Veckans ord: Follow Friday

Du har kanske sett det på Twitter, eller hört folk prata om det på olika sätt. Hashtaggen #ff eller #followfriday är vida spridd, inte bara bland svenska twittrare.

Det rör sig alltså om ett internationellt fenomen som kallas för Follow Friday:

Annons:

På fredagarna är det många som visar vilka twittrare som är värda att följa, som ett slags rekommendation. En del gör #ff med olika teman – Mymlan gjorde t ex med twittrare kopplade till Sundsvall – andra tar bara sina favorittwittrare eller sådana som de tycker borde få fler följeslagare.

Såhär kan det se ut på Twitter – jag har gjort en #ff med hela bokhoregänget: 

Tjejerna bakom @bokhora är @sessan @johannalindback @kaospatrullen och jag @jossibaloo bara Helena som saknas! #followfriday

Sedan finns det sådana som den genialiske Gustav Almestad (@Grovtinitiativ på twitter) som publicerar sin alldeles egna lilla rapvideo med olika personer värda att nämnas . Du hittar mer via hashtaggen #twitvidff

 

 

I den här videon nämner han inte mindre än 43 olika twittrare och jag kan bara instämma – de är värda att följa! Du hittar hela listan här.

Självmordsmaskin – fast bara på nätet

Läser om sajten Suicidemachine.org som alltså har till uppgift att ta livet av din nätpersonlighet. En tjänst som avslutar dina konton hos olika communities och gör att du aldrig kan återuppta dem igen. Det där sista kan vara nog så viktigt. Jag hade en tjejkompis som under en svajig kärleksrelation, avslutade sitt Facebookkonto flera gånger i veckan. Jag såg mitt egna vännerantal sjunka och stiga och till slut vande jag mig vid att om någon vän var borta, automatiskt anta att det rörde sig om den här väninnan och så var det bra med det.

Numera är hon i en stabil och lycklig relation, och behöver antagligen inte alls the Suicidemachine längre. Men det finns säkert andra som gör!

Den här tjänsten skall alltså inte förväxlas med t ex My Webwill, som är en helt annan typ av service som inträffar vid riktiga dödsfall och därmed har en viktig och seriös funktion att fylla. Nej, the Suicidemachine är mest på skoj, även om det finns en liten botten av allvar i det också. För jag vet att många tycker att deras nätliv tar för stor plats på bekostnad av det verkliga livet. Så om du verkligen har bestämt dig för att deleta Facebook och Twitter, ta en titt på den här videon. Jag gillar hur han poängterar att man verkligen får se sin nätpersonlighet svischa förbi på samma sätt som många pratar om att livet passerar revy när man är nära att dö…

 

web 2.0 suicide machine promotion from moddr_ on Vimeo.

 

Facebookroulette

Har du någon gång testat spela Facebookroulette? Eller snarare enarmad Facebookbandit? Ett spel som inte är lika roligt längre sedan Facebook gjorde om sin layout, men våren 2008 var det väldigt roligt att slumpa fram tre ”people you might know” och få de mest bisarra kombinationer av människor. Jag och min Lillagummankollega Karin tävlade ofta i detta på den tiden vi delade kontor. Det är härligt att se Per Schlingmann, Bernt Hermele och Richard Herrey tillsammans i en treboll till exempel, och ännu mer fascinerande att dessa tre personer faktiskt bara är ett enda Facebookled bort från mig. Ibland gör sådana insikter att det värker lika mycket i huvudet på mig som när jag ska försöka greppa universums storlek. Det blir syntax error i hjärnan.

Lite samma sak hände – också apropå att Melodifestivalen härjar för fullt i landet – när jag testade att skapa en Tex Mex-middag med hjälp av Santa Marias roliga Facebooktävling där du alltså kan vinna en tacomiddag med vinnaren av Melodifestivalen OCH 10 stycken av dina Facebookvänner. Man kan antingen välja kompisar själv, eller låta Facebook slumpa fram kompisarna. Jag gillar ju att leva farligt, så jag lät slumpen styra.

