Follow friday idag

Känner mig sugen på en liten Follow friday idag! Det, ni. Är faktiskt premiär för min del. Tycker känns lite läskigt ibland, att favorisera vissa framför andra liksom.

Men här, på tryggt avstånd från Twitter, så tänkte jag göra en liten lista. Temat är coola tjejer (förstås) och här kommer fem coola tjejer från mitt eget flöde. Det finns många fler förstås, men dessa gillar jag lite extra:

Annons:

@elingrelsson

@lisamagnusson

@klarasvensson

@ebbavonsydow

@ijustine

Enjoy! Och happy friday förstås.

Knäppaste Facebookgruppen

Med över 600 miljoner grupper på Facebook finns det en hel del knasiga griupper att gå med i, eller bara förfäras över om man är lagd åt det hållet.

Men sedan finns det alla de här andra grupperna. ”Vi som inte hinner klart till beach 2010”. Eller  ”Vi som gör gubbljud när vi reser oss upp”. Eller ”Vi som fortfarande köper musikskivor är lite bättre än er andra” (musikskivor? intressant ord).

Vilken är er galnaste eller roligaste (eller sorgroligaste om ni fattar) grupp? 

Bort med Farmville

Jag tillhör dem som försökt ta många långa omvägar runt Facebookspelet Farmville, men det är svårt när Facebook översvämmas av spelare . Till min glädje hittade jag för en tid sedan information som hjälper oss som tröttnat på Farmvilleuppdateringar att bli av med dem! Lika bra att posta dem här också:

Gör såhär:
1.    Håll muspekaren över ett Farmvillleinlägg. Då visas “Dölj” till höger.
2.    Klicka på den och välj om ni vill dölja applikationen eller personen som gjort inlägget.
3.    Man kan låsa upp det igen under “Inställningar” och “Sekretess”

Dislike hellre än like

Det snackas så himla mycket om det här med like-knappar på Facebook (i kombination med annonser också, fiffigt) men jag undrar faktiskt mer över varför de inte lanserar där förbannade dislike-knappen som vi alla går och väntar på?

Politik på nätet

Dn har ju precis lanserat sin fina Riksdagskollen, som har fått både beröm och konstuktiv kritik på Twitter. Ett jättebra initiativ inför valet tycker jag.

På twitter hänger också en hel del politiker, dem hittar du samlat på fina Twixdagen – dit borde ju även Riksdagskollen länka tycker jag faktiskt.

Men nu gör jag det istället så länge.

Twittra an till ditt barn

Förlåt min frånvaro!

Jag har fött en son en smula för tidigt så vi fick vistas på sjukhus en period. Men jag vore väl inte jag om inte förlossningen twittrades ut i etern. Både jag och min make twittrade om förlossningen från respektive horisont, något som upprörde många, men också gladde såväl twitterkompisar som föräldrar och släkt som inte bor i Stockholm. Faktum är att vårt twittrande tog sig ända in i tidningen Stockholm City, där man anade ett framtida trauma för de barn vars föräldrar inte twittrat nog mycket om dem när de var små…

twitterbebis

Visst kan det vara så. Men för mig som fläker ut det mesta av mitt liv på nätet, är förlossningen inte något jag undanhåller omvärlden. Tvärtom är det ju väldigt omtumlande och det är roligt såhär i efterhand att ha våra tankar på pränt, nästan minut för minut. Något som inte hade hänt om jag skulle nedtecknat det för skrivbordslådan. Man behöver en publik!

Vår son Tage fick också ett eget twitterkonto mindre än en timme efter förlossningen. Där twittrar vi nu om hans framsteg, för de som tyckte att det blev lite väl mycket bebissnack i våra ordinarie flöden.

Och igår hälsade min vän Rebecca på och gav barnet en finfin födelsepresent – en egen domän!

Vårt barn är sannerligen uppkopplat. Sedan tidigare har han ett Posterouskonto samt en gmailadress i sitt eget namn.

Det skall bli spännande att se hur många av de här tjänsterna som finns kvar när han har vuxit upp och blivit stor nog att använda dem på egen hand.

Helgen som gick: SIS-Index

Nog för att några har bloggat om det redan (t ex Mymlan och Nikke), men det finns säkert många som inte har sett eller hört talas om den stora nätsnackisen Twitter-index. Blondinbella efterlyste en twitterportal i samband med att hon började twittra och gänget bakom SIS-Index drog snabbt igång en enklare variant av en portal.

