Vill du förstå svensk bostadsbrist? Titta på Sundbyberg

Viljan att bebygga Kymlinge fällde S-styret. Nu ska en udda grönblå koalition ta över Sundbyberg.

Den som vill ha en övertydlig delförklaring till Sveriges bostadskris kan med fördel titta på Sundbyberg i dag.

Kommunalrådet Jonas Nygren (S) har varit omslagspojke i många sammanhang som handlat om byggande de senaste åren. Sundbyberg har hållits fram som det lysande exemplet på en kommun som byggt mycket och blandat och Nygren har själv predikat tillväxtens lov.

Det blev, uppenbarligen, hans fall.

Centerpartiet har hoppat av den redan udda koalitionen med S, V och KD och avser bilda nytt styre med M och MP. I ett ”GrönBlått Sundbyberg”, som man kallar det, ska tillväxten i stället ske i ”hållbar takt”, exploatering ska ske på redan hårdgjorda ytor och naturreservat ska utvidgas.

Det finns många uppseendeväckande inslag i det här.

Nygrenstyret fälls bland annat av Miljöpartiet, S koalitionspartner i regeringen. Samma MP som genom Mehmet Kaplan har posten som både bostads- och stadsutvecklingsminister.

Extra spektakulärt är att MP gör det tillsammans med Moderaterna, som sällan missat ett tillfälle att klaga på lokala miljöpartisters byggmotstånd. Så sent som i oktobers partiledardebatt i Agenda stod Anna Kinberg Batra (M) och raljerade över en skalbagge i Jönköping, som MP velat rädda på bekostnad av bostäder.

Det är naturligtvis inget fel i att gilla grönområden. Att motsätta sig nybyggen och värna skog är en helt legitim politisk ståndpunkt. Däremot är det bra om politiken hänger ihop.

C och MP har svensk politiks mest positiva inställning till att Sverige och Stockholm snabbt får fler invånare. Då blir det inte trovärdigt att så ofta, på så många håll, ta strid mot konsekvenserna av en ökad befolkning.

Grönområdet Kymlinge, som varit den utlösande faktorn för kalabaliken i Sundbyberg, är ett illustrativt exempel på hur det kommunala planmonopolet och lokala opinioner hamnar i strid med nationella behov.

I Kymlinge finns redan en tunnelbanestation, klar att öppna sedan 1970-talet. Då var området kring stationen tänkt för storskalig exploatering, men decentraliseringstankar och avtagande tillväxt lade planerna i byrålådan.

Nu är det inte längre 70-tal och oljekris, däremot akut bostadskris. Ur ett regionalt perspektiv är då värnandet av Kymlinge som trädomringad spökstation fullständigt obegripligt.

Nya stadsdelar behöver kollektivtrafik. Ska man inte bebygga Kymlinge kommer man i stället att behöva bygga ut tunnelbanan någon annanstans. Det blir väsentligt dyrare – och högst sannolikt står det träd där också.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Hellre lämnad än aldrig påtänkt

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Man ska alltid vara försiktig med att dra långtgående slutsatser av så kallade tecken i tiden. Minns exempelvis fjolårets omtalade ”vänstervåg”, som i riksdagsvalet endast kunde skönjas i form av 2 procentenheters ökning för Fi.

Men låt oss nu ändå göra ett försök.

När Moderaterna vid förra helgens stämma återgick till en mer traditionell, restriktivare linje i frågor som migration och tiggeri så råkade man förstås förarga somliga.

Affärskvinnan Isabella Löwengrip, riksbekant under sitt blogg-alias Blondinbella, gick i Expressen ut och tog avstånd från det parti som brukade vara hennes. I stället funderar hon på Centerpartiet, som hon upplever som ett medmänskligt parti.

Det här har faktiskt en viss symbolisk betydelse. Löwengrip har varit något av en portalfigur för den satsa-på-dig-själv-generation som gjorde Moderaterna till största parti bland Sveriges unga.

