slussen och att allt är glasklart. Den nya detaljplanen gäller. Valeskog får dock ingen hjälp av Åke Askensten (MP), som glatt tar till orda och i stället förespråkar ”Slussen Plan B”.

16.53
Det finns inget svar på interpellationen om vad som händer om Bromma flygplats avvecklas. Vilket möjligen är talande.

17.18
Erik Slottner (KD) kritiserar de rödgrönas minskade städanslag och viftar med en DN-artikel om att råttorna i Stockholm är fler än någonsin. Daniel Helldén (MP) invänder att råttorna uppenbart dykt upp under alliansens styre. Helldén vågar dock inte lova att få bort råttorna under kommande budgetår.

17.43
Alliansen bombar på med frågor om varför de rödgröna vill återkommunalisera kvalitativa äldreboenden. Borgarrådet Clara Lindblom (V) härsknar till, men säger att hon lovat sina pressekreterare att vara lugn.

18.04
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) öppnar beslutsmötet och förklarar varför man måste höja skatten. I anförandet finns tydliga paralleller till Fredrik Reinfeldts beryktade (och av S kritiserade) ”öppna era hjärtan”-tal: Situationen i omvärlden sätter press även på stadens verksamheter.

18.20
Lotta Edholm (FP), som redan ryckt åt sig en svårintaglig ledning som oppositionens argaste politiker, håller en rasande appell om de rödgrönas slöseri och vanstyre.

18.33
”Vi har haft åtta år av moderat styre med några partier till.”
Daniel Helldén (MP) gör sig populär i Folkpartiet. Och i några partier till.

18.47
William Hahne (SD) håller domedagsanförande om ett Sverige där barn, gamla och alla andra svälter på gatorna (typ), vilket (bland annat) beror på tiggeriet. Skattehöjningen utgör sålunda ytterligare ett bestialiskt påhopp på svenska folket. SD:s ledamöter applåderar vilt. Ingen tar replik och debatten fortsätter som vanligt.

19.07
Yvonne Fernell-Ingelström (M) ryter ifrån mot den rödgröna retoriken: ”Ska vi tala om att något håller på att gå sönder, då ska vi tala om Bromma flygplats.”
Det är alltså ”tomgång” som ska in på vågrätt fyra.

19.40
Jonas Nilsson (M), som uppenbarligen är en långsint man, påminner sig om att Åsa Romson (MP) under sin tid som Stockholmspolitiker kostade 4 miljoner kronor över fem år på grund av ett överklagat garage. Det är dock inte mycket, fortsätter han, jämfört med i dag – då Åsa Romson kostar 4 miljoner kronor om dagen på grund av stoppet för Förbifart Stockholm. Åsa Romson är inte på plats för att försvara sig.

19.55
Votering. Det rödgrönrosa skatteförslaget – en höjning med 35 öre – vinner med liten marginal, sedan SD:s ledamöter i slutvoteringen röstat på alliansens förslag om oförändrad skatt. Nu gjorde det varken från eller till för utfallet, men den som letar omen inför riksdagens budgetomröstning kan ju kika hitåt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Bravo. Skoj att när du silar fram tomgångssnacket bland de uppgivet borgerliga. Personligen tycker jag dock M. Sjöstedt är festligast. Tänka sig, hon har varit kulturborgaråd och återfinns gestaltad på youtube, den dramatiska asylen. Och jag som inte trodde hon kunde bli roligare än hon s.a.s. är.

Anonym, 15:40, 28 november 2014. Anmäl

Förbifarten: Som att titta på en långsam tågkrasch

ffsny

Det var onekligen intressant att lyssna på Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson Karin Svensson-Smith i SVT:s Agenda i söndags.

Debatten mot moderaten Lars Hjälmered var kort, men inte mindre än tre gånger hann Svensson-Smith slå fast att regeringssamverkan mellan S och MP ”bygger på” eller ”vilar på” den så kallade uppgörelsen om att frysa arbetet med Förbifart Stockholm fram till den 1 maj 2015, för att ge utrymme för att omförhandla finansieringen. En frysning som MP alltjämt hoppas ska bli permanent – det är ju hela poängen.

Intressant, eftersom det den här spalten veterligen var första gången som MP åtminstone indirekt klargjorde att man är berett att lämna regeringen på frågan.

Detta alltså medan majoriteten i både riksdagen och i Stockholms läns landsting jagar på för att pressa regeringen att återuppta bygget omgående.

Det hela blir bara märkligare för varje dag som går. För det är ju så, vilket de inblandade partierna åtminstone offentligt verkar ha mycket svårt att begripa, att det konstigaste i sammanhanget inte är att den nya regeringen har pausat bygget.

Visst, det kostar pengar, men det vore inte första gången något sådant hänt i samband med ett regeringsskifte.

Om regeringen meddelat att man tillsatt en ny utredning för att se över projektet givet den senaste forskningen, läget i finanserna och andra investeringsbehov – eller något i den stilen – så hade det förstås inte varit politiskt smärtfritt. Oppositionen hade tjutit om kostnaden under utredningstiden och S hade (på goda grunder) anklagats för att ha spelat falskt inför valet, men sådant har också hänt förr och att på förhand oförberedda regeringssamarbeten ibland leder till oväntade turer är knappast en nyhet i vårt parlamentariska system.

Sådant kan hända. Ibland, som i fallet med trängselskattecirkusen 2002, visar det sig i efterhand att de flesta trots allt är glada över hur det slutade.

Det konstiga, för att inte säga parodiska, är att S och MP nu i stället inte kommit överens om någonting alls, utan bara skjutit upp en alltmer trolig regeringskris.

Det går knappt en dag utan att någon ledande S-företrädare står i tv och slår fast att Förbifarten visst kommer att byggas, med en eller annan finansiering och senast den 1 maj 2015. Någon annanstans står samtidigt en MP-topp och pläderar för att vägen inte alls ska byggas.

För varje dag stiger därför det politiska priset för de två regeringspartierna.

Om Socialdemokraterna hade chansen att rycka plåstret med ett snabbt löftesbrott i den allmänna villervallan efter valet så är den förlorad. Nu handlar det om den installerade statsministerns ord.

