Missa inte skogen för alla subventioner

Foto: Martina Huber/Regeringskansliet.

Två saker var lite ironiska när regeringen i onsdags presenterade sina bostadspolitiska reformer för fler hyresrätter.

Det första var att man gjorde det i Norra Djurgårdsstaden, området där markpriser och miljökrav i varm omfamning lett till ökänt höga hyror.

Det andra var att trots fyra närvarande statsråd i bygghjälm så var ingen av dem bostadsminister.

Varför exempelvis utbildningsministern var viktigare vid lanseringen av en bostadsreform är förstås lite svårbegripligt för oss utomstående, men kan sannolikt härledas till det inre livet i Miljöpartiet. Representation är viktigt för MP, och särskilt viktigt för vissa miljöpartister. Minns till exempel när Decemberöverenskommelsen skulle presenteras och Gustav Fridolin så gärna ville vara med att han gick med på att vara tyst hela presskonferensen.

Själva reformerna – med subventioner à 3,2 miljarder för produktion av förhoppningsvis 15 000 billiga hyresrätter som huvudnummer – fick hur som helst ett varmt mottagande från övriga ministrar, men ett något svalare från en rad sakkunniga.

KTH-professorn Hans Lind menade exempelvis att regeringen ställt fel diagnos. Det är inte byggkostnader och brist på subventioner som är problemen, sade han, det är bristen på mark som kommunerna planerat för bostäder.

Resonemanget känns igen för den som följt de byggpolitiska vedermödorna från en lite mer marknära nivå än vad Rosenbads övre etager medger.

I en händelse som såg ut som en tankevurpa presenterade regeringen dagen efter en annan reform: Mer pengar ska satsas på naturvård, bland annat genom att skapa fler naturreservat.

Saken presenterades på Miljöpartiets Instagramkonto med hjälp av en bild på ett litet barn i en skog, datorknappen ”Spara” och sammanlagt sex olika emoji-ikoner föreställandes olika djur.

Finns det en koppling här?

Till skillnad från när det gäller bostäder tycks det aldrig vara några problem att hitta mark till nya naturreservat. Bara i Stockholms län finns 300 stycken, och fler ska det bli.

En extra lustig detalj är att många av reservaten i fråga förr betraktades som markreserver för framtida bostadsbehov. De relativt nyinrättade reservaten vid Masmoberget i Huddinge, Rinkebyskogen i Danderyd och Bogesundslandet i Vaxholm är alla exempel på områden planerade för stadsbebyggelse en gång i tiden.

Det finns nu ingen anledning att vara emot naturreservat som sådana. I Stockholm och Sverige bör det finnas tillräckligt med yta för att möta både folks behov av bostäder och Miljöpartiets behov av reservat.

Men för att få något gjort, låt mig föreslå en bostadspolitisk reform som faktiskt skulle ha betydande effekt:

Varje gång en kommun (eller regering) vill inrätta ett naturreservat så måste de också inrätta ett stadsreservat på motsvarande yta. Ett stadsreservat ska bestå av obebyggd mark som i sin helhet planläggs för stadsbebyggelse. I första hand för bostäder, men också för annat nödvändigt: arbetsplatser, parker, skolor, och så vidare. Allt behöver inte bebyggas omedelbart, men marken ska vara klar att tas i anspråk med kort varsel.

På så vis borde möjligheterna kunna öka drastiskt för att det lilla barnet på Miljöpartiets Instagrambild ska få någonstans att bo, när det blivit äldre och tröttnat på att springa runt i skogen hela dagarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Decemberöverenskommelsen, möt verkligheten

decoken

De arga borgerliga utspelen har haglat på sistone:

Regeringens föreslagna skattehöjningar och indragna subventioner kommer att drabba Sverige hårt. Jobben blir färre och svar saknas på akuta samhällsproblem.

Alliansen är helt enkelt djupt kritisk till den vårbudget som de inte tänker försöka stoppa, eller ens ändra i delar.

Decemberöverenskommelsen, möt verkligheten.

Vissa har kallat ”DÖ” för ett hot mot demokratin. Det är knappast rimligt, men däremot ska vi inte glömma att den är ett verk av taktikbesatta partister.

