Don’t tell Ashton

Don’t tell Ashton bygger på att skapa ett konstverk som består av twitteranvändares avatarer. Ju fler followers, ju större bild får man i ramen där alla avatarerna samlas. Det finns en twitteranvändare som har så många followers att han ensam kan fylla den stora ramen som finns på sajten.

Just det, Ashton Kutcher.

Annons:

Älskar sådana här projekt. Inte för att jag vet vad man gör av dem sen, men jag blir helt Birgit Friggebo och vill sitta i ring och känna GEMENSKAP varje gång jag stöter på liknande grejor.

Så. Joina ni också, Don’t tell Ashton.

Kumbaya.

Spotify nu med sociala funktioner

Ingen kunde väl undgå att missa att musiktjänsten Spotify uppgraderades i förra veckan och adderade en social funktion som drev åtminstone mig till vansinne. Dels för att alla skulle öppna sina spotifykonton på Facebook och visa upp alla sina tusentals spellistor – helt plötsligt var Spotifyspammandet värre än Farmville – dels för att väldigt många var tvungna att blogga, twittra eller Facebooka om att ”man egentligen hade mycket bättre musiksmak än just den listan” och att ”haha hela den DÄR listan är ju ren ironi”. Folk började helt enkelt städa och göra sin musiksmak mer rumsren. Så att den duger att visa upp. Det beteendet stöder naturligtvis det faktum att det bara är en liten del av oss vi visar upp i sociala medier, och att vi själva väljer vad vi vill att våra besökare skall få se och veta om oss. Jag kan tänka mig att de flesta bloggar (inklusive mina egna) är just så tvättade som de flesta Spotifylistorna blev i förra veckan. Även om de flesta läsare verkar tro att man spyr ut exakt hela sitt liv i en blogg.

Själv klarade jag mig undan att drabbas av Spotifyhetsen. Men mest av det skälet att jag helt enkelt inte lyssnar på musik. Således har jag gjort två Spotifylistor i hela mitt liv och båda har jag givetvis delat med mig av på diverse olika sätt redan innan delafunktionen fanns.

Den ena är en spellista som vi gjorde till vår son Tage medan han ännu låg i magen. Musik som vi gillar och som vi ville spela för honom så att han skulle gilla och känna igen den när han kom ut (det gör han).

Det andra är en lite roligare idé: För en tid sedan gjorde jag och Fredrik som också bloggar här på DN, en playlist av Trackslistan från 2 maj 1992 – det var kul! Och väldigt mycket nostalgi.

Tracks har alla sina listor uppe på Sveriges Radios sajt om man vill göra en egen utifrån något visst årtal och datum. Det blev musik vi en gång hade tokdiggat men helt glömt bort, själv sjöng jag med i ZZ Tops “Viva Las Vegas” från -92 och mindes plötsligt tonårens alla raggarbilsfärder. Så blir det ju om man växer upp i norra Norrland. Och på andra ställen med.

Annars kan jag tipsa om att det faktiskt även går att göra playlists på YouTube. Här har du en snabb guide i ämnet. Busenkelt! Youtube har ju också de ett rätt så stort skafferi. Och så får man i bästa fall videon på köpet.

Om sakers spridning

Igår på kvällen var det många i min bubbla på nätet, främst tjejer, som twittrade om Anders S Nilssons intervju med Lina Thomsgård i radiokanalen Mix Megapol. För er som inte vet så har Lina Thomsgård startat ett nätverk som heter Rättviseförmedlingen, vars syfte är att motverka snedfördelning baserat på t ex kön, etnicitet och andra egenskaper som brukar ligga till grund för diskriminering i samhälle och arbetsliv. Ett jättebra initiativ och medlemmarna har strömmat till.

Hela intervjun är ett enda stort uppvisande i mansgriseri och märkliga uttalanden. Lyssna här, framför allt slutet är häpnadsväckande.

Detta fick många på nätet att reagera, inte minst kvinnor. Twittringarna var många och upprörda och hela händelsen fick ganska snart en egen hashtag – #assnilsson. Det bloggades även om fenomenet.