Miljöpartiet tycks samtidigt ha investerat oerhört mycket av sitt förhandlingskapital i icke-lösningarna om Förbifarten och Bromma flygplats. De nästan måste vinna åtminstone en av dem, i närtid. Det är i sig självt mycket lättare att stoppa en obyggd väg än att stänga en befintlig flygplats, men med majoritetsförhållandena i riksdagen och landstinget är det fortfarande svårt att se hur det ska kunna sluta som MP vill.

Alternativet är dock inte särskilt trevligt. Om vägen nu ändå byggs blir ju det bestående minnet av MP:s insatser en extranota på uppåt en miljard kronor, för vilken man fick lite synnerligen kortsiktig prestige och en hel drös mindre smickrande piruetter i media.

En och annan miljöpartist måste i så fall fråga sig vad partiet kunde ha fått för samma summa förhandlingskapital och man spenderat det annorlunda.

Så är alltså läget, med lite drygt fem månader kvar till den 1 maj 2015.

I den på förhand kanske enklaste frågan att förhålla sig till – ja eller nej till att bygga en väg? – har man lyckats hitta en lösning som dag för dag undergräver ”samarbetsregeringens” trovärdighet, och som bara kan sluta med att åtminstone ett av de två regeringspartierna görs till allmänt åtlöje.

Det är faktiskt helt obegripligt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Har inte egentligen upptäckt eller tänkt på denne Viktor Barth-Kron förrän nu, men fasen de här texterna är ju skarpa och lite småkul. Sen att de vidhängs en knippe kommentarer med mindre fräscha käpphästar är ju bara hoppa. Lyfter man blicken är detta även en ganska bra bild av skillnaden mellan gamla (seriösa) och "nya" (gaphals) medier. Gammelmedia måste flytta fram såna här skribenter mer, den är nog sista chansen i det kriget.

Anonym, 08:58, 5 december 2014. Anmäl

Förbifarten är vansinnig från börja till slut. Den absolut viktigaste trafikinvesteringen för biltrafiken i STHLM är Österleden som kommer avlasta city och Gamla Stan nåt oerhört. Förbifarten är så överdrivet galen - skule den tvunget byggas så borde det andra kortare alternativet närmare Solna ha valts vilket hade kunnat hjälpa till att avlasta Solna som i dag är en enda stor trafikkarusell med lite utspridda invånare.

pabd, 11:54, 1 december 2014. Anmäl

Håller med om att hanteringen är märklig, man undrar verkligen om det finns någon plan bakom det hela. När det gäller sakfrågan är det dock värt allt att försöka stoppa detta av tiden förbisprungna projekt. Tycker ni på DN varit dåliga på att spegla projektet i sin helhet. Folk sitter i bilköer och tänker : Bara vi hade Förbifarten! Det de inte vet är att finansieringen bygger på 60-70 % ökad trafik över trängselskattesnittet, dvs in och ut ur innerstan. Mindre köer???? Dessutom blir den klar om 10, kanske 15 år. Så lång tid av köande återstår när man sitter där i sin bil och drömmer. Många av dagen bilister är då pensionärer. Vilket leder in på representativitet och rättvisa. Dagens barn får inte rösta, men om den 60-70 % ökningen uteblir (vilket är troligt), får de plocka upp notan för en väg de inte kunnat besluta om. När skall DN spegla några av dessa omständigheter på nyhetsplats?

Elisabeth, 10:27, 29 november 2014. Anmäl

Vi får vänta till söndag för då öppnas vägbygget norra länken. När miljövännerna i stan sedan inser att förbifart stockholm är rätta melodin att freda innerstan från bilismen i framtiden slår dom hellre vakt om klöverslussen och dessa framtida utformande för cyklister och kollektivtrafik. Egentligen helt logiskt om man betänker miljöpartiets månande om landsbyggds/glesbyggdsbilismen. Det ekonomiska styrmedlet är redan på plats och ökade trängselavgifter i städer utjämnar på sätt orättvisorna mellan stad och landsbyggd.

miljövännernas lösning är nära, 15:56, 28 november 2014. Anmäl

Bromma flygplats kunde ha lagts ned om man byggt ut Tullinge till Stockholms andraflygplats. Tullinge hade till skillnad från Bromma haft potential att expandera, samt kunde enkelt ha förbundit med tåg till Arlanda. Nu valde tyvärr Göran Persson istället att bygga bostäder på Tullinge och att satsa på Skavsta flygplats som ligger alldeles för långt bort.

Marre, 09:12, 28 november 2014. Anmäl

Tittar man på frågan om Bromma flygplats så fanns det nog tidigare en chans att lägga ned flygplatsen. Men med tanke på att Stockholms Handelskammare dragit igång en storkampanj tillsammans med Swedavia där det skjuts in miljonbelopp för att rädda flygplatsen. Man riktar in sej på riksdagspolitiker och kommunalpolitiker för att skapa opinion mot en nedläggning. Liknande insändare publiceras överallt men med skillnaden att olika politiker skrivit under tom från orter som inte ens trafikeras från Bromma flygplats. Lobbying arbete på hög nivå och inte så mycket spontan folkstorm som det beskrivs i media.

Henrik, 09:01, 25 november 2014. Anmäl

En strategisk vision i världsklass

Kolumn i DN Sthlm 24/11.

Enligt hittills gällande kommunala styrdokument ska Stockholm vara en stad ”i världsklass”. Målsättningen spikades i samband med att ”Vision 2030” antogs år 2007 och alla anställda i staden har fått lära sig vikten av att leva och verka efter detta. ”Världsklass” kan mycket väl vara det mest använda ordet när borgerliga borgarråd uttalat sig genom åren, i alla fall strax efter ”och”, ”att” och ”svartmålning”.

Men inte längre. När det nya Stadshusstyret nu ska uppdatera visionsdokumenten så får det högeranstrukna ”världsklass” stryka på foten.

Inte en dag för tidigt, kan vän av språklig rimlighet tycka – världsklass-lingot har sedan länge lagt sig som en tjock hinna över så gott som all form av kommunal kommunikation. Vilket fått den oavsiktligt komiska effekten att minsta skrivelse haft drag av storhetsvansinne:

Anläggandet av en ny trottoarkant på Halmhattsvägen i Årstadal är ett viktigt steg i förverkligandet av stadens vision att Stockholm ska vara en promenadstad i världsklass.