Hela situationen kan därför sägas vara högst olycksbådande. I alla fall för Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Vad nu? Jo, så här: Många har länge påpekat det ologiska i att ha fyra sinsemellan så lika partier i svensk borgerlighet. Efter valförlusten skulle det satsas på enskild profilering, men det år som gått har snarare stärkt intrycket av ett fyrspann där hästarna ideligen trasslar in sig i varandras ben.

De ökade spänningarna kring migration och värdefrågor har tillfört en dimension som gör delningen mer logisk, men inte logisk nog för fyra. Snarare för två, eftersom de mer hårdnackat konservativa nog kan ses som förlorade till SD för överskådlig tid.

KD såg en lucka och ville skjuta in sig som den lite barskare högerns civiliserade alternativ, men hann knappt skåla klart i anti-DÖ-champagne innan den civiliserade barskhögerns gamla vanliga alternativ, Moderaterna, klev in och åt upp alla positioner.

Och om det är Centerpartiet som växer fram som det naturliga alternativet för den nya generationen öppenhjärtiga liberaler – även i storstaden – vem är det då som ska fundera på Folkpartiet i framtiden?

Missnöjda miljöpartister som gillar kärnkraft, euron och Nato?

Sossar som ångrat sig om värnskatten?

Folk som vill se tillfälliga uppehållstillstånd – men med förnuft?

Man ska som sagt vara försiktig med långtgående slutsatser. Å andra sidan är det dumt att inte dra några slutsatser alls, om problemet är uppenbart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vem som kör? Det verkar faktiskt vara du, Kinberg Batra

KARLSTAD. Största jublet vid Anna Kinberg Batras stämmotal kom efter en passage om julafton.

Regeringens Löfvens verksamhet liknades vid det inslag i Kalle Anka och hans vänner firar jul där Kalle, Musse Pigg och Långben är på husvagnssemester:

”Det är vingligt. Det är farligt. Det går snabbt utför. Och till slut kommer den oundvikliga frågan: Vem är det som kör egentligen?”

En kulturreferens som uppenbarligen träffade rakt in i målgruppen. Applåderna ville aldrig ta slut.

Det var annars ett matigt och delvis dråpligt tal. Kinberg Batra underkände på punkt efter punkt Fredrik Reinfeldts politiska arv, och avslutade det hela med att gå av scenen och ge företrädaren – som satt på första raden – en varm kram.

Fredrik Reinfeldt, som sedan valnatten 2014 inte kommenterar samtidspolitiska skeenden, gick därefter och satte sig i utställningshallens ”Historiehörna” för att signera böcker. Tobias Billström skymtades i kön.

Förmiddagen hade annars upptagits av en stämmodebatt om migration och integration. Mest intresse väckte partiledningens förslag att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli standard i Sverige, i stället för dagens permanenta.

Det migrationsliberala ungdomsförbundet har länge varit kritiskt och tog som utlovat strid, men striden gick inte alls som de hoppades. Partiledningens linje visade sig ha massivt stöd (röstsiffrorna 172-31) och Muf:s försök att rädda fram en kompromiss viftades undan.

Det huvudsakliga skälet för att införa tillfälliga uppehållstillstånd är förstås, även om det fortfarande lindas in i omskrivningar om incitament för integration, att Sverige ska bli mindre attraktivt som destination för asylsökande. Och att det således, hoppas man, ska komma färre till Sverige.

Men jaha, en smärre kursändring från ett oppositionsparti. Spelar det någon roll, på kort sikt? Ja, förmodligen.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, som allt mer framstår som Stefan Löfvens politiska gren, har länge hintat om att S och M borde göra upp om migrationspolitiken. För den som minns svensk politik innan SD kom in i bilden, Thorwaldsson själv exempelvis, betyder det att politiken bör bli mer restriktiv.

I lördagens Dagens Industri klev så ett gäng S-kommunalråd ut och gick ännu längre: S borde inte bara göra upp med M, de borde gå M till mötes. Exempelvis om gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd.

I kommunalrådsgänget fanns välkända internbråkare som Göran Dahlström i Katrineholm, men också en respekterad Göran Persson-sosse som Norrköpings Lars Stjernkvist. Dessutom, och till råga på allt, den Jonas Nygren i Sundbyberg som partiet gärna lyfter fram för att visa att de visst kan ha en modern storstadspolitik.

