Hos S i Västerås: Framtiden gör sig i regel bäst i framtiden

Sidan 2-spalt i lördagens DN.

Partikongresser kan innehålla ballonger, svulstiga tal och heta debatter. Det kan också hända andra, minst lika intressanta saker lite i skymundan.

Medan de flesta S-ombud fortfarande har fullt upp med att ta sig igenom det inledande kaffeminglet håller framtidsminister Kristina Persson seminarium i en oansenlig sidolokal i Aros Kongresscenter.

Det handlar om framtidens jobb och inleds lustigt, när moderatorn ursäktar sig för att ha råkat säga ”arbetsmarknadsproblem” i stället för det politiskt korrekta ”arbetsmarknadsutmaningar”.

Framtidsministern konstaterar sedan krasst att vartannat svenskt jobb – 2,5 miljoner stycken och bland annat fotomodellernas, hehe – kan vara borta om 20 år. Hur löser man det, då?

Det ska framtidsministerns arbetsgrupp för framtidens arbetsmarknad klura ut. Ordet går till ordförande Annelie Nordström, tillika bas för fackförbundet Kommunal. Hon är ännu krassare:

Vi kanske inte kan ha den arbetsrätt som vi vant oss vid. Egenföretagande och hushållsnära tjänster kommer att vara ett betydande inslag. Även om det låter svårt i dag så måste vi vänja oss vid tanken på ett arbetsliv till 75 år.

”Det lönar sig inte att säga nej-nej-nej”, förklarar Annelie Nordström och hänvisar till 40 års facklig erfarenhet. Framtiden kommer nämligen i alla fall, menar hon, och då är det ju bättre att man är med och påverkar den.

Man bara väntar på att hon ska dra av sig ansiktsmasken och visa sig vara Fredrik Reinfeldt.

Tonläget är ett annat när statsministern något senare håller svulstigt inledningsanförande i stora kongresshallen. Kanske måste man anstränga sig lite mer i skolan i stället för att titta på Netflix, men annars ska investeringar i framtiden rusta Sverige för framtiden.

Stefan Löfven hinner travestera både Robert och John F Kennedy och förklarar med emfas att man inte valt målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 för att det är lätt – utan för att det är svårt. Applåder.

Det är nog tur för stämningen att bara något tiotal av kongressombuden hittade till framtidsseminariet, och fick klart för sig exakt hur svårt.

Fredrik Reinfeldt hade förresten också en framtidskommission. Det var kring 2011, och rapporten hamnade i byrålådan. Framtiden kom i alla fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Framtiden kommer alltid om vi får vara med.Alla "levande människor" har möjlighet att påverka densamma i varierande grad. Särskilt ansvar för utvecklingen har våra valda politiker, som fått uppdraget att för allas bästa leda utvecklingen mot uppställda mål. Detta ställer stora krav på framtidens politiker, där det inte duger, att släppa fram visionslösa och okunniga medlemmar inom partiorganisationerna för att fylla tomma platser.

lars-erik forslund, 05:51, 30 maj 2015. Anmäl

Tryggheten och öppenhetens dilemma

Torsdagskolumn i DN Stockholm.

exdes

Det numera brett omdebatterade begreppet ”exkluderande design” betyder att man utformar offentliga miljöer på ett sätt som ska hålla oönskade element borta. Elementen i fråga kallas på vanlig stockholmska oftast ”uteliggare” och ”A-lagare”.

På Södermalm har man nu beslutat att avskaffa exkluderande design. Det rödgrönrosa styret i stadsdelsnämnden ska utreda var det finns och se till att det åtgärdas. Bland annat har man i ett öppet brev uppmanat SL att ta bort räcken som hindrar folk från att sitta eller ligga vid Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång i Björns trädgård.

”Vi vill ha en öppen stadsdel, där alla människor är välkomna”, förklarar ordförande Anders Göransson (S) för Södermalmsnytt.

Slutet gott, allting gott? Nja. Nu var det kanske inte riktigt så enkelt.

Anders Göransson är samme man som för några år sedan försökte stoppa en Ica-butik från att få alkoholtillstånd med motiveringen att Folkungagatan redan var ”Söders Sodom och Gomorra”, det vill säga en plats där dekadens och tarvlig levnad förekom i bibliska proportioner.

Den kampen misslyckades, men nu är det Tantolunden som ska räddas. Inför sommaren har staden klubbat ett nattligt alkoholförbud i parken.

”Vi gör det här för att öka tryggheten”, säger Anders Göransson till SVT.

Många är säkerligen glada över beslutet, men det finns också exempel på motsatsen. Mitt i Södermalm träffade tidigare i våras Roffe och Hasse, som tillbringat åtskilliga år med något att dricka i Tantolunden. Enligt Roffes egen utsago har han suttit där större delen av sitt liv, utan att störa någon.

