Även pragmatiker kan behöva en politik ibland

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

I söndags gästade finansminister Magdalena Andersson (S) SVT:s ”Agenda”. Ämnet var de bostadspolitiska samtal som just inletts mellan regeringen, alliansen och Vänsterpartiet. Frågan är ju tämligen allvarlig och akut – myndigheten Boverket bedömer att 700 000 nya bostäder behövs de närmaste åren – och regeringen vill förståeligt nog gärna se en bred samling.

Dialogen mellan programledare och finansminister såg ut ungefär så här. Notera ”ungefär”.

Ränteavdrag?
– Om något parti vill det så ska vi förstås titta på det.

Avskaffad reavinstskatt?
– Det är en av de saker som har nämnts, och vi kan förstås titta på det.

Marknadshyror?
– Flera partier har lyft det, och då får vi naturligtvis diskutera det.

Kommer ni bjuda på kaffe?
– Vi kan naturligtvis inte börja med att utesluta saker. Om något parti vill ha kaffe eller kaka så får vi naturligtvis titta på det.

Och så vidare. De förslag som Vänsterpartiet och alliansen sprutat ur sig de senaste veckorna diskuterades och vreds på, varefter det konsterades att diskussion och vridande skulle fortsätta.

Framträdandet var ingen katastrof, inte alls. Finansministern framstod på det stora hela som resonabel och reflekterande; hon vägde för och emot och var i allmänhet långt från valrörelsens käbbliga och förenklade budskap. Det kan nog vara en god strategi – många lär vid det här laget vara trötta på politiker som är tvärsäkra ända till de plötsligt är tvärsäkra på något helt annat.

Däremot illustrerade alltihop ett litet problem för Socialdemokraterna, antagligen inte helt oviktigt så här mitt i opinionskrisen.

Härom veckan lade sig den här spalten i den socialdemokratiska krisdebatten, med budskapet att det internkritiska tjatet om behovet av en Ny Berättelse och ett Nytt Stort Projekt förmodligen är överdrivet. Detta eftersom man dels inte hittat något sådant projekt trots åratals försök, dels eftersom det gamla projektet (tillväxt, jämlikhet, välfärd och sådant) fortfarande är tämligen populärt.

Om finansministern läste spalten vet vi förstås inte, men det känns ändå viktigt att göra ett förtydligande. Därför följer här ett förtydligande:

Bara för att Socialdemokraterna inte behöver söka det Nya Stora Projektet betyder det inte att partiet klarar sig helt utan en egen politik.

* * * * *

Veckans Viktors val – om politikens idétorka, missvisande infografik och KD:s största framgång på länge – finns att se här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ungern, EU och liberala murar

hadrian

Miljöpartiet, Socialdemokraterna och i viss mån Moderaterna har fått mycket uppmärksamhet och ovett för sina tvära kast i migrationspolitiken och -retoriken. Andra har klarat sig billigare undan, så låt oss sprida gracerna en smula.

På onsdagen begick Liberalernas Sverigepartiledare Jan Björklund, Europaparlamentariker Cecilia Wikström och Europapartiledare Guy Verhofstadt debattartikel i Expressen. Deras poäng var att det nu är hög tid att ge EU:s gränspolis Frontex mandat att upprätthålla EU:s yttre gräns, oavsett om det berörda gränslandet vill det eller inte. De skriver, bland annat:

”En viktig idé med hela den Europeiska Unionen är att EU-medborgare ska kunna röra sig fritt inom unionens gränser, utan gränskontroller. Men detta förutsätter å andra sidan att EU:s yttre gränser kontrolleras. /…/ När Grekland och Ungern misslyckas har länderna längre in på kontinenten inte heller några möjligheter att varaktigt åtgärda utmaningarna som uppstår. Det är i ljuset av detta vi måste se ID-kontrollerna på Öresundsbron.”

(Min understrykning.)

Låter detta logiskt, kanske till och med som självklarheter? Det var det inte sommaren 2015 – särskilt inte för någon som vid den tiden kallade sig folkpartist.