Att något förr eller senare skulle hända är knappast förvånande. Det har länge funnits något av en lucka i den här debatten.

När borgerliga debattörer och partier det senaste året börjat argumentera för att antalet immigranter är problematiskt så har det kallats en ”glidning åt höger”. En komplicerande faktor för den som vill trycka in saken på något horisontellt är dock att det ofta skett med vad som skulle kunna kallas vänsterargument. Det är främst värnandet om välfärdsstaten och dess funktioner som hållits fram, inte vådan med kulturblandningar eller något annat högerreaktionärt.

Vad som är mest ”höger” av en sådan mer konservativ hållning och en mer klassiskt liberal, där värnandet av välfärden är underordnat den fria rörligheten, kan diskuteras. Det är hur som helst inte alldeles uppenbart vilken av de här grupperna som skulle ha lättast att hitta beröringspunkter med den svenska vänstern.

Det här dilemmat finns förstås i minst lika hög grad i socialdemokratin, även om man helst inte velat prata om det. När det nu ändå uppstått en bred konsensus om att läget är mycket ansträngt verkar det alltså som att allt fler inom S tycker sig ha hittat en fiffig väg ur den upplevda rävsaxen: Vi genomför Moderaternas politik, och kallar den samarbete!

Vem är det som kör egentligen, undrade Anna Kinberg Batra.

Ja, för tillfället verkar det faktiskt vara du. Håll i hatten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Politik utan former? Köp en megafon

KARLSTAD. Det är nu hög tid att vi pratar om politikens innehåll, inte dess former. All debatt om former har stått i vägen för den viktiga politikutvecklingen.

Har du hört det förut? Förmodligen. Lyssnade du på M-stämmans fredagsdebatt om livet efter DÖ har du dessutom hört det till leda. Så låt oss från läktaren resa en liten men inte oviktig ordningsfråga:

Det finns en anledning att folk pratat mycket om form det senaste året. Partipolitik ÄR former.

Vill man ägna sig åt politik utan former kan man starta en tankesmedja, bli ledarskribent eller köpa en megafon och ansöka om demonstrationstillstånd. Däremot är det en dålig utgångspunkt för ett parti som vill påverka samhället.

Det går inte att säga att det nu är dags att prata om innehåll, inte form, och därefter räkna upp en drös saker som man vill göra i en framtida ”moderatledd alliansregering”. Eller – det går förstås att säga så, vilket framgår med tydlighet i Karlstad. Men det är en självmotsägelse.

Själva termen ”alliansregering” är i allra högsta grad en politikens form.

Problemet, för dess förespråkare, är att det är en daterad form. Alliansformen utgår från att fyra borgerliga partier ska räcka för en riksdagsmajoritet. För det saknas dock ett tiotal procentenheter i dag, och ingenting tyder på att det gapet ska vara slutet 2018.

Fredrik Reinfeldts politiska tänkande hade alldeles säkert sina brister – varav många påpekas här i Karlstad i dagarna – men i en sak hade han fullständigt rätt: Den som vill få något gjort måste också ha en idé om hur det ska göras. Form, alltså.

Hans svar på det nya parlamentariska läget var Decemberöverenskommelsen. Det var inget bra svar, kan man konstatera här i efterhand. Väljarna begrep det inte, sympatisörerna blev arga. Partiledningarna tog omgående chansen att lägga ner det när fönstret öppnades av KD.

Läget kvarstår dock, det läge som Ingvar Carlsson i fredagens DN kallade för det allvarligaste parlamentariska läget sedan demokratins genombrott. Så kan det vara. Samtidigt är det ett ganska enkelt läge för den som kan räkna, vilket Carlsson mycket koncist satte fingret på själv:

”Det finns två möjligheter. Antingen så gör man upp med Sverigedemokraterna eller så gör man upp med Socialdemokraterna. Det finns inga andra alternativ.”

Javisst. Man kan trassla in sig i kinbergbatriska formaliaformuleringar om den ena eller andra hypotesen, men det är till slut där det landar.

