Frihet, humanism och öppenhet – så länge någon annan håller gränsen?

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Borde Miljöpartiet ha lämnat regeringen i tisdags? Många verkar tycka det. Ungdomsförbundet, nästan halva riksdagsgruppen, ett knippe kommunalråd i debatten.

Visst går det att förstå den instinktiva känslan. I maj 2014 skrev Gustav Fridolin, Åsa Romson och Maria Ferm (alla MP) här på DN Debatt. ”Vi kommer aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige”, hälsade de. Retoriken i valrörelsen gav heller inget ­utrymme för tvekan på den punkten.

Nu vet alla att verkligheten blev en annan. Den självutnämnda ”humanitära stormakten”, med MP i regeringen, tar nu till så gott som varje trick boken bjuder för att minska Sveriges attraktionskraft och förmå färre att söka sig hit.

Ett trovärdighetsproblem för MP? Jovisst, det kan man tycka. Men det finns faktiskt värre.

Väljare är inte dumma. De inser att ett parti med knappt sju procent aldrig kan få igenom hela sin politik. De flesta misstänker nog också att Romson och Fridolin har rätt när de menar att det blir en mer generös politik om MP är med och kompromissar än om de gör som Vänsterpartiet och ställer sig utanför och vevar med armarna.

Det större problemet är ett annat. Ingen hade kunnat förutse den här situationen, tycks vara den rådande försvarslinjen från MP-ledningen. Inte?

MP, förvisso i gott sällskap av andra, har länge och starkt drivit frågan om exempelvis lagliga vägar för att söka asyl i EU och Sverige. Vad har man trott att sådana vägar skulle leda till? Om inte en kraftfull ökning av migrationen, alltså.

Man har samtidigt varit noga med att påpeka att antalet flyktingar inte är relevant att diskutera. Försök att hävda motsatsen har konsekvent klassats som inhumant fiske i bruna vatten.

När antalet asylsökande så ökar kraftigt – utan att några nya lagliga vägar ens öppnats – blir ­MP-regeringens svar panik, desperation och politisk helomvändning under galgen.

Det framstår med andra ord som att det aldrig fanns någon plan för hur det skulle fungera. Som om hela den migrationsrelaterade retoriken och politiken, av många sedd som MP:s själ, var beroende av motsträviga socialdemokrater och moderater, turkiska gränsvakter och ungerska stängsel.

Lämna regeringen kan man alltid göra. Men just det där är nog, på lång sikt, ett betydligt större trovärdighetsproblem än att förlora en förhandling då och då.

* * * * *

Tidigare på temat

17/10: Det är Moderaterna som kör i migrationspolitiken

11/11: Om situationen är ”ohållbar” är ingenting ”otänkbart”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Den rätta lärans politik

Sidan 2-kolumn i lördagens DN.

Den som tycker att det är för lite ideologi i politiken har fått ett gyllene tillfälle i och med Folkpartiets förestående namnbyte. Skiftet från det till intet förpliktigande ”Folkpartiet” till det betydligt mer särpräglade ”Liberalerna” är en utmärkt utgångspunkt för spännande ideologisk debatt. I alla fall i Folkpartiet.

I Jan Björklunds inledningstal på folkpartiliberalernas landsmöte försöker han avdramatisera det hela. Liberalismen är en bred ideologi, slår Björklund fast. Liberaler kan komma fram till olika svar på målkonflikter och liberalism ger inte ett exakt svar på varje samhällsproblem, eftersom det inte är en åsiktskatalog.

Birgitta Ohlsson, av många förmodad som nästa folkpartiliberala partiledare, lägger i fredagens Expressen fram sin syn på saken. Inledningsvis är hon på Björklunds linje och menar att liberalism är en ”attityd” och att liberaler kan tycka olika om saker. Sedan lyckas hon ändå rada upp ett antal områden där liberaler tydligen inte alls kan tycka olika – bland annat kring EU, kvotering i föräldraförsäkringen, hur man ska hantera mjölkkrisen och det goda med vinst i välfärden.

Liberaler som Europavänner ägnar inte likt gnällig borgerlighet eller stingslig vänster valrörelser åt att rada upp vad EU inte ska göra – vi vågar i stället ge EU mer muskler att bekämpa terrorism och sexslaveri genom ett europeiskt FBI”, förkunnar Ohlsson stiltypiskt.

Att ena ett parti kring ett program är svårt. Ska man utöver det också ena partiet kring den sakpolitiska uttolkningen av en ideologi finns, som den gamla vänstern mycket väl vet, risken att det inte blir så många kvar till slut.

När Demoskop härom året frågade svenskarna vilken ideologisk etikett de föredrog att sätta på sig själva svarade 35 procent ”liberal” eller ”socialliberal”. Att det i den gruppen kan finnas en och annan mild EU-skeptiker eller kvoteringsmotståndare bär sannolikhetens prägel, och för en liberal rörelse med ambitionen att bli stor förefaller det således lite otaktiskt att döma ut dessa som kättare mot den rena läran.

Det är en sak att vara oppositionell mot delar av ett partiprogram, en annan att befinna sig i strid mot ideologin.

Möjligen är det här en delförklaring till att det är den böjlige Jan Björklund som blir omvald på lördag. Igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ohållbara situationer, otänkbara lösningar

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Politisk analys handlar ofta om att försöka uttolka vad politiker menar. Det kan vara givande, särskilt när politiker uttrycker sig inlindat och oklart. En ibland underskattad metod är dock att också lyssna till vad de faktiskt säger.

Att Socialdemokraterna kallar flyktingsituationen ”ohållbar” är exempelvis ett mycket dramatiskt uttalande.