Att lille Nisse i Hökarängen höjt sig från C till B i matematik visar att stadens arbete för att en utbildning i världsklass lyckas.

Halmhattsvägen och Nisse heter egentligen något annat, men ni förstår.

Det är för tillfället oklart vad som ska ersätta målet om att vara en stad i världsklass. Frågan diskuteras i den nya rödgrönrosa majoriteten, säger finansborgarrådet Wanngård (S) till tidningen Stockholmdirekt.

Man får hoppas att de för en gångs skull kommer fram till något utan att ta hjälp av en statlig förhandlingsman. Stockholm måste både regeras och kommuniceras.

Ett förslag från den här spalten är att man gör det enkelt för sig och slår fast att stadens vision är att Stockholm ska vara bättre i framtiden än vad som är fallet i dag. Se där en målsättning som kan överleva vilket regimskifte som helst och som utan vidare förtydliganden bör kunna omfatta samtliga reformer som genomförs.

Sedan berättar man helt enkelt om alla de åtgärder som vidtas för att så ska ske. På svenska. Utan ord som inte tillför något i sak.

Det vore förstås en mycket dramatisk riktningsförändring som skulle skaka det politisk-kommunikativa komplexet i grunden – arbetstillfällen i konsultindustrin skulle försvinna, broschyrtryckerier gå på knäna – men visst vore det en bra kommunikationsstrategi.

I världsklass, rentav.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Uppfrästa kontor räddar inte City

Kolumn i DN Sthlm 22/11.

Det händer mycket i Citykvarteren för tillfället.

I veckan kunde DN berätta om de storslagna planerna för Gallerians del mot Regeringsgatan: Hela fastigheten jämnas med marken och byggs upp i ny, större, fräsigare och på alla sätt bättre form. Om man ska tro de ansvariga.

Någon halvkilometer västerut, kring Centralen, planeras samtidigt för omfattande tillbyggnader. Sammanlagt uppåt 80 000 kvadratmeter kommersiella lokaler, enligt Fastighetsvärlden.

Fler nyheter av det här slaget är att vänta och man kan notera några saker här.

Först att de (företrädesvis folkpartister) som oroat sig för att senare tids lite högre byggprojekt i området ska utlösa en kedjeeffekt på Stockholms skyline ser ut att få sina farhågor besannade.

”Allt fler fastighetsägare ser möjligheten att bygga på sina fastigheter i området runt Centralstationen efter att Waterfront Office höjde byggnivån”, skriver Fastighetsvärlden.

Man kan också lägga till projektet Orgelpipan, alltså det nya stationshuset vid Vasagatan som kommer att bli 13 våningar högt. Den som vill hävda nolltolerans mot höghus lär ha många ronder att gå de kommande åren.

Någon större folkrörelse emot planerna är ändå inte att vänta, och det är väl heller inget att sörja. Få älskar området av i dag och än färre känner varmt för oljekrisens ledsna fasader. En stad är inte statisk och måste kunna förändras i takt med behoven. Och så vidare.

Ändå kan det finnas skäl att slänga in en liten brasklapp i alla projekteringspärmar.

”Vi kommer att förvandla centrala lägen som kan anses vara baksidor till framsidor och de blir en naturlig del av stadskärnan”, säger Jernhusens Ann Wiberg till Fastighetsvärlden angående de planerade fastigheterna runt Centralen.

En god ambition, förstås. Men huvudproblemet för stadsmiljön i City, både kring Vasagatan och runt Gallerian, är inte att husen är fula, för låga eller för få. Det är att utbudet är för ensidigt. Ett helt kontorsdominerat område avfolkas på kvällen oavsett om kontoren är 100 stycken eller 100 000.

Vad gäller den rent estetiska frågan är det givetvis så att ett vackert hus är trevligare än ett fult, vem som nu ska vara domare i den saken, men det som verkligen avgör vad ett hus tillför staden är vad det innehåller och hur det interagerar med sin omgivning.

Titta på det ständigt och på goda grunder nedsablade Brunkebergstorg. Peter Celsings riksbankshus på platsen är ju rent estetiskt en imponerande byggnad. Tyvärr är det också ett riksbankshus, vilket betyder att det är hermetiskt tillslutet och att fastighetens enda kommunikation med omvärlden är när tjänstemän går in och ut genom säkerhetsdörren.

Det där var alltså ett exempel – jag menar inte att vi ska sluta ha ett riksbankshus. Problemet uppstår om många hus i ett område beter sig som riksbankshus.

För säkerhets skull, ett exempel till:

Den som vill skapa något i stil med den allmänt uppskattade stadsmiljön runt Sankt Eriksplan gör bättre i att titta på sammansättningen av bostäder, kontor, teatrar, butiker och restauranger än att börja med att rita en massa hus i 1910-talsstil.

I projektet för Gallerian har politikerna sett till att tjata in 30 bostäder på ett hörn. En mycket modest insats, men den får gärna växa och bli stilbildande.

För det vore ju tråkigt om vi gjorde samma Citymisstag en gång till.

Det vill säga att vi konstaterar att det inte är bra som det är, därför river det och bygger upp det med samma innehåll men i något större och mer modernt utförande. Och att vi således om 30–40 år konstaterar att nej, det blev ju inte heller bra, och därför vill riva och bygga om igen.

Så kan man förstås göra, i oändlighet, om det nu finns fastighetsägare som tycker att det är väl använda pengar.

Men det verkar lite omständligt. Och framför allt tråkigt under tiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

I ett nämndmöte kan ingen höra dig skrika

Kolumn i dagens DN Sthlm/Fredag.

Det var två händelser som såg ut som en tanke. Lokale centerledaren Per Ankersjö meddelade sin avgång och bara dagar senare skrotade Miljöpartiet, som tagit över C:s ansvarsområden, den planerade bron till Årsta holmar.

Kampen för att kolonisera de obebodda holmarna har ju på sätt och vis präglat Ankersjös gärning. Det började 2010 med vilda planer på en ”beach club” mitt i Årsta-viken och slutade i somras med en liten elfärja.

