Fear and loathing in Hornstull

Lördagskolumn i DN Stockholm.

1862485

Tänk på ”ett av våra mest våldsutsatta områden”. Vilket ser du framför dig?

Fel. Rätt svar är Hornstull på västra Södermalm. Detta problemområde, där det den senaste veckan endast sålts fyra lägenheter för över 100 000 kronor per kvadratmeter, måste nu räddas från ytterligare förslumning. Anser bland andra Vänsterpartiet.

Saken gäller restaurangen Hornhuset på Långholmsgatan. De har under ett år fått ha öppet till 03 i stället för till 01, och det ville de gärna fortsätta med. Trots att polismyndigheten inte haft några klagomål i ärendet sade stadens tjänstemän bestämt nej, och fick stöd i detta av både Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ.

Hornstulls festsugna behöver dock inte misströsta. Ett slags lokal decemberöverenskommelse mellan S, MP och den borgerliga alliansen räddade Hornhusets 03-tillstånd vid stadsdelsnämndens möte i torsdags.

Det finns flera aspekter i detta som säkert kan förvåna någon. Stadsdelsnämndens ordförande Anders Göransson (S) har tidigare skapat rubriker när han velat förbjuda öldrickande i Tantolunden och kallat Folkungagatan för ”Söders Sodom och Gomorra” i protest mot ett planerat alkoholtillstånd. I Södermalmsnytt konstaterar han dock att eftersom det saknas invändningar från polis och fältassistenter så saknas också ”sakliga skäl” att säga nej till 03-tillståndet i fallet Hornstull.

Det låter väl rimligt, kan man tycka. Men det tycker alltså inte V och Fi, vilket å sin sida kan ses som lustigt. Just Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ kan ju, lite fördomsfullt, tänkas vara överrepresenterade bland de väljargrupper som tar del av nattlivet i Hornstull.

Feministiskt initiativ är dessutom själva en aktiv festarrangör. I upptakten till valet var det både stödfester och releasefester för valskivor, inte sällan med 03 som sluttid och i Hornstulls närhet.

Vänsterpartiet, vars rigida motstånd mot befarat folkhälsofarliga aktiviteter går långt tillbaka i kommunpolitiken, borde kanske fundera en sväng på hur de hamnat här. Hur väl stämmer det egentligen med självbilden hos ett i egen mening frihetligt vänsterparti att så ofta hamna på förbudssidan om exempelvis moralpartiet Kristdemokraterna? Är det restaurangnäringens inslag av privata aktörer som skaver?

I just det aktuella fallet Hornstull finns dock en annan, mer generell reflektion att göra.

”Det är inte ansvarsfullt att i ett av våra krogtätaste och mest våldsutsatta områden förlänga öppettiden”, säger Mathias Leveborn (V) till Södermalmsnytt.

Det låter kanske spontant logiskt, men resonemanget haltar. Var skulle man annars ha öppet till 03? I ett i övrigt krogfritt bostadsområde? Något säger mig att Mathias Leveborn inte hade jublat över det heller.

Tvärtom finns det en tydlig poäng i att samla sena och högljudda längs vissa stråk. Den som väljer att bosätta sig vid exempelvis Hornstull, Medborgarplatsen, Fridhemsplan eller Stureplan – och det är det som bekant många som vill göra – gör det då medveten om att med närheten till nöjen kommer vissa störningsmoment. Samtidigt kan den som vill sova ostört välja att bo någon annanstans.

Ett brett och sent nöjesutbud är en konkurrensfördel och ett lyxproblem för en stad. Många kommunala nämnder runt om i Sverige skulle mer än gärna byta till sig Södermalms situation och vara lika överhopade med ansökningar om serveringstillstånd.

Järfälla har exempelvis många kvaliteter, men ett omsusat nattliv kan nog inte sägas vara en av dem. I det ljuset kan man se kommunalrådet Mikael Jämtsveds (MP) reaktion på käbblet i grannkommunen Stockholm:

”Att ha öppet till 03 är helt klart orimligt. Låt dem ha öppet till 05!”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

På utflykt med Göta kanal-regeringen

bby

För politiker som vill signalera dådkraft och tillväxt är en byggarbetsplats ett självklart val för pressträff. Vill man signalera extra mycket dådkraft och tillväxt kan man, som regeringen Löfven på onsdagen, ha pressträff vid bygget av en helt ny stadsdel – den så kallade Barkarbystaden i Järfälla nordväst om Stockholm.