Det normala i ett parlament är att de som sökt och fått mandat agerar så gott de kan inom konstitutionens ramar för att få igenom vad de ser som bra politik och för att stoppa dålig politik. Decemberöverenskommelsen stipulerar inte bara att fyra partier sätter sig på läktaren, utan uppdrar också åt regeringen att föra en ur de fyra läktarpartiernas perspektiv ännu sämre politik.

Mest skruvat är förstås att det var de fyra läktarpartierna som tvingade igenom överenskommelsen i fråga.

En tanke – om det nu finns sådana inblandade – måste vara att politiken med Vänsterpartiets hjälp ska bli så fördärvlig att folk röstar bort regeringen 2018.

Metoden är att omvandla parlamentet till världens mest utdragna strategispel.

Horace Engdahl kallade en gång Tyskland för ”ett Sverige för vuxna”. Det får stå för honom, men man kan konstatera att när Tyskland efter valet senast hamnade i ett liknande parlamentariskt läge – rödgrön övervikt, men socialdemokratiska SPD vägrade regera med stöd av vänsterextrema Linke – så slutade det med att SPD gjorde upp med Merkels kristdemokrater.

Ingen tyckte att det var jättefestligt, men det gick. Såvitt känt är den tyska demokratin intakt.

Stefan Löfven sade själv att han upplevde det som märkligt att de borgerliga till varje pris ville undvika att få det inflytande han erbjöd. För detta anklagades den i sammanhanget oerfarne statsministern för dåligt politiskt sinnelag och bristande analysförmåga.

Må så vara. Men kanske var det också så enkelt att det var de andra som var konstiga, och han som var normal.

* * * * *

Vårbudgeten och en rad andra anledningar till käbbel diskuteras i veckans Viktors valse programmet här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

SL: Fuskåkande mygg och motorvägskameler

trafik

Nu blir det hårdare tag mot fuskåkarna, basunerade SL ut i dagarna. Fler vakter och kontroller ska till, särskilt på de sträckor där man bedömer att plankandet är som mest utbrett.

Och visst, det finns förmodligen ett folkligt stöd för det. Man ska göra rätt för sig, och så vidare.

I den större diskussionen om SL:s ekonomi är tjuvåkarkontrollerna dock något av ett irrbloss. Det är inte plankande kids på blå linjen som är huvudorsaken till att SL måste ställa in investeringar och talar om att chockhöja biljettpriserna.

Däremot kan man förstå varför ansvariga politiker gärna pekar ditåt i stället för på andra saker – sina egna prioriteringar, exempelvis.

2006 genomfördes en folkomröstning i Stockholm. På valsedeln stod:

”Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar.”

Hur det gick med det vet vi nu. Trängselskatten infördes, pengarna återförs till Stockholmsregionen – men inte till ”kollektivtrafik och vägar”, utan till ”en väg”. Förbifart Stockholm äter upp över 20 miljarder trängselskattekronor, motsvarande systemets intäkter för decennier.

Politik är dels att vilja, men framför allt – i motsats till vad som gjordes gällande före valet i höstas – att välja.

I det här fallet innebär det val som gjorts att Stockholm får bättre förutsättningar för kringfartstrafiken på bilväg. Vad man inte får är bättre kollektivtrafik.

Det är aningen ironiskt, alltihop. Den täta, dynamiska staden framhålls av de flesta partier som nyckeln till ekonomisk tillväxt, som svar på klimatfrågan och som sättet att bryta segregationen. Samtidigt handlar det största infrastrukturprojektet i modern tid om att folk ska åka runt en stad, i stället för runt i den.

Prioriteringar kan naturligtvis ändras. Ingenting hindrar att man, exempelvis, avbryter jobbet med den där tunneln för överskådlig tid och i stället lägger pengarna på både kollektivtrafik och den billigare Österleden.

Inte för att det lär hända. Det tycks inte spela någon roll hur många argument som staplas på hög, eller att till och med Dagens Industris tillväxtextremistiska ledarsida tycker att det vore vettigare att prioritera annat än Förbifarten. Projektet drivs framåt av en blandning av religiös övertygelse (Stockholms borgerlighet), allmän tafatthet (Socialdemokraterna) och en brinnande iver att jävlas med Miljöpartiet (alliansen i riksdagen).