Visst är det lätt att skoja om Ankersjös alla mer eller mindre omöjliga idéer. Den här spalten har haft en många gånger enkel resa med honom som stadsmiljöborgarråd. Det tål ändå att sägas att den lokala politiken behöver sina visionärer och idésprutor för att inte fastna helt i förvaltningsgarnet.

Titta bara på S. Deras oppositionsborgarråd Tomas Rudin hann irritera många – utanför och i partiet – i sin roll som politisk popcornmaskin. När han sedan försvann blev det dock smärtsamt uppenbart att Rudin varit den enda i partiet som haft några idéer över huvud taget. Om man ska hårdra det.

Kommunalpolitik är inget för ministerbroilers som tar sig fram med en förutsägbar oneliner på varje armbåge. I ett nämndmöte kan ingen pr-rådgivare höra dig skrika.

Det handlar om att få något gjort, och helst något i närheten av det du vill ha gjort.

Stockholm blev inte Manhattan under Ankersjös tid vid makten, vilket väl å andra sidan hade varit mycket begärt av ett 4-procentsparti. Det blev dock ”food trucks”, ”open streets” och en del andra saker som har namn på svenska.

Kanske består den långsiktigt största insatsen i att ha jagat på borgerligheten om att ”grön politik” inte nödvändigtvis behöver betyda att alla står i säck och aska och sjunger protestvisor i en skogsdunge.

Per Ankersjö fick trots allt sluta sin gärning med en valframgång. Inte särskilt stor, plus 0,72 procentenheter, men ändå.

Även för en visionär är det de små stegen framåt som faktiskt räknas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skönandarna i rådet har faktiskt rätt

Lördagskolumn i DN Stockholm.

Få institutioner är så lätta att parodiera som Stockholms stads skönhetsråd. Nidbilden av ett gäng uppnästa kulturelitister som av ren princip säger nej till allt nytt sitter djupt. Den är dock inte helt rättvis – just den här veckan finns det anledning att lyssna extra noga på vad de har att säga.

Rådet med sekreteraren Henrik Nerlund i spetsen har ruttnat på att de nya skolbyggnader som byggs – eller kanske snarare inte byggs – oftare har formen av baracker än något som liknar 18- och 1900-talets imponerande kreationer. I stället för att utgöra tempel i samhällets mitt hamnar skolorna vid sidan av och de goda platserna viks för mer lönsamma bostäder.

”Ett svek mot eleverna”, menade Henrik Nerlund i tisdagens DN.

Nya skolborgarrådet Olle Burell (S) gav i samma tidning Skönhetsrådet rätt i kritiken:

”I grunden handlar det om en syn på om samhället är värt att planera eller om det ska släppas löst. Sedan medeltiden har vi vetat att det måste finnas centrala platser för kyrka, stadshus, sjukhus och skolor. Nu har vi släppt det, och betalar priset för en nyliberal stadsplaneringsmodell”, sade Burell, själv arkitekt i det civila.

Burell har en klar poäng, även om det är något vildsint att kalla Sveriges genomreglerade stadsplanering för ”nyliberal”. Verkligt nyliberalt vore väl att låta vem som helst köpa vilken bit mark som helst till marknadspris, för att sedan låta uppföra (eller riva) vad som helst som ägaren finner skojigt. Så är det ju inte riktigt. Alls.

Snarare handlar det om kortsiktig kommunal snålhet i kombination med ointresse. Vilket förstås kan vara nog så illa.

Det är i sammanhanget lite lustigt att den åtminstone halvpublika monumentalbyggnad med fokus på kunskap som alls diskuteras för tillfället är det privata initiativet med Nobelcenter på Blasieholmen.

Den här spalten har tidigare lyft frågan om hur idrottsplatser blivit eftersatta när nya stadsdelar planerats, med plan- och hallbrist som följd. Skolorna följer samma mönster.

I grunden gäller förstås frågan vilka komponenter som utgör en bra stad. Ett svar är kvartersbebyggelse med bostäder. Det är utmärkt att den täta kvartersstaden fått en renässans i stadsdebatten, även om det ofta verkar obegripligt svårt att genomföra den i praktiken.

Men kvarteren räcker inte, ens med butiker i bottenplan – bra gator, torg, parker, offentliga byggnader och annat som kanske inte ligger i de stora bostadsbyggaraktörernas direkta intresse behövs för att kvartersöken ska bli stadsdel.

De som ritade upp 1900-talets Stockholm gjorde många misstag, men vad gäller den tidlösa insikten var de ofta mer framsynta än de som bygger stad i dag.

Om städer byggts enligt rådande normer hade kyrkan – eller rättare sagt rådhuset, skolan och sjukhuset – mitt i byn förmodligen varit en konferensanläggning med vidhängande Scandichotell och hockeyarena.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra – en anständig stad kan inkludera även konferensmän på hockey. Men var prioriteringarna läggs, fysiskt och ekonomiskt, säger förstås något om vilken typ av värden samhället vill lyfta fram.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Problemet Plattan

Långkolumn i dagens DN Sthlm/Fredag.

GetFileAttachment-1

Säg ”Stureplan” och du kommer att få blandade reaktioner. Vissa har en varm relation till platsen, andra tycker att det inte alls är något för dem. Dra till med ”Nytorget”, ”Hornstull”, ”Fridhemsplan” eller ”Rinkeby torg” och något liknande kommer att hända. Vissa är skeptiska, andra känner sig som hemma.

Säg däremot ”Sergels torg” och du kommer förmodligen att hitta få riktigt genuina fans. Vem gillar egentligen ”Plattan”?

Hur kunde det bli så? Hur kunde Stockholms mest centrala plats, det som borde vara det moderna stadsbyggets krona, bli ett i bästa fall förbisett blåshål? Och kan man inte ändra på det?

* * * * *

Vi backar en knapp vecka, till en debatt på Pressklubben på Vasagatan. Det är stiftelsen Tryggare Sverige, vars mål beskrivs väl av namnet, som ihop med halvkommunala City i samverkan har bestämt sig för att ta tag i saken en gång för alla.