Detta föranledde Anders S Nilsson att gå ut och pudla på Newsmill idag. Man kan givetvis recensera hans försvarstal också, men eftersom det här är en blogg om nätet i första hand, så vill jag mest visa på hur BRA och snabbt det är med internet ibland. För hur många tror att Anders S Nilsson hade behövt gå ut och be om ursäkt offentligt om inte händelsen blivit så vitt spridd på nätet? Hade inte det som vi så populärt brukar kalla ”nya medier” funnits hade kanske ett fåtal radiolyssnare reagerat, förmodligen genom att kontakta kanalen och om kritiken hade nått Anders S Nilsson den vägen är det tveksamt om han tagit till sig den alls. Nu fick han vackert krypa till korset. Offentligt dessutom.

Det är bland annat sådant som gör att jag älskar nätet.

Twittra an till ditt barn

Förlåt min frånvaro!

Jag har fött en son en smula för tidigt så vi fick vistas på sjukhus en period. Men jag vore väl inte jag om inte förlossningen twittrades ut i etern. Både jag och min make twittrade om förlossningen från respektive horisont, något som upprörde många, men också gladde såväl twitterkompisar som föräldrar och släkt som inte bor i Stockholm. Faktum är att vårt twittrande tog sig ända in i tidningen Stockholm City, där man anade ett framtida trauma för de barn vars föräldrar inte twittrat nog mycket om dem när de var små…

twitterbebis

Visst kan det vara så. Men för mig som fläker ut det mesta av mitt liv på nätet, är förlossningen inte något jag undanhåller omvärlden. Tvärtom är det ju väldigt omtumlande och det är roligt såhär i efterhand att ha våra tankar på pränt, nästan minut för minut. Något som inte hade hänt om jag skulle nedtecknat det för skrivbordslådan. Man behöver en publik!

Vår son Tage fick också ett eget twitterkonto mindre än en timme efter förlossningen. Där twittrar vi nu om hans framsteg, för de som tyckte att det blev lite väl mycket bebissnack i våra ordinarie flöden.

Och igår hälsade min vän Rebecca på och gav barnet en finfin födelsepresent – en egen domän!

Vårt barn är sannerligen uppkopplat. Sedan tidigare har han ett Posterouskonto samt en gmailadress i sitt eget namn.

Det skall bli spännande att se hur många av de här tjänsterna som finns kvar när han har vuxit upp och blivit stor nog att använda dem på egen hand.

Helgen som gick: SIS-Index

Nog för att några har bloggat om det redan (t ex Mymlan och Nikke), men det finns säkert många som inte har sett eller hört talas om den stora nätsnackisen Twitter-index. Blondinbella efterlyste en twitterportal i samband med att hon började twittra och gänget bakom SIS-Index drog snabbt igång en enklare variant av en portal.

Under helgen översvämmades mitt twitterflöde av människor som alla twittrade ”Jag har nu lagt till mig på SIS-Index ”Twitter-index”: http://bit.ly/aMUWrM”

 och vips var de tillagda på twitterlistan. Svårare än så behöver det ibland inte vara! Jag gillar den enkla anmälningsvarianten.

Sedan började diskussionens vågor gå höga – var det verkligen rätt att ranka twittrarna baserat på hur många följeslagare man har? Är Twitter en tävling nu helt plötsligt? 

Man kan tycka mycket om det där. Jag som är en genuin tävlingsmänniska tilltalas inte av det momentet, för mig blir det snabbt en kamp. Därför har jag inte heller lagt till mig ännu, jag har helt enkelt inte tid att sitta och bevaka twitterlistan och jag vet att jag kommer att göra det om jag hamnar på listan. Så jag väntar tills jag har tid att listknarka :-)

Men för mig som marknadsförare är det förstås väldigt intressant, och underlättar helt klart när jag skall sammanställa och räkna ut en kampanjs genomslagskraft till exempel. Och det är roligt att se hur listan utvecklas och vilka som ligger i toppen.

Man kan sortera data i den på flera olika sätt.

Det gjorde Nikke Lindqvist och upptäckte att ett av mina twitterkonton, nämligen bokhoras, inte följde någon medan vi hade ganska många följeslagare. Så var en sådan diskussion kring följeslagare igång. Killarna bakom Feber var också med i diskussionen och Roger Åberg förklarade att de hade som policy att följa alla som följer dem. Att det sedan inte var någon person som regelbundet gick in och läste vad de här följeslagarna skrev, (även om det hände någon gång då och då) verkade inte vara så viktigt för Feber. Det finns olika vägar att gå och inget är ju rätt eller fel. 