Nej, bygget av Förbifarten är naturligtvis inte hela förklaringen till att SL:s finanser är en röra. Men bakgrunden är värd att påminna om, eftersom det annars är lätt att sila fuskåkande mygg och svälja motorvägskameler.

Ja, Förbifartsbygget har stöd bland stockholmarna. Det är i grunden både logiskt och bra. Synd vore om folk hatade tanken på ny infrastruktur.

Det stora problemet med Förbifart Stockholm är inte att den byggs, utan vad som inte byggs i stället. Som de senaste veckorna visat riskerar det att bli en hel del.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Kloka ord från krönikören ! Dessutom förtjänar det att upprepas att bilköerna som skall "byggas bort "(ha!) med Förbifarten uppstår därför att bilisterna åker ensamma i fordon som har plats för fem ! Detta är det verkliga systemfelet; lätt åtgärdat med utökade trängselavgifter. En annan observation: Mer än 60% av nybilsförsäljningen i februari gick till juridiska personer, dvs företag, dvs blev "förmånsbilar". Bilar som, enligt en expert på området, är "provocerande billiga" att köra...

Anders Persson, 11:59, 25 mars 2015. Anmäl

Forts: sagt bara hur länge högern i ohelig allians med den högervridna S-ledningen skall kunna bromsa utvecklingen. Som Kerstin Bern säger så skiter ju moderaterna i lokaltrafiken men de har som bekant stått på fel sida om den historiska utvecklingen i över 100 år nu så där kan man inte förvänta sig annat. Nej, det viktiga är att få en S-ledning som faktiskt företräder sina egna medlemmar och väljares intressen och inte bara är förklädda moderater.

Nisse Hult, 10:06, 25 mars 2015. Anmäl

Forts: skulle ge dessa svaga grupper mycket välbehövligt stöd och då pengarna kom från ett progressivt skatteuttag så vore det helt rimligt så att de som har mest också betalar mest för den allmänna samhällsservicen. Sen skulle miljöeffekterna naturligtvis vara väldigt positiva, trängseln på vägarna skulle ju också minska när fler åkte kommunalt istället. Det finns helt enkelt ingenting som vore bättre för hela regionen än nolltaxan och därför kommer den också förr eller senare. Frågan är som

Nisse Hult, 09:59, 25 mars 2015. Anmäl

@Lars Johansson: Jag känner inte till nån utredning men ungefär hälften av SL:s kostnader finansieras av skattepengar och hälften av biljettintäkter. Så ja, det är en stor summa vi talar om om man införde nolltaxa men konsekvenserna vore naturligtvis otroligt positiva för hela Stockholmsregionen. Till att börja med så vore det den största sociala reform vi sett i Stockholm nånsin. Lokaltrafiken används mest av ekonomiskt och social svaga grupper, kvinnor, unga och äldre. Att avgiftsbefria den

Nisse Hult, 09:54, 25 mars 2015. Anmäl

Moderater kan inte investera i kollektivtrafik, eftersom de aldrig själva använder sig av kollektivtrafik

Kerstin Bern, 08:33, 25 mars 2015. Anmäl

Finns det någon utredning som visar på "kostnaden" för nolltaxa? Hur mycket sparar man på att ta bort alla spärrvakterna och kontrollanter?

Lars Johansson, 07:41, 25 mars 2015. Anmäl

Precis så gick snacket inför Dennispaketet. Och att minska biltrafiken vare ett av målen. Inte öka! Inte gynnar det svensk byggindustri heller. Och stockholmare reser till största delen in till stan för att jobb. Inte förbi.

