Alliansen kan spricka? Jaha, och?

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Det pågår sedan något år en hård match mellan rödgröna spinndoktorer, politiska kommentatorer och borgerliga kverulanter om att säga ”alliansen” och ”spricka” flest gånger i samma mening.

Särskilt den här årstiden, när partierna lägger fram separata budgetmotioner: Titta – Folkpartiet vill höja guldfiskavgiften med fem procent, men inte KD! Nu spricker alliansen!

Alliansen själva verkar ta hotet på betydande allvar. Knappt en dag går utan att dess ledande företrädare postar krystade Facebookbilder där de har trevligt med varandra. De finanspolitiska talespersonerna har till och med synkroniserat sin stil och går på stadens gator som ett pojkband för överåriga ekonomistudenter.

Vad färre preciserar är exakt vad hotet består i. Vad är ”borgerlig splittring” anno 2015?

Den inbördes osämjan var tveklöst ett problem förr i världen. Då ställdes spretande borgerliga partier mot en erfaren socialdemokratisk enpartiregering, samlandes över 40 procent av rösterna och oftast i behov av endast det marginaliserade kommunistpartiet som stödhjul.

De gånger riksdagen ändå fick borgerlig majoritet gick det inte heller så bra: 1970-talets käbbel och regeringskriser förföljde länge borgerligheten med befogade frågor om förmågan att styra.

Det har dock runnit en del vatten under Riksbron sedan dess.

Folkminnet av en borgerlig regering är nu åtta träigt stabila år med Reinfeldt. S har blivit ett vanligt parti, dessutom i konstant fejd med både sina lekkamrater och sig självt.

Den som vill försöka visualisera en ”borgerlig splittring” som på allvar skulle orsaka 70-talets skada får dra ut linjerna ganska långt. Ponera exempelvis följande scenario:

Moderaterna gör helt om vägrar acceptera välfärdsstaten. Folkpartiet och Centern kastar även de decenniers politikutveckling över axeln och vill plötsligt inte välja mellan socialism och marknadsliberalism. Partiledarna utvecklar usel personkemi, förolämpar varandra öppet och vägrar vara med på samma bild. Sedan får detta sjunka in i väljarnas medvetande under tio år, under vilka Socialdemokraterna plötsligt får en briljant idé för framtiden och ökar sitt opinionsstöd med 20 procentenheter, alternativt skaffar sig ett sömlöst och glatt samarbete med ett kraftigt växande miljöparti.

Sannolikt? Välj själv.

Frågan om ”borgerlig splittring” har just nu begränsad relevans. Den svåra frågan i dagens läge är i stället vad partierna ska göra, var för sig eller tillsammans, för att ha någon relevans alls.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Slussen är klubbad – kampen fortsätter

nyas

Äntligen står finansborgarrådet i talarstolen.

Det tycks vara den utbredda stämningen bland kommunfullmäktiges ledamöter när Karin Wanngård (S) tar till orda strax efter klockan 18 på måndagskvällen.

”Nya Slussen har fått en bred och djup förankring som saknar motsvarighet”, säger Wanngård.

Så kan man se det. Man kan också se det på andra sätt.

Nya Slussen klubbades av den dåvarande borgerliga majoriteten i december 2011. Sedan dess har mycket hänt. Debatten har fortsatt, stora komplikationer tillstött, budgeten ökat från 8 till drygt 12 miljarder kronor och Stadshuset fått en rödgrönrosa majoritet.

Det nya styret kom efter en god del tankemöda, utredningar och interna stridigheter överens om att fortsätta projektet. Eftersom de borgerliga är fortsatt positiva återstår bara fullmäktiges nykomlingar Sverigedemokraterna på nej-sidan, när nu ett reviderat genomförandebeslut med höjd för den nya budgeten tas upp till beslut.

Ingen annan fråga har vållat en så livaktig och oresonlig debatt. Ingen annan fråga kan som den fylla den åhörarläktare som till vardags brukar innehålla någonstans mellan tre och tio personer. Ingen annan fråga har så regelbundet orsakat demonstrationer utanför Stadshuset – och så även i dag.

* * * * *

Ett hundratal demonstranter hade samlats utanför Stadshuset vid 17-tiden. En krispigt kall höstvind tog över när solen försvann ner bakom Kungsholmstaken, men stämningen var het.

”Stockholms stad fördömer IS och talibaner – men demolerar våra egna kulturminnen. Rädda Kolingsborg”, löd ett plakat.

Uppgivenhet blandades med stridslystenhet.