Så här tänker vi på bokhora: Eftersom vi är många som twittrar från bokhorakontot har vi istället valt att följa folk via våra egna personliga konton. Det kontot läser man av flera gånger varje dag och har således bra koll på vad det pratas om. Att följa alla som följer mig, ser jag också mest som ett sätt att skaffa många följeslagare. Eller att det åtminstone då börjar handla om antal istället för samtal, så kanske jag skall uttrycka det. Då går vitsen med twitter litet förlorad för mig.

Nu twittrar jag om böcker under bokhorakontot, vi är duktiga på att retweeta vad andra skriver om böcker, eftersom vi alla följer bokälskare via de privata kontona, vi hittar också egna nyheter som vi twittrar om, och vi svarar på alla twittringar vi får. Men att följa någon med det kontot bara för att öka antalet följelsagare för den personen, har vi valt bort.

Därmed alltså inte sagt att det är fel att göra som Feber. Den strategin har vi som bloggar på Lillagumman också valt, även om jag ibland tycker att det är synd. Jag har i mångt och mycket samma människor i mitt privata flöde och i Lillagummans, vilket gör att jag väldigt sällan orkar gå in och läsa via lillagumman. Det blir bara väldigt många upprepningar, vilket stör.

Nå, jag vill med det här resonemanget visa att man kan göra på flera olika sätt och det behöver alls inte vara oartigt eller dumt att inte följa någon som följer dig tillbaka. 

Veckan som gick – Twitterspam

Det var väldigt många twittrare som fick sina konton kapade eller spammade under veckan som gick. Självklart blev det en stor snackis på nätet. De som var drabbade gick ut och dementerade vilket nästan skapade en lika stor spamhysteri, litegrann i onödan. Jag tror inte att en medelålders manlig follower skickar DM (Direct Message, som ett privat mejl) till mig där han utger sig för att vara en 24:årig ”horny female”. Man behöver liksom inte ursäkta ett sådant beteende. Jag förstår att det rör sig om något spamartat.

Och många andra medier drog på, påfallande ofta när traditionella medier skriver om sociala medier, så är det skräckexempel som omnämns. Solskenshistorierna lyser litet med sin frånvaro.

Niclas Strandh skrev en bloggpost kring det här, där Expressen fick på nöten för sin artikel. Bloggposten blev ganska uppmärksammad på Twitter, där fler diskuterade fenomenet. Läs den gärna, jag tycker han kommenterar det som behöver sägas på ett bra sätt. Eller titta på den här filmen (som är på engelska, men med bra instruktioner):

 

 

Men det var inte bara av ondo, flera av mina mer avslumrade Twitterkompisar vaknade till liv, antagligen för att kolla så att deras konton inte blivit spammade. Jag hoppas de stannar kvar och inte slumrar in igen.

Självmordsmaskin – fast bara på nätet

Läser om sajten Suicidemachine.org som alltså har till uppgift att ta livet av din nätpersonlighet. En tjänst som avslutar dina konton hos olika communities och gör att du aldrig kan återuppta dem igen. Det där sista kan vara nog så viktigt. Jag hade en tjejkompis som under en svajig kärleksrelation, avslutade sitt Facebookkonto flera gånger i veckan. Jag såg mitt egna vännerantal sjunka och stiga och till slut vande jag mig vid att om någon vän var borta, automatiskt anta att det rörde sig om den här väninnan och så var det bra med det.

Numera är hon i en stabil och lycklig relation, och behöver antagligen inte alls the Suicidemachine längre. Men det finns säkert andra som gör!

Den här tjänsten skall alltså inte förväxlas med t ex My Webwill, som är en helt annan typ av service som inträffar vid riktiga dödsfall och därmed har en viktig och seriös funktion att fylla. Nej, the Suicidemachine är mest på skoj, även om det finns en liten botten av allvar i det också. För jag vet att många tycker att deras nätliv tar för stor plats på bekostnad av det verkliga livet. Så om du verkligen har bestämt dig för att deleta Facebook och Twitter, ta en titt på den här videon. Jag gillar hur han poängterar att man verkligen får se sin nätpersonlighet svischa förbi på samma sätt som många pratar om att livet passerar revy när man är nära att dö…

 

web 2.0 suicide machine promotion from moddr_ on Vimeo.