Lars Johansson, 07:38, 25 mars 2015. Anmäl

Forts: medan Mp är de enda riktiga liberala partiet i Sveriges riksdag. Nu går skiljelinjen mellan de som verkar för en progressiv samhällsutveckling och de som till varje pris försöker motarbeta den där. Och precis som vi idag kan döma 1900-talet i efterhand kommer framtiden se att betonghögerns (med stöd av S-ledningen) bilkramande stod på fel sida om historien. Frågan är bara hur länge de konservativa kan bromsa den historiska utvecklingen, och hur dyrt vi som samhälle får betala för det

Nisse Hult, 16:55, 24 mars 2015. Anmäl

Forts: och M kallar sig liberaler (vilket de aldrig varit och inte heller är idag - för en riktig liberal är mänskliga rättigheter viktigare än chansen att tjäna pengar på vapenförsäljning till diktaturer, tex). Och S-ledningen är ju också långt mer högervriden än deras egna medlemmar och deras väljare (se skillnaden mellan partikongressens beslut om ett nej till Saudiaffären och partiledningens försök att förlänga den tex). Idag är den riktiga vänstern bara representerad av V och S väljare

Nisse Hult, 16:50, 24 mars 2015. Anmäl

Sveriges politiska 1900-talshistoria är historien om hur vänstern (och liberalismen, som räknades till vänstern då) släpade högern in i framtiden, skrikandes och gråtandes. Allt ifrån demokrati till fri sjukvård, skola och dagis, pensioner till semestrar har högern alltid motsatt sig och påstått skall leda till landets undergång och ekonomiska ruin. Men sen 70-talet och nyliberalismens framväxt har den politiska skalan förvridits i hela västvärlden och idag är det ju ingen skillnad på Fp och M

Nisse Hult, 16:45, 24 mars 2015. Anmäl

Rädda Råcksta med mer Råcksta

En gång var det så fint och trevligt. Mataffär, småbutiker, frisör, konditori – och nu är ingenting kvar.

Historien om Råcksta centrum, såsom den berättades i en dyster elegi i Vällingby Tidning härom veckan, känns nog igen av många. Den har berättats om många stadsdelscentrum runt om i Stockholm, inte minst de som byggdes under eller kring 1950-talet.

Önskemålen om mer liv – kanske ett kafé, eller en matbutik i alla fall? – går ut till en oklar någon. Fastighetsägaren Wallenstam ställs till svars, men kan inte lova något. Med tanke på närheten till Vällingby centrum ser man inga förutsättningar för något större lyft i det närmaste.

Sentimentet är lätt att begripa, inte minst om man som undertecknad vuxit upp i ett snarlikt område (Hässelby). Men fingerpekandet hamnar lätt fel.

Grannskapscentrumen från mitten av förra seklet har det inte svårt primärt för att fastighetsägare är elaka eller att politiker ”struntar i förorten”, eller något i den stilen. De har urvattnats på grund av att samhället förändrats. I korthet på grund av följande:

Kundunderlaget har minskat, rent geografiskt. Välståndsutvecklingen sedan 50-talet har bland annat fört med sig att Stockholm blivit mindre trångbott än då. En i det stora hela positiv sak, förstås, men för ett centrum planerat att försörja 10 000 personer i närheten är det förstås ett problem om det plötsligt bara bor hälften så många i husen omkring. Och så har det varit på många ställen.

Rörelsemönstren har ändrats. Bilismens breda genombrott gjorde att fler kunde handla mer längre bort. Det gynnade större centrum.

Förändrade konsumtionsmönster har förstås gjort sitt till också. När man ritade stadsdelar på 50-talet ritade man exempelvis in mjölkbutiker. I dag har specialisthandlarna i mycket ersatts av stora generalister.

Över huvud taget är centrumdöden runt Stockholm en närmast perfekt illustration över problemet med att planera städer i detalj. Om 1900-talet lärde oss något är det att ingen har en aning om hur män- niskor kommer att vilja leva och röra sig några decennier fram i tiden. Då är det klokt att bygga på ett sätt som kan anpassa sig till förändring, även om det bryter mot några dagsaktuella normer.

Så vad göra med Råcksta centrum och dess samtida syskon – ge upp? Hålla gravceremoni och sedan göra om allt till parkeringsplatser? Nej, absolut inte.

Det finns förstås massor av tänkbara smååtgärder, som att underlätta för småföretagande eller fördela ut den kommunala servicen över fler områden.

Den enda verkligt verkningsfulla lösningen är dock lite större, men lyckligtvis fullt genomförbar även den: Se till att fler människor – kunder – rör sig i Råcksta. Enklaste sättet att göra det är att ge fler chansen att bo i närheten och det finns praktiskt nog oändligt många som gärna skulle göra det, bara möjligheten fanns.

