Passande present till splittrat parti

Almedalen, fredag.

I den tryckande sommarvärmen utanför Anna Kinberg Batras presskonferens står demonstranter. Det handlar om ett litet knippe moderater som stöttar riksdagsmannen Finn Bengtssons uppror mot Decemberöverenskommelsen. På sig har de nytryckta t-shirtar med budskapet ”Riv upp DÖ”.

Spektakulärt, förstås, men inte särskilt dramatiskt. Även om historien förmodligen kommer att ge Finn Bengtsson rätt så har han förlorat för nu. Länsförbundens ställningstaganden pekar mot en hyfsat smidig resa för DÖ på höstens stämma.

Den politiskt intressanta striden i Moderaterna står i stället mellan partiledningen och ungdomsförbundet och gäller migrationspolitik. Moderaternas modesta kursändring i mindre generös riktning har lett till ramaskri.

”Gränsen är nådd”, ryter ungdomsförbundets ordförande. I Visbys gränder talar Muf-profiler om att lämna partiet. De verkar närmast chockade och åkallar Fredrik Reinfeldt.

Det är lite svårbegripligt hur det har kunnat bli såhär. Visst, Muf har en mycket liberal tradition och det ligger i ungdomsförbundets roll att driva på partiet, men av reaktionerna att döma kan man fråga sig om de unga idealisterna alls hade koll på vilket parti de gick med i.

Moderaterna har aldrig varit något självklart val för den som har fri invandring högst på sin personliga agenda. Det finns i riksdagen åtminstone fem partier som i närhistorien har stått för mer generösa villkor.

Den migrationspolitiska överenskommelsen från 2011, ofta refererad till från de yngre som föredömlig, kom efter en hård förhandling där framför allt M (lett av Fredrik Reinfeldt) försökte hålla tillbaka mot de mindre partiernas öppenhetsiver. Och så vidare.

Möjligen finns en enkel delförklaring till det hela. Den förra Muf-ledningen kampanjade under parollen ”Värva alla”. Alla skulle med. De ville till och med sluta med ordet ”borgerlig”, eftersom det antogs vara exkluderande.

Kampanjen var framgångsrik, men kan förstås också ligga till grund för besvikelse när det sedan visar sig att politik ofta handlar om att ha en ståndpunkt, inte alla ståndpunkter, och att den ståndpunkten i Moderaternas fall ofta tenderar att vara… borgerlig.

Betyder allt det här att stämningen i Almedalsparken är låg på Moderaternas dag? Inte alls.

Det finns faktiskt en sak som förenar Moderaternas brokiga koalition av barska Anders Björck-typer, strömlinjeformade nymoderater, Finn Bengtsson-kverulanter och unga gladliberaler. Som i ett genidrag har Anna Kinberg Batra packat med just en sådan sak till Visby i år.

Just det: En skattesänkning!

Nu är alla glada igen. Ett tag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Det är roligare med DJ-battle än väljar-battle

Almedalen, torsdag.

Natten mot torsdagen avgjordes årets ”DJ-battle” på Kallbadhuset i Visby. Det är ett slags tävling som går ut på att representanter för regering och opposition turas om att dansa på en scen inför 2 000 vinpimplande ungdomsförbundare och konsulter. De senare får sedan sms-rösta om vilka som spelat bäst hits. Regeringen vann och scenens främsta estradör var enligt flera källor kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).

Hon var dock inte ensam. Bland övriga tävlande fanns exempelvis Jakob Forssmed (KD), som brukar prata om vikten av dygder och värden i politiken.

Det är nära från Kallbadhuset till Miljöpartiets tält i Almedalsparken, men det är inte direkt någon ”DJ-battle”-stämning när partisekreteraren Anders Wallner på torsdagseftermiddagen håller eget seminarium om MP:s väg framåt. I politiken, alltså.

Wallner är nedtonad och ödmjuk. Han konstaterar att det efter valet etablerats två motstridiga men var för sig mycket tydliga bilder av MP: Som dörrmatta för Socialdemokraterna, och som extremister som det inte går att samarbeta med. Det är förstås lite tråkigt, i alla fall om man hellre vill ses som ett lösningsorienterat parti som kan samarbeta med (nästan) alla.

Efter käftsmällen i valet har de kaxiga målsättningarna tonats ned – eller i varje fall skjutits på framtiden. Någonstans kring 2022 tänker sig MP att man ska vara ”ett av de stora partierna”. Exakt vad det betyder är oklart. Vi vet inte hur det partipolitiska landskapet ser ut då, påpekar Wallner, men slår fast att det är ”rimligt” att ett grönt parti är ett av de stora i vilket fall som helst.

För att nå dithän ska man redan till nästa val ha förbättrat sig på fyra områden: regeringsduglighet, politikutveckling, politisk organisation och kommunikation.

”Vi är ganska ensamma i debatten om att tycka att Miljöpartiet är ett bra parti”, säger Anders Wallner sedan. Det han syftar på är bristen på gröna ledarsidor, tankesmedjor och fackförbund som backar upp när det blåser.

För den som genom åren irriterat sig på MP:s påstådda gräddfil i medierna låter det kanske obegripligt, men något ligger i det partisekreteraren säger.

Den som inte är någons fiende i politiken riskerar att heller inte bli någons nära vän. Hamnar man sedan i regering får man plötsligt fiender ändå. Många fiender.

Vad gäller kommunikationen ska MP framöver fokusera hårt och nästan uteslutande på två områden: Skola och miljö. Det kanske är taktiskt klokt, men man kan fråga sig hur kul det är för, säg, en miljöpartistisk kulturminister.

Å andra sidan verkar just hon inte ha några större problem att roa sig ändå.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0