”De har inget att vinna på att köra iväg oss härifrån. Vi flyttar bara någon annanstans”, sade Hasse till tidningen.

Sedan tidigare finns liknande förbud på platser som Vita bergen och Björns trädgård. Hasses analys delades av Söderpolisens chef Peter Ågren.

”Jobbet är ganska tröstlöst. Vi kör ju bara runt människorna från den ena platsen till den andra”, sade han till Mitt i.

För den välmenande politikern finns här med andra ord ett litet dilemma.

Visst går det att få bort oönskade beteenden och värna tryggheten för de skötsamma. Man kan förbjuda de otrygghetsskapande beteenden som inte redan är förbjudna och sedan nitiskt köra i väg syndarna, om nödvändigt över Skanstullsbron. Då försvinner också det upplevda behovet av exkluderande design – i alla fall på Södermalm.

Men det låter inte så fint, och här börjar stadsdelsnämnden förmodligen skruva på sig och vifta med armarna.

Det hela kokar dock ner till en enkel fråga. Är Roffe, Hasse och deras likar välkomna på Söder? I så fall – var?

Om svar anhålles. Gärna i ett öppet brev.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vems bakgård bygger vi på – egentligen?

Den rödgrönrosa Stadshusmajoritetens bordläggning av bostadsprogrammet för Hammarbyhöjden och Björkhagen har rört upp debatt – en betydligt större debatt än vad konkreta byggfrågor i Stockholm vanligtvis föräras. Det är roligt, även om det betyder att det också förekommer att folk inte håller med den här spalten.

Exempelvis tidningen ETC:s ledarskribent Lina Hjorth, som har invändningar mot bland annat den här texten där jag uppmanar MP att bestämma vilken fot man ska stå på i stadsutvecklingsfrågor.

(Hon skriver också att ”DN slog på stort” den aktuella dagen, med anledning av att ledarskribenten Carl Johan von Seth hade en kolumn på snarlikt tema. Klargörande kring detta: Jag stämmer inte av vare sig ämnesval eller åsikter med DN:s ledarredaktion. Utmärkt så, även om det förstås innebär en risk för krockar. Ibland krockar i samförstånd, ibland utan. Som med SL-korten härom veckan.)

Hur som helst – här kommer en replik-på-repliken.

Vems bakgård bygger vi på? undrar ETC:s rubrik. Frågan är retorisk och insinuerar att ”vi” bygger på de svagares bakgårdar i stället för på de starkares. Så försöker man inordna sakfrågan i något slags dimension av över- och underordning, där (får man utgå från) Hammarbyhöjdens bostadsrättsföreningar antas befinna sig i den senare kategorin.

Låt oss faktiskt besvara den retoriska frågan. Vems bakgård bygger vi egentligen på?

Enligt Stockholms i politisk enighet antagna översiktsplan bygger ”vi” i första hand på bakgårdarna hos de som lyckats få tag på en lägenhet i någon av Stockholms populära närförorter, trots att de är så glest planerade i grunden att de innehåller väldigt få bostäder sett till ytan jämfört med både innerstaden och mer storskaliga miljonprogramsområden.

Det gör vi för att vi genom att titta på kötider och marknad kan se att det är så de flesta vill bo: centralt och hyfsat tätt. För att det är där det finns bäst förutsättningar för att bygga mycket och samtidigt, om det görs bra, skapa goda miljöer som ännu fler vill bo i. För att det är områden som redan har goda, miljövänliga kommunikationer, och som har förutsättningar att få ännu bättre kommunikationer med fler i resandeunderlaget. Som dessutom har tappat kraftigt i befolkning sedan de byggdes, eftersom trångboddheten lyckligtvis minskat, och som därför numera har mindre närservice än de var tänkta att ha. Bland annat.

Vi bygger förstås på en massa andra ställen också, men just innerstadens utvidgning är alltså ett genomtänkt strategiskt vägval.

Här hamnar delar av vänstern – långt ifrån hela, vilket märkts tydligt i de senaste dagarnas debatt – lite märkligt.

Den politiska viljan att bygga i Hammarbyhöjden handlar inte om något slags antipati mot Anders som bor i Hammarbyhöjden och gillar skog. Det handlar mer om solidaritet med Anna som inte bor i Hammarbyhöjden – utan kanske på en soffa i tredje hand någon annanstans – och som mest av allt vill ha en egen lägenhet.

Men Anna kanske också gillar skog? Tur då för både henne och Anders att de har Nackareservatets närmast oändliga vidder alldeles intill sin stadsdel. Inga dåliga förutsättningar för någon som bor mitt i en miljonstad och gillar skog. De kanske kan gå dit tillsammans.

Men de stora, centrala villaområdena då! Och Bromma flygplats! Och motorvägarna! Varför ska de komma undan?