Se sedan till att bygga de nya husen med gott om verksamhetslokaler i gatuplan, så att de efterfrågade affärsrörelserna har någonstans att vara.

Det där trivsamma utbudet med fik och småbutiker, som så gott som alla säger sig vilja ha, uppstår inte i ett vakuum. Det uppstår när det finns tillräckligt många män- niskor som rör sig i ett visst område. Då och endast då.

Det betyder inte att Råcksta borde bli Manhattan. Bara lite mer Råcksta.

”Jag tycker att det är synd att det satsas på nybyggen. Det är sorgligt att man låter det gamla förfalla”, säger en Råckstabo i Vällingby Tidnings reportage.

Den motsättningen är lyckligtvis inte bara falsk – det är precis tvärtom.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommunala kokboken – ett recept för soppa?

Lördagskolumn i DN Stockholm.

Kände du till miljö­förvaltningens projekt ”Klimatsmarta stock­holmare”?

Om inte, känn dig inte ensam. Det hela tycks ha flugit under radarn för de flesta i den presumtiva målgruppen: Trots idogt uppdaterande under längre tid följs Facebooksidan bara av 868 tappra personer i skrivande stund.

Kanske blir det ändring nu, när man inom kort lanserar en kokbok.

Jo, just det.

I kokboken i fråga ska återfinnas 59 klimatsmarta recept framtagna av en ”eko-kock”, och dessutom ett bidrag som vunnit en recepttävling på sociala medier. Bidraget i fråga har för övrigt redan vållat en smärre läsarstorm på Klimat­smarta stockholmares Facebooksida, eftersom det innehåller kyckling. Inte klimatsmart, menar många.

Kokboken ska hur som helst släppas som ”blädderbar PDF med klickbara länkar” och som e-bok. Prislappen för bokprojektet är 500 000 kronor, enligt Stockholm Direkt som bevakat frågan noggrant.

Det finns förstås några frågor att lyfta här:

E-bok? PDF? I receptsajternas tid? Och 500 000 kronor?

Man ska nog vara glad att miljö­förvaltningen inte tycks ha för avsikt att starta förlagsverksamhet i någon större skala. Då har vi inte ens gått in på frågan om huruvida kokböcker, om än klimatsmarta, alls ska räknas till den kommunala kärnverksamheten.

Jaja, kan man tänka. Det är ju småpengar i sammanhanget och klimat är ju bra, om det är bra vill säga.

Visst. Men hela saken sätter på ett intressant sätt fingret på den kommunala – och samhälleliga, för all del – informationssjukan.

Så här: Antalet kommunikatörer tycks växa exponentiellt med åren. Inget projekt är för litet för att inte ha en särskild informatör, och är det bara något större så finns inte sällan även en extern kommunikationsbyrå inkopplad.

Ett närmast legendariskt exempel är när SL lade 400 000 kronor på att lansera ”Nya Hornstull”, alltså samma tunnelbanestation som förr, fast renoverad.

Till viss del går kommunikationsinflationen att motivera: Internet har gett och ger nya arenor för information. Den offentliga förvaltningen ska genomsyras av maximal transparens och stadens digitala tjänster håller i mångt och mycket god nivå. Den som vill hitta information kan oftast göra det.

En fråga som diskuteras för lite är dock när relevant information till medborgarna övergår i vad som närmast kan liknas vid propaganda för den rådande ordningen.

Staden ska informera med­borgarna om vad som händer och hur det påverkar dem. Styrande politiker ska självklart argumentera för sina beslut, men att lägga ytterligare kommunala pengar på att tala om varför ett visst beslut är särdeles förträffligt är långt ifrån okomplicerat. Vare sig det gäller situationen i äldrevården eller en ny sluss.

Ibland får man också känslan av att viss information inte produceras primärt på grund av behov eller efterfrågan, utan för att man helt enkelt behöver ha något att göra. Vilket osökt för oss tillbaka till kokboken.

Trots ”många” delningar på sociala medier fick man enligt miljöförvaltningen inte in särskilt många bidrag till den nämnda recepttävlingen.