Här kommer 18 000 bostäder att växa fram, kring vad som beskrivs som regionens nya knutpunkt. Att sedan sakerna som knyts ihop – den breddade Mälarbanan, tunnelbanan och Förbifarten – råkar härröra ur den förra regeringens verksamhet spelar mindre roll. I alla fall för bilderna.

I våras fick Stefan Löfven vänsterintern kritik för att regeringen saknade ett ”projekt”. Svaret blev ”Sveriges nya jobbagenda”, bestående av ”investeringar för framtiden”, ”fler och växande företag” samt ”satsningar på kompetens och matchning”.

Om det är tillräckligt retoriskt effektivt kan man diskutera – det faktum att det alltid krävs tio minuter och en powerpoint för att förklara det tyder på motsatsen – men att det är ett projekt och att Löfven är besjälad av det är odiskutabelt.

I Barkarby bjuds publiken på en diger resa genom de 14,5 miljarder kronor som jobbagendans praktiska verksamhet ska kosta nästa år. Det mesta framstår som måttfullt och mycket är känt sedan tidigare, som satsningar på utbildningsplatser och investeringsstöd för bostäder.

Vissa nyheter har ändå smugit sig in. Exempelvis näringsminister Dambergs upprustning av turistmagneten Göta kanal. 120 miljoner kronor under 2016.

Den investeringssugna vänstern är inte nöjd. LO knorrar och kräver större utgifter. Aftonbladet klagar på S, medan vänsterpartistiska Flamman skäller ut Jonas Sjöstedt för feghet i förhandlingarna. Debattörer som Björn Elmbrant och Daniel Suhonen drar paralleller till 1930-talet och den tyska socialdemokratins handlingsförlamning inför fascismens framväxt.

De enda som inte skäller på budgeten är miljöpartisterna. De är upptagna med att rädda en skog på Gotland.

Vänsterkritikerna hade, om vi ska hålla oss på det symboliska planet, nog hellre sett att regeringen plockade fram Gustav Vasas aldrig genomförda idé om Svea kanal – en ny vattenväg mellan Mälaren, Hjälmaren och Vänern.

De lär dock få fortsätta vara kritiska. Magdalena Andersson ser som nöjdast ut när hon meddelar att budgetunderskottet nu ska halveras.

”Vi visar här vilket land vi vill att Sverige ska vara om tio år”, avslutar Stefan Löfven presskonferensen, som för att ytterligare betona sin tydlighet.

Budskapet har framgått. Sverige ska vara ett land som grundligt, kompetent och besjälat renoverar Göta kanal.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholmsordlistan, 24/8

Grattis, internet! Ordlistan är tillbaka i DN Stockholm. Det enda periskop du behöver för att ha koll på världen omkring dig.

1. Knotterestetik
Många cyklister undviker den nya cykelvägen över Gärdet, rapporterar Östermalmsnytt. Anledningen är att den belagts med ett ”knottrigt” underlag, som gör banan trögare och som dessutom har orsakat en del punkteringar. Underlaget har valts av estetiska skäl då cykelbanan går genom Nationalstadsparken, uppger Djurgårdsförvaltningens parkchef. På den betydligt bredare bilvägen intill, som också den går genom Nationalstadsparken och där många cyklister nu kör i stället, har man av någon anledning inte sett samma behov av estetisk anpassning. Där är det nämligen vanlig asfalt.

2. Ostchock
2 Stockholms stad borde sälja sina saluhallar, anser Moderaterna. ”Det är en ideologisk fråga för oss”, förklarar Joakim Larsson (M) i Mitt i. Som om det var ett argument. Oron växer nu bland humrarna i kommunalt ägda Östermalmshallen. En privat aktör skulle kunna innebära högre hyror och därmed andra aktörer, misstänker man. ”Då får du H&M och Lindex här i stället för mat”, varnar en osthandlare i Mitt i. Marknadskrafterna som ett hot mot stadens mest högborgerliga trivsel? Här finns kanske något att fundera på. För alla inblandade.