 

Mellotwitter

Ikväll är det Melodifestival, direkt från Sandviken. Mello är ett program som engagerar. Inte bara i kvällstidningar, bloggar, TV och övriga nätet, utan också i sociala medier och framförallt på Twitter. Twitter är överhuvudtaget ett medium där det diskuteras väldigt mycket TV. Att multitaska framför TV:n (i det här fallet att se på TV och samtidigt vara aktiv online) är ett beteende som inte bara den yngre generationen ägnar sig åt. Vuxna i åldern 35-54 är faktiskt den åldersgrupp som tillbringar längst tid (flest antal minuter) med att kombinera TV-tittande och internetanvändande. Samma kategori som, åtminstone i Sverige, också är den mest twitteraktiva.

Watercooler Inc är ett amerikanskt företag som har sett behovet och som enbart sysslar med att utveckla applikationer som gör det möjligt för tittare att prata med varandra på sociala sajter som t ex Facebook och tidigare myspace. Här i Sverige finns liknande lösningar som knyter ihop TV-tittande och internetdiskussioner på bl a Facebook via t ex sajten TVdags.se

Och nu har SVT gett sig in i leken. Man låter twittrarna Ebba von Sydow och Annika Lantz kommentera melodifestivalen via den smått osannolika kombinationen twitter och text-TV. Något jag själv är litet kluven till. Å ena sidan, applåd för satsningen, å andra sidan – varför inte ta det hela vägen? Det sista är visserligen hyfsat lätt att besvara om man betänker SVT:s regler och synsätt för t ex reklam. Och när Bokmässan i Göteborg körde storbildsskärm med hashtaggen #bokmassan så fanns det givetvis personer som saknade såväl fysisk närvaro i Göteborg som humor, som roade sig med att twittra saker som att kända författare låg med varandra på toaletter och dylikt, just för att de visste att bokmässan körde storbildsskärm utan censur i mässhallen. Vad skulle inte sådana personer twittra om inför utsikten att få med det i nationell TV? Synd. Och märkligt att inte några kloka internettyckare har sett det från den aspekten när de kritiserar SVT.

Men jag hoppas att det så småningom skall gå att utföra experimentet fullt ut, så att vi svenskar kan enas vid diskussionerna framför TV och dator, gå loss och frossa i låtkritik, klädval, scenframträdanden och skämskuddeläge när programledarna drar krampaktiga skämt. Tillsammans, alla vi tre miljoner människor i en jättelik livediskussion. Det vore välan flott?

(Och ni som fnissar åt Text-TV-inslaget; Text-TV är en långt vanligare instutition ute i stugorna än vad internetbubblan tror)

Tills vidare:

Texttv sidan 198 hashtaggen på Twitter är #mel2010 alternativt #melfest2010

Själv har jag sett genrepet igår och jag säger bara MY GOD Andreas Johnson. Hans sammetsögon tar honom all the way to Oslo.

Bloggalan, en rapport

Så, Bloggalan då. Vad tycker vi?

Jag vill först och främst meddela att jag inte vann med min blogg Lilla Gumman, men att jag vet hur det är att vinna, eftersom jag förra året vann i kulturklassen med min andra blogg bokhora. Så jag kan även tala utifrån den erfarenheten.

Arrangemanget
Galan känns ganska stor och påkostad, med fina lokaler, kända namn som talare och konferencierer (Henrik Schyffert nämnde Lilla Gumman uppifrån scenen, fint!), väloljat från Aftonbladets sida. Man får mat och drinkbiljetter och tur är väl det eftersom jag när de är slut får betala 25 spänn för ett glas vatten. Det är inte gratis att vara gravid om någon trodde det.

Gästerna
Till skillnad från VeckoRevyns Blogawards, består det här klientelet av lite fler killar och betydligt fler twittrare, det är smockat med iPhones på golvet och sms-tummarna går varma. Men fortfarande är det mycket tjejer, tjejerna är i majoritet även bland de nominerade och det är en bra beskrivning av bloggvärlden, eftersom den svenska bloggvärlden består av betydligt fler kvinnliga än manliga bloggare. Ja, förutom i de traditionellt manliga kategorierna sport och teknik.

Men det är inte så mycket unga modebloggerskor här, det är vi vanliga, lite äldre tjejer som bloggar om annat än mode och shoppping som syns mest. Inga spektakulära nitpumps således.