”Framtiden beror på hur vi hanterar dagens besvikelse”, sade demonstrationsledaren Richard Murray innan han lämnade över till talarna.

Christopher O’Regan, känd från SVT, höll ett brandtal om Sveriges ”skendemokrati” och citerade sedan Winston Churchill: Om de närvarande kan fortsätta kampen för att rädda Stockholm så kommer man i framtiden att kunna säga att aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.

Curre Hansson, socialdemokrat som lett det interna motståndet mot Nya Slussen, var inte alls uppgiven. Med referenser till ”almarna” (Almstriden 1971) och ”München” (räddandet av Münchenbryggeriet från rivning 1976) menade han att det som gjorts förr kan göras igen.

En man med mössa, yvigt skägg och enligt egen uppgift personlig erfarenhet av Almstriden 1971 slet senare åt sig mikrofonen och levererade egna teorier. Lösningen är aktion och inte partipolitik, fastslog han, och ska det vara på något annat sätt så kommer han och hans grupp att lämna den enade fronten.

* * * * *

Inne i Stadshuset går det sedan som förväntat.

S, MP och V, som förr var emot, argumenterar nu för att det är bättre med en ny sluss som ger mer plats för gående, cyklar och kollektivtrafik.
Sverigedemokraterna argumenterar som enda parti mot beslutet. De vill i stället bygga ”Slussen Plan B”, och möts av applåder från demonstranterna på läktaren.

Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP), som en gång i tiden vann sin position genom att vara emot Nya Slussen, har det tuffast. Från läktaren ropas det om svek och från Karin Ernlund (C) får Helldén en betongbit, en referens till den kolbit som MP viftade med i fjolårets valrörelse.

Joakim Larsson (M) är mest sur för att det framställs som att beslutet är nytt – det riktiga beslutet fattades ju redan för fyra år sedan.

Omröstningen tar vid. De 91 ja-rösterna (sex emot) möts av ett vildsint buande från läktaren, varpå presidiet kräver att åhörarna lämnar salen.

Samtliga lyder omgående.

”Skäms, Miljöpartiet!” vrålar en dam vägen ut.

* * * * *

Är kampen därmed över? Knappast. Det finns mycket kvar av slåss om – även kring projektet Slussen. Den nya bussterminal som är tänkt att sprängas in i Katarinaberget, exempelvis. Den detaljplanen upphävdes i domstol och staden måste börja om från början. Blir det ”nya Nya Slussen”?

Ole Settergren, ledare för Stigbergsgruppen och Nya Slussens kanske mest energiske motståndare, har tidigare på kvällen flaggat för det.

Hur kan vi göra för att sluta förlora? undrade han retoriskt i sitt demonstrationstal, och levererade sedan svaret: Man bör ge politiker och tjänstemän ett ”Slussenhelvete” i vartenda stadsbyggnadsprojekt.

Kom ihåg var ni hörde det först.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Om man var engagerad i Almstriden eller blev upprörd för det som hände med Klara - då borde man ju för tusan vara emot dagens Slussen och se fram emot det nya som kommer. Dagens Slussen är byggd i samma brutala anda som det som ersatte Klarakvarteren. Mulbert, du talar om Slussen. En plats en överväldigande majoritet av stockholmarna vill bygga om, bort från den här hemska biltemplet till något vanligare. En liten grupp konspirationsteoretiker är dock emot. Men lyssna inte på dem - de ljuger.

Fheed Pexx, 11:32, 29 september 2015. Anmäl

”Nya Slussen har fått en bred och djup förankring som saknar motsvarighet”, säger Wanngård. Precis som en moderat säger i Sundsvall om att riva hela Petersvik och lägga 400 milj av skattebetalarnas pengar på att ge SCA en containerhamn: -Alla är överens, från höger till vänster, det är inget att diskutera!" Skattebetalarnas kassakista är som Joakim von Ankas kassavalv...det är bara att ösa ut pengar på storföretagen - alla är överens...från höger till vänster. Så varför protestera?

Anna Gustin (Webbsida), 00:11, 29 september 2015. Anmäl

Slussen är ett förfallet betongkomplex som är skitigt och till och med luktar illa. Det är bara diverse nostalgiker som vill ha den kvar, forsla bort skräpet och bygg något nytt som är i takt med tiden, 30-tals nostalgikerna kan tycka vad dom vill, ingen lyssnar på dem, ändå.