Den som läst i alla fall den här spalten vet att det där är frågor som har diskuterats och som kommer att fortsätta diskuteras. Jag har skrivit det många gånger: Ingen del av Stockholm kommer att gå opåverkad om bostadsmålen ska kunna nås.

Men nu var den aktuella frågan alltså att ett konkret program för över 2 000 bostäder just söder om Södermalm hänger i luften på grund av motstånd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är svårt att på ett vettigt sätt få plats med alla aspekter av den komplexa stadsbyggnadsfrågan på samma gång, alltid. Vilket väl ledaren i ETC också oavsiktligt illustrerar.

Jag längtar efter en grön vänster som vågar säga Stopp och tar tillbaka stadsplaneringsinitiativet. Ingen mer marknadsanarki. Istället för att lämna rodret till starka ekonomiska krafter eller de som ropar högst så kan vi testa att (ack våghalsiga tanke) låta långsiktiga samhällsintressen styra och skapa mer demokratiska beslutsformer”, skriver Lina Hjorth.

Själv längtar jag efter en grön vänster som vågar ta steget förbi de fina slagordsfraserna och faktiskt omsätta dem i praktisk byggpolitik.

Det borde alla oavsett färg som intresserar sig för stadsutveckling längta efter, eftersom det skulle göra debatten – och i förlängningen staden – mycket bättre. I dag står de tröstlösa politiska striderna alldeles för ofta mellan folk som kämpar fram konkreta, genomförbara och i bästa fall vettiga byggplaner (i Stockholm oftast socialdemokrater och borgerliga) och andra som går efter med protestskylt.

I och med den rödgrönrosa majoritetens tillträde finns alla möjligheter att visa vad de fina orden i ETC betyder. Det är inte för sent, men däremot har det inte börjat särskilt lovande.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hyresgästföreningen och hyckleriet

Kolumn i DN Stockholm 26/5.

Bostadsfrågan seglar allt högre upp på den politiska dagordningen och många känner sig manade att ta del i debatten. På senare tid har Hyresgästföreningen satsat stort i ärendet – förutom att slåss för låga hyror talar man också gärna om att bygga mer. I stora kampanjer och med aktioner på stan har man försökt ”peppa politikerna” att ”se nya möjligheter” till bostadsbyggande.

Naturligtvis är det välkommet för bostadssökande att Hyresgästföreningen engagerar sig för byggande. Det hade dock varit ännu bättre om man också levt som man lärt.

I förra veckan beslutade den rödgröna majoriteten i Stockholm att bordlägga en plan för 155 nya lägenheter i Hägerstensåsen. Oppositionen var kritisk, men den lokala Hyresgästföreningen var jublande glad.

”Det är för trångt, de får inte plats. Vi behöver skogen. /…/ De ska fram med bilar och de ska bygga ett daghem framför min balkong. Jag har hållit på sedan 2009 för att slippa det här”, förklarade en styrelsemedlem för tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Detta är inget särfall. När nya byggen planeras står inte sällan Hyresgästföreningens olika avdelningar i första ledet med retorisk högaffel och överklagandesvärdet i högsta hugg. På detta finns många exempel i närtid.

Hässelby strand: Nej till ett höghus med bostäder. Fridhemsplan: Nej till nya bostäder i kvarteret Väktaren. Rosenlundsgatan, Södermalm: Nej till både bostäder och en ny matbutik.

Det mest uppmärksammade fallet är antagligen det i kvarteret Plankan på Hornsgatan, där Hyresgästföreningen slagits i åratal för att stoppa 119 allmännyttiga hyreslägenheter på den stora innergården.

Så kan man fortsätta. Bland alla dessa enskilda fall finns förstås högst relevanta synpunkter och invändningar, men tillsammans bildar de ett mönster som inte direkt ger bilden av en ”peppad” organisation som gillar ”nya möjligheter”.

Vilket för all del inte är så konstigt. Hyresgästföreningen är en demokratiskt uppbyggd organisation som tar tillvara de redan boendes upplevda intressen. Inget fel i det, naturligtvis, även om dessa intressen inte sällan hamnar på tvärs med andras intressen. Det senare kanske inte syns från den centrala kommunikationsavdelningens horisont, men det gör det ute i verkligheten.

Därför kan det möjligen finnas en poäng i att kika framför den egna dörren innan man tar på sig den största hatten och pekar finger åt ”politikerna”. För hur ”peppade” nämnda politiker än blir så är det svårt för dem att bygga massor av bostäder utan att påverka närmiljöerna för de som redan bor.

I Hyresgästföreningens största kampanj på senare tid flankeras bilder av obebyggda platser med den retoriska frågan ”Kan man bo här?”.