Det parlamentariska läget är inte något abstrakt ”politikens former”. Det är politikens realiteter, och den som vill vara relevant i framtiden borde nog snabbt hitta ett begripligt sätt att förhålla sig till det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Moderaternas oro är på allvar

KARLSTAD. Den som kommer till Moderaternas partistämma möts av Anna Kinberg Batra. Överallt.

Partiledarens ansikte tapetserar väggarna på kongresscentret, utan någon tillhörande text. Den som vill hitta ett skämt om förnyelse utan innehåll kan förstås göra det här, men låt oss inte vara sådana.

På några få ställen sitter en annan affisch. Det är stämmans ”Historiehörna” som marknadsför två kommande boksigneringar: En med Ulf Adelsohn. Och en med Fredrik Reinfeldt.

Det går fort att bli arkiverad.

Moderaterna söker en ny ton. Exakt vilken hänger fortfarande i luften, men tydligt är att den går i moll. När Anna Kinberg Batra gör entré sker det med en välproducerad film i mörka toner, där hon ackompanjerad av lågmäld pianomusik förkunnar att ”det är höst i ett Sverige som börjar tvivla på framtiden”.

Analyschefen Per Nilsson utvecklar senare på ett bakgrundsseminarium: Andelen svenskar som tycker att utvecklingen går åt fel håll är högre än på mycket länge, och det har varit tondövt av Moderaterna att tidigare vifta bort det med framstegsoptimism.

Med adress Hans Rosling förklarar Nilsson att för de 100 miljoner som dog i spanska sjukan var det en ringa tröst att deras lidande bara var ett ”hack i kurvan”. Människor lever sina liv i de där grafikbollarna. Man måste ta människors oro på allvar.

Som DN visade i torsdagens tidning tappar M för tillfället väljare åt primärt två håll: Till Centerpartiet och till Sverigedemokraterna. Hur man som partistrateg ska möta det är en delikat fråga – en batong i ena handen, och en närproducerad blomma i den andra?

Även för ett bredbent parti är det svårt att stå på alla stolar samtidigt. Det är lätt att ta Moderaternas oro på allvar.

Över tid är det ändå inte till Annie Lööf som de stora väljarandelarna försvunnit, även om centerpartisterna verkar tro det.

Migrationspolitiken blir stämmans stora strid, deklarerade Moderata ungdomsförbundet redan när partiledningen i våras signalerade en mer restriktiv inriktning. Bråk blir det nog, men att det skulle vara de generöst orienterade ungdomarna som avgår med segern framstår mindre och mindre troligt för varje bekymrat kommunalråd som anländer till Karlstads kongresscenter.

Den stora frågan är nog snarare om Centern har beredskap för att ta emot tusentals nyanlända Muf-liberaler när den här helgen är över.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hund och katt i ilsk debatt

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Onsdagens partiledardebatt i riksdagen bjöd på få överraskningar.

Stefan Löfven (S) feltolkade i vanlig ordning valresultatet som att det gett stöd för hans politik, men var annars mest inne på det statsmannamässiga spåret: Krig, kris och samling.

Anna Kinberg Batra (M) inledde också med det allvarliga läget, men lyckades snabbt ta sig över till Moderaternas verkliga hjärtefråga: hotet mot Bromma flygplats.

Jonas Sjöstedt (V) greps som vanligt av stark rörelse när han framställde de andras politik som en personlig kränkning. Ebba Busch Thor (KD) stod utanför och vevade vilt.

Bland det mest spännande just nu är annars att följa utvecklingen av svensk politiks i hård konkurrens mest destruktiva relation: Den mellan Jan Björklund (FP) och Gustav Fridolin (MP).

Enligt parlamentarisk logik borde de två vara givna inslag i det ”blocköverskridande samarbete” som just nu efterfrågas på alla håll, men Folkpartiet och Miljöpartiet är riksdagens hund och katt.

Det kan kanske delvis härledas till historiska oförrätter – ledande vid bildandet av MP 1981 var den avhoppade FP-kverulanten Per Gahrton – men har också betydligt mer aktuella orsaker.

FP och MP slåss om samma kärnväljare, den liberalt orienterade storstadsakademikern.