Tillsammans med urbanvetaren Thomas Ahlskog har man låtit genomföra en ”trygghetsanalys” av Sergels torg. Utfallet förvånar ingen som följt de senaste decenniernas Stockholmsdebatt: Sergels torg får mycket dåliga resultat. Även om brottsstatistiken inte är överväldigande så är känslan av utsatthet utbredd bland folk som besöker platsen. Knarkhandel sker fortfarande relativt öppet och platsen domineras av världens mest etablerade problemtyp, det vill säga unga män i grupp.

Debattens ingångsvärde går inte att ta miste på: Nu måste något göras. Vi har pratat om eländet i 50 år utan att det löses.

Exakt vilka åtgärder som ska tillintetgöra problemet är inte alldeles glasklart, men samverkan mellan fastighetsägare lyfts som viktigt. I vilket fall som helst är det inte förebyggande socialpolitik som är Tryggare Sveriges svar på frågan. Om detta är generalsekreteraren Magnus Lindgren mycket tydlig. Det har provats som lösning i 50 år, utan framgång, menar han i barskt tonläge.

Innan vi släpper in kavalleriet kan det dock finnas en poäng i att backa ytterligare ett steg. Vad är egentligen grejen med Sergels torg – är problemet möjligen inbyggt?

”Sergels Torg ska vara ett öppet, demokratiskt och ständigt föränderligt offentligt vardagsrum som kompletterar det kommersiella utbudet i City”, heter det. I viss mån fungerar det också så. ”Plattan” är sedan gammalt en ­given plats för massmöten, firanden och allmän, mer vardaglig åsiktskommers. Dagtid i hyggligt väder är torget en svårslagen plats för att se en blandning av folk; putsade bank­kostymer jämte samhällets mer originella karaktärer.

Men hur kul är ett vardagsrum om det är kallt och mörkt? Vilket ju ändå på något sätt får sägas vara normaltillståndet åtminstone kvällstid i vårt land. Och kräver inte ett trivsamt vardagsrum lite fler… möbler?

* * * * *

Man kan nog säga att Sergels torg utgör ett kondensat av problemen med nya City, om uttrycket tillåts för en skapelse med ett halvsekel på nacken.

Först har vi det ensidiga utbudet, som var helt planerat. I linje med tidens tankar om funktionsseparering skulle City vara en plats där man arbetade och shoppade, medan syssel­sättningar som att bo, äta och leva primärt skulle hanteras någon annanstans. Förutsatt att alla agerade som mönstermedborgare enligt den uttänkta planen, vill säga.

Följden är därför logisk: Ett område som med få undantag ”stänger” med butikerna och kontoren. Och som då tas över av dem som lever utanför den uttänkta planen – folk med ljusskygga avsikter, eller den växande grupp av folk som bara fått en karta i handen och sett att det här borde vara det mest centrala i Stockholm.

(De förra dras mot ”Plattan”, de andra mot Drottninggatan.)

Kulturhuset och Stadsteatern, denna sociala monolit i ett annars ganska fattigt stadslandskap, gör förstås en betydande insats för att ge platsen liv, men även det gäller främst under dygnets vakna halva.

Det andra handlar om den fysiska trafikplaneringen. Människor och bilar skulle inte behöva mötas, och eftersom de senare värderades mycket högt har folklivet fått en undanskymd roll. Både bildligt och bokstavligt. Sergels torgs konstruktion, där bilisterna får dominera ­markplanet medan gående fått ett torg därunder, är talande och går igen i andra delar av det moderna City.

De stora nivåskillnaderna i området grundar sig förstås delvis i att Stockholm är en kuperad stad, men stadsliv i flera plan var också en tanke bakom utformningen. På stora terrasser kring Hötorgsskraporna skulle barn kunna leka fritt. Den idén tvingades man dock överge redan på 70-talet, efter omfattande vandalisering.

Nivåskillnader, trappor och gångar lägger saker i skugga. I skuggan trivs det ljusskygga bäst.

* * * * *

Några dagar efter debatten går vi på stadsvandring i de aktuella kvarteren. Guide är Martin Karlsson, skateboardåkare sedan sent 80-tal och inblandad i Kulturhusets utställning ”Sergels torg: Skateboard 1978–2014”. ”Skalman”, som han kallas i brädåkarkretsar, visar runt bland de platser som skejtarna gjort och gör till sina. Att just ”Plattan” alltid varit tillhåll för skejtare förklarar han med gatstenens mjuka kanter.

Skejtarnas historia har inte sällan utspelat sig i konflikt med såväl ordningsmakt som fastighetsägare. Fast inte bara. När vi når Tysta Mari-gången och Sheraton Hotels garageinfart – en av de mer bisarra avkrokar som Norrmalmsregleringens trafikidéer begåvat staden med, av skejtarna dock betraktat som närmast helig mark – berättar Martin Karlsson hur polisen från början var fientlig till brädåkandet här, men sedan ändrade sig. När det blev fullt av folk ville inte platsens tidigare dominanter, knarkhandlarna, vara kvar längre.

”Skalmans” poäng är att skejtarna är bra för staden. ”Vuxna människor som idrottar”, som han kallar dem, bidrar till tryggheten.

Utställningen och stadsvandringen ställer sig frågan om för vem staden finns. Stockholms stadsarkitekt Karolina Keyser, som är med på rundvandringen, har ett klart svar på den ­frågan. Vårt uppdrag är att se till att alla stockholmare använder staden så mycket som möjligt, säger hon.

Det är förstås ett uppdrag lika stort som svårt, men någonstans måste man börja. Och varför inte här? Även om skejtarna trots allt lyckats hitta sina hörn finns det många fler stock­holmare som med sin närvaro skulle kunna bidra till att göra Citys hjärta varmare.

Från Malmskillnadsgatans bro över Hamngatan pekar Karolina Keyser på hur bilismen i dag helt får dominera vad som annars kan vara en öppen plats med stora kvaliteter. Visar det sig praktiskt möjligt så ser hon gärna att både bilarna och den framtida spårvägen leds på den norra sidan av Sergels torgs stora fontän, medan den södra sidan blir ett torg. Där man till och med skulle kunna dingla med fötterna i vattnet.

Ja, det vore en trevlig idé, även om den kanske inte angriper själva grundproblemet här.

Vad finns för möjliga åtgärder i övrigt?