Hade de i stället ställt frågan direkt till sina egna lokala företrädare så hade svaret förmodligen blivit både snabbt och tydligt: ”Nej”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Miljöpartiet måste bestämma sig

Kolumn i DN Stockholm 23/5. Bilden: Berörda stadsdelar i mitten. Globenområdet till vänster, Nackareservatet till höger.

bygg

Är rödgrönrosa bostadsbyggande snack eller verkstad? Den här spalten ställde frågan för två veckor sedan, med anledning av oklarheter i ett högaktuellt ärende. Det handlar om det program för 2 100-2 500 bostäder som tagits fram för Hammarbyhöjden och Björkhagen, och som nu ska klubbas politiskt. Socialdemokraterna har varit genomgående positiva, medan deras koalitionskamrater varit i varierande grad rasande över hotade grönområden.

Det är inte meningen att tjata, men ärendet är viktigt. Dels är det många bostäder inblandade, men programarbetet för Hammarbyhöjden/Björkhagen är också något av ett pilotfall som är tänkt att upprepas på många andra ställen framöver.

Hur man landar i detta kan därför väntas prägla resten av mandatperiodens rödgrönrosa bostadsbyggande – en uppfattning som för övrigt delas av flera tjänstemän på stadsbyggnadskontoret.

På sistone har saken också utvecklat sig mer dramatiskt än någon kunde föreställa sig.

Det började med att MP-politikern Haval Murad träffade ett gäng demonstranter utanför stadsbyggnadsnämnden och sedan förmedlade sina intryck via Facebook.

Kortfattat vill demonstranterna att vi politiker ska ge fan i att sälja ut stadens högkvalitativa natur till parasiterande kommersiella byggbolag. Inge konstigt alls! Stadens gröna ytor är ett av våra absolut största tillgångar och dem tar vi i Miljöpartiet särskilt väl hand om”, skrev han bland annat.

Inget konstigt för Murad, möjligen, men för många utomstående lät det hela mer som en grumlig konspirationsteori från internets ogästvänliga utmarker än som en nykter analys från en förtroendevald i huvudstadens tredje största parti. Inlägget försvann kort senare.

Senare smällde det på Reflexen i Kärrtorp. Tidningen Hammarby/Skarpnäck kunde berätta om hur ett ”öppet möte” om byggandet i Söderort slutat med att en, möjligen den ende, positivt inställde deltagaren blev utslängd av en lokal MP-representant.

MP-politikern har bett om ursäkt och förklarat att hon trodde att den bygga hus-glade mannen var narkotikapåverkad. Sådant kan ju hända, i alla fall i Miljöpartiet, men saken säger ändå något om stämningsläget i frågan.

När framtiden för programmet för bostadsbyggande väl skulle avgöras på torsdagens möte i stadsbyggnadsnämnden hände – ingenting. Ärendet bordlades, till oppositionens protester. Enligt stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) för att det är ett ”komplicerat projekt”.

Det är naturligtvis sant att ärendet är komplicerat, men det är inte förklaringen. Saken har redan dragit ut på tiden och den rödgröna koalitionen har nu suttit i över ett halvår.

Sanningen är, som vanligt får man tyvärr säga, att de inte kommer överens om hur man ska göra, och därför väljer att skjuta problemet framför sig. Med följden att det växer.

Här börjar det bli dags att tala lite allvar.

Bostads- och stadsbyggnadsfrågorna blir allt viktigare i både lokal och nationell politik. Framför allt Miljöpartiet, som till och med har ministerportföljen i fråga, måste en gång för alla bestämma sig här.

Ett alternativ är att man öppet omfamnar den konservativa roll som man så ofta spelar ute i den kommunala verkligheten.

Rimligen tar man då också konsekvensen av det och lämnar vad som påstår sig vara en progressiv Stockholmskoalition med bostadsfrågan högt på agendan. I stället får man gå i brokig armkrok med det andra utpräglade bevararpartiet i Stadshuset, Sverigedemokraterna.

Här vill många gröna säkert skrika i högan sky över en elak sammankoppling, men det kan de sluta med. Förhållningssättet är naturligtvis fullständigt rumsrent. Det är inte fascism att vilja bevara buskar, inte ens om det sker på bekostnad av bostäder.

Om det ändå känns lite tråkigt så finns annat alternativ: Att man faktiskt låter den politiska praktiken motsvara retoriken.

Då räcker det inte att göra A, det vill säga inrätta reservat där naturen anses vara särskilt skyddsvärd, men sedan agera konstant bromskloss när andra försöker göra B, det vill säga bygga stad på andra ställen. Då håller det inte att besvara alla frågor med glädjekalkyler om hur många hus man eventuellt kan tränga in på Bromma flygfält någon gång i framtiden.