Och My GOD, vilken tioboll! Det började värka i hjärnan igen, på det där diffusa sättet. Snacka om världar som kolliderar! Helt magiskt roligt om det middagsbordet skulle bli verklighet. Jag kan för mitt liv inte se vad vi skulle prata om. Och så Darin ovanpå det, jag dör.

 Testa du också, våga och vinn! Här hittar du Facebookapplikationen.

Mellotwitter

Ikväll är det Melodifestival, direkt från Sandviken. Mello är ett program som engagerar. Inte bara i kvällstidningar, bloggar, TV och övriga nätet, utan också i sociala medier och framförallt på Twitter. Twitter är överhuvudtaget ett medium där det diskuteras väldigt mycket TV. Att multitaska framför TV:n (i det här fallet att se på TV och samtidigt vara aktiv online) är ett beteende som inte bara den yngre generationen ägnar sig åt. Vuxna i åldern 35-54 är faktiskt den åldersgrupp som tillbringar längst tid (flest antal minuter) med att kombinera TV-tittande och internetanvändande. Samma kategori som, åtminstone i Sverige, också är den mest twitteraktiva.

Watercooler Inc är ett amerikanskt företag som har sett behovet och som enbart sysslar med att utveckla applikationer som gör det möjligt för tittare att prata med varandra på sociala sajter som t ex Facebook och tidigare myspace. Här i Sverige finns liknande lösningar som knyter ihop TV-tittande och internetdiskussioner på bl a Facebook via t ex sajten TVdags.se

Och nu har SVT gett sig in i leken. Man låter twittrarna Ebba von Sydow och Annika Lantz kommentera melodifestivalen via den smått osannolika kombinationen twitter och text-TV. Något jag själv är litet kluven till. Å ena sidan, applåd för satsningen, å andra sidan – varför inte ta det hela vägen? Det sista är visserligen hyfsat lätt att besvara om man betänker SVT:s regler och synsätt för t ex reklam. Och när Bokmässan i Göteborg körde storbildsskärm med hashtaggen #bokmassan så fanns det givetvis personer som saknade såväl fysisk närvaro i Göteborg som humor, som roade sig med att twittra saker som att kända författare låg med varandra på toaletter och dylikt, just för att de visste att bokmässan körde storbildsskärm utan censur i mässhallen. Vad skulle inte sådana personer twittra om inför utsikten att få med det i nationell TV? Synd. Och märkligt att inte några kloka internettyckare har sett det från den aspekten när de kritiserar SVT.

Men jag hoppas att det så småningom skall gå att utföra experimentet fullt ut, så att vi svenskar kan enas vid diskussionerna framför TV och dator, gå loss och frossa i låtkritik, klädval, scenframträdanden och skämskuddeläge när programledarna drar krampaktiga skämt. Tillsammans, alla vi tre miljoner människor i en jättelik livediskussion. Det vore välan flott?

(Och ni som fnissar åt Text-TV-inslaget; Text-TV är en långt vanligare instutition ute i stugorna än vad internetbubblan tror)

Tills vidare:

Texttv sidan 198 hashtaggen på Twitter är #mel2010 alternativt #melfest2010

Själv har jag sett genrepet igår och jag säger bara MY GOD Andreas Johnson. Hans sammetsögon tar honom all the way to Oslo.

Sweet Sunday Web Crunch = nästan som Cosby

Jag vet att somliga av mina läsare här tror att jag är en liten småunge, men faktum är att jag är hela 34 jordsnurr och har således varit med under det glada åttiotal (och början av nittiotal) då 20:00 på söndagar var en smått helig tid. Cosby och andra högkvalitativa serier som t ex Alf och Helt apropå. Alltid något mumsigt att avsluta helgen med!

Numera stänger jag helgen genom att titta på utmärkta webbshowen Sweet Sunday Web Crunch. Det är min frilanskollega Joakim Nyström som tillsammans med Mattias Östmar och film- och fotogurun Björn Falkevik kör härligt snack om nätet och diverse annat. Inspiration för den som gillar internet och sociala medier! Alltid med någon spännande gäst, alltid på söndagar kl 20:00. Alltid på vårt kontor dessutom, så det är nästan som att ha dem hemma i vardagsrumssoffan. Spana in!