Linda Svensson, 23:29, 28 september 2015. Anmäl

Konstigt, många trodde väl att vi hade demokrati, men dagens beslut går att leda tillbaka till alliansens två mer eller mindre riggade opinionsmätningar som, givetvis, vad annars, kunde tolkas efter behag, men folket hade redan sagt ja till bevarande med tillräckligt övertygande bredd i ett flertal oberoende mätningar dessförinnan. Är demokratin död i och med detta? Man kan börja ställa sig frågan. Och vad kan det i så fall leda till, när samhället hamnar i otakt med sig självt? Kaos, anarki..

Mulbert Skog (Webbsida), 23:06, 28 september 2015. Anmäl

Socialdemokraternas valanalys: Operationen lyckades, patienten var redan död

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

När partier ska analysera misslyckade val landar man ofta i att det var väljarnas fel. Eller rättare sagt kommunikationens – ”vi nådde inte ut med vår politik”, är en vanlig sammanfattning. På svenska: Om folk bara hade begripit hur bra vi är så hade det gått bättre.

Av den anledningen var det uppfriskande att läsa Socialdemokraternas valanalys, som sent omsider lanserades i fredags.

Där är det underliggande perspektivet nämligen omvänt. Socialdemokraterna nådde ut, men de hade ingen bra politik. Eller i värsta fall fall ingen politik alls. Hur som helst ingen man ville eller kunde prata om.

Att S valde att fokusera hårt på vissa områden (”jobben” och ”skolan”) och mindre på andra är förstås inget att säga om. Så gör alla partier alltid. Det här är dock något annat. När ”dagordningen” i valrörelsen inte blir den önskade är det inte bara så att S missgynnas – de har helt enkelt ingenting att säga.

Tyvärr fastnar även analysen stundtals i samma träsk. Stor vikt fästs vid just ”dagordningen”. Upprepade gånger återkommer Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal i augusti 2014, som anses ha haft ohyggligt stor inverkan på valrörelsen. Plötsligt ville alla prata integration! Det var inte bra för S, konstaterar man.

Som om de faktiska omständigheter som föranledde talet – en rekordhög migration till Sverige, på grund av ett kraftigt försämrat världsläge – inte existerade. Som om Sverigedemokraternas tillväxt inte hade skett långt tidigare under mandatperioden.

Och framför allt – som om integrationspolitik vore något slags metafysik och inte, exempelvis, en trovärdig bostadspolitik.

Ändå lär ingen partigängare missta valanalysen för beröm. S måste enligt den ”tydligt foga den övergripande berättelsen, som i valet 2014 handlade om att något håller på att gå sönder i samhället, till de konkreta åtgärderna för att minska denna nya klyfta, och visa hur partiets politiska prioriteringar är en lösning på dagsaktuella problem”.

Kort sagt: Skaffa sig en ny, sammanhängande politik. Exakt vilken framgår dock inte, och vi får väl se hur det går med den saken.

Förra gången S skulle staka ut en ny riktning slutade det som bekant med 15 månaders öppet inbördeskrig, varefter man kände sig tvungna att utse den ende som inte tyckt något till partiledare.

* * * * *

I veckans avsnitt av Viktors val diskuterar vi valanalysen, Miljöpartiets kolsoppa och stämmoaktuella Centerns imperieplaner. Se programmet här!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Elefanten i rummet mellan blocksalongerna

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Väldigt ofta återkommer åsikten att det behövs mer konflikt mellan vänster och höger i svensk politik. Genom att de partier som inte är Sverigedemokraterna fokuserar mer på sådant som konflikten mellan arbete och kapital så ska utrymmet för SD, som helst pratar om vissa andra frågor, minska. Hoppas många, inte minst inom LO.

Det är möjligt att konflikten vore välgörande på flera sätt, men riktigt så enkelt är det inte. Vilket illustrerades effektivt när Dagens industri i veckan kunde berätta om hur olika näringslivsorganisationer börjat utöva lobbyarbete mot SD, och att detta ska ha haft betydelse för att SD nu skaffat sig en mer positiv inställning till privat företagande i välfärden.

Ilskna reaktioner har följt, inte minst från LO, och visst kan den som vill diskutera den etiska lämpligheten i vem Almega lunchar med. Samtidigt pekar hela historien på ett annat, gammalt dilemma:

Om företag i välfärden kan man säga mycket, men det är inte rasism, fascism eller ens nationalism. Det är i stället en typisk vänster-höger-fråga. De borgerliga är i grunden positiva, medan S, MP och V alla placerar sig någonstans mellan skeptiska och fientliga. Och eftersom inget av dessa alternativ samlar en majoritet så avgörs frågan av – just det – SD.