Då får man helt enkelt göra som ett gäng från Grön Ungdom föreslår i kongressmotionen ”Dags att MP omfamnar den täta staden”, som vid sidan av ett svulstigt språk innehåller en del matnyttigt. De skriver bland annat:

MP:s unika roll i svensk politik är att komma med lösningar på det moderna samhällets problem. Men i den här frågan har vi lämnat walk over och vi saknar ett samlat svar. Det duger inte för ett parti som aspirerar på att vara detta seklets mest dominerande politiska kraft. Vi måste sluta ställa täta städer och ytterligare urbanisering mot miljö och ekologisk hållbarhet.

Partistyrelsen har yrkat bifall, men det behöver inte betyda så mycket i ett gräsrotsparti som MP. Återstår att se om Grön Ungdom misstänks vara drogpåverkade och blir utslängda från kongressen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Tråkigt, Viktor, att du väljer att repetera dessa konstiga uppgifter från Direktpress utan att söka mer information själv. Någon som var på det mötet skulle veta att det fanns deltagare som tyckte olika, och att ingen blev utslängd från mötet.

Hem Sloyd, 14:21, 26 maj 2015. Anmäl

DN bör släppa fram andra röster i förtätningskampanjen.

Tuomo Haapala, 11:06, 23 maj 2015. Anmäl

DN mobiliser till stöd för stora byggbolag! I dag har DN återige manifesterat sitt stöd för de stora byggbolagens brutala förtätningsplaner. De två inläggen Carl- Johan Seths på ledarsidan och Viktor Barth Krohns i DN Sthlm genomsyras av en raljerande föraktfull ton gentemot oss som som vill värna Hammarbyskogen och Nytorpsgärde. Denna ensidiga förtätningspropaganda är vi redan vana vid men glädjande nog växer stödet för oss oavbrutet. Det vore bra om DN kunde ta sig an frågan opartisk

Tuomo Haapala, 11:04, 23 maj 2015. Anmäl

Paraply mot idédebatt

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Vad vill regeringen? Frågan har börjat upprepas med viss frekvens, inte minst från vänsterhåll, i takt med att opinionssiffrorna fallit under våren.

Frågar man Stefan Löfven är svaret förmodligen ”jobben”. Han brukar ju säga att han brinner för jobben. Därför – eller genom detta – ska Sverige ha lägst arbetslöshet i EU år 2020.

Målsättningen har upprepats med 24 dårars envishet, så ofta att professor Lars Calmfors i veckan kände sig manad att upplysa rege­ringen om att arbetsmarknaden inte är Eurovision song contest.

Det otacksamma jobbet att omsätta statsministerns eld i något slags resultat har till betydande delar fallit på näringsminister Mikael Damberg (S). På onsdagens DN Debatt presenterade han en storsatsning, kallad Team Sweden, för att stärka svensk export.

Exakt vad Team Sweden är var inte alldeles lätt att utläsa, men det ska i alla fall vara ett slags ”paraply”. Damberg:

”Därför skapar regeringen nu en funktionell och samlad struktur – Team Sweden – för att samordna exportstödet till enskilda företag. /…/ Vi arbetar nu med att genomföra en kartläggning av vilka överlappningar som finns mellan olika statligt stödda aktörer i främjandet. Team Sweden ska se till att de offentliga främjandeinsatserna utvärderas löpande så att de effektivaste metoderna alltid väljs.”

Så pass. Nu undrar vi bara hur näringsministerns Team Sweden-paraply förhåller sig till framtidsministerns Analysgrupp för global samverkan.

Det var förresten en känd socialdemokrat som kom med ett konkret förslag i veckan. Leif Pagrotsky hade suttit på sin kammare och räknat fram hur Stockholm kan göra kollektivtrafiken avgiftsfri för resenärerna, genom bland annat en särskild arbetsgivaravgift och 50 öres höjning av landstingsskatten.

Bland många vänstersympatisörer uppstod närapå halleluja­stämning: En visionär idé om det gemensamma! Det är ju sådant vi är här för!

Symptomatiskt nog har Leif Pagrotsky lämnat politiken, men entusiasmen över idén höll i alla fall i sig en bit in på eftermiddagen. Då klev S i Stockholms landsting ut och förklarade att Pagrotskys idé var dålig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommunala kokboken: Förmodligen bara början

Tisdagstext i DN Stockholm.

kokbok

Vad? Lansering av en kommunal kokbok.
Var? Tekniska nämndhuset, Kungsholmen.
Hur? ”Matmingel” och ett slags debatt.

Vissa debatter är mer eller mindre avgjorde på förhand, genom vad vi kan kalla det moraliska problemformuleringsprivilegiet. Inte sällan har de på ett eller annat sätt med klimatfrågan att göra.

När det gäller Stockholms stads omtalade satsning på en klimatsmart kokbok saknas inte substantiella sakargument i den kritik som förekommit. Är detta ett kommunalt uppdrag? Är digital PDF i så fall verkligen en vettig distributionsform? Hade man inte kunnat få en mer effektiv informationsinsats för 500 000 kronor på andra sätt?