Vid den ”trygghetsdebatt” vi besökte menade en sociolog att det tyvärr bara är de kriminella som begripit att ”Plattan” är en utmärkt plats för torghandel. Så varför inte försöka göra vintrarnas uppskattade julmarknad mer ­permanent? Utan själva julen, då.

Att etablera någon form av större restaurangverksamhet exempelvis i Kulturhusets bottenplan, med entré ut mot själva torget, vore nog också en god idé för att öka den naturliga genomströmningen även under dygnets ­mörkare timmar.

Tidigare har det drivits på för att glasa in Sergelarkaden, alltså passagen under tak intill ”Plattan”. Det har sågats av kulturhistoriska skäl. Sergels torg skulle vara en öppen plats och inte en galleria. Kanske kan man i stället försöka bredda det ensidiga kedjeutbudet med mer blandade och publiktillvända verksamheter?

App app, säger nu vän av ordningslagen. Med fler serveringstillstånd ökar fylleriet!

Möjligt. Men kanske ska vän av ordningslagen då testa en nattpromenad över serveringstäta Stureplan och sedan en över Sergels torg, och återkomma med slutsats om vad som känns trevligast. I dag får ju Sergels torg mest ta hand om utelivets efterräkningar, när trötta själar trillar förbi på väg mot tunnelbana och nattbuss.

Ett storstadscentrum kommer aldrig att bli en radhusidyll. Ska heller inte vara. Avvikande karaktärer kommer alltid att finnas, förargliga beteenden också. Så länge vanligt folk är i majoritet – och det är de ju oftast, även på krogen – så behöver det inte vara ett oöverstigligt problem.

Till sist och när allt kommer omkring är det ändå svårt att komma runt frågan om bostäder och det som följer av bostäder. Så länge folk inte lever i City lär stadslivet fortsätta ha en flyktig karaktär, även om de nya hotell som planeras naturligtvis är ett bättre tillskott än ingenting.

Intentionen att komplettera kvarteren med lägenheter finns, i alla fall på det politiska papperet. Att omsätta det i praktik verkar dock svårt. Och visst, att omvandla kontorsbyggnader till bostäder vore förmodligen ingen toppen­affär i det korta perspektivet.

Å andra sidan: Bakom bygget av det nuvarande City fanns starka ekonomiska motiv, rationella i sin samtid. Man kan dock fundera på den andra prislappen, den för de 50 åren av bristande trivsel – både ur ett mänskligt perspektiv och ur ett rent ekonomiskt.

Vad hade ett mer attraktivt Sergels torg betytt för Stockholms besöksnäring under ett halvsekel? Vad skulle det betyda för de kommande 100 åren?

Se där något för de slipade varumärkesvårdarna bakom kommunala sloganen ”The Capital of Scandinavia” att räkna på. De har förresten sitt kontor alldeles bredvid Sergels torg.

* * * * *

Det i högsta grad inblandade borgarrådet Yngve Larsson (FP) skrev i en kommentar till Klararivningarna 1960:

”Finner man de skäl för Norrmalmsregleringen… måste man, om ock med smärta, finna sig i att regleringen går fram över gator och kvarter med historia och med den atmosfär, som många generationers stockholmsliv ger (…) Också moderna gator och kvarter kan ha atmosfär och trevnad: det beror icke på husens ålder utan på det liv som rör sig kring dem.”

Det var rimligt tänkt, kan man säga. Tyvärr var det sämre genomfört och de nya husen fick inte det liv omkring dem som hade behövts.

Lyckligtvis är det inte för sent att göra något åt den saken. För Yngve Larsson själv, förstås, men inte för hans efterträdare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Partiledarna om kometlandningen

kometen

Landaren Philae från den europeiska rymdorganisationen ESA:s sond Rosetta lyckades sent i eftermiddags svensk tid landa på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Ett stort framsteg för rymdforskningen, förstås.

Den här bloggen lyckades som första svenska publikation få ta del av partiledarnas kommentarer till det inträffade.

* * * * *

Anna Kinberg Batra (M):
– Jag kan inte kommentera det i det här läget. Det pågår en process på 67P/Churyumov-Gerasimenko och det är viktigt att ha respekt för den.

Jan Björklund (FP):
– Sonden Rosetta sändes visserligen upp 2004 och landade i dag, men under större delen av dess tid i rymden var det alliansregeringen som styrde Sverige och genomförde historiska reformer.

Annie Lööf (C):
– Stefan Löfven påstår att han sträcker ut handen, men det vi ser i dag är ju raka motsatsen. Nyheter från yttre rymden visar tydligt att det nu är Vänsterpartiet som dikterar politiken.

Mattias Karlsson (SD):
– Nu inleds den avgörande striden mellan universalliberalerna och oss som hävdar varje folks rätt att bo under sin egen sten.

Jonas Sjöstedt (V):
– Vi ser med stor oro på hur det europeiska samarbetet inte bara sätter press på enskilda stater, utan nu också griper kring sig i yttre rymden. Det är klassiskt imperialistisk politik och Vänsterpartiet säger tydligt nej till den här typen av framsteg.

Stefan Löfven (S):
– Vi har sagt det att om kometen vill komma hit och slå ner, då kan vi ställa upp med en förhandlingsperson och titta om vi kan hitta en överenskommelse. Sedan är det för tidigt att säga i dag om det skulle handla om mänsklighetens undergång, det blir en hypotetisk fråga. Vi ska sätta oss ner först.

Göran Hägglund (KD):
– Vet ni vad man kallar fiskeagn som består av nötkött? KO-METEN. Ja, vi har några göteborgare med oss här hör jag. Men låt oss i stället prata om den här KOMETÉN som Stefan Löfven har tillsatt för att förhandla om Sveriges avveckling.

Gustav Fridolin (MP):
– I dag skulle jag vilja vända mig direkt till universums kometer och be er om en sak: Var er själva. Låt ingen politiker eller vetenskapsman komma och tala om hur ni är, vad ni består av eller vart ni är på väg. Från min tid som komet vet jag hur viktigt det är att se sig i spegeln och säga att ja, jag duger, även om man vid något tillfälle i livet får tillbringa en mandatperiod i omloppsbana.

 

satirflashny

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En inställd frågestund är en stund av frågor

rgr

Livh (V) och Wanngård (S) under en stund av samförstånd.