FP och MP befolkas i högre grad än några andra, Vänsterpartiet möjligen undantaget, av folk som anser sig veta bäst. Att vara folkpartist eller miljöpartist är inte främst en ideologisk orientering – det är en fråga om kunskap. Enligt folkpartister och miljöpartister.

I både folkpartistisk och miljöpartistisk självbild ingår att vara det naturliga mittenpartiet, ståendes över traditionell höger och vänster. Att det inte varit sant på många år i något fall är en annan sak.

Trots alla likheter har FP och MP också haft en enastående förmåga att hamna på olika sidor i frågor med stark symbolisk laddning: Kärnkraften, EU, försvaret. Förbud mot keps i klassrummet.

Till det kommer något personligt. Fridolin hade inte bara mage att försöka sno Björklunds roll som lärarnas röst i svensk politik. Nu efter valet har han dessutom bytt den gamla glad-gröna allt-åt-alla-framtoningen till en grå pragmatism där politisk stabilitet tycks gå före principer. Det är svårt att säga vad som provocerar mest.

Hur det gick i debatten?

Jan Björklund inledde med att han välkomnade den hand Gustav Fridolin sträckt ut i onsdagens DN, om att MP nu kan tänka sig att vidga i stället för att krympa borgerlighetens kära rut-sektor. Någon minut senare föreslog han att Miljöpartiet sparkas ur rege­ringen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Det alternativa Nobelpriset – endast för svenska politiker!

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Det är Nobelvecka i Sverige! Forskare och andra högdjur prisas till höger och vänster. Men vem tänker egentligen på våra hårt prövade politiker?

För att de inte bara ska digna under gnäll och samhällsproblem instiftar spalten härmed ett alternativt pris. Med samma kategorier men med krav på särskilda insatser i svensk politik.

Och årets pristagare är…

Fysikpriset: Stefan Löfven (S).
För att han genom att öppna valv efter valv efter valv har påvisat den oändliga rymden i det politiska fikarummet.

Kemipriset: Decemberöverenskommelsen.
För att den visat att man kan skapa en funktionell legering av två förbrukade material (de politiska blocken).

Medicinpriset: Annie Lööf (C).
För att hon visat hur 6,1 procent kan användas för att läka ett sargat parti, ingjuta sprudlande framtidsoptimism i en rörelse som rört sig nedför i 40 år och katapultera dess ledare till frälsarstatus. Trots att patienten fick 6,6 procent i det föregående valet. Och 7,9 procent i valet före det.

Litteraturpriset: Gustav Fridolin (MP).
”Det är i relationerna lärande uppstår. Eleven sitter omgiven av klasskamrater, och det är där det avgörs om miljön tillåter att man provar, gör fel, gör om, hittar fram.” Så skriver utbildningsministern tillsammans med tv-kändisen Mark Levengood i en debattartikel i Aftonbladet. Utdraget visar utbildningsministerns väl utvecklade förmåga att fånga stämningar som är giltiga för känslolivet hos en bred allmänhet. Faktum är att de är så allmängiltiga att endast initierade kännare kan identifiera någon politik över huvud taget.

Riksbankens ekonomipris: Mehmet Kaplan (MP).
Priset delas med hela regeringen. För att man – i alla fall av svansföringen att döma – har hittat lösningen på bostadsbristen, genom att anslå subventioner på drygt tre miljarder kronor om året. Trots att investeringsbehovet för att möta regeringens identifierade mål ligger någonstans kring det flerhundradubbla, enligt expertis.

Fredspriset: Anders Andersson (KD).
Distriktsordföranden i Kalmar har inför partiets riksting blivit känd som upprorsledare mot Decemberöverenskommelsen. ”Jag reser mig som Nils Dacke och säger att jag är beredd att ta striden – för ett öppet politiskt samtal i landet”, sade Andersson häromdagen till Dagens Industri. Det kan kanske tyckas märkligt att ge fredspriset till en gerillaledare, men som priserna till Barack Obama, EU och Yassir Arafat visat är det den uttalade intentionen som räknas. Och Anders Andersson vill ju faktiskt ha ett ”öppet politiskt samtal”.

Grattis alla pristagare!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0