Ska vinsterna i välfärden begränsas krävs helt enkelt att SD ställer sig bakom det. Och vice versa.

Precis som när alliansens femte jobbskatteavdrag släpades fram först sedan SD hintat om att de skulle stötta det. Precis som vid det stora budgetbråket hösten 2013, när de rödgröna och SD i vad vi kan kalla passivt samförstånd stoppade en skattesänkning. Precis som när SD valde att rösta på alliansens budget kaoshösten 2014.

Det är ju inte som att SD:s parlamentariska mandat försvinner bara för att riksdagen börjar prata om annat än migrationspolitik. Snarare tydliggörs det faktum att väljarna placerat SD som en alltmer bredbent elefant i rummet mellan blocksalongerna, och att de står där oavsett trätoämne.

På så vis blir drömmen om en stärkt vänster-höger-konflikt lätt drömmen om en fortsättning på den högljudda cirkusföreställning som alltid slutar med att Jimmie Åkesson dansar in på lina och avgör vem som vinner.

Den cirkusen har hittills, av förtroendesiffrorna att döma, knappast gynnat de övriga inblandade aktörerna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En Trafikantvecka mellan tragedi och fars

Lördagskolumn i DN Stockholm.

På måndag börjar Europeiska Trafikantveckan. Om du missat det må det vara dig förlåtet, du har förmodligen haft viktigare saker för dig, men det handlar i alla fall om ett opinionsbildande projekt där 1 364 europeiska städer deltar. Däribland Stockholm.

Årets tema handlar om att välja rätt ”mix” av färdsätt – helst gå, cykla och åka kollektivt. Målsättningen är, vilket du förmodligen räknat ut vid det här laget, att övertyga fler om att inte ta bilen.

I Stockholm kommer Trafikantveckan att märkas genom bland annat skyltning, aktiviteter på stan och den ”bilfria dag” som anordnas nästa lördag i Gamla stan och delar av city.

Det finns i sak ingenting att invända mot projektet och ambitionerna. Ska Stockholm fungera (och mänskligheten överleva) krävs nu och på sikt att fler hittar andra sätt att transportera sig än att puttra runt ensamma i varsin bensinbil. Fint så.

Man får dock säga att Trafikantveckan får en något märklig inramning i år. De besked som kom från Landstingshuset i veckan placerar hela projektet någonstans mellan tragedi och fars.

Följande hände: Efter vårens neddragningar i pendeltågs­trafiken är det nu bussarnas tur. Omkring 100 miljoner kronor ska sparas, främst genom att vissa linjer läggs ned och andra får längre tid mellan avgångarna. Neddragningarna drabbar särskilt de yttre delarna av Stockholm, där bilberoendet redan är stort.

Bakgrunden är en lång och deprimerande historia av skenande kostnader och politiskt debacle (det borgerliga styrets biljettprishöjning stoppades av vänster­oppositionen och SD, vilket orsakade ett budgethål på 700 miljoner kronor), men oavsett hur högt politikerna skriker när de pekar finger åt varandra är konsekvensen förstås uppenbar: fler kommer nu att behöva göra bilen till en större del i sin ”mix”.

”Det känns ju lite konstigt när de gått ut och sagt att man vill att fler ska åka kollektivt”, sade bussföraren Thomas Fredriksson till SVT. Det var mycket lågmält formulerat.

Staden och landstinget är förvisso olika saker, vilket är ett problem i sig, men i det uppkomna läget blir det nästan något av ett hån att göra stort nummer av att Gamla stan och några citykvarter blir ”bilfria” under några timmar en lördag.

Symbolpolitik kan ha verklig betydelse, men inte om verkligheten är symbolens motsats. En, två eller fjorton ”bilfria gator” på Södermalm spelar mindre roll om en större del av den förkrossande majoriteten stockholmare som inte bor på Södermalm känner sig nödgade att välja bilen.

Att staden kommande vecka ska stå och dela ut presenter som tack till folk som cyklar är väl trevligt, men som DN:s Ola Andersson nyktert påpekade i somras är det i första, andra och tredje hand ­kollektivtrafiken som avgör om vi ska lyckas få ett hållbart trafik­system.

Om folk ställer bilen till förmån för cykeln är det utmärkt, men det är inte lika självklart bra i det större perspektivet om cykeln ersätter en bussresa. Den paradoxala effekten kan bli att cyklandet tar resandeunderlag från kollektivtrafiken, varpå den senare försämras, varpå den som av något skäl inte har möjlighet att cykla – på grund av ålder, kroppsfunktion, väderlek, avstånd, etcetera – får sämre möjligheter att undvika bilen.