3. Ekostäder
3 I förra veckan luftade ordlistan tanken att det kanske var dags att bebygga ”spökstationen” Kymlinge i Sundbyberg. Som av en händelse kom markägaren Vasakronan nu i veckan ut med ett förslag på det temat. I tidningen Fastighetsvärlden berättar man om visionen att bygga en ”ekostad” med omkring 6 000 bostäder som sätter Kymlinge på den ”internationella kartan”. Bland annat genom att bygga trähus. Det kan säkert vara bra, men det viktigaste miljö­argumentet är detta: Alla vill bygga fler bostäder i kollektivtrafiknära lägen. Här finns en färdig tunnelbanestation 15 raka minuter från T-centralen. Gör ekvationen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ett demokratiproblem som är större än det låter som

Kolumn i DN Stockholm 24/8.

Farsta behöver en förskola. Därför tänkte man bygga en. Då slog politikerna klacken i backen – först ville de ha ”medborgarforum” i frågan.

Sju medborgare dök upp. Processen har nu försenats i tio månader, men politikerna ångrar sig inte. ”Det här stärker demokratin”, säger stadsdelsnämndens ordförande Lars Bäck (V) till tidningen Farsta/Sköndal.

Demokrati är, som den här spalten konstaterade förra veckan, i ropet för närvarande. Alla politiker vill ha sitt eget demokratiprojekt. Har man inget finns ofta en hugad entreprenör redo att sälja ett.

Det mesta handlar om det som brukar kallas deltagardemokrati. ”Röster” ska höras och ”inflytande” ska stärkas, genom ”dialoger”, ”forum” och ”samråd”.

Det är inte meningen att raljera – allt detta är förstås lovvärt och mycket är viktigt. Däremot är utvecklingen inte helt oproblematisk.

Det mest krassa bekymret är möjligen kostnad kontra effekt. Vad en anställd ”demokratisamordnare” kan bidra med till det demokratiska samhället är notoriskt svårt att mäta. Det finns dock andra, principiellt viktigare frågor att ställa om deltagardemokratins effekter.

I svenska val röstar över 80 procent av folket. Det kan förstås bli fler, men det är en bra siffra som tveklöst ger de parlamentariska församlingarna stark demokratisk legitimitet.

Samrådsdemokrati innebär i någon mån att den valda församlingens politik sedan överprövas i sammanhang där representationen är mer tveksam.

Bostadspolitiken ställer exempelvis det hela på sin spets: Väljarna har med bred majoritet röstat fram politiker som lovat bygga många nya bostäder. Samtidigt är det mer regel än undantag att samrådsmöten, där dialog ska föras med närboende till planerade hus, domineras av kritiska röster. Vore det då mer demokratiskt att låta de lokala opinionerna avgöra saken?

Deltagardemokratin tenderar också, av naturliga skäl, att locka till sig de redan engagerade. De som har tid och kraft över. Det är ingen vild gissning att den som redan kan det politiska språket också har lättare att inte bara tala utan också göra sig hörd.

Allt detta skulle man ändå lätt kunna vifta undan, om det inte var så att det finns betydligt allvarligare problem med dagens lokala demokrati än att det bara kommer sju medborgare till Farstas medborgardialoger.

Grunden för fungerande demokrati är ett tydligt ansvarsutkrävande. I sin enklaste form: Du röstar fram ett parti, utvärderar vad de gör under mandatperioden och röstar sedan igen.

Det vore en grov överdrift att påstå att det där fungerar väl i Stockholm. Alldeles för få vet vilka som styr, och ännu färre kan redogöra för hur ansvarsfördelningen mellan regering, landsting, kommun och stadsdelsnämnd ser ut. Det beror inte på att folk är korkade, utan på att ansvarsfördelningen är djupt suddig.

Problemet är inte unikt för Stockholm och heller inte okänt. Så vad göra?

Bland statsvetarna diskuteras frågan om ”kommunal parlamentarism”; att kommunstyrelserna skulle fungera mer som regeringar. Det är möjligt att det skulle förbättra något på marginalen, men vill man skapa ordentlig förändring på marken krävs förmodligen ett knippe mer dramatiska åtgärder.

