Ja till Nobelcentret – och så gick det till

xx

Det blir ett Nobelcenter på Blasieholmen. Det beslutet fattade kommunfullmäktige i Stockholm sent på måndagskvällen efter både demonstration och hård debatt.

För stort. För dyrt. Fel plats. Budskapet är klart från de omkring 1 000 demonstranter som samlats vid Stadshuset på måndagseftermiddagen.

Frågan om det planerade Nobelcentrets vara eller icke vara på Blasieholmen har väckt stor debatt. Inför kommunfullmäktiges beslut i frågan på måndagskvällen har motståndarna trummat ihop en av de större Stockholmspolitiska manifestationerna på senare år. Det är långt fler närvarande än vid någon av de uppmärksammade demonstrationerna mot Nya Slussen.

En rad talare tar plats på en tillfällig scen utanför Stadshusets entré. Största gensvaret får SVT-profilen Christopher O’Regan, som talar om ”makthavare lika färglöst grå som den betong de nu gjuter över vår stad”, och beskriver politikerna som ”intellektuella och moraliska lättviktare”. Även Dramaten-skådespelaren Jan Malmsjö drar ner applåder.

Stämningen är kamplysten, men lugn och städad. Initiativtagaren Björn Tarras-Wahlberg berättar att han skällt ut en man som ringt och velat ta med sig ägg till demonstrationen. Därefter drar han – som brukligt i byggpolitiska sammanhang – paralleller till Almstriden 1971. ”Vi vann då och vi ska vinna nu”, var budskapet.

Kampen drar dock ut på tiden.

Efter en mer än tre timmar lång debatt om kommunens årsredovisning för 2015 – en bred, allmänpolitisk historia – tas Nobelfrågan upp till debatt i fullmäktige först vid 21.30.

Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) inleder med att konstatera att en stad som vill växa kommer att förändras, och inte kan vara ett museum. Eftersom Stockholm vill vara ”världens smartaste stad” är ett Nobelcenter ett mycket välkommet inslag, enligt henne.

Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) förklarar å sin sida att Blasieholmen är en central plats, en vacker plats och en värdig plats för Nobelcentret. Angående arkitekturen slår han fast att ”vår tid måste få ta plats i Stockholm”.

Kritikerna låter sig dock inte blidkas.

För stort, för fult och på fel plats, domderar Björn Ljung (L), och rasar mot ”betongalliansen” S-M-C som ”river kulturhistorien”.

SD säger sig inte ha något emot futuristisk arkitektur, men tycker inte att den hör hemma i kulturhistoriskt viktiga miljöer. Dessutom, hävdar de, är Nobelstiftelsen bara ute efter pengar.

Fi förklarar att det ur ett feministiskt perspektiv är fel att lägga pengar på ”prestigeprojekt” i stället för på välfärd. De föreslår att man i stället bygger ett Nobelcenter i exempelvis Järva.

Elin Olsson (MP) låter besvärad när hon förklarar att partiet efter lång eftertanke landat i ett nej. Projektet har tagit stora kliv i rätt riktning, men tveksamheterna kring ekonomi, kulturmiljö och gestaltning är för stora.

KD:s Erik Slottner vill inte se en modernistisk kloss som ser ut som ett kärnkraftverk, förklarar han, och visar bilder från Sovjetunionen.

Vänsterpartiet kan inte ställa sig bakom projektet eftersom det tullhus som står på platsen i dag inte bevaras.

Stöd får Socialdemokraterna däremot från Joakim Larsson (M) – även om han skyller det folkliga motståndet mot förändring på 60-talspolitikern Hjalmar Mehr (S) – och från Centerpartiet. Karin Ernlund (C) berättar att hon ser fram mot att omvandla ”gropiga parkeringsplatser med sjöutsikt” till en plats att vistas på. Politiker ska inte vara smakpoliser, slår hon fast.

Debatten går fram och åter efter väl inkörda stridslinjer, innan det oundvikligen blir dags för omröstning.

Partilinjerna håller. Eftersom S, M och C tillsammans har majoritet blir beslutet ja till Nobelcentret, med siffrorna 54-43.

Klockan är 23.31. Ett tjugotal tappra åhörare reser sig surt och tågar ut i aprilnatten.

Sista ordet sagt, därmed? Knappast.

Kampen fortsätter på juridisk väg, det utlovade motståndsledaren Björn Tarras-Wahlberg redan vid demonstrationen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sagan om buffelkonungens återkomst

Sidan 2-kolumn i torsdagens DN.

gp

Stormiga tider gynnar starka ledare, heter det. Sedan kan de förstås se lite olika ut. Medan andra söker en ilsk Trump eller en hårdhänt Orbán tycks det svenska folkkynnet längta efter… Göran Persson. Tio år efter valförlusten är den en gång så avhånade urtidsbuffeln högsta mode. ”Regeringsduglighet” är, i brist på faktisk sådan, tidens valspråk.

”När det gnisslar i avtalsrörelsen och systemkollapsen mullrar genom bloggo­sfären, då sluter vi våra ögon och mumlar med blossande kinder: regera mig”, som Aron Lund sammanfattade Perssonhajpen på Expressens kultursida (11/4).

Längtan tycks vara ömsesidig. Förr om åren brukade Persson ge audiens till SVT någon gång om året, och då avlägga ett par myndiga kommentarer till samhällsutvecklingen mer generellt. Nu är det annorlunda. Var och varannan vecka dyker Persson upp med specifika synpunkter på allt från snabbtåg (dåligt) till invandring (bör begränsas), Nato (nja) och tiggeri (förbjud). Senast den gångna helgen, då hans bombastiska närvaro i medieflödet sånär lyckades överskugga Mehmet Kaplans.

Göran Persson är numera pr-konsult, varför man alltid bör fråga sig vems ärende han går. Ibland har det varit ganska lätt att räkna ut – som när han ansåg att framtidens städer bör byggas i trä – men just nu är det svårare. En relevant spekulation är därför att han helt enkelt går sitt eget ärende.

Persson är 67 år, och därmed yngre än såväl Hillary Clinton som Donald Trump och Bernie Sanders. Han är årsbarn med nyvalde Labourledaren Jeremy Corbyn.

Vill han tillbaka? Det är långsökt, men visst hade det varit spännande. Med tanke på dagens förvirrade riksdag hade en maktspelare av Perssonkaliber förmodligen bara behövt 15–20 procent för att snickra ihop en fungerande minoritetsregering.

Hur hade en regeringschef Persson hanterat den senaste tidens turbulens? Sannolikt genom att på måndagens presskonferens meddela att han accepterade begäran om entledigande från samtliga sex MP-ministrar. Ingen av dem hade vetat om det på förhand.

Kanske drömmer Persson om att göra en Gudrun Schyman; ta med sig Anders Ygeman och Peter Hultqvist och ställa upp 2018 med nybildade Paternalistiskt initiativ?

Kanske inte. Men i så fall är det nog inte efterfrågan som är problemet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0