För tydlighets skull är detta förstås inte ett skäl för att försöka hindra någon att cykla. Däremot är det en påminnelse om var den verkliga potentialen för miljövänligt resande finns – en påminnelse som verkar vara väldigt behövd för tillfället.

För övrigt anser jag att de omkring 30 miljarder kronor som motorvägs­tunneln Förbifart Stockholm kostar kunde ha använts på ett klokare sätt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadshusrapporten: Betongmonster, självberöm och det nya Södermalmspartiet

Det var mycket på agendan när Stockholms kommunfullmäktige startade höstsäsongen med sammanträde på måndagskvällen. Man beslutade bland annat om en skola i Norra Djurgårdsstaden, 150 lägenheter och en förskola på Årstafältet, en plan för underhåll av stadens parker, renovering av Vintertullens äldreboende, 129 lägenheter i Rosenlundsparken på Södermalm, detaljplan för västra Gasverksområdet i Hjorthagen och en cykelbana längs Lidingövägen. Här är mötet i Stadshuset i korthet.

15.32
Sammanträdet har visserligen inte börjat, men Vänsterpartiet skickar ut ett pressmeddelande. Skärholmens stadsdelsnämnds beslut i förra veckan att sparka ut Fryshuset och återta fritidsverksamheten i kommunal regi har visat sig djupt impopulärt bland de berörda, och man svänger nu helt. Avtalet med Fryshuset ska förlängas. Jobbiga frågor kan därmed undvikas.

16.03
Interpellationsdebatt. Stockholm ska – någon gång, det verkar dra ut på tiden – få ett Råd för mänskliga rättigheter, lett av Feministiskt initiativ. Vilka som eventuellt ska sitta i det råder det dock djupt delade meningar om. FP menar att Fi och V ignorerar hedersvåldsfrågan, Fi och V menar att det gör de inte alls.

17.15
Frågestund med borgarråden. Margareta Haglund (SD) beklagar sig över att ”vårt vackra Slussen” ska ersättas av ett ”betongmonster”. Vilket material SD anser att den existerande Slussen är byggd av framgår inte.

18.03
Ett skolbygge i Norra Djurgårdsstaden stöds av samtliga partier. Moderaterna tycker uppenbarligen att enighet är tråkigt och initierar därför allmän debatt om huruvida friskolor är bra eller dåliga. Bra, tycker M.

18.22
Debatt om en långsiktig plan för Stockholms idrottsanläggningar. Det är stora saker – totalt handlar det om investeringar i storleksordningen 8,5 miljarder till 2030. De borgerliga tycker att det finns stora frågetecken i planen och vill att privata aktörer ska släppas in i processen. Det tycker inte de rödgrönrosa. Debatten går i stå, men vägrar lägga sig.

19.07
Fortfarande idrottsplanen. ”Eftersom föregående talare gjorde ett stickspår så måste jag också göra det”, inleder Mehdi Oguzsoy (V). Presidiet lyckas inte stoppa honom. Det blir dock sista inlägget, och allt slutar i kommunpolitikens antiklimax – minoritetsåterremiss.

19.30
Genomförandebeslut om 129 hyresrätter i en del av Rosenlundsparken på Södermalm. Flera borgerliga partier skjuter in sig på att Vänsterpartiet var skarpt kritiska till projektet när alliansen drev fram det – bland annat kallas det fortfarande ”tragiskt” på partiets hemsida. Borgarrådet Livh (V) friserar partiets tidigare hållning efter bästa förmåga och tycker att alla ska vara glada över att de är överens.

19.32
Till skillnad från Vänsterpartiet tar Sverigedemokraterna chansen och rasar mot bygget i Rosenlundsparken. SD är starkt emot att man ”bygger bort stockholmarnas grönområden”, säger Martin Westmont. I stället vill han bland annat bygga ”på Järvafältet”. En intressant definition på vad som är ett grönområde i Stockholm och vem som är stockholmare, och dessutom reser det förstås frågan om det egentligen är SD som är det riktiga Södermalmspartiet.

20.13
Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) medger – högst motvilligt – en fördel med vägtunneln Norra Länken: Den har gett möjlighet att bygga en cykelväg.

20.22
Beslutsmötet övergår till motioner, där alla har chansen att lyfta sina hjärtefrågor utan att få gehör. Erik Slottner (KD) vill exempelvis ha en servicegaranti. ”Det här tycker jag är en väldigt bra motion, som jag har skrivit”, säger han. Fullmäktige håller inte med.