En inställd spelning är en spelning det också, sade en gång artisten Ulf Lundell. Uttalandet var visserligen av det filosofiska slaget, men kan på sakliga grunder ifrågasättas.

Mer rimligt är däremot att säga att en inställd frågestund också är en frågestund, eftersom beteendet som sådant väcker frågor.

Detta har nu ingenting med Ulf Lundell att göra, men däremot med Stockholms nya rödgrönrosa majoritet och den pressträff man höll i Stadshuset på onsdagen.

När de fyra gruppledarna klarat av sina monologer om den nygjorda budgetens förträfflighet var man påtagligt ovilliga att som brukligt besvara en del frågor tillsammans, på scen. Eftersom ingen närvarande verkade särskilt stressad så fanns det nog andra förklaringar till det.

De rödgröna partierna har liksom sina vänner i regeringen haft påfallande svårt att svara med en röst på samma fråga. Senast aktualiserat på måndagens kommunfullmäktige, där frågan om Slussens framtid togs upp till diskussion. Den nya detaljplanen gäller, säger S. Vi avvaktar vad den oberoende utredningen kommer fram till, låter det från MP. Direktiven till utredningen är tydliga om att den nya detaljplanen gäller, säger S.

Är de verkligen det?

Man blir faktiskt inte mycket klokare av att läsa de här utredningsdirektiven, som en expertgrupp nu ska agera från med 31 januari som slutdatum.

Samtidigt som man i texten upprepat talar om vad som eventuellt går att göra inom detaljplanen för Nya Slussen så ska expertgruppen också utreda ”den befintliga Slussenanläggningens tekniska status; möjligheten att renovera nuvarande anläggning, risker samt dess relevans i dagens trafiksituation”, samt ”granska (…) nuvarande anläggnings planenlighet”.

Kort sagt kan både den som vill bygga Nya Slussen och den som vill bevara den befintliga hitta sitt lystmäte i texten.

Känner du igen det där? Javisst, det var vinddraget från de rödgröna ”uppgörelserna” om Bromma flygplats och Förbifart Stockholm som for genom rummet.

Att tillsätta en utredning kan kännas skönt för stunden, men riskerar att bli jobbigare efteråt. Vilken sluss som ska finnas mitt i Stockholm är ju i högsta grad en politisk fråga och förr eller senare landar den åter på politikernas bord. Få saker i den mänskliga byggnadshistorien torde vara så utredda som Slussen vid det här laget. Sannolikheten för att utredarna, hur oberoende de än är, ska komma med något magiskt fynd som gör alla nöjda får betecknas som tämligen låg.

Lyckligtvis är inte alla politikområden lika jobbiga för det nya styret som de som har med infrastruktur att göra. När det gällde dagens kanske största nyhet, att stadens allmännyttiga bostadsbolag ska höja produktionen och slopa de inkomstkrav som i dag ställs på hyresgäster, log alla ikapp med ansvariga borgarrådet Ann-Margarethe Livh (V).

Annars var det, som brukligt, en myckenhet av målsättningar och strategier.

”Målet är en kvalitetshöjning i alla stadens verksamheter”, förklarade finansborgarrådet Karin Wanngård (S).

Se där något som de flesta kan skriva under på. Inklusive, förmodligen, Sten Nordin (M) och Aktionsgruppen Bevara Slussen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Så taffligt som projektet Nya Slussens förts måste en OBEROENDE expertgrupp tillsättas. Politikerna verkar ju inte insatta i Slussen trots att det pågått en debatt i flera år.

Maggie Svendsen, 12:46, 13 november 2014. Anmäl

De rödgöna i Stockholm skall i alla fall ha beröm för att de står upp i Bromma flygplats frågan. I många delar i landet så skrivs det insändare i lokalpress av upprörda riksdags och lokal politiker till och med kommunalrådet i Luleå Niklas Nordström är ute i media så fort han kan och fördömer parti kamraterna i Stockholm, trots att Luleå endast trafikeras från Arlanda. Det intressanta är att insändarna och argumenten är identiska och hur kommer det sej? Jo Stockholms Handelskammare bedriver sedan 8 månader en stor kampanj för flygplatsen och man förser alla som vill tala för flygplatsen med färdiga insändare och argument där det räcker för politikerna att sätta sitt namn under. Att göra någon slags fakta koll verkar vara sekundärt. Och det är kanske tur det för många av argumenten som förs fram för flygplatsen i denna kampanj är tvivelaktiga. Vem bekostar denna kampanj kan man fråga sej, att det skulle vara Handelskammaren själva som lägger ut miljonbelopp för att rädda flygplatsen känns väldigt långsökt utan bakom finns säkerligen några intressenter i flygplatsen som har vinning i en försatt drift till minst 2038. Förövrigt hade Swedavia idag ett "frukostseminarium" i riksdagen som rörde Bromma flygplats och dess "livsviktiga" betydelse för Stockholm, ledde detta gjorde självklart Torborg Chetkovich och med sej hade hon ett koppel av flygplatschefer företrädare från näringsliv och lokalpolitik. Ska statliga bolag driva kampanj i politiska frågor? Är trafikverket ute i media och kampanjar för förbifarten, nej då skulle generaldirektören bli uppkallad på departementet men för Swedavia är det fritt fram.

Peter, 21:44, 12 november 2014. Anmäl

Man behöver inte åka linbana över ån efter vatten

Kolumn i DN Stockholm 12/11.

linbana.2

Har du alltid drömt om att åka linbana mellan Liljeholmen och Södersjukhuset? Förmodligen inte, men om du nu ändå gjort det så får vi gratulera. Om Kristdemokraterna får som de vill kan en sådan vara verklighet om några år.

Om du tycker att idén låter bekant så är det för att den är det. Det är bara något år sedan som samma KD var ute och viftade om en annan linbana i närheten, över Riddarfjärden med Zinkensdamm och Kungsholmstorg som målpunkter.

Ännu fler förslag har lanserats. Bland annat ville Folkpartiet i Bromma se om linbana kunde vara ett sätt att lösa den hårt ansträngda pendlingen från Ekerö till fastlandet, medan Miljöpartiets kanske inte helt marknära lokalavdelning i Nacka alltjämt driver på för omfattande linbanesystem som bland annat ska gå från Fisksätra via Orminge till Lidingö.