”Det tror vi beror på att det finns en osäkerhet och brist på kunskap om vad som egentligen är klimatsmart mat. Därför känns det viktigt att ta fram kokboken”, säger ansvarig projektledare till Stockholm Direkt.

Ett utsökt cirkelresonemang, som förstås väcker frågan vad man tar sig till om nu intresset för kokboken skulle visa sig lika svalt. Recepthögläsning enligt flyg­larmets modell?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Förnyad förnyelse

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

I skymundan av Saudidebaclet – och av det mesta annat, om man ska vara ärlig – pågår livet i Moderata samlingspartiet. I lördags samlade man partifolk till ”Sverigedag”.

Moderaterna ska vara framtidsrörelsen i svensk politik, slog nye partisekreteraren Tomas Tobé fast.

Vi ska vara det parti som utvecklar de bästa förslagen, fortsatte Anna Kinberg Batra, och lät förstå att det arbetet bara hade börjat. Ungefär där landade man.

Anslaget känns igen – ”förnyelse” är svensk politiks heliga graal. Särskilt för Moderaterna, som ju i någon mening uppfann begreppet i dess moderna användning.

Men förnyelse är inte lätt – titta bara på Socialdemokraterna.

Efter att ha förlorat valet 2006 till det förnyade M så skulle även Socialdemokraterna förnyas, var tanken. Det gick som det gick med det. Mona Sahlin försökte, men sänktes av de egna. År av förvirring och inbördeskrig vidtog. Mitt i allt valdes Håkan Juholt till partiordförande, (bokstavligen) mot en vägg tapetserad med ordet ”nystart”.

Till slut gav man upp och lät förnyelsen landa i att ”Framtidspartiet” lades till logotypen. Man valde en trivselorienterad ickepolitiker till ledare, grävde upp några gamla förslag ur byrålådan och outsourcade i övrigt åsiktsbiten till V och MP. Det gick väl helt okej. Eller i alla fall inte åt skogen.

Frågan är varför det inom överskådlig tid skulle gå bättre för Moderaterna. Hela nedgången från 2010 års rekordval har ackompanjerats av tal om vikten av fortsatt förnyelse och kackel i arbetsgrupper.

Grundproblemet, här som där, är väl kanske snarast att det finns en begränsad mängd ståndpunkter att ta. Och ännu färre som man faktiskt vill ha.

Självkritik är bra, men för den som blir för högljudd i sin självkritik finns en uppenbar risk att de förslag man sedan lyckas få ur sig inte motsvarar det tonläge som slagits an.

M-ledningen hade förresten med sig en glad nyhet till Sverigedagen: Enligt en opinionsmätning är M det parti som flest svenskar uppfattar som ”moderna” och ”framtidsinriktade”.

Fint. Återstår då bara det där med att en växande del av väljarkåren tycks mena att det mesta var bättre förr.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sluta kladda i klotterdebatten

Måndagskolumn i DN Stockholm.

Har klottret i Stockholm ökat dramatiskt?

Det menade i alla fall före detta kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) i ett inslag i SVT:s ABC i veckan. Hon grundade det på intryck från Södermalm och kopplade det hela till att den nya majoriteten avskaffat ”nolltoleransen” mot klotter.

Det kan tyckas något märkligt att basera nyhetsrapportering på vad folkpartister upplever, men låt gå. Det hela backades upp med siffror som visade på en drastisk ökning av anmält klotter under den senaste femårsperioden.

Vilket väl i och för sig endast svårligen kan skyllas på den i inslaget anklagade Roger Mogert (S) eller det rödgrönrosa styret, som ju tillträdde i oktober 2014. Mogert påpekade för övrigt att policyn om att klotter ska vara sanerat inom 24 timmar kvarstår. Och där landade man.

Det följer ett känt mönster: Debatten om klotter och graffiti är något av det mest enerverande i den stockholmska kommunpolitiken. Förmågan att prata förbi varandra är enastående, i kommunfullmäktige och på andra ställen.

De borgerliga har förfäktat en ”nolltoleranspolicy” som inte bara kommit att riktas mot klotter, utan också mot andra yttringar av graffiti som kan misstänkas uppmuntra till klotter.