21.06
Sista motionen är avklarad, ledamöterna börjar förbereda sig på att gå hem. ”Då tycker jag att vi återgår till interpellationsdebatten”, säger ordförande Eva-Louise Erlandsson Slorach (S) glatt. Efter att folk hämtat sig från chocken vidtar den miljonte debatten om huruvida Bromma flygplats är livsnödvändig eller livsfarlig. Enighet uppnås ej.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En förtroendekollaps att skriva böcker om

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

novus

Centerpartiet var glada i veckan igen. Det är de i och för sig ofta nuförtiden – ibland av outgrundliga skäl – men just den här gången gällde det i alla fall en förtroendemätning från Novus. När folket tillfrågades om sitt förtroende för riksdagens partiledare hamnade Annie Lööf i topp – 27 procent sade sig ha förtroende för henne.

Starkt, förstås. Inte minst som Lööfs förtroendenotering var ensiffrig så sent som våren 2013. Ändå är det något annat som är mest uppseendeväckande med mätningen.

Våren 2014 hade Annie Lööfs 27 procent räckt till en femteplats, bakom Jonas Sjöstedt och strax före Åsa Romson. I Novus mätning från maj det året toppade Fredrik Reinfeldt (som ändå tappat ordentligt vid det laget) och Stefan Löfven på 45 respektive 44 procent.

Att vinna förtroendetoppen på 27 procent påminner i ett litet historiskt perspektiv om när australiensaren Steven Bradbury vann OS-guld i skridsko 2002, sedan de fyra motståndarna (som alla låg före honom) kraschat i sista kurvan: Det var odiskutabelt ett guld, men det sade inte nödvändigtvis något positivt om utsikterna för nästa tävling.

Hur hamnade vi här?

Under förra mandatperioden satsade Socialdemokraterna med omnejd hårt på att, som det heter, sätta bilden av ett Sverige som rasade samman. Det lyckades fint. Däremot lyckades man sämre med att erbjuda ett annat alternativ, och resultatet blev därefter: Alliansen föll, utan att vänstern lyckades växa.

Efter valet har de borgerliga som bekant satsat på att ge igen för gammal Sverige-har-gått-sönder-ost. Regeringen Löfven skulle få koka i sin egen olja, utan hjälp. På så sätt skulle Sverige inse hur svagt det nya styret är.

Även den strategin har gått utmärkt. På 15 månader har förtroendet för Stefan Löfven rasat från anständiga 44 till statsministerkatastrofala 26 procent. Även Gustav Fridolin har kanat brant utför, från 36 till 21 procent, medan Åsa Romson numera knappt ens är mätbar.

Något borgerligt lyft står dock inte att notera – Anna Kinberg Batra stampar på 22 procent, jämsides med Jimmie Åkesson, och Annie Lööf nådde sin nya höjd redan vid valet. Samtidigt är andelen som tycker att Sverige utvecklas åt fel håll nu i kraftig majoritet.

Fredrik Reinfeldt släppte förresten en hel bok i veckan, men vägrar fortfarande att kommentera det landskap han lämnade efter sig. Man kan förstå honom.

* * * * *

I säsongspremiären av tv-programmet Viktors val diskuterar vi förtroendekollapsen, recenserar Fredrik Reinfeldts bok och går igenom andra mer eller mindre betydelsefulla händelser i svensk politik på sistone. Karin Eriksson och Ewa Stenberg medverkar. Se programmet här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Många tycker nog att Sverige har hamnat i moment 22 där de viktigaste delarna för att samhälle ska fungera saknas som bostäder och jobb, varför gjorde alliansen något när de hade makten, nästa valda makthavare säger lika om andra lägret, med 349 riksdagsledamöter är som att ha 349 kockar som ska smaksätta soppan, desto fler kockar, desto sämre .....

Bo Heide, 14:08, 2 oktober 2015. Anmäl

Lysande jämförelse med Australiensaren i Short Track. Just så är det tycker jag också. Har vi någonsin haft så mediokra politiker som idag? Vädrade på forum innan valet 20014. Det blir "blankt". skrev jag. "Nej för f-n blev ett svar. Röstar du blankt så ger du hela systemet legitimitet. Ge F-n i att rösta så sjunker valdeltagandet. Och sjunker det tillräckligt så måste något göras". Ligger en del i det......

John Peter Björklöf, 11:18, 5 september 2015. Anmäl