Det är mycket möjligt att linbanan har en plats i Stockholms framtida trafiksystem. Förespråkarna pekar på en rad fördelar: Byggtiden är förhållandevis kort, åtminstone så länge man inte tvingas nedkämpa en väpnad revolt från Skönhetsrådet. Det är miljövänligt. I en så kuperad och av vatten genomkorsad stad som Stockholm kan transporter som lätt tar sig i höjdled och i luften ha sin poäng.

Ändå känns det som att det finns en alternativ idé som är lite förbisedd här. Ett trafikkoncept som skulle kunna möta många av de behov som beskrivs ovan, och faktiskt fler därtill. Konceptet är inte alldeles nytt, och kallas vanligen kort och gott ”bro”.

En bro tar sig över vattnet och kan byggas i den höjd som omgivande terräng medger. Den kan förvisso inte bära gondoler, men däremot fotgängare, cyklar, bussar, spårvagn, bilar, tunnelbana, eller vad man nu önskar. Det är anpassningsbart.

Vi bygger väldigt få broar i Stockholm nuförtiden. Det kan man förvisso tolka symboliskt, men här ska det i första hand läsas bokstavligen. Eftersom vi pratar om en stad byggd på skärgård som länge vuxit mycket fort är det faktiskt märkligt.

Är kopplingarna mellan Södermalm och det snabbväxande Liljeholmen för svaga? Tja, en till bro över Årstaviken vore kanske lämpligt. Att Mälaröarna bara har en enda brokoppling till fastlandet är en märklighet sedan decennier. Mellan Lidingö och Nacka skiljer som mest ett par hundra meter vatten, men den som vill ta sig landvägen däremellan får ta sig in till Gamla stan.

Fler exempel saknas inte heller. Att Hammarby Sjöstad fortfarande efter snart 20 år saknar en endaste liten gångbro till Södermalm måste betraktas som något av en parodi på idén om ”promenadstaden” Stockholm.

I stället för broar fastnar vi i antingen gigantiska tunnelprojekt à la Förbifart Stockholm eller i lösningar som tangerar det irrelevanta, som den evinnerliga båtpendling som få utom landstingspolitiker brinner för. Eller linbanor.

När det väl tas strid för en bro handlar det sedan om en till Årsta holmar – en trafiklösning som skulle lösa exakt noll vardagsproblem för stockholmarna, av den enkla anledning att inga stockholmare bor där.

Broar har en speciell egenskap i det att de ofta är hårt kritiserade på förhand, men mycket sällan ångrade. Att en partiledare avgick ur regeringen i protest mot Öresundsbron framstår för de flesta i dag som en absurditet, men så var ju fallet med Olof Johansson (C).

Om någon föreslog Västerbron i dag skulle vederbörande förmodligen bäras ut ur kulturdebatten på två pinnar – vilket övergrepp mot Långholmens natur och den unika vattenspegeln! – men till skillnad från många andra påhitt från den tiden är bron i dag tämligen cementerad i det stockholmska medvetandet som något positivt i stadsbilden.

Vågar man kliva ner från linbanan och bygga något liknande igen är chansen stor att den historien upprepar sig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Bra att du tar upp detta. Jag har också undrat varför det är så tabu med flera broar i Stockholm. Fortsätt att lyfta upp frågan. Broar kan vara väldigt vackra också :)

Anonym, 13:59, 13 november 2014. Anmäl

Problemet skulle väl vara att det finns för mycket folk med politiskt inflytande som bor vid stranden. Den självklara lösningen med en bro Eolshäll - Ålsten (istället för förbifarten) har dömts ut av Stockholms politiker som "politiskt ogenomförbar" - utan tvivel för att villaägarna vid Mälarens stränder skulle skrika högt.

Jan Wiklund (Webbsida), 21:12, 12 november 2014. Anmäl

@Knutelius, 08:13, 12 november 2014 "Är dom korkade eller är det för att dom lever sitt liv i en dekadent subkultur?" Jaså, gör de? De politiker jag känner på kommunal nivå lever inte mer dekadent liv eller mer i sunkultur än oss vanliga dödliga.

Janne, 15:37, 12 november 2014. Anmäl

varför inte bygga över vattendragen helt...masssor av yta för byggnader och transporter skulle ju skapas i ett område med bostadsbrist och flaskhalsar...eller ???

margareta, 13:50, 12 november 2014. Anmäl

Cool story, "bro".

Anonym, 11:02, 12 november 2014. Anmäl

Roliga reflektioner, speciellt kring mälaröarna. Pendlar via brommaplan varje dag och det är verkligen dags att göra nått kring situationen där. För många personer är beroende av den bron.. Och roligt med Snåret! Brukar vara grymma program så ska bli spännande att se vad som sägs i nästa avsnitt!

Mick, 10:55, 12 november 2014. Anmäl

@stefan: "”Som mest ett par hundra meter vatten mellan Lidingö och Nacka”. Du får nog kolla på kartan en gång till…" Helt rätt. Eftersom det säkert är fler som undrar kan jag upplysa att det, enligt google maps, är som minst 500 meter vad jag kan se mellan Lidingö och Nacka. Och om inte jag minns fel är det väldigt mycket färjtrafik just där, vilket skulle komplicera ett eventuellt brobyggande. Men jag håller med Viktor om hans generella poäng, fler broar hade varit en god idé.

Peter, 09:17, 12 november 2014. Anmäl

Samtidigt kan det vara intressant att prova linbanekonceptet någonstans i Stockholmsregionen. Det är hyfsat billigt och det är garanterat bilfritt...

Bo Persson, 08:42, 12 november 2014. Anmäl

Bra. Ös på med mer. Varför säger folk i allmänhet hela tiden sådant men tycker var klokt sagt, medan politiker sällan eller aldrig gör det? Är dom korkade eller är det för att dom lever sitt liv i en dekadent subkultur?

Knutelius, 08:13, 12 november 2014. Anmäl

"Som mest ett par hundra meter vatten mellan Lidingö och Nacka". Du får nog kolla på kartan en gång till...

stefan, 07:42, 12 november 2014. Anmäl