 Denna vecka är Brit Stakston gäst.

(ser du inte filmen kan du behöva aktivera/uppdatera flash)

Bloggalan, en rapport

Så, Bloggalan då. Vad tycker vi?

Jag vill först och främst meddela att jag inte vann med min blogg Lilla Gumman, men att jag vet hur det är att vinna, eftersom jag förra året vann i kulturklassen med min andra blogg bokhora. Så jag kan även tala utifrån den erfarenheten.

Arrangemanget
Galan känns ganska stor och påkostad, med fina lokaler, kända namn som talare och konferencierer (Henrik Schyffert nämnde Lilla Gumman uppifrån scenen, fint!), väloljat från Aftonbladets sida. Man får mat och drinkbiljetter och tur är väl det eftersom jag när de är slut får betala 25 spänn för ett glas vatten. Det är inte gratis att vara gravid om någon trodde det.

Gästerna
Till skillnad från VeckoRevyns Blogawards, består det här klientelet av lite fler killar och betydligt fler twittrare, det är smockat med iPhones på golvet och sms-tummarna går varma. Men fortfarande är det mycket tjejer, tjejerna är i majoritet även bland de nominerade och det är en bra beskrivning av bloggvärlden, eftersom den svenska bloggvärlden består av betydligt fler kvinnliga än manliga bloggare. Ja, förutom i de traditionellt manliga kategorierna sport och teknik.

Men det är inte så mycket unga modebloggerskor här, det är vi vanliga, lite äldre tjejer som bloggar om annat än mode och shoppping som syns mest. Inga spektakulära nitpumps således.

Kändisarna

Fast det finns ju bloggkändisar i den världen också! Allt är inte bara Kenza och Kissie. Titta, där är Brit Stakston och där har vi en av förra årets vinnare Fatou. Där ser vi bloggparet Elin Grelsson och Gustav Almestad och titta! Supercoola bloggerskan Hanna Fridén jonglerar med Gustav! Dekadens.

Vinnarna
Pristagarna får olika mycket jubel förstås, och även de nominerade. Jag minns att jag tyckte förra årets vinnare i modeklassen, Elin Kling, behandlades rätt nedlåtande av publik och konferencier, något som också min goda vän Rebecca har skrivit om. För Kenza går det lite bättre.

Har ni efterfest eller?
Redan vid 21-tiden börjar det kännas litet avslaget. Det är inte mycket som är sig likt från förra året, då min sambo fick bära hem mig på ryggen på grund av fylla och högklackade skor. I år har jag foträta uggs med iläggssula och en 31 veckor gammal gravidmage.

När vi grattat de som grattas bör och kramat de som förtjänat det (många) sticker vi således hem. Och jag vidhåller – är det verkligen så himla många utanför den här världen som faktiskt bryr sig? Även om jag älskar att träffa andra bloggare och mingla med dem. Den här delen av bloggvärlden är väldigt lätt att tycka om.

”Att vinna förändrar ingenting”
Sällan har väl den gamla klyschan passat så bra in. När vi på bokhora vann, så förändrades ganska lite. Vår blogg var hyfsat stor i sin kategori innan, och visst, de första dagarna kom det lite fler besökare och eftersom priset delas ut av en stor tidning så kom givetvis de ”älskvärda” kommenterare som alltid följer i stora tidningssajters spår. Men både besökarantal och kommenterarströmningen planades ut ganska kvickt, även om många stannade också. Vi gjorde lite mer media, men inte så förtvivlat mycket mer än vanligt (bokhora har alltid haft fasta gig i andra medier). Sällan har väl Andy Warhols 15 minuter passat bättre.

Farmor Gun skriver också om uppståndelsen
– kanske betyder den allra mest just för politikkategorin, i synnerhet under ett valår. De vill ju verkligen trumma ut sitt budskap på ett sätt som jag som litteraturbloggare eller teknikbloggare inte har riktigt samma behov utav.

Farmor Gun som alltså vann i kategorin politik är ett bra exempel på att bloggosfären inte är så homogen som dess kritiker ständigt hävdar. Hon går mot strömmen på många sätt, genom sin ålder, sitt val av ämne (oftast är det män som bloggar om politik), och genom sina åsikter. Tufft!