Vilket inte alltid slutar rimligt. Medan nolltolerans mot lagbrott är utgångspunkten för all rättstillämpning är det knappast är en uppgift för det offentliga att värdera vilka lagliga konstuttryck folk ska ägna sig åt.

Den befogade kritiken mot ”nolltoleransen” har dock haft en betydande förmåga att blanda in andra saker, och därmed ge förespråkarna öppet mål.

Förekomsten av lagliga, kommunala väggar att måla på är en. Sådant kan man driva på för om man vill, men det är inte censur att inte få sin hobby ombesörjd av skattebetalarna.

Ett annat, större spår som brukar ramla in i debatten är vem som har rätt att uttrycka sig i det offentliga rummet – ska det bara vara den som kan köpa reklamplats?

En befogad och mycket intressant fråga, men också en annan fråga.

Det finns partier att rösta på för den som vill se mindre av reklam och mer av annat i offentligheten. Vänsterpartiet brukar sällan missa en chans att rasa mot reklam. Däremot finns det såvitt känt inga partier som vill ta bort det generella förbudet mot att kladda på andras eller allmän egendom. Då är det ju dumt om det låter så.

Graffiti är en visuell uttrycksform. Klotter är skadegörelse – exempelvis när man målar graffiti på någon annans egendom. Eller målar impressionistiska näckrosor. Eller en helt vanlig tuschpennepenis.

Den konstnärliga verkshöjden har strängt taget inget med den saken att göra. Det är heller inte tillåtet att oombedd gå in i någons badrum och sjunga en aria eller läsa en monolog ur Hamlet, även om man gör det jättebra.

Det vore praktiskt om alla inblandade beslutsfattare kunde anteckna det här, så kan vi spara många debatter där folk pratar förbi varandra i upprörda tonlägen. Kalla det för enkelhets skull ”nolltolerans mot trams”.

Så får väl Roger Mogert under tiden ta och sparka liv i sanerandet av otillåtet klotter. Det finns inget egenvärde i att störa Södermalmsboende folkpartisters nattsömn.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Till den anskrämliga lådans försvar

Lördagskolumn i DN Stockholm.

nobelladan

Det stackars Nobelcentret på Blasieholmen har inte många vänner i debatten. Många har känt sig kallade att rasa mot planerna, färre har tagit strid för dem.

Eftersom alla har rätt till en offentlig försvarare så tänkte den här spalten åta sig uppdraget att åtminstone bemöta åtalet, nu när bygget i veckan gått ut på samråd. I kortform och punkt för punkt:

1. ”Det är en ful låda!”

Nej, det är ingen ”låda”. Det är ett hus. Genom historien har fyra väggar och ett tak varit grundstrukturen för många hus. Man skulle därför lika gärna kunna anklaga lådor för att se ut som hus, vad det nu skulle tjäna till.

Låd-argumentet är vanligt från flera håll. Bland annat från debattörer som önskar mer spektakulär arkitektur (ofta vertikala långlådor) eller från andra som ibland tycks mena att allt efter nygotiken (lådor med tinnar och torn) är estetisk hädelse.

Huruvida just den här huslådan är snygg eller ful är förstås en annan sak.

2. ”Det är fel plats!”

Röster som vill behålla Blasieholmen som den är brukar mena att det vore bättre att lägga en ny, viktig byggnad i ett område som har mindre av sådant i dag. Alfred Nobels Vinterviken eller den framväxande Hagastaden har nämnts som förslag.

Tanken är inte orimlig, men det finns en poäng i att samla just stadens (och landets) viktigaste publika byggnader: Det ökar tillgängligheten för de många. Huvudstadens mest centrala delar är inte vilket område som helst.

3. ”Det slår mot stadens historia!”

Den berörda tomten har varit viktig för maritim verksamhet och att exploatera den skulle minska förståelsen för Stockholm som skärgårdsstad, menas det.

Här kan det invändas att mycket av verksamheten i fråga ligger långt bak i tiden: det så kallade tullhuset har exempelvis inte använts som tullhus på över 70 år. Väldigt många – alla – delar av Stockholm har någon gång använts till något annat än de gör i dag. När stadslivets behov skiftar förändras markanvändningen.