Uppenbarligen har man gjort bedömningen att det inte är praktiskt möjligt att bygga ut mottagandet i den omfattning som nuvarande tillströmning skulle kräva. Åtminstone inte på ett sätt som man kan acceptera i ett S-styrt Sverige.

Den retoriska omsvängningen kom knappast lättvindigt eller ogenomtänkt. Dels för att den nya retoriken helt enkelt måste följas av något slags handling som gör situationen ”hållbar”, dels för att tonvis av politisk prestige nu kastas över bord.

Våren 2013 talade migrationsminister Tobias Billström (M) om migration i termer av volymer; högre volymer sades ge en svårare situation. ”Oanständigt”, tyckte Stefan Löfven. Efter Fredrik Reinfeldts famösa ”Öppna era hjärtan”-tal sensommaren 2014 var kritiken åter stark. Det var fel att ställa flyktingar mot välfärd, rentav ”ovärdigt”. Enligt Stefan Löfven.

Nu menar statsminister Löfven (S) att volymerna är ohållbara och finansministern (S) resonerar kring vilka besparingar som kan göras i välfärden för att hantera kostnaderna.

Hade någon för några månader sedan andats i den riktning Anna Kinberg Batra (M) föreslog i måndags – att i praktiken stänga gränsen för asylsökande – hade full kalabalik brutit ut, med omedelbara anklagelser om stöveltramp, 30-tal och allmän förbruning.

Nu möttes utspelet först av tystnad från regeringen, sedan av en lågmäld skepsis där man mest pekade på praktiska problem med implementeringen.

När du läser att Moderaternas förslag är ”otänkbart” kan det vara bra att ha i minnet att mycket i politiken anses otänkbart fram till att det har hänt.

Det rör sig fort numera. Knappt hann Moderaterna bestämma sig själva i frågan om tillfälliga uppehållstillstånd innan det var regeringspolitik. Det var några veckor sedan. Det som gäller i dag kan vara överspelat efter en presskonferens i morgon bitti.

En sak kan man dock vara hyggligt säker på. Om en situation är ohållbar är det mest otänkbara att allt fortsätter som förut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Dom stora tidningarna är ju precis lika medskyldiga i detta teater spektakel och opåtlitlighet , när Alan Kurdi hittades på stranden blev det 1 månads rubriker hur vi läsare borde öppna våra hjärtan och sky racism, sen vände det 360 grader med dagliga rubriker om stop, vi klarar det inte, landet går i sönder osv. En vanlig läsare kan ju nog dra slutsatsen att ifall man läser kalle anka som omvärlds analys eller dagstidningarna är strunt samma.

Lars Nilsson, 04:25, 12 november 2015. Anmäl

Ja det tog inte lång tid innan den här artikeln var inaktuell. Eller kan du uppdatera med Löfvén och Busch Thor direkt?

Thomas Hravn Christian Forsne, 17:53, 11 november 2015. Anmäl

Moderaterna på väg att regissera sin egen mardröm

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Allhelgonahelgen ska ju vara de dödas årstid, och Decemberöverenskommelsens zombie kom planenligt.

Det började med att Anna Kinberg Batra (M) i en DN-intervju öppnade för att omsätta DÖ-principer i lag. Hon förklarade också att hon förväntade sig att S skulle stå fast vid att släppa fram en borgerlig minoritetsregering efter nästa val.

Internt ramaskri och krishantering följde. Kinberg Batra menade inte så, DÖ är visst död, försäkrade man.

Just när stormen lagt sig red i stället partisekreterare Tomas Tobé in på scenen. Med magnifik tondövhet ”varnade” han i Dagens industri Stefan Löfven för att bryta samarbetet med Vänsterpartiet. I så fall, menade Tobé, faller grunden för regeringen – de tre rödgrönas sifferövertag mot alliansen.

Decemberöverenskommelsen igen, alltså. Den här gången kom mothuggen även från utanför partiet.

”Vi har olika syn på detta. Jag tycker det är mycket svårt att som borgerlig politiker förespråka att Vänsterpartiet ska ha ett starkt inflytande eftersom det leder till en politik som är dålig för Sverige”, sade folkpartiledaren Jan Björklund till Di.

Det bör inte uteslutas att borgerliga sympatisörer förstår Björklund bättre än Tobé.

Något tidigare satt förresten Birgitta Ohlsson (FP) i Ekots lördagsintervju och menade att det var för tidigt att prata om ”vilken allians” FP ska ingå i efter nästa val.

Moderaterna borde kanske prova att öppna fönstret. Medan Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé är upptagna med 2010 års taktikbok är något mycket ironiskt på väg att inträffa i det svenska politiska landskapet.

Moderaternas historiska och av någon anledning högst levande skräck är att bli politiskt irrelevanta, genom att de tänkta ”mittenpartierna” vänder sig vänsterut. Utan en fast allians blir makten för evigt socialdemokratisk, att säkras till höger eller vänster efter behov. Tror man.

Det är bra att lära av historien, men det är ofta ännu bättre att anpassa sina historiska lärdomar till verkligheten. Den ser ut som följer:

Det är inte 1981 längre. FP och C är inte mer ”vänster” än vad M själva är. Däremot verkar åtminstone FP allt mer landa i insikten att det är roligare att få igenom sin politik än att frivilligt ställa sig på andra sidan dörren och klaga. Även om man har sällskap med Moderaterna i tamburen.

Rädslan att hamna utanför kan med andra ord bli det som verkligen placerar M i öknen. Lustiga äro herrens vägnar – eller i alla fall Fredrik Reinfeldts.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1