Ungerns bygge av taggtrådsstängsel längs gränsen mot icke-EU-landet Serbien var då allmänt vedertaget som symbol för en extremt inhuman politik.

”Vi talar om något som är värre än Berlinmuren. Det råder ingen tvekan om att Ungern distanserar sig från de värden och värderingar som hela EU-samarbetet vilar på”, sade exempelvis EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (L) till DN i juli.

Ja, det är samma Cecilia Wikström.

Ett antal frågor infinner sig. Exempelvis: Hur ”lyckas” man kontrollera exempelvis 18 mil landgräns utan stängsel och/eller polisiära våldsmetoder? Borde Ungern ha grävt ett eget Öresund i stället? Eller är det kanske det som Frontex nu ska kunna göra?

Det finns en lång rad skäl för ett liberalt parti att ogilla den auktoritära ungerska regeringen, men rent krasst klingar den uppbragta retoriken här lite falskt med den föreslagna praktiken. Det ”gemensamma asylsystem” som Liberalerna vill ha som komplement till Frontex visar ju få tecken på att bli fungerande verklighet inom överskådlig tid.

Den slutsats som ligger närmast till hands blir i stället att gränsstängsel är värre än DDR om de är nationella, men solidariska och nödvändiga om de är överstatligt uppspikade och beslutade i Bryssel. Även om själva gränsen och de människor som hålls utanför den är desamma.

Det sägs att kärlek förblindar. Liberalernas kärlek till EU är väl känd.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Ett bättre argument för extraval

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

Moderaterna i Skåne vill ha extraval.

Detta förvånar möjligen inte. M är i opposition och det räcker att se distriktsordförande Lars-Ingvar Ljungman på håll för att dra slutsatsen att detta är en man som gärna tar varje chans att kasta ut socialdemokrater från Rosenbad.

Just den här gången kan dock Skåne ha en poäng. Det hade varit fånigt att ha extraval ett halvår efter det förra, som tanken var, men vi kan inte fortsätta på det här viset hur länge som helst.

Den som vill driva fram ett extraval kan ursäkta sig med rent sakpolitiska skäl. Flyktingkrisen har ställt mycket av det som sades inför valet 2014 på huvudet. Åtminstone fem partier, varav två utgör regeringen, har gjort dramatiska vändningar i det som väljarna nu med förkrossande övertag ser som politikens viktigaste fråga. Ännu fler hänvisar till att det nya läget ställer krav på nya politiska åtgärder. Vilket ofta visar sig vara gamla käpphästar i halvny kostym, men ändå.

Bara detta är ett mycket bättre argument för extraval än något som hördes vintern 2014/15.

Samtidigt: Snart två år in i mandatperioden skymtas få tecken på tillnyktring eller uppdaterad omvärldsanalys i partierna. De borgerliga ledarna besvarar fort­farande frågan ”SD eller S?” med ”Alliansen!”. Moderaterna härjas av en svårbegriplig interndebatt om på vilket sätt man ska låtsas som att SD inte finns – DÖ-modellen, eller att regera med SD-stöd utan att låtsas om det? Samtidigt jagas Stefan Löfven från snart sagt varje vänsterutrymme i offentligheten med krav på en typ av utgiftspolitik som det förmodligen skulle krävas betydligt fler än 43 rödgröna procent för att få genom riksdagen.

Ingen blir nöjd, allra minst väljarna. Förtroendet sjunker.

Månaderna efter nästa val kommer sannolikt bli både kaotiska och traumatiska, när det en gång för alla sjunker in att de önskade scenarierna inte burit sannolik­hetens prägel, och att nya – riktiga – lösningar måste hittas.

Allt tyder ändå på att det krävs just ett nytt val för att det traumat ska gås igenom, en gång för alla. Insikt är första steget till tillfrisknande.

Och givet detta, som Fredrik Reinfeldt hade sagt – vore det inte lika bra att klara av det så snart som möjligt?

Så kan vi ha ett normalt val 2018.

* * * * *

I veckans Viktors val avhandlar vi detta och mycket annat. Se programmet här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0