Under helgen översvämmades mitt twitterflöde av människor som alla twittrade ”Jag har nu lagt till mig på SIS-Index ”Twitter-index”: http://bit.ly/aMUWrM”

 och vips var de tillagda på twitterlistan. Svårare än så behöver det ibland inte vara! Jag gillar den enkla anmälningsvarianten.

Sedan började diskussionens vågor gå höga – var det verkligen rätt att ranka twittrarna baserat på hur många följeslagare man har? Är Twitter en tävling nu helt plötsligt? 

Man kan tycka mycket om det där. Jag som är en genuin tävlingsmänniska tilltalas inte av det momentet, för mig blir det snabbt en kamp. Därför har jag inte heller lagt till mig ännu, jag har helt enkelt inte tid att sitta och bevaka twitterlistan och jag vet att jag kommer att göra det om jag hamnar på listan. Så jag väntar tills jag har tid att listknarka :-)

Men för mig som marknadsförare är det förstås väldigt intressant, och underlättar helt klart när jag skall sammanställa och räkna ut en kampanjs genomslagskraft till exempel. Och det är roligt att se hur listan utvecklas och vilka som ligger i toppen.

Man kan sortera data i den på flera olika sätt.

Det gjorde Nikke Lindqvist och upptäckte att ett av mina twitterkonton, nämligen bokhoras, inte följde någon medan vi hade ganska många följeslagare. Så var en sådan diskussion kring följeslagare igång. Killarna bakom Feber var också med i diskussionen och Roger Åberg förklarade att de hade som policy att följa alla som följer dem. Att det sedan inte var någon person som regelbundet gick in och läste vad de här följeslagarna skrev, (även om det hände någon gång då och då) verkade inte vara så viktigt för Feber. Det finns olika vägar att gå och inget är ju rätt eller fel. 

Så här tänker vi på bokhora: Eftersom vi är många som twittrar från bokhorakontot har vi istället valt att följa folk via våra egna personliga konton. Det kontot läser man av flera gånger varje dag och har således bra koll på vad det pratas om. Att följa alla som följer mig, ser jag också mest som ett sätt att skaffa många följeslagare. Eller att det åtminstone då börjar handla om antal istället för samtal, så kanske jag skall uttrycka det. Då går vitsen med twitter litet förlorad för mig.

Nu twittrar jag om böcker under bokhorakontot, vi är duktiga på att retweeta vad andra skriver om böcker, eftersom vi alla följer bokälskare via de privata kontona, vi hittar också egna nyheter som vi twittrar om, och vi svarar på alla twittringar vi får. Men att följa någon med det kontot bara för att öka antalet följelsagare för den personen, har vi valt bort.

Därmed alltså inte sagt att det är fel att göra som Feber. Den strategin har vi som bloggar på Lillagumman också valt, även om jag ibland tycker att det är synd. Jag har i mångt och mycket samma människor i mitt privata flöde och i Lillagummans, vilket gör att jag väldigt sällan orkar gå in och läsa via lillagumman. Det blir bara väldigt många upprepningar, vilket stör.

Nå, jag vill med det här resonemanget visa att man kan göra på flera olika sätt och det behöver alls inte vara oartigt eller dumt att inte följa någon som följer dig tillbaka. 

Självmordsmaskin – fast bara på nätet

Läser om sajten Suicidemachine.org som alltså har till uppgift att ta livet av din nätpersonlighet. En tjänst som avslutar dina konton hos olika communities och gör att du aldrig kan återuppta dem igen. Det där sista kan vara nog så viktigt. Jag hade en tjejkompis som under en svajig kärleksrelation, avslutade sitt Facebookkonto flera gånger i veckan. Jag såg mitt egna vännerantal sjunka och stiga och till slut vande jag mig vid att om någon vän var borta, automatiskt anta att det rörde sig om den här väninnan och så var det bra med det.

Numera är hon i en stabil och lycklig relation, och behöver antagligen inte alls the Suicidemachine längre. Men det finns säkert andra som gör!

Den här tjänsten skall alltså inte förväxlas med t ex My Webwill, som är en helt annan typ av service som inträffar vid riktiga dödsfall och därmed har en viktig och seriös funktion att fylla. Nej, the Suicidemachine är mest på skoj, även om det finns en liten botten av allvar i det också. För jag vet att många tycker att deras nätliv tar för stor plats på bekostnad av det verkliga livet. Så om du verkligen har bestämt dig för att deleta Facebook och Twitter, ta en titt på den här videon. Jag gillar hur han poängterar att man verkligen får se sin nätpersonlighet svischa förbi på samma sätt som många pratar om att livet passerar revy när man är nära att dö…

 

web 2.0 suicide machine promotion from moddr_ on Vimeo.