Ingen som tittar ut genom fönstret från Nobelcentret kommer att missa att Stockholm är en skärgårdsstad – det är ju lite av poängen med att lägga huset just där.

4. ”Nobelcentret är för stort!”

Byggnadens volym leder till att andra viktiga byggnader förminskas, sägs det. Folkpartiet hävdar till och med att Nobelcentret kommer att ”dominera både Slottet och Nationalmuseum”.

Det kan man rent sakligt ifrågasätta, men här finns också ett mer principiellt resonemang att föra. Blir ett gammalt hus mindre värt eller vackert för att ett nytt, kanske stort, dyker upp i närheten?

Är det ens önskvärt att vissa hus, från en viss epok, för alltid dominerar stadsbild och vykort i Stockholm? Historien blir förhoppningsvis lång. Är allt värt att uppfinna uppfunnet?

Så, det var allt från djävulens advokat. Må det nu bli en rättvis rättegång.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det finns ett Nobelcenter idag. Dit går man aldrig. Det är ju så zzzzzzz… Börja i rätt ände med bra utställningar.

Eric Doglong, 10:49, 21 mars 2015. Anmäl

3. Ett av magasinen används fortfarande för maritim verksamhet. Ända tills förra året (innan uppsägningarna) användes båda magasinen för samma sak. I tullhuset har rederier hållit hus tills för några månader sedan. 4. Utredaren i SOU 1997:117 ifrågasatte placeringen (med ett bibehållet tullhus) pga hot mot den kulturhistoriska miljön. Staden ville då inte ha N.C. på Blasieholmen. I rapport 2011 ville Nobelstiftelsen bevara tullhuset på plats. Staden säger i tjänsteutl. att

Bo Lagerqvist (Webbsida), 17:00, 7 mars 2015. Anmäl

Om jobb och relevans

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

”Jag tror jag har förutsättningar att driva en förnyelseagenda där vi blir mer relevanta i svensk politik, och att vägen dit inte minst går via att bli bättre på jobb och ekonomi – en stark ekonomi för fler jobb där vi lyfter människor ut ur utanförskap och in i arbetsgemenskap.”

Frågesport: Vem sade detta?

Svaret ”en politiker” godkänns. Det var en sådan och det kunde i princip ha varit vilken som helst av dem – det är svårt att hitta exempel på politiker som är emot att ekonomin går bättre och att fler får jobb. I alla fall om man letar utanför Miljöpartiet.

Det exakt rätta svaret på ovanstående fråga är dock Jakob Forssmed och citatet är hämtat från den presskonferens där de två kvarvarande partiledarkandidaterna i KD presenterades.

Till Forssmeds försvar ska sägas att den andra kandidaten, Ebba Busch Thor, inte sade särskilt mycket uppseendeväckande heller.

Nu är det upp till KD-medlemmarna att värdera och ta ställning till respektive kandidats retorik, så låt oss för tillfället släppa det perspektivet och i stället se lite bredare. Känner vi inte igen det här?

”Vi måste göra oss mer relevanta. /…/ Vi behöver utveckla vår ekonomiska politik. /…/ Att ha ett eget jobb ger egen försörjning vilket ger rörelsefrihet i livet.”

Jakob Forssmed igen? Icke. Det var Jan Björklund (FP), i en självkritisk valanalys på DN Debatt i november.

Det ligger nära till hands att tro att de mindre borgerliga partierna vill bli större, och att de därför tittar på vad det stora borgerliga partiet brukar prata om.

En instinkt som är lätt att förstå – betydligt lättare än den analys som uppenbarligen säger att det finns oupptäckta andelar att hämta på marknaden för borgerliga partier som pratar jobb. Det stora jobbpratarpartiet gjorde ju knappast succé i valet.

Jobb är bra eftersom det ger gemenskap (KD).

Jobb är bra eftersom det ger frihet (FP).

Förvisso en intressant nyansskillnad på det mer filosofiska planet, men det kan inte uteslutas att konservativa respektive liberala väljare tycker att lite mer handfasta skillnader än så vore, ja, relevant.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0