Kändisarna

Fast det finns ju bloggkändisar i den världen också! Allt är inte bara Kenza och Kissie. Titta, där är Brit Stakston och där har vi en av förra årets vinnare Fatou. Där ser vi bloggparet Elin Grelsson och Gustav Almestad och titta! Supercoola bloggerskan Hanna Fridén jonglerar med Gustav! Dekadens.

Vinnarna
Pristagarna får olika mycket jubel förstås, och även de nominerade. Jag minns att jag tyckte förra årets vinnare i modeklassen, Elin Kling, behandlades rätt nedlåtande av publik och konferencier, något som också min goda vän Rebecca har skrivit om. För Kenza går det lite bättre.

Har ni efterfest eller?
Redan vid 21-tiden börjar det kännas litet avslaget. Det är inte mycket som är sig likt från förra året, då min sambo fick bära hem mig på ryggen på grund av fylla och högklackade skor. I år har jag foträta uggs med iläggssula och en 31 veckor gammal gravidmage.

När vi grattat de som grattas bör och kramat de som förtjänat det (många) sticker vi således hem. Och jag vidhåller – är det verkligen så himla många utanför den här världen som faktiskt bryr sig? Även om jag älskar att träffa andra bloggare och mingla med dem. Den här delen av bloggvärlden är väldigt lätt att tycka om.

”Att vinna förändrar ingenting”
Sällan har väl den gamla klyschan passat så bra in. När vi på bokhora vann, så förändrades ganska lite. Vår blogg var hyfsat stor i sin kategori innan, och visst, de första dagarna kom det lite fler besökare och eftersom priset delas ut av en stor tidning så kom givetvis de ”älskvärda” kommenterare som alltid följer i stora tidningssajters spår. Men både besökarantal och kommenterarströmningen planades ut ganska kvickt, även om många stannade också. Vi gjorde lite mer media, men inte så förtvivlat mycket mer än vanligt (bokhora har alltid haft fasta gig i andra medier). Sällan har väl Andy Warhols 15 minuter passat bättre.

Farmor Gun skriver också om uppståndelsen
– kanske betyder den allra mest just för politikkategorin, i synnerhet under ett valår. De vill ju verkligen trumma ut sitt budskap på ett sätt som jag som litteraturbloggare eller teknikbloggare inte har riktigt samma behov utav.

Farmor Gun som alltså vann i kategorin politik är ett bra exempel på att bloggosfären inte är så homogen som dess kritiker ständigt hävdar. Hon går mot strömmen på många sätt, genom sin ålder, sitt val av ämne (oftast är det män som bloggar om politik), och genom sina åsikter. Tufft!

Här hittar du länkar till alla vinnarna och bilder, twitter och mingel från galan.

 

Bloggtävlingar är bara ett enda stort Nextopia

Idag bubblar det i bloggvärlden. Vilka skall gå på Stora bloggpriset och vem kommer att vinna de olika klasserna och vad ska man HA PÅ sig?

Och självklart, självklart är det klubben för inbördes beundran. För vem bryr sig egentligen, utanför vår lilla bloggbubbla, om vem som vinner?

Bloggvärlden svämmar fullkomligen över av tävlingar. Det ligger i linje med bloggarnas personlighet. För ingen av oss kan väl inbilla någon för en enda sekund att det inte handlar om exhibitionism, ett rop ut i etern; se mig, hör mig. Bry er om vad jag säger! Och är inte jag bara liksom… bäst?

Så vi bloggare tävlar gärna. Jag har varit nominerad i flera stora bloggtävlingar och även vunnit några med mina bloggar, så jag vet att egentligen är det just ingen som bryr sig. Knappt ens vi själva när tävlingen väl är över. Upp med diplomet på väggen och jaga nästa tävling! Det är Micke Dahléns Nextopia-värld till punkt och pricka.

Fast jag är ju ändå lite pepp, på ikväll. Ja, för jag är nominerad tillsammans med mina medbloggerskor på Lilla Gumman i kategorin teknik. Och visst vore det väl roligt med ett diplom till på väggen…

Rapport från galan kommer här på bloggen i morgon.

För er som skall gå och vill twittra från galan, har man nu äntligen bestämt en hashtagg, nämligen #bloggpriset. Där samlas allt som alla skriver på Twitter om själva galan. Ett tips alltså, för er som vill följa evenemanget hemifrån soffan!