 

Facebookroulette

Har du någon gång testat spela Facebookroulette? Eller snarare enarmad Facebookbandit? Ett spel som inte är lika roligt längre sedan Facebook gjorde om sin layout, men våren 2008 var det väldigt roligt att slumpa fram tre ”people you might know” och få de mest bisarra kombinationer av människor. Jag och min Lillagummankollega Karin tävlade ofta i detta på den tiden vi delade kontor. Det är härligt att se Per Schlingmann, Bernt Hermele och Richard Herrey tillsammans i en treboll till exempel, och ännu mer fascinerande att dessa tre personer faktiskt bara är ett enda Facebookled bort från mig. Ibland gör sådana insikter att det värker lika mycket i huvudet på mig som när jag ska försöka greppa universums storlek. Det blir syntax error i hjärnan.

Lite samma sak hände – också apropå att Melodifestivalen härjar för fullt i landet – när jag testade att skapa en Tex Mex-middag med hjälp av Santa Marias roliga Facebooktävling där du alltså kan vinna en tacomiddag med vinnaren av Melodifestivalen OCH 10 stycken av dina Facebookvänner. Man kan antingen välja kompisar själv, eller låta Facebook slumpa fram kompisarna. Jag gillar ju att leva farligt, så jag lät slumpen styra.

Och My GOD, vilken tioboll! Det började värka i hjärnan igen, på det där diffusa sättet. Snacka om världar som kolliderar! Helt magiskt roligt om det middagsbordet skulle bli verklighet. Jag kan för mitt liv inte se vad vi skulle prata om. Och så Darin ovanpå det, jag dör.

 Testa du också, våga och vinn! Här hittar du Facebookapplikationen.

Mellotwitter

Ikväll är det Melodifestival, direkt från Sandviken. Mello är ett program som engagerar. Inte bara i kvällstidningar, bloggar, TV och övriga nätet, utan också i sociala medier och framförallt på Twitter. Twitter är överhuvudtaget ett medium där det diskuteras väldigt mycket TV. Att multitaska framför TV:n (i det här fallet att se på TV och samtidigt vara aktiv online) är ett beteende som inte bara den yngre generationen ägnar sig åt. Vuxna i åldern 35-54 är faktiskt den åldersgrupp som tillbringar längst tid (flest antal minuter) med att kombinera TV-tittande och internetanvändande. Samma kategori som, åtminstone i Sverige, också är den mest twitteraktiva.

Watercooler Inc är ett amerikanskt företag som har sett behovet och som enbart sysslar med att utveckla applikationer som gör det möjligt för tittare att prata med varandra på sociala sajter som t ex Facebook och tidigare myspace. Här i Sverige finns liknande lösningar som knyter ihop TV-tittande och internetdiskussioner på bl a Facebook via t ex sajten TVdags.se

Och nu har SVT gett sig in i leken. Man låter twittrarna Ebba von Sydow och Annika Lantz kommentera melodifestivalen via den smått osannolika kombinationen twitter och text-TV. Något jag själv är litet kluven till. Å ena sidan, applåd för satsningen, å andra sidan – varför inte ta det hela vägen? Det sista är visserligen hyfsat lätt att besvara om man betänker SVT:s regler och synsätt för t ex reklam. Och när Bokmässan i Göteborg körde storbildsskärm med hashtaggen #bokmassan så fanns det givetvis personer som saknade såväl fysisk närvaro i Göteborg som humor, som roade sig med att twittra saker som att kända författare låg med varandra på toaletter och dylikt, just för att de visste att bokmässan körde storbildsskärm utan censur i mässhallen. Vad skulle inte sådana personer twittra om inför utsikten att få med det i nationell TV? Synd. Och märkligt att inte några kloka internettyckare har sett det från den aspekten när de kritiserar SVT.

Men jag hoppas att det så småningom skall gå att utföra experimentet fullt ut, så att vi svenskar kan enas vid diskussionerna framför TV och dator, gå loss och frossa i låtkritik, klädval, scenframträdanden och skämskuddeläge när programledarna drar krampaktiga skämt. Tillsammans, alla vi tre miljoner människor i en jättelik livediskussion. Det vore välan flott?

(Och ni som fnissar åt Text-TV-inslaget; Text-TV är en långt vanligare instutition ute i stugorna än vad internetbubblan tror)

Tills vidare:

Texttv sidan 198 hashtaggen på Twitter är #mel2010 alternativt #melfest2010

Själv har jag sett genrepet igår och jag säger bara MY GOD Andreas Johnson. Hans sammetsögon tar honom all the way to Oslo.