Sådant småsint tjafs står sig dock slätt när motargumentet handlar om issmältningens effekter för invånarna på Grönland. Är vi överens om att någon måste göras så vinner alltid den som vill Göra Något. I det här fallet miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP).

På måndagen är det hur som helst dags för lansering. I Tekniska nämndhuset dukar miljöförvaltningen upp till klimatsmart lunch med bland annat hirsbollar, rödbetsbiffar och jordärtskockssoppa. Till detta kranvatten i snygg butelj.

Er utsända delegation tar för sig med öppet sinne och kan meddela att allt är fullt ätbart, även om vi nog föredrar icke-vegansk pannacotta.

Tyvärr får vi inte chans att prova kokbokens ”Grillmacka på gårdagens levainbröd” – möjligen den mest självklara rätten när det är Miljöpartiet i Stockholm som sitter vid maktens grytor. Heller inte den bearnaisesås som ska göras på yoghurt i stället för smör.

När det sedan vankas presentation och debatt är det tydligt att kritiken mot satsningen gjort avtryck i Stadshuset. Moderatorn Ann-Helen Meyer von Bremen inleder med att raljera över kritiken och låter förstå att det här med kommunala matsatsningar inte är något nytt. I Rättvik har man till och med kommunala kor.

Miljöborgarrådet Luhr får tacksamt ledande frågor och framstår i sammanhanget som ödmjukt nedtonad. Förutom det rena klimatargumentet – stockholmarna måste minska sin klimatpåverkan med 80 procent till 2040 för att klara de uppsatta målen – så driver hon en linje som annars känns igen från tidningskrönikörer som dragit på sig läsarnas raseri: De starka reaktionerna i sig är en bekräftelse på att satsningen behövs. Centerpartiets kritik förklaras med att det är oppositionens roll att vara upprörd.

Representanter från Naturvårdsverket och Örebro kommun är med i panelen och har ingenting att invända mot kokboksprojektet. En företrädare för Svenskt Kött är förväntat kritisk mot att man exkluderat nötkött från recepten, men annars är det inte mycket till debatt. Det finns inte så mycket att prata om.

Timmen ska dock fyllas och diskussionen tar i stället snabbt en annan vändning. Är det verkligen rätt att lägga över så mycket ansvar på konsumenten? Borde inte politikerna göra mer? Varför gör man BARA en kokbok? Alla är ju överens om att en kokbok knappast räcker för att nå klimatmålen.

Moderatorn driver på och talar i varma ordalag om den ”helhetssyn” som myndigheterna har i Brasilien. De talar inte bara om vad man ska äta, utan också var man ska handla, var man ska äta maten och ger anvisningar om att man ska laga maten tillsammans. Bland annat.

Katarina Luhr försvarar sig med att det är svårt att förbjuda saker, om det nu är det som efterfrågas. Att förbjuda viss mat är lite som att förbjuda sex, typ.

Skratt i lokalen. Den lilla men engagerade publiken låter sig dock inte nöjas.

En långhårig man från Naturskyddsföreningen räcker upp handen och meddelar förnumstigt att en eventuell köttskatt minsann inte alls drabbar svaga inkomstgrupper, eftersom alla inkomstgrupper enligt en rapport lägger lika stor del av inkomsten på kött.

Ingen invänder att det väl fortfarande är den svagaste gruppen som löper störst risk att inte ha råd med kött om priset höjs.

En kvinna i publiken tycker att man i stället borde angripa ”köttnormen” mer. Hon har själv märkt att de hemma hos henne ofta äter kött trots att hon egentligen inte är sugen.

Hela församlingen visar sedan entusiasm inför idén om ”mattanter” på omfattande Sverigeturné, i utbildningssyfte.

Debatten, eller vad man ska kalla den, avrundas omsider med att moderatorn själv konstaterar att det kommer att behövas ”mer politik”, och att det nog kommer att bli ”mer politik”.

Jo, det brukar ju bli det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kampen om gatan förs med slag i luften

Måndagskolumn i DN Stockholm.

openstreets-insidaTillfällig och kostnadsdrivande centerpartism.

Skånegatan ska bli bilfri! Ja, en bit i alla fall. Närmare bestämt ett kvarters sträckning norr om Nytorget, där nästan ingen kör. Enligt Södermalmsnytt är stadens tanke att gatstumpen ska fyllas med uteserveringar, foodtrucks, kaffevagnar, glassförsäljare, loppis, bokbord och ”kulturella happenings”. Försöket gäller under sommaren och beräknas kosta 500 000 kronor.

Satsningen framstår som modest jämfört med Alliansens stort uppslagna satsning på ”open streets” förra sommaren. Då stängdes delar av betydligt större Götgatan av för bilar under ett antal lördagar, för att i stället fyllas med mobila träd, foodtrucks och allsköns mer eller mindre skojiga aktiviteter. Prislapp 4 miljoner kronor.