Här hittar du länkar till alla vinnarna och bilder, twitter och mingel från galan.

 

Veckans ord: Hashtag

Andreas undrade hur man bestämmer vilken hashtag som skall användas, apropå min text om Stora Bloggpriset igår. Så jag tänkte att vi börjar bakifrån, med vad en hashtag egentligen är, för alla läsare kanske inte är vana twittrare.

En hashtag kan till exempel se ut så här #ipad – och om du söker på twitter#ipad får du helt enkelt upp allt som skrivits om ipad och som har märkts med den taggen. Det är alltså ett sätt för många människor att gemensamt samla in information om något ämne (tagga det). Genom att använda ett så kallat hash mark (staketsymbolen) slipper vi alla onödiga twittringar i ämnet.

Till exempel kan jag tänka mig att det under de senaste dagarna twittrats en del om TV-serien Lost (som hade amerikansk premiär i tisdags). Men eftersom det samtidigt är ett hyfsat vanligt ord i engelska språket, vill man gärna slippa ALLA twittringar som innehåller ordet lost. Därför petas staketsymbolen dit, så att vi får ett schysst selekterat urval av twittringar som faktiskt vill diskutera TV-serien.

Oftast ger det sig själv, hur ett visst ämne får en viss hashtag. Men lika gärna förs diskussionen på Twitter om vad hashtaggen för ett visst event eller ämne ska se ut. Ibland förekommer flera olika hashtags, men om stora twittrare med många följeslagare håller sig till en och samma, når man ganska snabbt konsensus. Den här länken visar ett exempel när man pratar om vilken hashtag som SL borde ha.

I fallet med Stora Bloggpriset var det Aftonbladet själva som gick ut och informerade om vilken hashtag som skulle användas, eftersom de ville att alla twittringar från kvällen skulle synas via storbildsskärm på Nalen, och då använder man sig av hashtagsinformationen för att genomföra det.

Ibland kan man se lite annorlunda hashtags, att folk skriver in lite vad som helst efter staketsymbolen. Det är mest på skämt och jag använde själv samma grepp när jag tidigare idag för första gången twittrade om försenade tåg och därefter använde hashtaggen #notavirginanymore (man måste skriva in orden utan mellanslag och inte använda å, ä och ö för att det skall funka, vill du tagga din twittring med flera olika hashtags, separerar du bara dem med ett mellanslag, t ex #ipad #Apple).

Så då har vi rett ut det begreppet – och därmed första inlägget i kategorin ”Veckans ord” där jag tänkte ta upp lite förklaringar och begrepp som används inom bloggvärlden.

Bloggalerapport kommer, promise!

Bloggtävlingar är bara ett enda stort Nextopia

Idag bubblar det i bloggvärlden. Vilka skall gå på Stora bloggpriset och vem kommer att vinna de olika klasserna och vad ska man HA PÅ sig?

Och självklart, självklart är det klubben för inbördes beundran. För vem bryr sig egentligen, utanför vår lilla bloggbubbla, om vem som vinner?

Bloggvärlden svämmar fullkomligen över av tävlingar. Det ligger i linje med bloggarnas personlighet. För ingen av oss kan väl inbilla någon för en enda sekund att det inte handlar om exhibitionism, ett rop ut i etern; se mig, hör mig. Bry er om vad jag säger! Och är inte jag bara liksom… bäst?

Så vi bloggare tävlar gärna. Jag har varit nominerad i flera stora bloggtävlingar och även vunnit några med mina bloggar, så jag vet att egentligen är det just ingen som bryr sig. Knappt ens vi själva när tävlingen väl är över. Upp med diplomet på väggen och jaga nästa tävling! Det är Micke Dahléns Nextopia-värld till punkt och pricka.

Fast jag är ju ändå lite pepp, på ikväll. Ja, för jag är nominerad tillsammans med mina medbloggerskor på Lilla Gumman i kategorin teknik. Och visst vore det väl roligt med ett diplom till på väggen…

Rapport från galan kommer här på bloggen i morgon.