Att förstatliga stora system som skola och sjukvård, som föreslås av vissa partier, skulle utan tvekan bli mer lättbegripligt för väljarna.

Att skilja lokala och nationella valdagar skulle förmodligen minska valdeltagandet vid de förstnämnda, men å andra sidan ge de lokala frågorna en långt större plats i solen.

För Stockholms del vore dock en ny geografisk indelning det mest spännande. Stockholms administrativa karta har överlevt sig själv – det vi i dag tänker på som ”Stockholm” är en region splittrad på omkring 20 självstyrande kommuner.

Rimligare vore att dagens Stockholms stad med kranskommuner bildade en ”storkommun” efter Greater Londons modell. Här styr en vald borgmästare över de saker som måste skötas regionalt – framför allt bostadsförsörjning, kollektivtrafik och infrastruktur.

Ett rent personval skulle öka kännedomen om de inblandade markant, och tvinga de stora partierna att plocka fram riktigt dugliga och färgstarka kandidater. Borgmästarrollen i Stockholm skulle bli en av landets politiskt tyngsta och mest prestigefulla poster, inte en avstjälpningsplats för trotjänare.

Under detta skapas sedan ”småkommuner”, där direktvalda politiker styr över de genuint lokala angelägenheterna i logiskt uppdelade distrikt. Sophämtning, parkskötsel, tillståndsgivning, och så vidare.

När detta är genomfört kan vi förresten lägga ner landstinget. De har ju i det läget inga uppgifter kvar.

Det här är förstås gigantiska reformer, men fullt genomförbara. Den som vill försvara dagens system uppmanas inkomma med argument som inte handlar om att det är så här vi har det och att det vore jobbigt att byta.

Frågan om den lokala demokratin är alldeles för viktig för att slarvas bort i aldrig så välmenande småprojekt. Gärna medborgardialog, men först ett rejält – och informerat – val.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

bra skrivet, håller med till 100%!

Sara Sherlund, 14:15, 24 augusti 2015. Anmäl

Fem kandidater för en verklig förnyelse av Folkpartiet

bopuff

På tisdagen kommenterade Birgitta Ohlsson (FP) slutligen spekulationerna om att hon skulle komma att utmana Jan Björklund om ordförandeskapet på höstens partistämma.

”Frågan är inte aktuell för mig nu och jag har precis kommit tillbaka från min föräldraledighet”, skriver hon till Expressen.

Detta ska förstås inte läsas som ett evigt nej. Att frågan inte är aktuell nu betyder ju inte att den inte blir det framöver. Däremot tyder en del på att anledningen till att frågan inte är aktuell är att Ohlsson inte har det stöd i partiet som skulle behövas för att på allvar utmana Björklund. Och var står vi då?

Maria Arnholm och Cecilia Malmström vill inte, Erik Ullenhag vill men kan inte. Birgitta Ohlsson vill (vad det verkar) men får inte. Samtidigt kommer Jan Björklund någon gång att lämna sin post, även om det dröjer in på 2030-talet. Så vem ska de då ta?

Folkpartiet förnyas, har varit en återkommande internslogan på sistone. Varför inte ta det hela vägen? Bloggen presenterar fem partiledarkandidater som (hittills) inte nämnts i debatten.

* * * * *

1. Göran Hägglund
Twitterprofil
Van att ingjuta glatt humör i och framför allt hålla ihop ideologiskt milsvida 3-procentspartier. Dessutom ledig. Förvisso kristdemokrat, men det finns det många folkpartister som är egentligen.

2. Göran Persson
PR-konsult
Tillsammans med Carl Bildt den enda institution i svensk politik som kan matcha Folkpartiets självbild. Paternalistisk marknadsvän som alltid vet bäst. Förvisso socialdemokrat, åtminstone delvis, men det finns det många folkpartister som också är egentligen.

3. Alice Teodorescu
Politisk redaktör
Från att ha varit en angelägenhet främst för det egna fikabordet seglade Göteborgs-Postens ledarsida under Teodorescu snabbt upp som en riksbekant institution i klass med SJ eller Polisen (i alla fall på Twitter). Folkpartiet skulle förmodligen må opinionsmässigt bra av en liknande utveckling – i dag är det främst folkpartister och lärare som pratar om partiet, och de senare allt mer sällan i glada ordalag. Det gäller förresten den förstnämnda gruppen också. En tänkbar nackdel är att mycket ideologiskt bagage skulle behöva kastas över bord, men det har ju å andra sidan varit comme-il-faut i svensk borgerlighet det senaste decenniet.