Vilket nu inte nödvändigtvis är en dålig sak i sig. Den festivalglada Alliansen hade en faiblesse för stora, tillfälliga satsningar vars långsiktiga avtryck kan diskuteras.

Den rödgröna ledningen med trafikborgarrådet Helldén (MP) i spetsen vill i stället prioritera att göra innerstadsgator permanent bilfria. Man har bland annat sagt sig drömma om ett sammanhängande stråk av gågator från Norrtull till Skanstull.

Vilket inte nödvändigtvis är helt rätt tänkt det heller. Spalten vill inte vara den som är den, men både ”open streets” och permanenta gågator har en air av högstämd symbolpolitik över sig.

Stänger du av en gata förefaller det sannolikt att trafiken kör på en annan gata. Aldrig så festliga gatstumpar har en tendens att återgå till det vanliga så snart politikerna plockat bort avspärrningarna och ballongerna.

Problemformuleringen kan vi i  grunden vara överens om: Bilar tar i dag upp en oproportionerligt stor del av gatuutrymmet i staden. Det leder till sämre framkomlighet för andra trafikslag, till sämre luft och till uteblivna affärer. Det är svårt att bedriva exempelvis uteserveringsverksamhet om trottoaren är någon dryg meter bred.

Samtidigt är visionen om ett Stockholm utan bilar något av en dystopi. En stad kräver sin trafik för att leva, om än långt ifrån all trafik som finns just nu. En mer gedigen lösning borde rimligtvis handla om att få alla trafikslag och verksamheter att samsas på ett vettigare sätt.

Förmodligen behövs ett batteri av åtgärder för att nå dit: Smalna av breda gator och ta framför allt bort gatuparkering på attraktiva stråk. Ersätt med trottoarer och banor för mindre tunga trafikslag. Sänk hastighetsbegränsningarna. Inför någon form av trängselskatt vid exempelvis Västerbron och Slussen. Och så vidare.

På så sätt borde det gå att ordna så att varuleveranser, taxi, buss, utryckningsfordon och folk som verkligen har anledning att ta bilen kommer fram överallt. Cyklar och gående får också bättre och säkrare möjligheter att ta sig runt, samtidigt som folkliv och serveringar kan växa ut på trottoarerna – permanent, inte beroende på några tillfälliga och kostnadsdrivande upptåg från Stadshuset.

Att åstadkomma det här kräver förstås lite mer jobb än vad festivalbetonade slag i luften gör, men det är ingen ursäkt för att låta bli.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Finns många fördelar med minskad biltrafik men att det skulle underlätta affärer är inte en sådan. Inte ens för restaurang och kafeägare i det stora hela. Möjligen på delar av ett fåtal enstaka gator i några städer.

Doktor P, 00:27, 12 maj 2015. Anmäl

Upp till bevis längs linje 17

Lördagskolumn i DN Stockholm.

planomradePlats finnes.

Budskapet före och efter den rödgrönrosa valsegern var tydligt: Nu skulle det minsann byggas bostäder i Stockholm! Så, ett drygt halvår senare – hur går det?

Svaret är att det tuffar på, men att det än så länge är det svårt att skönja någon ilagd överväxel. Kommande måndags fullmäktigemöte är exempelvis inställt på grund av för få ärenden att behandla. Däremot är det full fart när det gäller olika sätt att inte bygga bostäder.

Nyss kunde Miljöpartiet glädjesprudlande meddela att hela Älvsjöskogen ska bli naturreservat. Därmed kan ytterligare en ordentlig bit mark räknas bort från ekvationen, dessutom i ett expansivt läge med goda kommunikationer.

I Söderort kämpar samtidigt rödgröna lokalavdelningar på alla möjliga håll mot exploateringsplaner. Senast nu i veckan, när man lokalt vill stoppa byggplaner i Fagersjö och i stället utropa ännu ett naturreservat.

Man kan lätt känna viss sympati för stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S). Han framstår som en byggvänlig och pragmatisk man, men lär dessutom behöva trolla med knäna för att hålla alla nöjda i den spretiga koalitionen.

Men visst – det är fortfarande för tidigt i mandatperioden för att döma någon. De rödgrönrosa har dessutom ett utmärkt tillfälle att ge tvivlarna fel, högaktuellt just nu.

Ett stort program för utbyggnad av stadsdelarna Hammarbyhöjden och Björkhagen ligger nu på stadsbyggnadsnämndens bord för godkännande. Totalt handlar det om omkring 2 500 nya bostäder och andra samhällsnyttiga funktioner, bland annat skola och förskolor. Arbetet inleddes under alliansens tid, men Mogert och S har stått bakom det.