För er som skall gå och vill twittra från galan, har man nu äntligen bestämt en hashtagg, nämligen #bloggpriset. Där samlas allt som alla skriver på Twitter om själva galan. Ett tips alltså, för er som vill följa evenemanget hemifrån soffan!

Webbloggen

- Neeej inte något med ordet ”logg” utbrister min (bloggande) sambo när jag sitter och spånar på namn till den här bloggen.

- Det värsta jag vet är när man kallar bloggar för loggar.

Och okej, han har ju rätt. Fast jag tycker det blir en liten lek med ord också (det är jag svag för). Ordet blogg är en förkortning av just orden web log

Och den här bloggen är – faktiskt – tänkt att handla om webben. Så en webblogg är det ju. Och så kan man väl säga, om man vill vara lite vitsig att jag för någon slags loggbok över internet. Vad som händer inom sociala medier och på nätet. Tipsar om roliga bloggar, håller koll på snackisar, förklarar olika termer som vi i vår lilla bloggbubbla slänger oss med för att verka viktiga och låtsas att vi kan nåt. Ni vet. Så där som man gör.

Och för att ni skall få en liten inblick i vem jag är, så tänkte jag länka lite till olika sammanhang som jag finns med i. För i likhet med många andra som har webben som arbetsfält, så är jag något av en mångsysslare. Det som mina projekt nästan alltid har gemensamt, är att de tar avstamp på nätet i någon form.

Jag har skrivit på nätet sedan 1998. Det hela började på ett dagbokscommunity som heter Surr i februari 1998 och jag höll mitt skrivande hemligt för vänner och familj i många år. Några av er kanske minns att det förut var lite pinsamt att nätdejta, well, det var ganska pinsamt att skriva dagbok på nätet också.

i februari 2005 startade jag vad som då var Sveriges näst första modeblogg. Endast bibliotekarierna Anna och Mel hade hunnit före, jag plöjde deras blogg med stor iver och bestämde mig för att dra igång en egen modeblogg. Då fanns inte modebloggsfenomenet överhuvudtaget. Jag registrerade Fashionista.se och drog igång. Föga visste jag om den explosion som väntade bara ett halvår in i tiden. Min modeblogg var en av de mer kända modebloggarna, med massor av utmärkelser och uppmärksamhet. 2007 slutade jag modeblogga men har börjat lite smått nu igen som gravid, så vill man läsa om min vardag och se hur gravidisar klär sig idag, kan man fortfarande surfa in där.

i juli 2006 träffade jag två tjejer jag lärt känna lite ytligt via nätet. Vi var lite nervösa. Så vi drack väldigt mycket vin. Och så utbrast C att kaan vi inte starta en bokblogg för det vore så kul. Men vad ska vi heta?

- Ska vi inte heta bokhora sade jag och hickade till av rödvinet. För det är ju ändå det vi är.

Idag är bokhora.se Sveriges största oberoende litteratursajt och vi fem som grundat sajten har alla fått uppleva saker vi inte trodde var möjliga tack vare den bloggen.

Och redan 2006 tipsade jag i en trendspaning i VeckoRevyn om att någon borde starta en svensk gadgetsajt för tjejer. Ingen nappade. Så till slut var jag tvungen att göra det själv. Tillsammans med Karin Adelsköld startade jag sajten lillagumman.se på alla hjärtans dag för två år sedan. Vi skriver om teknik och prylar ur ett tjejperspektiv. Man kan diskutera i all oändlighet om ett sådant perspektiv verkligen behövs. Jag vacklar lika ofta själv. Ena dagen tycker jag det är självklart, andra dagen känner jag att jag bara gör feminismen en otjänst. Balansgången är svår! Men det är förbaskat roligt att blogga om ämnet.

När jag inte bloggar så är jag kommunikationskonsult, frilansjournalist, teknikexpert i TV, litteraturexpert i radio och flitigt anlitad föreläsare när det handlar om internet och sociala medier.

Puh! Nu blev det långt. Men nu vet ni lite mer om vem det är som bloggar här. Det här är för övrigt min nionde blogg. Men idag är det bara sex stycken som lever och är aktiva.