4. Jenny Madestam
Statsvetare
Bloggen har ingen aning om hennes ideologiska hemvist, men skriverierna på liberala Expressens ledarsida kan ses som en öppning. Framför allt vore det mycket praktiskt i detta mediala tidevarv att ha just en statsvetare som partiledare, eftersom denna då kan uttolka sina egna tal i ett och samma svep. SVT skulle slippa klippa bort halva partiledartalen till förmån för studiotyckare, ekonomiskt pressade tidningar skulle spara in många telefonsamtal. Dessutom skulle FP i och med detta åtgärda den för det gamla professorspartiet plågsamma omständigheten att det för tillfället är Miljöpartiet som har den tyngsta akademikern i partiledarfältet (Romson). Bara en sådan sak.

5. Gunnar Malm
Fd minister & generaldirektör
Folkpartiet kallas ofta ”politikens Hallsberg”, efter tågknutpunkten i Närke. Detta eftersom många väljare kommer till partiet bara för att snabbt fortsätta vidare, utan att minnas särskilt mycket av sitt besök. Under Malms tid som generaldirektör på Trafikverket stannade många längre än planerat i Hallsberg.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Fem eller femtio fyrkantiga våningar är inte huvudfrågan

Varje årstid har sin skyskrapedebatt, och så även denna sommar. I onsdagens DN plockade ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg upp facklan: Sverige och särskilt Stockholm borde släppa sin höjdrädsla, menade han, och framhöll Malmö och Göte­borg som goda exempel.

Den här spalten skulle nog önska försiktighet med inspiration just därifrån, men visst – Stockholm är på många sätt konservativt ur stadsbyggnadssynpunkt. Det blir lätt så när man exempelvis bestämmer att hela innerstaden ska betraktas som ett ”riksintresse för kulturmiljövården”.

Stockholms låga bebyggelse är det som gör staden unik och berömd, heter det från mången bevarare. Höghus skulle således inverka menligt på exempelvis turismen.

Man riktigt ser framför sig hur Akiko och Kenji sitter vid middagsbordet i Kyoto och avgör saken: Inte Istanbul. Inte London. Det får bli Stockholm – de har så låga hus.

Nej, så är det nog inte. Det som avgör en stads attraktivitet är snarare husens innehåll, och i andra hand dess allmänna estetiska kvaliteter.

Man kan här flika in att medan vi har mycket bevarat i Stockholm så är vi relativt fattiga på nyare saker. Undantaget det 40-åriga Kulturhuset är det utmärkande för våra iögonfallande, publika hus att de är just gamla. Stadshuset och Stadsbiblioteket från 1920-talet framstår i sammanhanget som moderniteter.

Detta är förstås inget problem i sig. Hellre en rik historia än en fattig, men det är ju synd om det ena utesluter det andra. Som i det fall där man faktiskt försöker tillföra en ny, central märkesbyggnad – Nobelcentret på Blasieholmen.

I debatten om det har många kritiker meddelat att de gärna ser ett modernt hus, bara det är snyggare än det föreslagna. Läser man instansernas invändningar är det dock tydligt att det inte är utformningen i sig som är problemet, utan det faktum att huset syns – och att det inte ser ut som National­museum och Slottet.

Köpenhamn lyfts som ett annat gott exempel av DN Ledare. Men det mest slående med Köpenhamn, i jämförelse med Stockholm, är knappast höghusen. Det är snarare hur glatt danskarna låter nyare arkitektur blandas med 1800-talskåkar.

Stora delar av centrala Köpenhamn är ett enda totalförstört helhetsintryck, för att tala med Stockholms stadskonservativa. Det har såvitt känt inte lett till några turistbojkotter.

Kort sagt: Höjden är förstås relevant. Däremot är det lite synd om estetikdiskussionen alltid ska handla om huruvida Stockholms fyrkantiga hus ska vara fem eller femtiofem våningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0