Anslaget i projektet är värt att applådera. Här har man tagit ett helhetsgrepp på ett större område i stället för att som brukligt behandla enstaka småprojekt var för sig. Det ger både boende och andra bättre möjligheter att bedöma vad förändringarna faktiskt betyder för stadsdelarna. Hammarbyhöjden/Björkhagen-modellen ger också möjlighet att säga inte bara ”nej, inte just här” utan också ”men där i stället”.

Det har dock inte hindrat både gröna och röda företrädare från att koncentrera sig på att säga nej. Såväl MP som V och Fi har varit uttalat emot betydande delar av planerna. I stället har det lyfts tankar på att göra delar av det berörda området till – just det – ett naturreservat.

Det förvånar inte. Inom grönvänstern finns en uttalad skepsis mot att förtäta i närförorterna över huvud taget, och det är där koalitionens dilemma uppstår.

Ska Stockholm växa med stora mängder bostäder, vilket alla partier lovat, så kommer det till största delen ske i befintliga stadsdelar. Det som inte är stadsdelar i Stockholm är ju, som av en händelse, i regel naturreservat.

Få områden har sådan potential som Hammarbyhöjden och Björkhagen. De ligger mycket nära centrala staden, har tunnelbana och är förhållandevis glest planerade från början. Att få in 2 500 bostäder här är knappast någon vild ambition.

Exakt hur det slutar med bostadsprogrammet återstår att se. En fördel med tillvägagångssättet är just att man kan ta bort en sak och lägga till en annan, om man så önskar.

Skulle det däremot sluta med att totalsumman av nya bostäder blir mindre än vad som från början var tänkt så finns det all anledning att dra öronen åt sig. Då ligger slutsatsen farligt nära att pratet innan valet var, just, prat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

En viktig faktor Viktor Barth-Kron inte berör här är T-banans kapacitet eller snarare brist på sådant. Om staden bygger 2500 bostäder i detta område innebär det omkring 7500 till 10 000 fler människor. Hur dessa skall få plats på linje 17 som i kvälls och morgonrusningen är proppfullt redan nu väljer han klädsamt att förbigå med tystnad men det blir väl så om man vill propagera för något och inte, som en god journalist, reflektera över sakernas tillstånd.

Tuomo Haapala, 11:13, 25 maj 2015. Anmäl

"Arbetet inleddes under alliansens tid, men Mogert och S har stått bakom det." Hmmm... Borde inte den korrekta formuleringen lyda: "Arbetet inleddes under alliansens tid, men Mogert och S har ställt sig bakom det."

Magnus Roslin, 23:59, 9 maj 2015. Anmäl

En samlad strategi för samordnad samsyn

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Samtidigt som oppositionen är upptagen med käbbel om Decemberöverenskommelsen så dundrar regeringen på med oförminskad styrka. Eller vad man nu ska kalla det. Den gångna veckan har hur som helst bjudit på två händelser som sett ut som en tanke.

Det började i Sundsvall på första maj. Statsministern hade noterat att det är alldeles för många unga som varken jobbar eller studerar. För att råda bot på detta vill han nu se ”nationell samling” och ökade insatser för att få större kunskap om olika insatser som kan fungera. För att öka samverkan ska man också inrätta en nationell samordnare, som systematiskt ska samla in och sprida kunskap om insatser.

Åhå.

I onsdags var det framtidsminister Kristina Perssons tur. Hon har nu bjudit in ett 50-tal toppchefer från näringsliv, fack och organisationer till en ”workshop” i regeringskansliet, där de ska ”diskutera fritt” kring hur statsministerns vision om en ”global new deal” mellan arbete och kapital ska kunna förverkligas.

”Jag hoppas och tror att de kan komma med intressanta inspel till analysgruppen för global samverkan. Det handlar om att visa hur man tycker att vi ska gå vidare för att konkretisera och förverkliga visionerna bakom global deal. Det är inget man gör i en handvändning, det är ett långsiktigt arbete som måste ske på många olika fronter samtidigt”, säger framtidsminister Persson till Aftonbladet.

Ett smått fantastiskt citat, som på samma gång säger både ingenting och väldigt mycket.

Stefan Löfven och Kristina Persson sitter tillsammans uppe på statsrådsberedningen. Det trivs de förmodligen bra med. Visst vore det spännande att vara en fluga på väggen när de stöter på varandra vid kontorets kaffeautomat:

– Go’morron Stefan, hur är ingångsvärdena i dag då?

– Tydligt och viktigt. Hur går det med familjesamverkan?

– Hade middagsöverläggningar i söndags kväll. God samsyn i centrala frågor.

– Kul. Viktigt med systematisk samordning där, när delarna i helheten spänner över ett brett geografiskt fält.

Man undrar ju ibland vad mer politikorienterade politiker, som Sven-Erik Bucht och Ylva Johansson, egentligen tänker under regeringssammanträdena.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0